tisdag, oktober 28, 2008

Too Cold For Comfort

Ösregn bakom fönstret och realtivt folktomt i Gamla Stan idag. Jag har tagit det lungt på jobbet, flyttat lite saker, tagit emot och packat upp leverans och sen kollat upp flyg och tågbiljetter till nästa vecka.
Jag är lite trött, och ser mest fram emot myskväll hos Joanne med lite småpyssel, snack och thaimat. Jag känner att jag inte är helt med på jobbet, redan igår strulade jag till det för ett par kunder. Men jag har kommit fram till att det inte är för att jag är för trött. Visst är jag trött, men inte så det egentligen stör. Och jag har återhämtat mig från när jag var sjuk hyfsat bra, hostar bara lite ibland.

Jag insåg idag att anledningen till att jag är så seg är att det är så fördömt jäkla kallt på jobbet. Jag har tänkt på det senaste veckan, men just idag då vädret varit så uselt har det verkligen märkts av. Allt går långsammare för att jag får försämrad motorik, så kallt är det! Mina fingrar är frusna, lätt böjda och mina naglar är lite blå. Det är helt absurt! När slår de på värmen på det här fördömda stället?!

tisdag, oktober 21, 2008

Lackadaisy Cats

Det är 20-talets USA, och alkoholförbudet har svept över landet. Men som många andra förbud leder det snarare till ett enormt uppsving på den skuggigare sidan av lagen, och smuggelspriten flödar.
Atlas May är en katt med huvudet på skaft. När han startar sitt "Little Daisy Café" är det endast som en front för hans enorma emporium under jord. Och det är bokstavligen under jorden, i tunnlarna under St. Louis, som Atlas öppnar "Lackadaisy Speakeasy". Det är en plats för de med pengar, kontakter och medlemskapets klöver-pin under kragen, och här blandas spriten och jazzmusiken undan yttervärldens ögon.

Men förbudet håller i sig, och som St. Louis ledande smuggeloperation blir Lackadaisy en måltavla för allt hårdare konkurrens. 1926 mördas Atlas May brutalt.
Hans lilla kungadömme faller i händerna på hans vackra änka, föredetta jazzbönan Mitzy May, som visar oanade talanger i att driva affärer. Men med hoten, ryktena och den växande rivaliteten med andra, tappar Lackadaisy många av sina kunder, och inte långt därefter börjar det sina i de egna leden.
Redan 1927 är det bara en liten skara lojala själar kvar, som trots sina olikheter försöker hålla Atlas dröm vid liv, samtidigt som de försöker finna sina egna banor i livet och hålla sig flytande.

Lackadaisy Cats är en nätserie av Tracy J. Butler, en ung St. Louis-tjej som jobbar inom spelbranchen. Lackadaisy är hennes sidprojekt, och har funnits uppe sen 2006.
Det här är den charmigaste och snyggaste nätserien jag stött på, och jag föll handlöst för Tracys antropomorfiska katter.
Det är synd att den uppdateras så sällan som två till fyra gånger i månaden, men när man ser de detaljerade bilderna kan man nästan förstå varför. Varje sida består av ca fem till tjugo bilder, och om var och en av dessa tecknas i A4 eller A5 storlek först, så förstår jag inte hur hon någonsin har tid att jobba vid sidan om över huvud taget.

När serien börjar är det alltså 1927, och läsaren får följa den belevade, vältaliga och i högst grad skruvade huvudrollen Rocky på hans jakt efter säkrad spritleverans till Lackadaisy. Med tiden möter vi ett persongalleri med allt från vampiga damer och stiliga gentlemän till pedantiska lönnmördare och sadistiska cajunsyskon från Louisianaträsken. Dialekter, 20-talsslang och små historiska förändringar ger en personlig om än inte helt tidsenlig skildring av katternas omgivning och vardagsbestyr. Och det funkar. Allt funkar.
Jag var nog förtappad redan vid första ögonkastet, för de uppklädda katterna svassade raka vägen in i mitt liv och nu vill jag inte bli av med de. Men det går helt enkelt inte att frångå att Lackadaisy Cats är en fantastisk serie, med härlig humor i allt från ansiktsutryck till dialog, en medryckande historia och varm kärlek till ett glorifierat 20-tal. Alla borde helt enkelt få ta del av det.

