Rented out my apartment and moved in with boyfriend last weekend. It's a temporary solution to my financial troubles, with the nice side-effect of getting to see each other more often. The fact that we are both extremely busy this semester will probably also lead to not seeing one another as much as a co-living situation would perhaps entail, which I honestly think is good. We both need space, so it's just a happy coincidence that we're not only both busy but that we're also both people who know how to make space for ourselves: knowing how to shut out computer noise while reading or being able to ignore the other persons music while working, etc. is key when you want to be near each other without annoying the other person out of their minds. I think it'll go well.
On the subject of moving though: when renting out your apartment furnished, it's surprising how much you still need to empty out of the flat. I can't believe I own so much stuff! I feel like a hoarder, despite the fact that I quite regularly get rid of things and keep the place tidy. And adding to that, I actually did some thorough sorting and threw away tons of unnecessary paper, sold over a 100 books and donated some clothes to charity this summer in preparation for the move.
Now I'm thinking I need to take a long hard look at my materialistic lifestyle and make some changes. It's obvious I don't need all the stuff I have. Not only because I couldn't even remember owning some of the things I put in storage last week, but it's pretty clear to me that if I manage to sell off so many books (which is honestly the things in my home I get most attached to) and feel a slight sense of relief (after the first pang of separation-anxiety), I will most likely feel tremendously pleased after getting rid of random meaningless stuff I've just held on to for the sake of holding on to.
I haven't really settled in at C. flat yet. Not only have I not finished unpacking (and I don't think I even brought that much considering I'll be here for half a year), but the fact is, except for the books I need for my studies, clothes suitable for fall and winter and 2 IKEA-bags filled with other random crap, nothing here is mine. I mean, I have 'my' side of the closet now, and my own shelves in the bathroom, and even some of my tins of tea and the teapot's here (bless, it like an hostile takeover on the tea-front and he is playing along splendidly)... but since I don't have a bookshelf, it all feels a bit askew. Actually, even the majority of the books I brought belong to various libraries, which is a bit sad.
So all in all, it does feel a bit strange, like it's not a move as much as a long-term visitation (which might be more close to the truth actually...). But I'm happy knowing that the strangeness has nothing to do with co-living in itself, as much as with the decor. That I can adapt to after all, as it's a really nice apartment even though it looks nothing like my own.
And, as I am the kind of person who believes wholeheartedly in the concept of making yourself feel at home wherever you decide to stay, I have started to track the few volumes I brought all around the the flat by the practical use of window sills. It'll be lovely in no time.
måndag, september 16, 2013
måndag, juli 15, 2013
Semester-rantings
Jag har semester. Svårt kan tyckas, när man faktiskt inte har en riktig anställning att ta semester ifrån. Men min sommar har bestått av jobbsök, artikelskrivande, studieångest, massa brf-arbete och även lite renovering. Så det känns väldigt bra med ett avbrott. Eftersom det tycks vara tradition att åka några dagar till Skåneland vart tredje år, sitter jag nu på tåget ner till Malmö. Efter bussförsening och missat pendeltåg lyckades jag kliva in i rätt vagn en minut innan avgång med en blandad känsla av total lättnad och stressmage. Drack självklart kaffe på det och åt en macka med bacon, så nu är jag pigg fastän jag satt uppe hela natten och pratade med världens finaste lillasyster. Hon sover säkert i tio timmar medan jag släpade mig till duschen bara tre timmar efter att jag somnat och hoppades på att inte somna i badkaret. Fem dagars sol och äppeldoft i Österlen är det jag behöver. Sara och jag kanske tar en sväng till Köpenhamn också, men vi får se, jag måste tänka på plånboken.
På tal om plånboken har jag börjat sälja av mina böcker. Inte alla såklart, för det skulle vara rena vansinnet, men iaf en 200 volymer. Började för typ 10 dagar sen och har sålt av iaf 30 redan, vilket är bra. Självklart var jag ju nere i källarförrådet pga veckans renoveringar och hittade två kartonger till som jag totalt glömt bort. Så när jag kommer hem ska jag nog uppdatera med iaf 10-20 titlar till. Mest studielitteratur, men det kanske är någon som vill ha det nu till hösten. Funderar på att lägga upp en del på Bokbörsen också...
Renovering var det ja. Pappa kom förbi i veckan och vi har målat, slipat, spacklat, spikat och varit på Boländerna ett antal gånger. Visserligen gör han allt det svåra arbetet, men jag hjälpte till en hel del och lyckades ändå hinna skriva artikel och recension, springa ärenden, utföra massa tungt trädgårdsarbete och långsamt pappersarbete för bostadsrättsföreningen. Nu är min fina lägenhet ännu finare och enrén är full av blommor och tomten har nya grillar.
