New Year

Den 28:e är slutligen här och jag har varit uppe hela natten av rädsla för att sova så tungt som jag brukar göra och missa mitt tåg mot Gävle. Nu ska jag fira nyår med ett tjog vänner mitt ute i ingenstans och där blir jag kvar i ungefär 10 dagar. Möjligtvis kommer jag hem lite tidigare för mamma och Nina kommer hem nu på söndag.
Idag hann jag dessutom ut till stan för att shoppa med Joanne och Kori, och hittade slutligen en klänning till nyårsfesten. Det var underbart att träffa Joanne igen innan hon åker tillbaka till Örebro. Två olika tillfällen på en vecka, så ofta har vi nog inte setts på 3 år!

Värdinnan för nyårsfirandet är charmtrollet Emilia, som även var värdinna ute i Långsand i juli. Där ute var det härligt med lekar och promenader, bad och sol och dans i regnet och bärplock, spel och annat som jag allt för sällan tar mig tid till. Bilden nedan är från i somras.
Jag kan bara hoppas på att ha minst lika roligt nu, vilket jag egentligen inte är tveksam till.
Vill ni ha tag i mig är det bara att ringa, annars önskar jag er gott nytt år och god fortsättning!

Nackskott för demokratin

Så mördas Benazir Bhutto efter politiska tal, och mördaren spränger sedan sig själv och minst 20 andra i luften.
Det är inte bara mordet i sig, då man tystar kravet på demokrati i Pakistan, där man trampar ner oppositionen, där man gör sig av med kvinnan som vågar sticka ut och tala för sin rätt som människa oavsett kön eller klass eller levnadsstandard, som äcklar mig mest. Det är det faktum att det politiska aset Musharraf om terrorisrerar Pakistan och kallar sig President, inte bara är inblandad i attentatet egentligen (vilket jag kommer tro tills jag själv går i graven), utan att han har mage att nu utlysa tre dagars landsorg till minne av Bhutto, som att han alltid tyckt att hon varit en ack så fantastisk kvinna utan like.

Demokratins röst tystas med snaror och vi undrar om det inte går nått bra på tv ikväll.

God Jul & Gott Nytt År!

Making Christmas

Jag har bakat så mycket de senaste två dagarna att jag fått ont i ryggen av att stå i köket. Resultatet ser inte ut att ha blivit allt för mycket i kvantitet, men åh va gott det är (om jag får säga det själv, vilket jag får :)


Som jag tidigare nämnt, så tycker jag hemskt mycket om att baka. Det är roligt och det är avslappnande. Men nu inför julhelgen har jag prövat på att baka så mycket olika saker, och utan sällskap, att det blivit lite väl tungt. Idag hjälpte pappa mig med att få ner all knäckmassa i sina små formar, för jag var för upptagen med att baka Stjärnpaj.
Något annat som är intressant, för egen del, är att resultatet blivit lyckat fastän det i princip är första gången jag provar på allt (jag har gjort knäck en gång tidigare, i högstadiet, och då förstörde jag hela satsen >_<). Allt är gott och allt ser gott ut. Det enda som jag misslyckats med var chokladfudgen, som av någon anledning inte stelnar som den ska. Den smakar som fudge, men ser ut som kladdkakesmet. Så jag hällde slutligen över den i små aluminiumformar och dekorerade med pärlsocker. Gästerna får äta med sked helt enkelt.


Imorgon är Kori, Sia och Sara julgäster hos oss. Julmiddag kommer givetvis finnas på bordet, men då vi inte är alltför entusiastiska gällande all traditionell julmat får det bli en blandning av traditioner och matkultur. På menyn står: julskinka, prinskorv, kokt potatis, potatisgratäng, persiska kotletter, ris, Gheyme (persisk gryta), sallad och tsatsiki. För den som endast vill stoppa i sig sötsaker finns lussekatter, knäck, fudge, Stjärnpaj och äppelpaj (som jag gjorde med pajdegen som vart över...) med vaniljsås, samt glögg.

