lördag, juni 17, 2006

"Sönnsvall"...

Bara lite kort:
Jag är i Sundsvall och gör stan osäker. Eller ja, jag roar mig i alla fall, stan i sig märker nog inte att jag är här...

Jag har följt med Kori till Sundsvall, hennes "landet", stället hon alltid åker till på loven för att koppla bort och slappa och ha kul. Vi bor hos Shagha och hon är en tokfin värdinna och den bästa Prinsessan Jasmine någonsin (vi såg Kvartersteaterns uppsättning av Aladdin igår, den var underbart bra!).

Jag har tokkul, jag har varit och shoppat, slappat, solat, läst, promenerat på skogsstigar, fotograferat, festat, grillat och nu (klockan halv två på natten) har Shaghas kompisar dykt upp för att kolla på Pitch Black med oss medan jag häller i mig en drink bestående av 27cl sprit, mjölk, glass, kakao och kaffe. Här i "Sönnsvall" roar vi oss ordentligt ;)

lördag, juni 03, 2006

Se mig.

Jag vill skriva. Jag vill prata. Jag är bra på att prata. Jag kan prata i timmar. Jag kan diskutera och berätta och återberätta och förklara. Jag kan beskriva vem jag är och hur jag mår i vad som känns som en evighet och efteråt vet man nästan ingenting om mig. Inte för att det finns så mycket att veta om mig, utan för att vissa saker klarar jag inte av. Jag kan prata i timmar men kan inte blotta mig ens ett ögonblick. Jag hör det alltför ofta. Hur berättar man något utan att berätta något? Jag tror ju på fullt allvar att jag öppnar mig inför andra. Andra tror det säkert också. Sen tar det ett tag, månader eller år, innan man inser att man haft fel. De som känner en påstår att de inte känner en. Att man är instängd, privat, avvisande. Isdrottning.

Jag vill inte vara sån. När jag började blogga trodde jag att det här skulle hjälpa mig. Att jag skulle börja vara ärlig mot mig själv. Att det offentliga skrivandet skulle hjälpa mig att ta itu med saker som var jobbiga. Det blev ju inte så. Så fort jag känner mig osäker slutar jag skriva här. Så snart jag mår dåligt kan skrivandet avstanna. Inte alltid. Många av glappen, de flesta, mellan inläggen beror på tidsbristen. Men när jag har tid, men mår dåligt, varför skriver jag inte då? För att det är offentligt förstås. För att tanken på att folk ska veta vad som är fel med mig gör mig illamående.

Jag förstår inte varför det är så. Plötsligt vill jag inte prata längre, om någon frågar fel. Om man vill veta något som faktiskt betyder något. Varför vill man veta det om mig? Det finns inget att berätta. Det finns inget jag kan berätta. Så jag slingrar mig. Byter ämne. Ibland utan att låtsas om frågan, ibland utan att det märks. Ibland med en blick som säger att "det du just frågat mig får du inte fråga mig". Inte för att det är så fruktansvärt viktigt. Inget med mig är så stort och hemligt. Men det där lilla längst in som är jag, det kan jag inte ge bort. För ibland avskyr jag henne, och jag vill inte att man ska avsky mig. Är det inte logiskt tänkt? Att finns det något med mig som jag ogillar så finns självklart risken att andra ogillar det också? Jag är bra på att låtsas som om jag inte bryr mig om vad andra tycker. Men det gör jag. Om jag tycker om dig, och du inte tycker om mig tillbaka blir jag förstörd. Så hon den andra, hon som är rädd och ensam och liten och precis så som jag är och som jag inte vill att man ska se mig, hon får inte komma fram. Hon får aldrig komma fram. Så känns det. När hon väl dyker upp är det nästan alltid när jag är ensam. När jag kan ta hand om mig själv så att jag slutar vara ledsen och rädd. Det värsta är om hon dyker upp inför någon annan. Den Nahal som skriker på insidan. Den Nahal som är jag när jag inte orkar mer. När jag blivit för trött och ledsen och det börjar spricka inuti. Jag tycker inte om när jag är henne. Hon får inte komma fram.