Jag tror jag har sagt det tidigare, men när jag först flyttade till uppsala kände jag verkligen att jag ville bort från Stockholm utan att vara miltals bort från en större stad. Nu är jag så fäst vid Uppsala, så investerad i min lilla två och så lycklig av att bo där att det känns skitjobbigt att jag inte hittat jobb i stan och vet hur det blir med fortsatt boende. Men när jag valde en Master i humaniora hade jag ju inga förväntningar om att jobb skulle kastas åt mig i stora lass, så det är till att kämpa vidare bara.
Jag skriver ju inte här så ofta, för behovet finns inte. Jag bloggar om böcker och annat på Owl & Pussycat regelbundet. Har bloggat för UEB en gång, och det blir minst en gång till närmaste månaden. Blir inte så mycket dagboksskrivande över bloggen längre, och små funderingar hamnar på Facebook eftersom jag undviker Twitterflödet.
Men på tal om Twitter: jag är som alltid upprörd över världen. För allt möjligt. Men sexism står ju jävligt högt på listan, dag ut och dag in.
Svenska damlandslaget i fotboll är duktiga som fan. Twitterverse är fyllt av näthat och idioter som känner sig berättigade att kalla fullt främmande kvinnor horor, förminska deras person, identitet, intressen och yrke. Inte fan bryr sig någon att herrlaget vunnit en medalj på trettio år och damlaget vunnit över tio. Inte fan bryr sig någon att herrlaget inte ens klassas bland världens topp tjugo-lag, att de åkte ut så tidigt under förra VM att chipsreklamen om att sponsrade de under hela VM kändes som en två-månaders lång pinsamhet, för alla hälsar de välkomna som stridströtta hjältar. Jag menar inte att herrlaget inte förtjänar uppmuntran, om man gillar fotboll så ska man ju hejja på för all del. Men kom inte och skriv skit på nätet under ditt fejknamn om hur "de lesbiska kossorna inte kan sparka boll" för det handlar inte om fotboll era mofo's. Gillar man fotboll så är damlandslaget gudinnor som sopade mattan med Finland förra veckan. Dyrkar man istället patriarkatet och är del av samhällets sexistiska bottenslam, så näthatar man kvinnorna som spelat bättre än männen.
Sen har vi USA. Oh United States of Asshats, känner jag ibland. Om det här var en animerad film skulle mina ögon förvandlas till förstoringsglas som riktar en koncentrerad stråle av min brinnande ilska mot det amerikanska rättsystemet skeva berättigande av vit makt och kristen-patriarkal överhet.
I Florida dödar en vit man en svart tonårspojke, skjuter honom till döds för att han känt sig hotad trots att inspelat 911-samtal sagt att polis är påväg och att han kan ge sig av från platsen. Mannen frikänns för att han agerat sin rätt att försvara sig själv. Samtidigt fylls nätet av artiklar om en svart tvåbarnsmor som skjöt två varningsskott i luften för att värja av sin misshandlande ex-man (som dessutom brutit sitt besöksförbud för att komma och trackassera henne) och kvinnan fick 20 års fängelsestraff. 20 ÅR!
I Amerikanska högsta domstolen röstar man ner DOMA, lagförslaget som förhindrat homosexuella par från att få samma juridiska legitimitet som heterosexuella par, för man anser att lagförslaget inskränker på amerikanska grundlagar. Men med detta steg framåt sätter man eld i baken på alla konservativa blådårar. Ena staten efter den andra försöker föra in nya lagar som på andra sätt hindrar homosexuella från att leva ett normalt liv. Public service-anställda ska få rätten till att neka de allt från vård till bröllopstårtor, för att dessa pars synder inte ska påverka de riktiga offren (alltså de som tvingas samleva i verkligheten med homosexuella). Det är så jävla vidrigt.
Och så har vi abortmotståndarna. Dessa i majoritet vita kränkta män som aldrig själva ska bära någonting och som haft alla möjliga privilegier, men som ser det som sin rätt att bestämma över kvinnokroppar och kvinnoliv. Du måste föda ett barn till världen om du är gravid. Även om det skadar din hälsa. Även om du inte har råd eller möjlighet att ge ditt barn en ordentlig uppväxt. Även om du skyddat dig för att du inte vill ha barn. Även om du blivit gravid av att någon förgripit sig på dig. Du har ingen talan. Du ska helst inte ens få möjlighet att använda previntivmedel. I Texas höll senator Wendy Davis ett tio timmar långt filibuster, alltså ett oavbrutet tal där du inte vilar, äter, dricker, går på toa, för att ta slut på tiden för mötet innan lagförslag kan röstas igenom mot aborträtt. Hon lyckades till stor lycka skjuta på omröstningen en månad, men i förra veckan beslutades att förbjuda all abort, även i mest extrema fall (exempel, du är 13 år och din familjemedlem har systematiskt våldtagit dig och du är nu gravid) för att några människor med makt tror att de kan ta förvrängt religiöst skitsnack och nästla det i konstitutionen, och sen låta deras vy om ett ofött foster övertrumfa den redan levande kvinnans rättigheter (för hon betyder ingenting).
