One of the goals on my 25-list, is to lose weight. This plan has been in motion, albeight serious slow motion, for a very long time. This summer, I tried on a slightly adjusted version of the Ducan Diet, on a friends recommendation. It was surprisingly effective. Almost too much so. I decided that I should take things a bit slower, and started with excluding carbs from my meals. Not all together, but for someone with a sugar addiction, it took it's time and really did help. After that, I got a gym card in September.
So after changing my diet to some degree, and starting to go to the gym, you'd think I was making progress. In some way, that's true. But I lack in character, so as soon as I got sick, I reverted into former habits and gained the few kilos I had lost. By my 25th birthday, I realized that I might as well start over comepletely. I decided to re-start my sugar-blog, which had after one sole post went into a deep sleep of oblivion, and start taking my health seriously.
As of yesterday, you can read about my bouts with sugar, my fondness for baking, my progress and failiure when dieting and my irregular visits to the gym, here:
tisdag, november 30, 2010
söndag, november 28, 2010
lördag, november 27, 2010
Your Eyes Open
Jag har efter ett par månader av att skära ner på kolhydrater och äta bättre, slarvat dryga sista månaden och gått upp i vikt igen. Så i förrgår gav jag efter och bestämde mig för att kompromisser inte riktigt är lyckade i min livssituation och påbörjade min diet. Mer om det i andra bloggen som ska tas ur ide nu i helgen.
Annars har jag i veckan utnyttjat massa erbjudanden och rabattkuponger och använt en del av mina födelsedagspengar till att köpa saker jag behöver (som nya träningskläder, varma inläggssulor, jeansleggins, varma strumpbyxor och en cardigan) samt saker jag velat ha jättelänge (som en ny parfym och en kavaj). Annars går allt sakta men säkert frammåt.
Jag är så fruktansvärt trött bara, och önskar att jag vore mindre ängslig. Jag försöker bli mer regelbunden med träningen så att det balanserar bra med orken och sovrytm, men mest av allt vill jag ha en natts ordentlig sömn. Det var en vecka sen sist och jag börjar bli lite grinig.
Plugget går OK, jag ligger nästan helt ikapp med allt, och det var ett tag sen sist det var fallet, tyvärr. Men det känns bra. Jag har tenta som ska in om en vecka och ett PM som borde vara in strax innan dess, och det borde inte vara några större problem.
För tillfället läser jag en kurs i textkritik. Detta innebär inte hur man tolkar och analyserar texten, utan snarare hur man kritiserar bibliografin, upplagan, vad som specifierar just detta tryck med varianter, kommentarer etc. Det är ett oväntat brett ämne som bär på nästa obetydligt intresse för min del. Jag tycker det är smärtsamt tråkigt. Men det är nyttigt att kunna om jag en dag jobbar på förlag och våra kursansvariga lärare är extremt kompetenta och engagerade i sitt ämne, så det uppväger för min grundläggande brist på passion till ämnet, åtminstone något.
Intressant är att jag vid första kurstillfälle upptäckte att vi:
1) var elva elever i klassen, och att
2) fem av dessa var män i åldrarna ~20-50 och sex av oss var kvinnor i åldrarna ~20-60, samt
3) att eleverna delat upp sig med bara män på vänster sida om läraren och kvinnor på höger sida.
Jag satt i mitten, mittemot läraren, och tyckte att hela situationen var löjeväckande och extremt talande på allra sorgligaste vis. Vad är det som gör att folk känner en sådan tydlig gräns i klassrummet ända upp i vuxen ålder? Vi vet ju att könsrollerna i klassrummet finns, i alla åldrar, men som vuxna måste det väl gå att påverka sin situation mer aktivt? På rasten beblandar man sig, men efter kaffet är det åter till platser som skriker positionering. Man intar en plats där styrkan finns, man håller sig till sina egna.
Jag kände mig oerhört nöjd när läraren kastade om hela ordningen inför gruppdiskussion och fick alla att sitta på helt nya platser (som om vi ännu vore barn) och att det redan två lektionstillfällen senare börjat luckras upp i leden.
Annars har jag i veckan utnyttjat massa erbjudanden och rabattkuponger och använt en del av mina födelsedagspengar till att köpa saker jag behöver (som nya träningskläder, varma inläggssulor, jeansleggins, varma strumpbyxor och en cardigan) samt saker jag velat ha jättelänge (som en ny parfym och en kavaj). Annars går allt sakta men säkert frammåt.
Jag är så fruktansvärt trött bara, och önskar att jag vore mindre ängslig. Jag försöker bli mer regelbunden med träningen så att det balanserar bra med orken och sovrytm, men mest av allt vill jag ha en natts ordentlig sömn. Det var en vecka sen sist och jag börjar bli lite grinig.