Huset är rent, mitt rum är stökigt, håret är klippt men inte färgat, mamma och Nina är för långt borta och saknade och julen är hääääär.

My Main Man

Jag säger det bara: S-I-N-A-T-R-A. Jag har fastnat något otroligt. Lyssnat på ett fåtal låtar om och om igen tills bror och far får utbrott medan jag själv blir precis lika glad och kroppen gungar till musiken med precis samma mängd entusiasm som för ett par dagar sedan.
Maria säger att det i sig inte är förvånande, med tanke på att jag nynnat på ”Fly me to the moon” ända sedan vi lärde känna varandra. Men ändå oväntat.
Det oväntade är snarare att det tagit mig så lång tid att införskaffa annan musik av mannen ifråga! Och hans musik är så enkel, så rakt på sak och ändå så fruktansvärt charmig.
En dag kommer jag skriva manus till en halvcorny romcom film med titeln ”Say it like Frank” och göra mig själv en lycklig jazzböna.

Till dess kommer jag lyssna på ”Witchcraft” och rysa av välbehag.

Copa, Copacabaaana.

Jag har den senaste månaden varit på två poesi/litteratur program. Sist var i lördags, då jag såg min gamle arbetspolare Ulf vara med i finalen av årets PoetrySlam på Café Rabarber. Det var så mycket folk, borden var reserverade sen en månad tillbaka. Bristen på plats och luft var jobbig, men det var trevligt i sin helhet. Jag var där med Essi som jag inte sett på flera månader och Ulf var verkligen jättebra.
Det enda som var besvärande var en man som jag mötte i kapprummet. Han frågade direkt om jag var "iranska" och jag svarar alltid per automatik "Syns det så tydligt?".
Självklart syns det, annars skulle inte folk land och rike runt gissa det. Hur som helst så sa han något om att "Jo, för iranskor är så vackra" vilket jag skrattade åt och gick. Sen mötte jag honom, återigen i kapprumskön, när han var påväg in och jag var påväg hem. Han började prata med mig och undrade vart jag skulle, och jag försökte vara lite artig och log lite och sa att jag skulle hem. Sen när jag gått förbi tog hen plötsligt tag i min handled och vägrade släppa, fastän jag spjärnade emot och sa till honom. Han var nog berusad för han var helt uppe i sin egen värld och egna konversation, till synes utan att märka hur hårt han höll i mig, eller hur upprörd jag var. Så slutar jag göra motstånd och bara ställer mig där, rätt upp och ner som ett stenblock och spänner hela kroppen och knyter handen han tagit tag i till en knytnäve, och då, först då när jag slutar dra tittar han ordentligt på mig, och kanske även jag på honom. Så stirrar jag, verkligen blänger på honom och säger bara: Släpp mig. Nu. Och han släpper fortare än kvickt, som om jag bränner honom. Han nickar urskuldande och kollar ner i marken och säger hejdå, och jag vänder mig om och går.
Jag vet inte riktigt hur jag måste ha sett ut, men den där blicken borde jag utnyttja 24/7. Vad är det med folk (jag tänker inte säga män, utan verkligen - folk) som inte bara lyckas missuppfatta vinkar så tydligt utan som dessutom någonstans i sina dimmiga hjärnor kan omkoda totalt missnöje, obehag och ogillande till ett tydligt intresse. Vart kommer den här "nej måste ju betyda ja"-mentaliteten ifrån? Om nej betyder ja och ja betyder ja, hur, hur ser ett nekande ut hos dem? Ett nej finns alltså inte.

Men nu lämnar jag det och pratar om något trevligare. Det andra programmet var en litteraturläsning på Copacabana. Även där var det fullsatt. Jag gick dit för att se min kära Balsam läsa några av sina texter. Det var första gången hon valt att vara med på en uppläsning trots tidigare förfrågningar och jag är jätteglad över att jag hade möjligheten av att vara där. Här ser ni programmet, med Balsam bara några rader före Sara Stridsberg. Det är stort, det är det.