En mycket bra inlägg i den debatten, om det vita privilegiet, om män som hatar kvinnor och om det passiv-aggressiva kristna maktmonopolet med fokus på den amerikanska situationen, hittar man här.
Världen gör mig så förbannad.
Så ja, jag behöver semester. Att jag åker på semester just till Skåne (där små vita barn i Tomelilla stirrade och pekade på mig i total förvirring 2010 som om jag vore ett exempel av exotiserad fauna som illegallt migrerat norröver), och sen kanske spenderar en dag i Köpenhamn (vars Danske Folkeparti stod för allt jag fann äckligt med politik många många år innan jag ens hört talas om SD), det förvånar även mig lite...
Men jag tycker om Skåne. Österlen är vackert, och med lite tur så är vi bara en handfull människor och en hel massa äppelträd.
På tal om plånboken har jag börjat sälja av mina böcker. Inte alla såklart, för det skulle vara rena vansinnet, men iaf en 200 volymer. Började för typ 10 dagar sen och har sålt av iaf 30 redan, vilket är bra. Självklart var jag ju nere i källarförrådet pga veckans renoveringar och hittade två kartonger till som jag totalt glömt bort. Så när jag kommer hem ska jag nog uppdatera med iaf 10-20 titlar till. Mest studielitteratur, men det kanske är någon som vill ha det nu till hösten. Funderar på att lägga upp en del på Bokbörsen också...
Renovering var det ja. Pappa kom förbi i veckan och vi har målat, slipat, spacklat, spikat och varit på Boländerna ett antal gånger. Visserligen gör han allt det svåra arbetet, men jag hjälpte till en hel del och lyckades ändå hinna skriva artikel och recension, springa ärenden, utföra massa tungt trädgårdsarbete och långsamt pappersarbete för bostadsrättsföreningen. Nu är min fina lägenhet ännu finare och enrén är full av blommor och tomten har nya grillar.
Jag tror jag har sagt det tidigare, men när jag först flyttade till uppsala kände jag verkligen att jag ville bort från Stockholm utan att vara miltals bort från en större stad. Nu är jag så fäst vid Uppsala, så investerad i min lilla två och så lycklig av att bo där att det känns skitjobbigt att jag inte hittat jobb i stan och vet hur det blir med fortsatt boende. Men när jag valde en Master i humaniora hade jag ju inga förväntningar om att jobb skulle kastas åt mig i stora lass, så det är till att kämpa vidare bara.
Jag skriver ju inte här så ofta, för behovet finns inte. Jag bloggar om böcker och annat på Owl & Pussycat regelbundet. Har bloggat för UEB en gång, och det blir minst en gång till närmaste månaden. Blir inte så mycket dagboksskrivande över bloggen längre, och små funderingar hamnar på Facebook eftersom jag undviker Twitterflödet.
Men på tal om Twitter: jag är som alltid upprörd över världen. För allt möjligt. Men sexism står ju jävligt högt på listan, dag ut och dag in.
Svenska damlandslaget i fotboll är duktiga som fan. Twitterverse är fyllt av näthat och idioter som känner sig berättigade att kalla fullt främmande kvinnor horor, förminska deras person, identitet, intressen och yrke. Inte fan bryr sig någon att herrlaget vunnit en medalj på trettio år och damlaget vunnit över tio. Inte fan bryr sig någon att herrlaget inte ens klassas bland världens topp tjugo-lag, att de åkte ut så tidigt under förra VM att chipsreklamen om att sponsrade de under hela VM kändes som en två-månaders lång pinsamhet, för alla hälsar de välkomna som stridströtta hjältar. Jag menar inte att herrlaget inte förtjänar uppmuntran, om man gillar fotboll så ska man ju hejja på för all del. Men kom inte och skriv skit på nätet under ditt fejknamn om hur "de lesbiska kossorna inte kan sparka boll" för det handlar inte om fotboll era mofo's. Gillar man fotboll så är damlandslaget gudinnor som sopade mattan med Finland förra veckan. Dyrkar man istället patriarkatet och är del av samhällets sexistiska bottenslam, så näthatar man kvinnorna som spelat bättre än männen.
Sen har vi USA. Oh United States of Asshats, känner jag ibland. Om det här var en animerad film skulle mina ögon förvandlas till förstoringsglas som riktar en koncentrerad stråle av min brinnande ilska mot det amerikanska rättsystemet skeva berättigande av vit makt och kristen-patriarkal överhet.