Avslutningsvist: Tack till lillebror, som visade mig vägen till Lackadaisy Speakeasy.

söndag, oktober 19, 2008

Aktuella små planer

Hemma idag, ledig och har sovit i över tio timmar.
Chefen ringde och undrade om jag kunde hoppa in imorgon, och jag kände mig helt förjävlig när jag sa nej. Han har hoppat in i mitt ställe två dagar i veckan som gått, och jag vet att han har mycket att göra just nu.

Men jag känner verkligen att jag behöver vila mer, och jag har planer sen tidigare.
Inte nog med det, jag har flertalet ärenden imorgon: telefonsamtal till banken, vårdcentralen (dags att boka årliga blodproverna som jag ignorerat i över två år, yippie ki-yay), boka tid hos akupunktören och till och med frisören. Jag måste maila handledaren (kan jag iofs göra ikväll) och så måste jag köpa vantar och reklamera byxor som gått sönder och... ja, ni fattar.

Tillägg (21:25) : Jag mår bara sämre igen. Helt matt.
Har ställt in morgondagens projektplaner med Nina fastän jag sett fram emot det så länge.
Och kommer nog inte kunna ta mig till stan för att träffa E. när hon gör sin genomresa heller, trots att vi planerat fika och allt!

Nu blir jag ledsen. Och byxorna lär jag inte orka återlämna heller. Tusan


On a nother note:
Jag skriver inte lika ofta här känns det som, antingen är jag sjuk, trött eller för uttråkad. Jag menar, det händer ganska mycket i mitt liv, men inget är extraordinärt på nått sätt egentligen.

Så, mina nya plan är att åtminstone en gång i veckan dela med mig av en film, bok, ett musiktips etc som på något sätt antingen förgyllt min dag eller hängt med mig länge och gjort mig till en gladare människa.
Skulle det dock hända att något är minst lika fantastiskt dåligt, så kommer jag självklart inte dra mig för ett inlägg där jag spyr galla över saken i fråga. Ett helt inlägg där jag klagar och svär, hur skulle jag själv kunna motstå?

lördag, oktober 18, 2008

Kvällens tekopp: Rooibos Almond Creme

Rooibos Almond Creme: Ett ekologiskt rött te smaksatt med mandelecreme.
Omdöme: Det här är ett milt, sött och härligt doftande te som jag druckit i över ett år, och som jag inte bara dricker sent på natten (då det är både teein och taninfritt!) utan även gärna när jag är lite sötsugen men inte vill äta godis.
En favorit bland rooibosteerna.

Det rullar på

Jag var hemma från jobbet igår också, men blev bättre under dagen efter otaliga koppar te och en hel del vila. Sara var jätterar och kom förbi med nybakade chokladmuffins på ett härligt grönt fat hon köpt åt mig. Jag var så rörd att jag knappt ens tänkte på att oväntade besök brukar freaka mig totalt (hon ringde faktiskt en hel timma innan och ändå nojjade jag lite över den plötsliga förvarningen).

Vi satt uppe och pratade och för att jag skulle slippa oroa mig för att hon skulle åka hem sent under natten så stannade hon hemma hos oss och slog följe med mig till jobbet idag.
Tanken var att hitta nått bra te till hennes brors födelsedag. Det slutade med att hon stannade hela min arbetsdag! Jag jobbade förstås, men som tur är fick hon sällskap av Tove som kom förbi runt tolv och stannade dagen ut hon med! Att ni orkar :)
Det var så roligt att se Tove. Jag hade oroat mig lite för henne och hennes exjobb nere i Helsingborg, men allt tycks gå smidigare nu, tack och lov.
Kori och Aksel hälsade på under dagen, vilket var jättemysigt men alldeles för kort. Jag hoppas att vi hinner ses lite i veckan. Lagom till stängning kom dessutom Maria in och sen fikade vi på kaffekoppen tillsammans med Johan!
En jättefint sätt att återvända till jobbet på, och dagen avslutas med middag/fika tillsammans med fyra vänner. Helt otippat och mycket glädje.