Slösa

Det var då ett förjävligt slöseri med tid!
För att sätta dygnet och sovvanorna rätt igen, slutade det med att jag gick och la mig kl 21 igår kväll. 21! Men inte kunde jag somna för det, fastän jag bara sovit en timma på eftermiddagen och inget natten innan alls, utan helt enkelt bara varit uppe i 24 timmar innan eftermiddagsluren. Men nej, 21 var jag i säng och kunde omöjligt somna. Så där låg jag i åtta timmar och vred på mig uttråkat. Då och då vet jag att jag slumrat till, för jag lyckades rycka till av mobilen och snäsa av vännen som ringt. Men nej... ingen riktig sömn förrän runt femtiden, och då somnade jag alltså ungefär som jag gjort alla andra gånger jag väl somnat de senaste två veckorna. Och så sov jag ordentligt, till halv ett, och stängde av det ringande mobillarmet i den vevan.
Så onödigt det hela var! Ett sånt slöseri med tid. Jag fick varken dygnet rätt eller något gjort! Den senaste veckan har jag åtminstone suttit och jobbat och tjänat pengar mellan midnatt och fem (jag vet, det var ingen ideal arbetstid, men skrivandet går bra...).

Nu sitter jag här och är lätt illamående och yr men främst irriterad. Det måste ju finnas bättre saker att göra i en säng än att bara vrida på sig uttråkat? Ja, som att sova till exempel!

Upptäckter och annat

Julen är snart över oss och det finns mycket kvar att göra. Sätta upp granen, baka julgodis. Julbaket har då verkligen skjutits upp, jag har i mitt snörvlande stadie inte känt att det varit en bra idé att baka. Ändå hann jag med fyra äppelpajer från i fredags till i måndags.

Jag gör goda äppelpajer. Det är faktiskt en ny upptäckt, för jag har aldrig bakat äppelpaj tidigare än i fredags. Jag är underligt nog en sådan som kan prova massa nya udda recept, som kladdkaka med smälta marshmellows i med hemmagjord kolasås över, men har aldrig bakat kanelbullar i hela mitt liv. Sån är jag. Jag är dessutom en sån som kan få ett nytt recept att bli gott (inte perfekt) men gott redan första gången jag provar det, även om jag gör vissa ändringar och inte följer texten slaviskt. Jag kan sedan när jag äter av resultatet tänka att "Om jag bara gör såhär nästa gång, eller har i lite av det här, så blir det jättebra", vilket det blir. Men det funkar bara med det jag bakar. Som jag sa i fredags när Maria och Martin var här på middag, jag har förståelse för bakandet. It makes sense. Det fick de och pappa och lillebror att skratta massor åt mig, men det är sant. Jag förstår bakandet. Jag förstår vad jag ska ha i för att lyfta smaken hos nått annat utan att ha provat det tidigare. Med mat skulle jag aldrig kunna göra så. Jag lyckas fortfarande inte få persiskt ris perfekt, sådär så att det fått en gyllene risskorpa efter att ha stått på spisen i en timma. Jag vet direkt vad jag gjort fel, jag lyckas bara inte stoppa det i tid. Resultatet är gott, tro inget annat. Jag är inte värdelös i köket fastän jag påstår det. Resultatet är gott, men det är inte rätt. Det ser inte ut som det var tänkt att det skulle se ut från början, även om det ser aptitligt ut. Jag har lite av ett hat-kärleksförhållande till hela grejen med persiskt ris. Jag är omåttligt nöjd med mig själv när det blir bra (sådär 1-2 gånger av 3), men det irriterar mig något fruktansvärt att det lika ofta blir fel, fastän jag hållt på sen jag var 15. Sanningen är att jag inte har tålamodet med persisk cuisine, och det kommer ifrån att jag inte har tålamod med mat allmänt. Jag växte upp som en gottegris (fast då jag var riktigt liten gillade jag salta saker och inte söta) med en inbiten aversion till nästan allt annat i matväg. Jag har blivit mycket bättre nu, men grunden är densamma. Mat är tråkigt, jag har inget tålamod med det. Baka är däremot roligt, så även om det i sig är onödigt och onyttigt så är det kul. Som sagt verkar jag dessutom ha hantlag för det, och då är det extra kul. Mat däremot, not so much. Dagens persiska ris blev dock helt OK, se bild till vänster.