Ångestångestångest. Titta på mig när jag är svag och liten och olycklig. Titta på mig när jag har de där mänskliga dragen som alla avskyr hos sig själva och önskar att de inte hade. Som man tror att andra inte alltid har. Titta på mig. Jag har de också och nu får du se dem när de är som värst. Se mig när jag är som värst. Se mig, se mig. Sluta inte tycka om mig.

Jag är så trött på mig själv. Jag avskyr mig själv för att jag avskyr mig själv. Löjligt, inte sant? Jag började skriva här för att ta tag i saker. För att må bättre. Jag hade slutat skriva i dagboken sen ett år tilbaka och behövde en ventil. Det skulle ju bli annorlunda här. Inte ens i dagboken kunde jag vara ärlig. Det var liksom en klipp-bok med minnen och biljetter och idéer. Det var en rolig grej. Jag bläddrar igenom dagböckerna ibland. Jag är glad över det jag skrivit. Jag är ledsen över det jag valde att inte ta med. Det var därför jag ville blogga. För jag ville vara ärlig någon gång. Jag ville kunna skriva om obetydliga saker. Eller om personliga saker. Jag ville skriva hur jag mådde och varför, inte bara skriva när allt var bra och försvinna från jordens yta när allt krackelerade. Det känns bara som om det krävs så mycket. Jag är inte så modig att jag kan vara så ärlig. Jag blir så imponerad när jag ser andra lyckas med det som jag inte ens kan frammana med våld. När jag läser Inas blogg och undrar hur hon inte kan se hur otrolig hon är som vågar. När jag läser hos Shagha och avundas henne, beundrar henne så enormt för att hon skriver, oavsett hur hon mår och vad som händer. Ni är fantastiska. Jag önskar jag besatt bara en gnutta av det ni har. Bara så att jag klarade mig. Bara så att jag slapp känna mig så hjälplös.

Men jag vet att det är mitt fel. Det är jag som gör mig liten. Det är jag som förminskar den del av mig själv som bör få ta precis lika stor plats. Det kan väl inte vara så hemskt, att vara svag någon gång? Vad är det som gjort mig så rädd för att vara människa? Det gör ju trots allt minst lika ont att lida i tysthet? Det är väl värt ett försök? Det är mitt fel att jag inte vågat än, för jag vill ju så gärna. Jag vill ju så fruktansvärt gärna.

Jag börjar lite smått med det här inlägget. Med en förklaring. Det har hänt mycket på sistone, det mesta positivt. Just nu känns det dock som om jag gräver ner mig i en avgrund av svärta. Jag hade tänkt skriva om allt det roliga som hänt, och allt det roliga som skulle hända, men annat kom i vägen. Jag började jobba igen, mer än tidigare. Jag hamnade efter i skolan och lämnade inte in min B-uppsats i tid. Jag började sova för lite och vakna för sent. Jag började nicka till på tunnelbanan på vägen hem och drog till slut på mig en liten förkyldning som självklart slog till där jag är som klenast - halsen. Jag var för trött och för utsliten och då började det bubbla inuti. Allt som jag tryckt undan i veckor, allt det som jag begravt och försökt att inte låtsas om, allt det bestämde sig för att hälsa på när jag var för svag för att stå emot då de bröt sig in.

Jag mår inte så bra just nu. Jag är ledsen. Jag kan säga det öppet. Jag känner mig vilsen och ensam och rädd. Men jag tänker skriva om det och sluta dölja saker för mig själv. Om det inte fungerar får jag pröva på något annat. Men det är värt ett försök. Det kan komma något gott utav det. Jag kanske mår bättre om jag skriver när jag mår dåligt. Jag kanske lär känna mig själv bättre. Andra kanske ser något nytt hos mig, på gott och ont.

Man får stå ut. Bita ihop, vara modig och stå ut. Även när allt inte är bra. När jag är så usel som jag kan bli. Även då bör jag få vara jag. Det är också jag. Det är den jag är. Se mig.