I Florida dödar en vit man en svart tonårspojke, skjuter honom till döds för att han känt sig hotad trots att inspelat 911-samtal sagt att polis är påväg och att han kan ge sig av från platsen. Mannen frikänns för att han agerat sin rätt att försvara sig själv. Samtidigt fylls nätet av artiklar om en svart tvåbarnsmor som skjöt två varningsskott i luften för att värja av sin misshandlande ex-man (som dessutom brutit sitt besöksförbud för att komma och trackassera henne) och kvinnan fick 20 års fängelsestraff. 20 ÅR!
I Amerikanska högsta domstolen röstar man ner DOMA, lagförslaget som förhindrat homosexuella par från att få samma juridiska legitimitet som heterosexuella par, för man anser att lagförslaget inskränker på amerikanska grundlagar. Men med detta steg framåt sätter man eld i baken på alla konservativa blådårar. Ena staten efter den andra försöker föra in nya lagar som på andra sätt hindrar homosexuella från att leva ett normalt liv. Public service-anställda ska få rätten till att neka de allt från vård till bröllopstårtor, för att dessa pars synder inte ska påverka de riktiga offren (alltså de som tvingas samleva i verkligheten med homosexuella). Det är så jävla vidrigt.
Och så har vi abortmotståndarna. Dessa i majoritet vita kränkta män som aldrig själva ska bära någonting och som haft alla möjliga privilegier, men som ser det som sin rätt att bestämma över kvinnokroppar och kvinnoliv. Du måste föda ett barn till världen om du är gravid. Även om det skadar din hälsa. Även om du inte har råd eller möjlighet att ge ditt barn en ordentlig uppväxt. Även om du skyddat dig för att du inte vill ha barn. Även om du blivit gravid av att någon förgripit sig på dig. Du har ingen talan. Du ska helst inte ens få möjlighet att använda previntivmedel. I Texas höll senator Wendy Davis ett tio timmar långt filibuster, alltså ett oavbrutet tal där du inte vilar, äter, dricker, går på toa, för att ta slut på tiden för mötet innan lagförslag kan röstas igenom mot aborträtt. Hon lyckades till stor lycka skjuta på omröstningen en månad, men i förra veckan beslutades att förbjuda all abort, även i mest extrema fall (exempel, du är 13 år och din familjemedlem har systematiskt våldtagit dig och du är nu gravid) för att några människor med makt tror att de kan ta förvrängt religiöst skitsnack och nästla det i konstitutionen, och sen låta deras vy om ett ofött foster övertrumfa den redan levande kvinnans rättigheter (för hon betyder ingenting).
En mycket bra inlägg i den debatten, om det vita privilegiet, om män som hatar kvinnor och om det passiv-aggressiva kristna maktmonopolet med fokus på den amerikanska situationen, hittar man här.
Världen gör mig så förbannad.
Så ja, jag behöver semester. Att jag åker på semester just till Skåne (där små vita barn i Tomelilla stirrade och pekade på mig i total förvirring 2010 som om jag vore ett exempel av exotiserad fauna som illegallt migrerat norröver), och sen kanske spenderar en dag i Köpenhamn (vars Danske Folkeparti stod för allt jag fann äckligt med politik många många år innan jag ens hört talas om SD), det förvånar även mig lite...
Men jag tycker om Skåne. Österlen är vackert, och med lite tur så är vi bara en handfull människor och en hel massa äppelträd.
tisdag, mars 19, 2013
Stripes
There's this store in Sweden called KappAhl, and I've got a membership card there solely to get 30% off on their stupidly expensive jeggings. Because of this, I sometimes also get campaign e-mail.
The latest one came today, explaining that they're launching a new collection called 'Hampton Republic 27', inspired by the exclusive beach-style life of the area mentioned. They also have a competition, were the winner receives a week-long trip for two to the Hamptons (worth 35.000SEK) and get to report back on the fashion trends there.
I'm thinking on joining in.
Oh please KappAhl, won't you pick me?
I love nice food and walks on the beach. I'll be a riot at the country club with my exotic face, honestly I could be their affirmative action friend! And I'll wear tennis skirts and striped, navy inspired t-shirts with thin-knit pastel cardigans over my shoulders. I already own pearl earrings, so you'll have nothing to worry about there.
I'll be sure to take lots of pictures too, of people and the current fashion and put them all in an album called 'My big, rich, super-WHITE vacation'. You'll adore it, I promise.
And every night I'll be at the club sipping drinks and laughing at mens insipid jokes about women, and the womens complaints about their foreign house-keepers/gardners/nannies, and we'll laugh and laugh and laugh at poor people and it'll all be just grand.
(Fuck. You.)
The latest one came today, explaining that they're launching a new collection called 'Hampton Republic 27', inspired by the exclusive beach-style life of the area mentioned. They also have a competition, were the winner receives a week-long trip for two to the Hamptons (worth 35.000SEK) and get to report back on the fashion trends there.