Vad mer har jag upptäckt? Jo, att färglinser tar längre tid att få in i min styrka, att gröna linser utan att vara opaka släpper fram så mycket av min naturliga ögonfärg att ögonen blir gråbruna som mönstrad bark och får mig att se ut som ett djur. Och att turkosa linser får mina ögon att se ut som bitar av bottenfrusen sjö.
Jag har även upptäckt att mitt vinröda hår nu verkligen inte bara bleknat och blivit rött, utan oranget. Jag ska färga om det en sista gång nu i veckan, och sen får det vara. Det roliga är att min utväxt inte bara är brun utan ljusare än jag minns, vilket alltid förvånar mig. Jag har inte sett mer än ett par cm av min naturliga hårfärg sen jag var 16, vilket innebär att kompisarna jag firar nyår med aldrig har sett min hårfärg över huvud taget. Första gången vi sågs var en vecka efter att jag tonade håret med henna för första gången.

Så har jag upptäckt att Skandiabanken spelar klassiskt i hissmusiktappning när man väntar i telefonkö, och att jag slösat mer pengar än jag trodde den här månaden. Jag får spara nästa månad, verkligen snåla.
Men det är väl planen eftersom jag måste jobba, söka nytt jobb och skriva min C-uppsats. Jag tar studieuppehåll på grund av motivationsbrist i sällskap med fysisk utmattning och efter våren ska jag börja läsa persisk barnlitteratur inför min distanskurs på magister nivå i höst.

Jag har haft min sista fiollektion för terminen, för livet antagligen. Nu är jag för gammal för Kulturskolan och det kändes jättekonstigt att få brev om att jag ska återlämna min hyrda fiol och tacka och ta adjö efter13 år. Nu har jag aldrig varit varken ambitiös eller flitig med mitt spelande, och att spela upp inför andra ger mig en knut av illamående i maggropen, men jag har ändå varit med om en del med fiolen. Det är inget jag känner mig glad eller bekväm med att ge upp. Det känns mest bara fruktansvärt sorgligt.

Jag vet att mina dåliga sovvanor från i hösten har utvecklats till någon underlig form av insomnia, där jag sover kanske två timmar per natt i två nätter, sen sover från sex på morgonen till fyra på eftermiddagen för att ta igen mig, och därefter inte sover alls på ca 30 timmar och så kanske en timma igen. Sedan förförra helgen då lillasyster och mamma åkte till Florida har jag redan haft två eller tre dygn där jag helt enkelt aldrig gått och lagt mig, utan legat i sängen, läst för att jag inte somnat och sen stigit upp och duschat och gått vidare tills jag stupar. Mardrömmarna uteblir dock, antagligen för att jag är helt slut när jag väl blundar.