Ni är fantastiskt fina mot mig, tack

torsdag, oktober 16, 2008

Okry

Jag stannade hemma från jobbet idag. Vilket innebär att tehandeln varit stängd, då ingen kan ersätta mig. (Visst låter det snyggt, att jag är oersättlig? Men sanningen är att jag är enda anställd förrutom chefen, fram till nästa vecka iaf =)
Hursom, så har jag burit runt på något i två tre veckor nu och har varit ömsom förkyld, hängig, febrig eller hostig. Men i tisdags var jag och simmade, och efter det bröt det slutligen, eller kanske ska jag säga äntligen, ut. Det kommer bli skönt att få det ur kroppen.

Men jag var på jobbet igår och mådde uselt. Var försenad in då jag försovit mig, antagligen för att jag knappt kunde resa på mig. Huvudvärken och hostan la sig lite under dagen, jag kände mig bättre efter att jag fått i mig mat. Men halsen gjorde ont och jag var mest illamående. Men jag höll ut hela arbetsdagen, och sen åt jag god thaimat på Siam med Jo.
Imorse vaknade jag och hade så sjukt ont i halsen att jag inte ens ville öppna munnen. Ont i huvudet och ont i kroppen. Illamående. Så jag messade chefen och stannade hemma. Jag lyckades inte ta mig ur sängen förrän efter tolv.

Därefter har dagen mest gått åt till att kolla på film på datorn, eller läsa lite i sängen. Jag reser på mig för att sträcka på kroppen när jag går obligatorisk terunda ner till köket. Jag har druckit över tre lite te idag, snart fyra. Vilket är bra antar jag, för jag har fått i mig två styckna chocolatechip cookies, en skiva rostat bröd med ost och skinka samt lite ostbågar idag. Jag gillar att äta skräpmat när jag är sjuk. Annars också visserligen, men det känns bättre när jag är sjuk, mer som tycker-synd-om-mig-snacks. Men jag får knappt i mig det heller för att halsen är så svullen!
Jag har fått rösten tillbaka till normalt iaf. När mamma ringde mig lät jag helt förjävligt. Förhoppningsvist kan jag vara på jobbet imorgon iaf. Jag får ta det lungt bara. Tack och lov är leveransen färdigpackad och det halva ton te vi fått in är undanstuvat redan.

Förresten, på tal om att äta vissa saker när man är sjuk, så går jag klädd på ett visst sätt när jag är sjuk också. Jag bär nästan uteslutande en stor, vinröd kofta som min mamma stickade för sisådär 25-30 år sedan när hon bodde i Iran. Jag vet tusan vad det är för garn, för jag maskintvättar den om och om igen och den har hållt sig något fantastiskt bra. Jag kallar den för sjuk-koftan. Alla i familjen vet om det också, så när jag har på mig den vet de att jag ligger risigt till.
Förrutom sjuk-koftan bar jag idag - uppifrån och ner: håret i knut, en stor svart halsduk i flera varv om halsen, ett mörklila linne, svarta manchesterbyxor avklippta under knäna, blåmönstrade raggsockor Maria stickat åt mig, samt ett par svarta tofflor som liknar träskor till modellen. Jag såg med andra ord ut som om jag bar lapptäcket-för-dålig-smak.
Så ser jag iaf ut, med min gigantiska tekopp i handen, när pappa kommit hem från jobbet. Han står där i vardagsrummet och byter om från arbetsskjortan, och så kastar han ett öga på mig, och jag ser hur han drar på munnen. Hur han försöker låta bli att skratta! Åt mig! Så jag frågar honom vad han skrattar åt, och han svarar "inget". Men det blir bara tydligare att det är nått, och så märker jag att han kollar på mina fötter.
Jag måste erkänna att jag helt klart skulle förstå om pappa skrattade åt min fula klädsel, eller mitt underliga val av att kombinera raggsockor och tofflor med ett par byxor som når till under knäna. Men när jag äntligen får ur honom vad han skrattar åt, så är det det totalt oväntade:

"Dina tofflor är så små att det ser ut som om du har hovar istället för fötter."