I'm thinking on joining in.
Oh please KappAhl, won't you pick me?
I love nice food and walks on the beach. I'll be a riot at the country club with my exotic face, honestly I could be their affirmative action friend! And I'll wear tennis skirts and striped, navy inspired t-shirts with thin-knit pastel cardigans over my shoulders. I already own pearl earrings, so you'll have nothing to worry about there.
I'll be sure to take lots of pictures too, of people and the current fashion and put them all in an album called 'My big, rich, super-WHITE vacation'. You'll adore it, I promise.
And every night I'll be at the club sipping drinks and laughing at mens insipid jokes about women, and the womens complaints about their foreign house-keepers/gardners/nannies, and we'll laugh and laugh and laugh at poor people and it'll all be just grand.
(Fuck. You.)
tisdag, mars 12, 2013
Pull. Yourself. Together!
Anyone who knows the slightest thing about me knows I have the travel bug. If traveling could be my reward to myself anytime I did good, I'd ace everything and be abroad half the year.
Of course, money is the issue. As is time.
At the moment I'm preparing for a spring focused on studying and tying up loose ends. Last year in March I was planning on finishing my thesis. But I got caught up in all my part-time jobs, and put it aside. For autumn, I decided to take other courses out of interest and unrelated to my degree , and once again postponed getting my Masters.
But I'm tired now. I've had enough of this, and I want to finish school for good. Or if not for good, I want my studying to be for work, as a Ph.D. in the future perhaps. I want to get a real full-time job and get on to new things.
So for the next few months I'm putting my back into this; cutting down on socializing and day dreaming or whatever it is that keeps me from getting stuff done and really putting the final nail in the coffin that is my Master degree and burying this behind me (maybe not the perfect metaphor...).
Hopefully, this 10 week isolation I am planning might also lead to some saved money, which in turn will lead to a reward. I am thinking Romania.
Of course, money is the issue. As is time.
At the moment I'm preparing for a spring focused on studying and tying up loose ends. Last year in March I was planning on finishing my thesis. But I got caught up in all my part-time jobs, and put it aside. For autumn, I decided to take other courses out of interest and unrelated to my degree , and once again postponed getting my Masters.
But I'm tired now. I've had enough of this, and I want to finish school for good. Or if not for good, I want my studying to be for work, as a Ph.D. in the future perhaps. I want to get a real full-time job and get on to new things.
So for the next few months I'm putting my back into this; cutting down on socializing and day dreaming or whatever it is that keeps me from getting stuff done and really putting the final nail in the coffin that is my Master degree and burying this behind me (maybe not the perfect metaphor...).
Hopefully, this 10 week isolation I am planning might also lead to some saved money, which in turn will lead to a reward. I am thinking Romania.
lördag, mars 02, 2013
Badkaret
Jag har införskaffat badkar. Eller snarare, min far gjorde det åt mig och körde det dessutom till Uppsala, rara människa.
Det har varit en förhoppning att skaffa badkar sedan jag flyttade till lägenheten, och det var faktiskt en av de saker jag tänkte på när jag letade bostad, att jag ville få plats med ett badkar. Sen blev jag ju lite förälskad i min då skeva lägenhet, och tänkte att allt skulle gå bra. Närmare undersökning visade dock att mitt nya badrum kaklats efter stambyte till att ha 159cm mellan väggarna, exakt en centimeter av omöjlighet som inte tillät mig skaffa ett standardkar.
Men nu, sen två veckor tillbaka, är jag med badkar! Och igår natt efter att ha firat min kompis födelsedag och varit ute och dansat, så kom jag hem trött och lite kall och tänkte att ett midnattsbad skulle vara fantastiskt. Så jag tände ett ljus, duscha av mig och tappade upp ett bubbelbad. Det var så fint. Jag somnade nästan (vilket iofs kanske är mindre fint).
Problemet är, att när jag väl tömt karet och tvättat håret och klivit ut insåg jag att det hela tagit nästan två timmar. Klart värt det, men bara insikten om hur lång tid det tar är tillräcklig för att jag ska hålla mig till att duscha till vardags...
Det har varit en förhoppning att skaffa badkar sedan jag flyttade till lägenheten, och det var faktiskt en av de saker jag tänkte på när jag letade bostad, att jag ville få plats med ett badkar. Sen blev jag ju lite förälskad i min då skeva lägenhet, och tänkte att allt skulle gå bra. Närmare undersökning visade dock att mitt nya badrum kaklats efter stambyte till att ha 159cm mellan väggarna, exakt en centimeter av omöjlighet som inte tillät mig skaffa ett standardkar.