Jag har också varit med om den nästan läskiga upptäckten att min mors sjätte sinne antagligen sträcker sig över hela Atlanten, för den enda gång hon sms:at sedan hon åkt var natten jag var ute på krogen och det tog två och en halv timma att ta mig hem sammanlagt. Där sitter jag på Hornstull efter midnatt och får ett sms där mamma hoppas att allt är bra och att jag tar hand om mig. Jag inser att det är ett dåligt tillfälle att svara, för då kanske hon får lust att ringa hem och prata med mig. De ska snart äta middag, och jag ska snart inse att jag missat sista bussen hem och att jag måste promenera hem efter halv två i högklackat vilket tar 45 min.
På vägen hem råkar jag på tre killar i Hornstull som med ihoprullade tidningar iscensätter en hel fäktningsscen på perrongen, komplett med bugningar, hand på ryggen, poäng för slag och filmande med mobilen. På tåget vill de att jag ska välja vem som var bäst (vem som var minst sämst faktiskt... men de var mycket uderhållande). Vid Slussen stirrar en man så intensivt på mig att jag känner mig riktigt orolig när han sätter sig precis bredvid mig på bänken. Men han vill mest veta vad jag lyssnar på och han och hans två vänner från Schweiz är rätt trevliga och pratar med andra på bänken också, men jag väljer att undvika de på tunnelbanan ändå för att få vara ifred. Vid min t-banestation 40 minuter senare är det bara jag och en annan kille som går av. I rulltrappan börjar han prata med mig på engelska. Alla pins på min väska har avslöjat mig och vi har ett intressant och engagerat samtal om anime, manga och serier i allmänhet som Batman och Sandman, tills det att jag säger att jag måste gå hem nu för min buss har åkt och om pappa vaknar kommer han inte vara så glad. Han säger hejdå, vi tar av åt olika håll.
Jag ringer ett kort samtal till Ted och grattar på födelsedagen, men han var påväg att sova så vi lägger på. Det är fortfrande 30 minuter kvar av min väg hem då, men jag vill inte säga det till honom för då blir han orolig så jag säger att jag snart är hemma. Martin ringer mig dock, för jag har i mitt sms tillslut kännt mig tvingad att avslöja att jag varken är hemma eller nära hem och att jag promenerar. Han håller mig sällskap hela vägen och väl hemma möter jag pappa som inte bara är vaken utan något orolig och inte alls glad över att jag promenerat hem, eftersom halva vägen är utterst suspekt.
Bortsett från den långa vägen hem, och den komiska känslan av att mamma ser mig mer ett halvt jordklot bort, så var det en fin kväll, och jag ska nog ut med Kori och Tobias igen tror jag.

Vad mer, vad mer? Det har varit den ena upptäckte efter den andra senaste tiden, vilket är kul för det har hållt tankarna sysselsatta med annat än det jag oroar mig för.
Jo! Bortsett från att baka så finner jag det avslappnande att pyssla. Jag är inte alltför duktig på det, men jag har under den senaste veckan pysslat med julklapparna. Inslagningen har spårat ut totalt, men det ska få sin egen post till helgen tror jag.

I måndags var Veronica, Balsam och Narges här och det var så roligt. Vi drack glögg, åt paj och drack te, åt ost och kex och drack vin och bara pratade och pratade. Det måste vi göra om snart snart snart =) Sist de var här var förra året till då jag fyllde år. Alltför sällan alltså.
Jag förvånas över att jag känner mig så bekväm och hemma i sällskap med tre tjejrer som jag känt så kort egentligen, jämfört med så många andra i min bekantskapskrets. jag tror det kan komma av att jeg helt enkelt lärde känna de i en annan fas av mitt liv, då andra saker kändes viktig och jag valde att se på mig själv på ett annat sätt. Det kändes verkligen som något stort då jag insåg att tidigare orosmoln inte kommit ivägen för det här.

Till julafton kommer Kori, Sia och Sara hit, på juldagen ska jag träffa Joanne, till annandagen kommer några av tjejerna över på glögg och julbak och imorgon ska jag äta terminens sista Thai-lunch med Maria. Hur jag lyckats planera detta vet jag inte, men det var intressant att jag lyckats med det ändå. Planering är inte min starka sida. Ett tydligt exempel på det är att jag inte fick iväg julkorten förrän idag, fastän posten ville ha in allt den 16:e.
Det var allt. Förrutom att den 28:e åker jag till en ort utanför en ort utanför Gävle (läs: Nowhere) och är borta i drygt en vecka. Vill ni få tag i mig då är det bara att messa eller ringa, men bloggen lär inte uppdateras om inte någon lånar mig en laptop. Men mer om det en annan gång.