Jag fyller snart 23, och mina händer och fötter är tydligen fortfarande en källa till skratt för min familj, som anser dessa kroppsdelar vara alldeles för små och tydligen även något missbildade :P
Ingen sympati för sjuklingen här inte!

Nu ska jag hämta mer te.

lördag, oktober 11, 2008

När det brister

Det har bara varit en sådan där dag. En sån där jävla dag då man nästan tror på Karma, och undrar om man inte varit fascist i sitt förra liv för att allt ska ha blivit som det blivit. Eller den som uppfann napalm. Eller en som bar pälskappor och sparkade på katter eller nått.

Jag sov tungt, men lite för lite. Lyckades ändå ta mig in till jobbet i tid, tung och trött i kroppen. Vi paketerar fortfarande leveransen på 150kg till freaking jäkla Tokyo. Och i veckan har det kommit in över 550kg te. Över ett halvt jävla ton te. Som jag flyttar, packar upp, markera, flyttar igen, häller upp, flyttar tillbaka och slutligen dumpar någonstans. Jag har så ont i axlarna och armarna och skuldrorna.
Så jag åkte in till jobbet idag inställd på att ta det lungt. Inget mer flyttande för mig inte! Möjligen flytta ut lite kaffe i butiken, hälla upp te i burkarna och skriva ut etiketter och sen kanske till och med blogga lite under lunchen.
Lunch? Vem försökte jag lura? Det var så mycket folk idag att jag knappt hann skriva ut etiketterna. Lunch kunde jag glömma. Lagom till halv tre satte jag mig ner för första gången efter två och en halv timmas konstanta spring. Yr och trött slänger jag i mig en kaka. Jag är grinig, trött och illamående. Jag vill gå hem. Men det bli bara värre.

Dagen hade förstås två ljuspunkter. Eller skulle ha haft. Min familj, (mamma, syrran, moster, mosters kille och hans dotter) var och hälsade på mig idag, och tack och lov missade de den värsta av ruschen. De letar runt och mitt moster gör ett riktigt kap. Problemet är snarare att det var mitt kap. Av alla köp i hela butiken, lyckas hon hitta den enda pryl som jag älskat sedan långt före min anställning. I ett år har jag varit förtjust i en fin elefantlik tekanna, knubbig i blått stengods och på ben. Den är helt underbar. Och jag lovade mig själv, lovade, att om den stod kvar till jul så skulle jag passa på att köpa den. Köpa den med alla mina julklappar och få en fin mängdrabatt inklusive personalrabatten.
Så jag har väntat. Undermedvetet har jag väl även tänkt att det kanske inte är menat att jag ska vara student nyinflyttad i ett korridorsrum och äga en tekanna för drygt 800kr. Det är inte praktiskt. Det är inte smart. Jag kan trots allt ta en av våra sju tekannor hemma. Men sanningen är att jag hoppats på att den skulle vara kvar. Alla visste att jag älskade den kannan. Mitt tedrickande är ett beroende, en relation. Att ha en tekanna som var min tekanna var viktigt. Och det där var min tekanna.
Men ack du ödets ironi. Min moster hälsar på mitt jobb för första gången, och det första hon gör är att utbrista "Nej men vilken härlig tekanna!". Det är lite sjukt. Visst har andra beundrat den, men många faller för de liknande modellerna. Just min kanna fanns bara i ett ex, och det kändes speciellt att bara jag föll för just den. Ja, jag och moster. Hon var ögonblickligen fast. Jag kan inte klandra henne, det var kärlek vid första ögonkastet för min del också.
Det kommer slutligen fram att detta även är min favorit, mamma avslöjar. Och inte förrän jag ser moster grimasera inser jag att hon faktiskt tänker köpa min tekanna. Och hon frågar mig om jag skulle bli hemskt ledsen. Och jag säger nej.
Klart jag säger nej! Jag jobbar ju där och måste tänka på affärerna, jag hade ändå lovat mig själv att vänta till jul och jag vill göra moster glad. Så jag säger såklart att hon ska köpa den. Vilket hon gör. Och på sätt och vis är jag glad att någon annan tycker så mycket om tekannan, och att den ska hamna i ett hem där man bryr sig om den och tar vara på den (herrejävlar, som om någon skaffat ett husdjur... jag har gett kannjäveln personlighet).
Men visst blir jag lite ledsen, även om jag samtidigt är glad för moster. Jag känner liksom det där stygnet av förlust när jag vinkar efter de. Jag saknar min tekanna, och dagen blir ännu lite gråare och jobbigare.