Plugget går OK, jag ligger nästan helt ikapp med allt, och det var ett tag sen sist det var fallet, tyvärr. Men det känns bra. Jag har tenta som ska in om en vecka och ett PM som borde vara in strax innan dess, och det borde inte vara några större problem.
För tillfället läser jag en kurs i textkritik. Detta innebär inte hur man tolkar och analyserar texten, utan snarare hur man kritiserar bibliografin, upplagan, vad som specifierar just detta tryck med varianter, kommentarer etc. Det är ett oväntat brett ämne som bär på nästa obetydligt intresse för min del. Jag tycker det är smärtsamt tråkigt. Men det är nyttigt att kunna om jag en dag jobbar på förlag och våra kursansvariga lärare är extremt kompetenta och engagerade i sitt ämne, så det uppväger för min grundläggande brist på passion till ämnet, åtminstone något.
Intressant är att jag vid första kurstillfälle upptäckte att vi:
1) var elva elever i klassen, och att
2) fem av dessa var män i åldrarna ~20-50 och sex av oss var kvinnor i åldrarna ~20-60, samt
3) att eleverna delat upp sig med bara män på vänster sida om läraren och kvinnor på höger sida.
Jag satt i mitten, mittemot läraren, och tyckte att hela situationen var löjeväckande och extremt talande på allra sorgligaste vis. Vad är det som gör att folk känner en sådan tydlig gräns i klassrummet ända upp i vuxen ålder? Vi vet ju att könsrollerna i klassrummet finns, i alla åldrar, men som vuxna måste det väl gå att påverka sin situation mer aktivt? På rasten beblandar man sig, men efter kaffet är det åter till platser som skriker positionering. Man intar en plats där styrkan finns, man håller sig till sina egna.
Jag kände mig oerhört nöjd när läraren kastade om hela ordningen inför gruppdiskussion och fick alla att sitta på helt nya platser (som om vi ännu vore barn) och att det redan två lektionstillfällen senare börjat luckras upp i leden.
måndag, november 22, 2010
"My melancholy baby, the Star of Mazzy must..."
Still falling
Breathless and on again
Inside today
Beside me today
Around broken in two
'Till you eyes shed
Into dust
Like two strangers
Turning into dust
'Till my hand shook with the way I fear
I could possibly be fading
Or have something more to gain
I could feel myself growing colder
I could feel myself under your fate
Under your fate
It was you breathless and tall
I could feel my eyes turning into dust
And two strangers turning into dust
Turning into dust
-"Into Dust", Mazzy Star
söndag, november 14, 2010
Film-O-Rama
Som ett av mina mål på "25 Under 25"-listan, har jag att se de 25 filmer som listats som allra bäst på IMDb. Eftersom detta självklart är föränderligt (och starkt baserat på vilka filmer som blivit tillfälliga succéer runt sina premiärer de senaste åren) kopierade jag den 4/11 listan från hemsidan, och kommer utgå från vad som var aktuellt den dagen.
Så om någon vill göra mig sällskap är det bara att höra av sig. Jag tänkte se västern-filmerna med pappa, men ni som i flera år tjatat på att jag bör se Star Wars har ju chansen att se det hända nu.
Så om någon vill göra mig sällskap är det bara att höra av sig. Jag tänkte se västern-filmerna med pappa, men ni som i flera år tjatat på att jag bör se Star Wars har ju chansen att se det hända nu.
| 1. | 9.2 | 530,272 | |
| 2. | 9.1 | The Godfather (1972) | 417,878 |
| 3. | 9.0 | The Godfather II (1974) | 250,223 |
| 4. | 8.9 | Inception (2010) | 215,887 |
| 5. | 8.9 | Il buono, il brutto, il cattivo (1966) | 164,210 |
| 6. | 8.9 | 425,177 | |
| 7. | 8.9 | Schindler's List (1993) | 281,389 |
| 8. | 8.9 | 12 Angry Men (1957) | 122,269 |
| 9. | 8.8 | 218,796 | |
| 10. | 8.8 | 474,073 | |
| 11. | 8.8 | Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back (1980) | 282,356 |
| 12. | 8.8 | The Lord of the Rings: The Return of the King (2003) | 370,392 |
| 13. | 8.8 | Shichinin no Samurai (1954) | 98,432 |
| 14. | 8.7 | Star Wars (1977) | 325,569 |
| 15. | 8.7 | Goodfellas (1990) | 233,683 |
| 16. | 8.7 | 170,397 | |
| 17. | 8.7 | Fight Club (1999) | 390,123 |
| 18. | 8.7 | Cidade de Deus (2002) | 170,787 |
| 19. | 8.7 | The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001) | 393,893 |
| 20. | 8.7 | Toy Story 3 (2010) | 77,869 |
| 21. | 8.7 | 120,715 | |
| 22. | 8.7 | 246,258 | |
| 23. | 8.7 | 75,805 | |
| 24. | 8.7 | 146,350 | |
| 25. | 8.7 |
torsdag, november 11, 2010
Dacia Näcken
Trots att reklam är den mest oattraktiva aspekten med att inte ha Spotify Premium, så är jag hyfsat van vid att stänga ut sådant jag finner irriterande (ljud, människor, you name it). Men på sistone har en reklamsnutt fångat mitt intresse, och efter att ha hört den i en vecka så tycker jag fortfarande att den är fantastiskt rolig.