Why So Serious?

Nya Batman- trailern och affischer finns nu ute. The Dark Knight, brought to you with a smile at Autumn Frost.

Be still my heart.

Cake Dilemma

Ärligt talat, är det för mycket begärt? Är det att gapa efter mycket om man vill ha en enda kakform som inte är bucklig eller skev, eller att en pajform ska ha lite högre kant än 3 cm?
Jag har bakdag på söndag och redan nu går jag runt och är irriterad.

Det är ta mig fan vad jag önskar mig. Kakformer med löstagbar kant. Som inte läcker kladdkakesmet i ugnen, eller som jag kan baka äppelpaj i utan att det kokar över kanten eller som jag kan använda när jag experimenterar fram ett nytt cheescakerecept jag har i huvudet. Är det för mycket begärt?!

Golden Compass

Jag var och såg The Golden Compass på bio med Kori igår. Den var verkligen bra! Det är första gången jag ser en film baserad på en fantasybok utan att ha läst boken först, så därför vet jag självklart inte vad jag missar.
Men manus var bra, filmen var riktigt snyggt sammansatt och samspelet mellan skådisarna jättebra. Det var magiskt och äventyrligt och spännande. Roligt också och effekterna var inte att avfärda. Jag satt igenom en scen där två pansarklädda isbjörnar slogs mot varandra och tyckte det var jättebra.
Jag var dessutom väldigt förtjust i hur världen Lyra lever i, som är parallell till vår egen, har namn och språk så lika våra =) Lyra kommer från Oxford, men hennes vän Billy är en "Gyptian", en korsning av zigenare och pirater. Sverige hette Svedland, den hyrda armén utanför Bolvangar tycks vara ryssar, Samojederna är influerade av samefolket, häxan Serafina Pekkala har ett finskt namn (på riktigt, Pullman hitta det i en telefonkatalog!), Iorek Byrnison och de andra Panserbjørne tycks danska och i en lite handelsstad i Norroway hör man försäljarna skrika "Kom och köp!" Jag är högst road.


Till skillnad från paret bakom oss som aldrig ville hålla käft, så kan jag informera att jag enligt Alis skala inte är en såkallad "biosopa". Däremot är jag definitivt en tidsopa och möjligtvis en vänskapsopa. När Kori sms:ar fem minuetr efter vi ska ses på stan, och det sms:et väcker mig, för att jag somnat om på den elektriska värmedynan efter att ha tagit en värktablett, så är det bevisat att jag är helt förjävlig.
Jag är imponerad över att jag hann fixa allt lagom till att hinna med bussen som gick 17 minuter senare, men hon fick ändå vänta in mig i en timma. Ruttet. Jag urskuldade mig inte ens, man har ingen ursäkt som är god nog bortsett från möjligtvis "jag har svimmat och ligger på sjukhuset" vilket igår inte var fallet. Men bortsett från min förkastliga försening, så var filmen och lunchen och framförallt sällskapet så bra som det kan bli.

Annars rullar det på som vanligt. Jag pluggar för lite, men har iaf kommit igång med lite recensioner. Jag har inte lagt mig före tre mer än en kväll sen slutet av oktober, sen i helgen lägger jag mig inte för sju. Jag kan inte sova. Det är inte bara det att jag vänt på dygnet. Tanken på sömn är jobbig. Och jag älskar att sova, så den oro som plötsligt dyker upp är extremt frustrerande. Men jag kan inte tänka på att sova utan att få en knut i magen. Antingen slutar det med att när jag vaknar ligger kvar i sängen i flera timmar och stirrar in i väggen. Inget annat än det, bara rätt i väggen i upp till fyra timmar. Eller så drömmer jag mardrömmar.