Därefter spårar saker ur. Inte nog med att det är nästan konstant kundkö, men när jag väl får det lite lungt så får jag ett samtal av pappa. Trodde jag. En helt främmande röst frågar mig vem jag är. Och jag svarar, lite chockat och lite argt "Jag är Nahal. Vem är du som ringer från min pappas telefon?!"
"Din pappas??" säger rösten, och lägger på i örat på mig. Jag blir orolig. Jag försöker ringa upp men når aldrig fram. Har någon stulit pappas telefon? De skulle de väl fan inte ringa... har det hänt något? Har de hittat telefonen någonstans och har dålig täckning? Var är pappa?!
Jag ringer mamma, och hon säger att pappa ringt henne upprepade gånger men att hon inte får någon kontakt, inte hör honom. Hon ska ringa hem och kolla säger hon. Jag får kunder och hon ringer inte tillbaka, så jag antar att ingen är hemma. Jag får flera missade samtal från pappas telefon. Jag blir nervös när jag upptäcker det. Jag försöker ringa upp men kommer inte fram. När jag väl lyckas svara då jag blir uppring är det jämt tyst på andra sidan luren. Som om någon ringer och stör. Eller skräms. Eller har råkat ut för något och försöker få tag i mig men inte kan prata.
Jag blir så orolig att jag mår riktigt illa. Jag vet att det knappast hjälper att jag är trött och hungrig och lite småsjuk. Och lite ledsen över tekannan. Men jag mår verkligen illa. En halvtimma före stängning upptäcker jag återigen tre missade samtal från pappa och ett sms som upplyser om röstmeddelande. Men mamma har inte ringt och jag får inte tid till att ringa upp telefonsvararen.
Tänk om något har hänt? Tänk om något har hänt pappa medan jag är på jobbet och ingen får tag i mig? Jag vill skrika.

Kvart i fyra kommer Maria och Martin och hälsar på. Det skulle ha varit dagens andra ljuspunkt. Men likt mitt första besök är det jättetrevligt men inte helt utan moln. De märker att jag mår dåligt och jag blir tårögd när jag drar en genomgång över min dag. Allt jag vill är att komma hem. Det är knappt tio min kvar och inga kunder.
Så ringer butikstelefonen, hemnumret på display.
Det är pappa. Han ringer och säger att Tele2 har krångel med sin linje, så han och någon annan mans telefonsamtal överlappar varandra. Han märker att jag försökt ringa men kan inte svara. Det visar sig att de läskiga samtalen där någon ringer men inget säger, är min egen pappa som försöker få tag på mig och fråga varför jag ringer så mycket.
Jag blir verkligen så sjukt, vansinnigt lättad av att allt är OK att jag bryter ihop helt och börjar storgråta. Mitt i butiken med telefon i hand. På öppettid. Pappa undrar varför jag gråter och jag svarar hulkande att jag varit så orolig, samtidigt som Maria kramar mig hårt. Det är skönt att slippa vara ensam när det brister, men samtidigt jobbigt. Jag ville ju att deras besök skulle bli kul för de, istället fick jag en släng av hysteri.