Finns det ett årligt reklampris? Jag vill nominera den här:
Finns det ett årligt reklampris? Jag vill nominera den här:
"Är du en gammal gubbe med bockfötter som sålt din själ till Djävulen för att få sitta i en bäck och spela fiol? Lockar inte ditt briljanta fiolspel ut damerna på samma sätt som för 250 år sedan?
Köp i så fall en Dacia Duster från osannolika 134900. En äkta fyrhjulsdriven terrrängbil som tar dig hela vägen från bäcken in till staden där vi andra har bott ett tag nu..."
onsdag, november 10, 2010
Stilla hjärtat, vila i värmen
I förra veckan fyllde jag 25. Jag firade det med att bjuda på fika i min korridor. Tanken var att det skulle vara ganska litet då jag vet att folk har annat för sig på vardagar. Jag hade heller ingen möjlighet att erbjuda sängplats till några långväga gäster då jag redan hade lillasyster boende hos mig och själv skulle ut på landet från fredag-söndag. Så i slutändan valde jag att bara bjuda vänner och bekanta från Uppsala, samt lite folk från Stockholm som kanske skulle kunna dyka upp då de har bil eller deltidsjobb.
Vi blev 40 personer. Någonstans i bakhuvudet hade jag trott att fler skulle avböja då det var vardagskväll, men fika lockar tydligen fler än bara än de sockerberoende. Efter att musiken krånglat och vi fick ta till alternativ spellista än min systers fina 20-tals jazz, så blev det kakor av alla dess slag, sangria och massa fina och uppklädda vänner.
Jag fick gratulationer i person och över nätet, hjälp i köket, jättefina presenter, gott sällskap, och sms från i princip hela världens hörn. Så när stressen lagt sig, när folk såg mätta och belåtna ut, när jag accepterat att jag antagligen inte skulle hinna byta mer än tre ord med någon, så tog jag mig verkligen tid att känna efter hur jag mådde inför tanken på att bli ett kvarts sekel.
Jag känner mig lyckligt lottad. Jag är frisk, jag är glad. Jag jobbar rätt hårt på att ta hand om studier, skola, mig själv och mitt sociala liv. Jag har en jättefin familj som jag älskar och som får mig att känna mig älskad. Jag tar mig tid att vara kreativ, och har i olika syfte producerat mer text det senaste kvartalet än jag gjort på nästan två år innan dess. Och jag är omgiven av folk som jag tycker om och som får mig att på alla möjliga sätt känna mig bra och uppskattad.
Tack, tack, tack.
Ni är fantastiska, och jag är lyckligt lottad som får ta del av detta överflöd av omtanke.
Vi blev 40 personer. Någonstans i bakhuvudet hade jag trott att fler skulle avböja då det var vardagskväll, men fika lockar tydligen fler än bara än de sockerberoende. Efter att musiken krånglat och vi fick ta till alternativ spellista än min systers fina 20-tals jazz, så blev det kakor av alla dess slag, sangria och massa fina och uppklädda vänner.
Jag fick gratulationer i person och över nätet, hjälp i köket, jättefina presenter, gott sällskap, och sms från i princip hela världens hörn. Så när stressen lagt sig, när folk såg mätta och belåtna ut, när jag accepterat att jag antagligen inte skulle hinna byta mer än tre ord med någon, så tog jag mig verkligen tid att känna efter hur jag mådde inför tanken på att bli ett kvarts sekel.
Jag känner mig lyckligt lottad. Jag är frisk, jag är glad. Jag jobbar rätt hårt på att ta hand om studier, skola, mig själv och mitt sociala liv. Jag har en jättefin familj som jag älskar och som får mig att känna mig älskad. Jag tar mig tid att vara kreativ, och har i olika syfte producerat mer text det senaste kvartalet än jag gjort på nästan två år innan dess. Och jag är omgiven av folk som jag tycker om och som får mig att på alla möjliga sätt känna mig bra och uppskattad.
Tack, tack, tack.
Ni är fantastiska, och jag är lyckligt lottad som får ta del av detta överflöd av omtanke.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)