Men nu, sen två veckor tillbaka, är jag med badkar! Och igår natt efter att ha firat min kompis födelsedag och varit ute och dansat, så kom jag hem trött och lite kall och tänkte att ett midnattsbad skulle vara fantastiskt. Så jag tände ett ljus, duscha av mig och tappade upp ett bubbelbad. Det var så fint. Jag somnade nästan (vilket iofs kanske är mindre fint).
Problemet är, att när jag väl tömt karet och tvättat håret och klivit ut insåg jag att det hela tagit nästan två timmar. Klart värt det, men bara insikten om hur lång tid det tar är tillräcklig för att jag ska hålla mig till att duscha till vardags...
fredag, februari 01, 2013
Home again
It had been too long. I'm old enough now to be "aunt". I am old enough not to draw young boys all-to-forward attention anymore. I'm too old to pull off my head-dress at any given public occasion for pictures and protest alone (though I admittingly still do sometimes, and mostly out of vanity).
I don't think I've ever understood Iran as well as now. I don't think I've ever been so scared of it. Iran is a monstrous devouring thing, doing it's best to crush the opportunity and hopes of a young and struggling population, stuck between traditions they don't accept but still feel infused in, and a free foreign culture they keep accessing through media. It's an entire country plagued by split-personality syndrome, and I'm an Alice, concerned about loosing myself and my mind on the other side of the looking glass.
torsdag, december 27, 2012
Wrapping it up
It's been a year like many others. Some of it good, some of it bad, some of it horrifically stressful. I try to stay above water to the best of my abilities and take it in stride when I can and take it with less poise when I have to. What can I say, it's life. I do hope 2013 brings me less stress and more financial stability, cause I think that would be the major turning point for me right now.
As far as school-work, I sometimes wonder if I'll ever finish the Master. Yet I still chose to take additional courses this semester despite not needing it for my degree. What can I say, I am an academic at heart. But all this homework and these assignments are quite the load to carry, and so in the past three weeks, the only two days I've been free and off-duty were the day of my friends bachlorette-party and Christmas Eve, which turned out to be cozy and nice and relaxing in just the way I had hoped it would be.
I think what I've really missed out on this past semester is reading and writing for my own benefit. I think I've read two novels that weren't in any way school or work related. I haven't written a single short-story, extract or poem in months and months. I was planning on joining NaNoWriMo and even signed up on the page, but ended up having to write articles and papers instead. That being said, it's not like I haven't produced text: I wrote articles and reviews for work, homework, blog post (though not much of it is here as of late, but here at times, and mostly at The owl and the pussycat since October). I wrote a 12 page convention report from this years Swecon that got an honarary mention at Tystnad, and was printed in SF-Forum.
It has in many ways been a year I needed to get through. I don't feel like I actually finished many tasks or accomplished very many things, but I did a lot to get closer to quite a few goals, and I think that's OK.
I feel content, I feel loved, I love as well and all in all don't feel as disapointed with the years now that it's ending as I though I would a month or too ago. It's over soon anyway, why not look ahead instead?
As far as school-work, I sometimes wonder if I'll ever finish the Master. Yet I still chose to take additional courses this semester despite not needing it for my degree. What can I say, I am an academic at heart. But all this homework and these assignments are quite the load to carry, and so in the past three weeks, the only two days I've been free and off-duty were the day of my friends bachlorette-party and Christmas Eve, which turned out to be cozy and nice and relaxing in just the way I had hoped it would be.
I think what I've really missed out on this past semester is reading and writing for my own benefit. I think I've read two novels that weren't in any way school or work related. I haven't written a single short-story, extract or poem in months and months. I was planning on joining NaNoWriMo and even signed up on the page, but ended up having to write articles and papers instead. That being said, it's not like I haven't produced text: I wrote articles and reviews for work, homework, blog post (though not much of it is here as of late, but here at times, and mostly at The owl and the pussycat since October). I wrote a 12 page convention report from this years Swecon that got an honarary mention at Tystnad, and was printed in SF-Forum.
It has in many ways been a year I needed to get through. I don't feel like I actually finished many tasks or accomplished very many things, but I did a lot to get closer to quite a few goals, and I think that's OK.
I feel content, I feel loved, I love as well and all in all don't feel as disapointed with the years now that it's ending as I though I would a month or too ago. It's over soon anyway, why not look ahead instead?
måndag, oktober 22, 2012
New Girl
At home today, feeling a bit on the blue side. Not sad, just slightly off-kilter, like when you know you're not sick but feel somewhat nauseated, and you're not exhausted for any particular reason but your body still feels a bit too heavy to be coping with anything other than just laying around. I think to some degree, I'm also mad.
Lately, I just feel like I'm stuck. I think it's partially the season; fall always makes me quite desperate for change. I have a friend I've known for years, and a running gag between us is that she's always the one to say that she wants a change, that she wishes "something would just happen". And I'm always like: "Hell no, only bad things happen when you go looking!" But during autumn I always get this craving that comes out of a strange boredom, like I realize that yet another (school year) has started and I haven't really moved on or in a direction I've been hoping for or something like that.