Det är det värsta. Jag orkar inte med mardrömmarna.
Jag vet inte vart de kommer ifrån. Ibland förstår jag inte ens vad det handlar om. Den senaste handlade om ingenting. Ingenting. Allt jag såg och kände och tänkte var ingenting. Intigheten. Det var mörkgrått och tomt och jag kan inte med ord beskriva hur otroligt rädd jag var av att vara fast där. Jag vaknade och var gråtfärdig.

Jag vill inget annat än sova just nu, men jag kan inte.
Möjligtvis skulle jag kunna tänka mig att äta. Sist jag åt var för 17 timmar sen.

a la Miami Ink

De ringde för ett par timmar sedan och sa att de var framme, och jag slipper oroa mig för allt hemsk som kan ha hänt.

Har knappt varit produktiv alls. En recension skriven, hade hoppats på tre, nöjt mig med två. Jag är inte trött iaf, för jag har vänt på dygnet. Men jag måste upp senast nio för att ta mig till akupunktören på undersökning. Där ska jag förklara varför jag inte blir bättre för att jag inte äter det hon ber mig äta och inte lagt mig före klockan tre mer än en gång sen slutet av oktober och sover så dåligt att det är pinsamt.

Jag har pratat lite över msn med kompisar och jag och Ali kom in på tatueringar. Jag har två mönster som jag verkligen börjar luta mot, och jag har tänkt en hel del på det. Lillebror ska få teckna mina, men han är lite emot idén om att jag ska skaffa en öht. Vilket inte spelar någon roll. Han är jävligt duktig hur som helst och jag vill att det ska va hans bild. Ali har också lagt in en potentiell beställning. Det är faktiskt inte lillebrors första försök heller, hans tjejkompis har en tatuering Milad ritat.

Det börjar dra ihop sig nu, annars blir det en Totoro till min 23års dag, och hur mycket jag än älskar Totoro vet jag inte om jag vill ha hans maniska leende etsad i min hud för alltid.

Tidig fågel

De gick just. Jag har suttit uppe hela natten för att kunna säga hej då, eftersom jag omöjligt kan lägga mig så sent som jag brukar och vakna vid halv sju och äta frukost med lillsyrran.
Pappa kör mamma och Nina till Arlanda nu. De ska hälsa på min moster i soliga, 27 grader varma Florida i tre veckor. Moster har ananas-, citrus-, papaya- och bananträd på tomten. Jag har ett dött äppelträd. It's pretty pathetic really.

Jag hoppas att de har underbart kul och att jag inte ska oroa mig för allt sådant som jag brukar oroa mig för utan att behöva det. Nu ska jag sova.

Woman on a Mission

Jag har en enorm frisyr. Inte för att jag har så mycket hår på huvudet egentligen, men just nu är det tuperat. In i absurdum tuperat. Varför? Jo, för att jag har kammat håret, om och om igen med en liten, tätt tandad kam med en envetenhet och vålsam outtröttlighet att samma behandling mot ett djur antagligen skulle flå det. Jag tror att hårbotten blödde lite faktiskt. Sen har jag kammat det igen.

Varför? Jo, för att det är en sånt tillfälle. Ett sånt tillfälle då syrran kommer hem från sin mellanstadieklass och informerar om att små saker börjat bosätta sig i ungjävlarnas hår. Och så snart hon säger det kliar huvudet, hårbotten, hela kroppen.

Så är det jag, och endast jag, som sitter där och kollar hennes hår. Ingen annan i huset ser så bra som jag, det är antagligen det inbitna hatet som leder mig. Jag har aldrig haft löss och ska aldrig ha löss. Så är det. Så när minsta tecken visar sig för att göra mig skeptisk, då går jag lös på barnet som om undergången är nära. Ibland tjuter hon till och med till, för att jag tar i så och min respons är "Håll käft. Håll bara käft. Jag bryr mig inte om att det gör ont. Jag skiter i att du har ont i nacken av att stå med huvudet böjt. Jag bryr mig knappt om du ens skulle ha löss. Om det inte va för at du säkert skulle ge mig det. Jag har inte löss. Jag vägrar ha löss. Om det står mellan att ha löss och ge dig trauma för livet, så får du trauma. Du ska va glad att jag inte rakar av ditt hår."

