måndag, maj 21, 2007

Sakura to ringo.

Ärligt talat, vad är det här?

Vi står på trösken till Juni för fan, det ska bli sommar vilken dag som helst, och jag har knappt fått se våren. Sol en dag och sen regn och mulet i över en vecka.
Tror vi har haft sammanlagt två veckors fint väder sedan Vårdagsjämningen. Vilket skämt. Inte för att jag är så förvånad. Folk kan babbla om växthuseffekten tills tungorna svartnar och faller av, men såhär har det faktiskt sett ut vart och vartannat år så långt tillbaka jag kan minnas. Det är inget nytt jävla fenomen i det här fördömnda lagomlandet med sina patetiska såkallade årstidsväxlingar.


Jag har däremot försökt fånga lite våressens under de få fina dagar vi fått uttdelade, och tänkte dela med mig av lite vårvärme till alla som tycker det här vädret är lika tråkigt som jag tycker det är. Lite vårkänsla i vardagen är inte mycket begärt tycker jag. Jag hoppas på en härligt solig sommar, då jag kan gå på picknickar och promenader med vänner och dessutom använda de där (svarta) sommarklänningarna jag slutligen införskaffat.

Som närmare förklaring kan meddelas att trädet med de vita blommorna är ett körsbärsträd (sakura) en kvarts promenad härifrån, och de rosa blommorna är från äppelträdet (ringo) på tomten. Påskliljorna fanns ute på Djurgården, och källan i skogen är tagen genom gallret runt Orangeriet i Rosendals Slott, eftersom det är privat område.

fredag, maj 18, 2007

Blitzkrieg Bop!

Jag har inte skrivit på snart en månad. Det är inte för att inget har hänt, och inte för att allt som hänt är sådant jag helst håller för mig själv. Au contraire, mes amis. Jag har bara, sedan påsk, haft samma gnagande känsla av uppgivenhet och trötthet som jag bloggade om i mitt senaste inlägg. Det är tufft att känna sig så sliten på insidan, och jag har ganska mycket gett upp nu. Det får läka bäst det vill. Det får ta sin tid, jag orkar inte må dåligt och jag orkar inte engagera mig.
Det har faktiskt hänt en del trevligt också, de senaste två månaderna. Jag har haft en del fina dagar, vilket jag såklart glatt mig åt. De tycks bara försvinna i denna dysterhetens gråskala som tycks ha blivit min vardag, särskilt den senaste månaden. Förrutom en välbehövd och mysig avstickare till Örebro till Valborg, så känns det verkligen som att jag drunknar i den här tjocka, grå massan av besvikelse, brist på motivation och utmattning. Och inte vet jag riktigt varför jag är trött heller. Jag har inga bra sovvanor och inga bra matvanor. Det vet jag. Men den senaste veckan, de här dagarna då jag tillslut bara släppt taget, så har jag börjat sova som om jag planerat att gå i ide. Jag bara sover och sover och är fortfarande trött. Övertrött kanske, tänkte jag först. Men det stämmer inte. Oftast då jag sovit för mycket upplever jag en viss seghet resten av dagen, som om jag aldrig riktigt vaknat då jag vaknat. Men nu är det den andra tröttheten, den riktiga tröttheten, som jag känner. Som om jag verkligen inte blir utvilad hur mycket jag än sover. Jag förstår verkligen inte hur jag kan ha blivit såhär...

Men det var ju inte för att (återigen) beklaga mig som jag började skriva nu, utan för att det har varit en bra dag idag. Det har varit bra och jag tänkte skriva det, för att på något sätt etsa ner det i verkligheten och göra det mer sant. Jag vaknade inte upp ur min björnsömn förrän runt halv 12, men klev inte upp ur sängen förrän runt en och en halv timma senare. För er därute som inte står ut med att ligga och dra i sängen: I really don't get you people. Syrran och mamma skulle ut i eftermiddag på nån lunch/middags-fest, så jag plattångade Ninas hår åt henne och vilken tid det tog! Hon har ju hår ner till midjan. Sen är jag nog nogrannare med hennes hår än mitt eget, för jag har visserligen väldigt uppklippt och kort hår jämfört med henne, men jag orkar aldrig platta mitt eget hår i mer än 10-15 minuter.
Så har jag diskat lite och lagat lite mat (kokat ris till mammas redan färdiglagade gryta m.a.o. >_< ) och hjälpt Milad med lite ansökningsgrejer till universitetsstudierna. Jag glömmer hela tiden bort att han tar studenten i år. Jag börjar bli gammal. Under kvällen har jag träffat Sara och pratat lite, hon skulle låna smycken av mig till brölloppet hon ska på i helgen. Hon lånade mina "Busiga Hjärtan" från Själa. Joanne var i stan ikväll och jag hann inte träffa henne eftersom jag redan hade planer sen tidigare, men jag hoppas på att få se henne snart. (Jodes, Pirates nästa helg?!) Jag vet. Det låter som en nästan händelselös dag och man fattar inte alls att det kan ha varit en bra dag. Större delen av dagen är ju rätt blasé kan tyckas. Och ibland kan jag tycka det är skönt med lugna, i stort sett händelselösa dagar. Man pratar lite över msn, träffar en vän lite kort, är hemma och tar det lungt. Det är fint. Men det är inte sådana dagar jag känner för just nu. Det är den typen av dagar jag måste räddas ifrån, eftersom de bara bidrar till att jag drunknar i uppgivenheten igen. Så vad har räddat mig? Svaret: Ramones. The Ramones har räddat min dag. Nu är jag ingen lyssnare av punk-rock, och jag brukar inte lyssna på Ramones. Men jag satt vid datorn efter att mamma, pappa och Nina åkt idag och kom på att jag velat ladda hem en låt ett bra tag, men att jag inte gjort det. Jag kunde inte riktigt minnas vad låten hette, bara att det var en Ramones-låt. Så jag sökte, och när de olika låtarna dök upp, hittade jag namnet som lät bekant. Så Ramones, som banade väg för punk-rocken och klassas som ett av de första (till och med det första, har jag för mig) punk-rock bandet genom tiderna, har spelats i mina lurar större delen av dagen. Och inte alla låtar (vilket jag omöjligt skulle hinna med under mina få timmar idag), utan bara en. Just det. En låt. The Ramones debutsingel från 1975 - Blitzkrieg Bop.
De som känner mig vet att jag har en nästan tokig tendens till att lyssna sönder låtar. Inte så att jag spelar om samma låt en gång i halvtimman eller så. Eller kör en playlist med massa låtar men gå tillbaka och spela någon låt fler gånger. Åh, nej. På ett sätt som skulle kunna få vem som helst att tappa förståndet, vilja skrika och slita ut sitt hår och förevigt separeras från sina öron, så spelar jag samma låt, om och om igen tills jag tröttnar. Vilket jag ibland inte gör förrän dagen efter. (Självklart har jag lite förståelse för familjen. Efter någon timma lyssnar jag på den via iPoden istället ;P )

Men - Blitzkrieg Bop. Jag har dansat och dansat och dansat idag. Tills jag blivit andfådd, knappt kunnat stå för att benen känts som gele under mig och jag varit tvungen att tugga is för att svalka mig lite. Jag har bara hämningslöst hängett mig till dansen och musiken och det har varit så underbart. Jag har blivit så glad och uppåt och lycklig att jag medan jag dansade, skrattade åt hur jag själv betedde mig och måste se ut.

Det är en sådan liten sak. En låt, lite dans och lite tid för en själv att släppa loss. Fan, va härligt glad jag har varit idag. Fler dagar borde kännas såhär.