I used to dye my hair around this time of year. That's usually the case actually, small changes. If lucky with work, I would go on a trip, travel somewhere on a cheap ticket and perhaps live with friends to keep the costs down. It was always fantastic.
Last year I moved. And met my boyfriend. And got a fantastic internship. Lot of things were new, and I didn't even feel like I was ready for half of it. But I guess I was. You're usually capable of handling more change than you assume. And all in all, it's been an OK year. Some things fantastic, some things absolutely awful, but I feel like I came out on an overall plus-side of life this past year.
This year, I just feel that on an emotional level, when it comes to personal growth, I'm in a good place. But it's in the more work-oriented field my troubles lie. It's not even like I've stagnated, it's like I'm moving backwards. As an example: couple of years ago, my finances would be something I would complain about to close friends. At its worse, I would tell acquaintances that I was low on cash and couldn't go to a concert or what not at the moment.
These days, I feel like I cannot hold a random conversation without talking about money. And honestly, it pisses me off. It upsets me that I still have to scrimp and save and borrow some months to pay all my bills. It upsets me that there are loads of people, many of them young people, in the same situation as I. It upsets me that I went to the unemployment office last week to get signed in, as a smart measure so that I would be in the system when my studies finished, in case I didn't find anything on my own, and it took them 45 minutes just to tell me they wouldn't have time to see me that day!
It's fucked up that I have three, three goddamn part-time jobs and still that's not enough to always pay my bills. What is this?! I'm always tired and moody, worried about my home work, and regular work, and finances, and trying to find a new job that covers the bills.
The only thing I got if ever in an even worse economic bind, is that I with the help of my generous parents could afford a loan to get my own place. (And that apparently makes everything fantastic, because how can you possibly be poor and have your own place?)
So, if I want to make my finances work, I have to take this apartment, for which I am indebted forever to the bank, and rent it out to someone else. Which could work. Except I would then loose perhaps one of the few things in life that I've got going for me right now. So I won't do it. I'll just keep working and saving and borrowing and complaining and wondering when the fuck I'll stop being a second-class citizen in my own fucked up country. I'm a poor person. Yes, I'm not unemployed without benefits, or a struggling single parent, nor am I retired and elderly and excluded by the system. I'm not homeless and I am certainly not without a safety-net: I have loved ones who can support me if it ever came down to that, but I don't want to put others in that spot.
But that doesn't mean things are good. They're not even mildly OK. It's not right that I work so much, get no benefits, study at the same time, and plan any bigger purchase or expense (like buying winter boots or going to the dentist) months in advance. Just constantly getting by is still taxing on so many levels, it's ridiculous that I would be considered lucky because I could get a loan from the bank.
And whatever excuses our government makes about our situation not being as bad as our southern EU-neighbours, the truth is that 9% of the Swedish population is unemployed, and a whole lot o them are young, educated people with very little experience cause there's no place for them to go.
So apparently I have to stop thinking that if I just keep working, and trying, things will perhaps turn around and I'll get to feel like a new, less tired and more happy version of me for the first time in a long long time. Cause that's all very lovely, but about as plausible as if I suddenly struck oil in my co-op's backyard. I'll probably keep dreaming til I die, and don't get me wrong - it's good to dream. But it doesn't pay my bills. At the end of the day, there's only work and nothing for it.
Lately, I just feel like I'm stuck. I think it's partially the season; fall always makes me quite desperate for change. I have a friend I've known for years, and a running gag between us is that she's always the one to say that she wants a change, that she wishes "something would just happen". And I'm always like: "Hell no, only bad things happen when you go looking!" But during autumn I always get this craving that comes out of a strange boredom, like I realize that yet another (school year) has started and I haven't really moved on or in a direction I've been hoping for or something like that.
I used to dye my hair around this time of year. That's usually the case actually, small changes. If lucky with work, I would go on a trip, travel somewhere on a cheap ticket and perhaps live with friends to keep the costs down. It was always fantastic.
Last year I moved. And met my boyfriend. And got a fantastic internship. Lot of things were new, and I didn't even feel like I was ready for half of it. But I guess I was. You're usually capable of handling more change than you assume. And all in all, it's been an OK year. Some things fantastic, some things absolutely awful, but I feel like I came out on an overall plus-side of life this past year.
This year, I just feel that on an emotional level, when it comes to personal growth, I'm in a good place. But it's in the more work-oriented field my troubles lie. It's not even like I've stagnated, it's like I'm moving backwards. As an example: couple of years ago, my finances would be something I would complain about to close friends. At its worse, I would tell acquaintances that I was low on cash and couldn't go to a concert or what not at the moment.