Efteråt fick jag fantastisk ont i huvudet, vilket ännu inte har släppt.
Det har bara varit en sån där jävla dag, helt enkelt.

söndag, oktober 05, 2008

Poison Ivy


Bilder på mig i min hemmagjorda och improviserade Poison Ivy - kostym från födelsedagsmaskeraden i förra veckan! Den första bilden står Ted för. Den andra tog Tuva, den är lite mörk för den togs med min mobilkamera. Tack till er båda =)
Det var en mycket underhållande kväll på Sjätte Tunnan, och jag fick flertalet komplimanger, underliga blickar, gissningar på vad jag föreställde och frågor angående möhippor.

Jag vart hursomhelst mycket nöjd med att göra antagligen den mest påklädda tolkningen av Poison Ivy någonsin, bortsett från möjligtvis Umas mardrömslika framträdande, som vi alla bör låta vittra i glömska.

Oekonomiskt social

Nu jobbar jag tre fyra dagar i veckan, och det är tänkt att jag ska plugga resten av tiden. Vilket jag egentligen inte börjat med, annat än att ta kontakt med min handledare och institution, så tekniskt sätt är jag väl officiellt igång igen.
Känns som att jag är upptagen mest hela tiden, men jag kan inte minnas vad jag gör. Jag har inte ens lagt upp resedagboken från Italien. Knappt skrivit förra månaden över huvud taget.

Mitt sociala liv rullar på för fullt som alltid. Jag måste dra ner på det den närmaste tiden. Jag har faktiskt inte råd. Och det är ju tänkt att jag ska plugga för fan! Och spara pengar till att hälsa på lillebror i november, och skaffa en laptop. Jag skulle åka till Uppsala till Kontext också, var helt inställd på det. Tills jag mindes att det var vännens inflyttningsfest, att jag är helpank då det är fyra dagar före löning för min del, samt fick höra att lillebror kanske hälsar på då. Så ingen textkongress för min del.

Annars är jag ute en del. Idag och imorgon har vi gäster från Iran (fast de har just flyttat till uppsala) och från Kanada. Så jag ska ta med tjejerna ut på stan, toura runt gamla stan och fika. Hoppas på bättre väder än idag!
Igår var jag och spelade biljard. Jag tycker det ska göras en tradition. Jag, Tobe och Annika sågs ju förra månaden också, men nu måste Kori fortsätta hänga med och inte vifta med ursäkter som "Jag är i Rom". Hur pålitligt är det egentligen, hmm?

Förra veckan var det en helhelg, och jag hade otroligt roligt. Förrutom rundvanding på stan med Ted på torsdagen, så lunchade jag thai på Uni med Maria, Lisa och Henrik på fredagen, och sen var jag och H ute och slog ihjäl tid fram tills det att vi såg WALL-E på bio. Se den. Det är en sån charmig, välgjord och söt film, jag vart helt tagen. Det är jätteroligt och samtidigt något ångestgivande, speciellt scenerna som visar människors öde efter 700år på Axiom. Isch.
Värst var dock alla löjliga trailers innan filmen. High School Musical 3 var nära att få mig att lämna salongen för att få skrubba mina ögon rena med stålull.
På lördagen firade Jossan och David sina födelsedagar med en gemensam fest. Det var maskerad med Ond/God tema! Det var verkligen helgens höjdpunkt (utom sista timman då jag var trött och grinig och ville hem). Det var med massa folk jag var så glad över att se igen, och en eloge till de som klädde ut sig, fantastiskt roligt att se. Och så fint =) Jag var själv oväntat nöjd med mitt resultat. Tillräckligt för att återanvända temat till nästa maskerad i november, varför låta en murgröna och gröna tights gå till spillo trots allt?