These days, I feel like I cannot hold a random conversation without talking about money. And honestly, it pisses me off. It upsets me that I still have to scrimp and save and borrow some months to pay all my bills. It upsets me that there are loads of people, many of them young people, in the same situation as I. It upsets me that I went to the unemployment office last week to get signed in, as a smart measure so that I would be in the system when my studies finished, in case I didn't find anything on my own, and it took them 45 minutes just to tell me they wouldn't have time to see me that day!
It's fucked up that I have three, three goddamn part-time jobs and still that's not enough to always pay my bills. What is this?! I'm always tired and moody, worried about my home work, and regular work, and finances, and trying to find a new job that covers the bills.
The only thing I got if ever in an even worse economic bind, is that I with the help of my generous parents could afford a loan to get my own place. (And that apparently makes everything fantastic, because how can you possibly be poor and have your own place?)
So, if I want to make my finances work, I have to take this apartment, for which I am indebted forever to the bank, and rent it out to someone else. Which could work. Except I would then loose perhaps one of the few things in life that I've got going for me right now. So I won't do it. I'll just keep working and saving and borrowing and complaining and wondering when the fuck I'll stop being a second-class citizen in my own fucked up country. I'm a poor person. Yes, I'm not unemployed without benefits, or a struggling single parent, nor am I retired and elderly and excluded by the system. I'm not homeless and I am certainly not without a safety-net: I have loved ones who can support me if it ever came down to that, but I don't want to put others in that spot.
But that doesn't mean things are good. They're not even mildly OK. It's not right that I work so much, get no benefits, study at the same time, and plan any bigger purchase or expense (like buying winter boots or going to the dentist) months in advance. Just constantly getting by is still taxing on so many levels, it's ridiculous that I would be considered lucky because I could get a loan from the bank.
And whatever excuses our government makes about our situation not being as bad as our southern EU-neighbours, the truth is that 9% of the Swedish population is unemployed, and a whole lot o them are young, educated people with very little experience cause there's no place for them to go.
So apparently I have to stop thinking that if I just keep working, and trying, things will perhaps turn around and I'll get to feel like a new, less tired and more happy version of me for the first time in a long long time. Cause that's all very lovely, but about as plausible as if I suddenly struck oil in my co-op's backyard. I'll probably keep dreaming til I die, and don't get me wrong - it's good to dream. But it doesn't pay my bills. At the end of the day, there's only work and nothing for it.
torsdag, september 06, 2012
Datum
Det är en del som händer just nu. Sanningen är väl att det alltid är en del som händer, vare sig man skriver om det eller inte, men det är en del som händer just nu som känns påtagliga datummässigt.
- I söndags blev det ett år sedan jag fick nycklarna till min lägenhet.
- Idag är det årsdagen för min mormors bortgång i 2006.
- Om en vecka är det årsdagen för påbörjandet av min tre-månaders praktik på Mix förlag, kanske det bästa jag gjort under hela min utbildning.
- Det är 11 månader sedan jag åt min första lunch med C. Då var det ju inte tänkt som annat än en lunch... Jag fattar inte att det gått ett år snart, det är rent absurt (på ett bra sätt såklart!)
- På måndag påbörjar jag förhoppningsvist vad som blir min absolut sista termin av universitetsstudier (om jag inte doktorerar i framtiden vill säga).
- Jag har suttit ca 5 månader som Brf-ordförande och känner mig äntligen rätt bekväm med det.
- Den här veckan flyttade min bror söderut igen.
- Om mindre än två månader är det NaNoWriMo och i år tänker jag för fan delta.
Lite allt möjligt i huvudet just nu, med andra ord.
onsdag, augusti 22, 2012
BSG
Igår såg jag och C klart Battlestar Galactica.
Han har sett den tidigare och jag har velat se den jättelänge. Så vi plöjde igenom alla fyra säsonger, och jag tror inte jag engagerat mig så mycket i en tv-serie på väldigt, väldigt länge. Det känns lite tomt att det inte finns mer att se, och jag kommer ta min tid att smälta det hela (även om jag redan bestämt att vi ska börja se på Firefly nästa vecka...).
Egentligen är BSG en sådan där serie som förtjänar minst ett långt utförligt inlägg om vad som gör den så fruktansvärt bra, men det får bli en annan gång och kanske någon annanstans.
Han har sett den tidigare och jag har velat se den jättelänge. Så vi plöjde igenom alla fyra säsonger, och jag tror inte jag engagerat mig så mycket i en tv-serie på väldigt, väldigt länge. Det känns lite tomt att det inte finns mer att se, och jag kommer ta min tid att smälta det hela (även om jag redan bestämt att vi ska börja se på Firefly nästa vecka...).
Egentligen är BSG en sådan där serie som förtjänar minst ett långt utförligt inlägg om vad som gör den så fruktansvärt bra, men det får bli en annan gång och kanske någon annanstans.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)