Jag har aldrig påstått att jag är sympatisk i min mission.

Jag menar, hur jävla kul är det att luskamma någon? Och ännu värre, de få gånger man hittar något, hur kul är det att behöva vara den som behandlar det med vetskapen om att du kanske drabbas i processen?
Nej, jag har kammat syrrans hår igår och idag, och eftersom hennes kompis var här har jag kammat även hennes hår igår och idag. Och jag kan vara lugn. Ändå kan jag knappt se syrran klia sig på örat utan att tänka "jag har missat nått!" och hela kroppen hamnar i någon form av psykiskt eksemtillstånd. Bara pratandet av det gör att det börjar. Det liksom känns som om något helt plötsligt börjar klia precis mitt bak i huvudet, och kliar jag där flyttar det ner i nacken, och därefter halsen, axeln, svanskotan, benet. Som om något kryper över hela mig bara i och med de orden. Detta är ett mentalt virus. Om jag ska plågas ska du också det. Känn hur hårbotten kliar.

Det är nästan så jag ska gå och kamma håret, igen.

Smoke and Mirrors

Jag målade naglarna igår. Det är så sällan jag gör det, för mina naglar går jämt av och är oftast så korta att det ser mest löjligt ut med nagellack. Men nu har de fått lite längd och färg. Jag tror färgen klassas under "blodrött" även om jag tycker blod ska vara mörkare. Mitt är klart mörkare i alla fall. Jag vet, jag har sett det i tuber flera gånger.

Det intressanta med att ha rött nagellack är att det känns väldigt olikt mig. När jag ser på mina händer får jag känslan av att de bör tillhöra någon annan.
En ung kvinna med håret uppsatt i en knut, för att visa upp den bara ryggen på hennes svarta klänning. Örhängena är små och i silver, halskedjan lång nog för hänget att försvinna ner i urringningen och undan ögat. Klänningen är knälång, de mörka strumpbyxorna matta och tunna, klackarna höga. Ögonen är inramade av svart kajal och skugga, läpparna matchar färgen på naglarna. I ena handen ett vinglas, i andra ett långsmalt munstycke som mynnar ut i en cigarett jag inte ens visste att jag rökte. Röken jag blåser ut är blåaktig och för ett ögonblick döljer det mitt ansikte. Det första som syns igen är de röda läpparna. Så tonar färgena ut och världen jag befinner mig i blir svartvit, och jag står i det dimmiga ljuset av en noir-film och väntar på mannen i kappan och hatten.

Det är konstigt att jag får den bilden. Jag har knappt sett sådana filmer, jag har inte bar rygg till mina kläder, jag röker inte (och definitivt inte med munstycken som jag aldrig sett någon förrutom Cruella de Ville använda sig av, även om jag skulle vilja ha ett om jag faktiskt rökte). Vart kommer den här svala och sofistikerade Nahal ifrån? Vart föddes idén? Har vi inte pratat om det här, Balsam? Varför finns hon ens, den världsvana Nahal, om hon känns för främmande för att jag ska bli henne?

Nej, de röda naglarna är fina, men de är inte jag. Den Nahal jag ser i spegeln vid datorn har håret utslaget över axlarna. Det är långt och spretigt eftersom hon plattångade bort sina vilda lockar igår. Hon är osminkad för det är sent, och varken de dagligen utbytta örhängena eller det obligatoriska halsbandet finns med, och det känns lite tomt om halsen. Föttern är bara, benen likaså. En skotskrutig skjorta med en vinröd basfärg i samma ton som hennes hår hade för två månader sen, men inte längre har, hänger löst över kroppen och halvvägs ner över låren. Ärmarna är uppvikta till armbågarna, översta knappen är uppknäppt. Det är en herrskjorta, och hon tog den från sin pappa för en vecka sedan, nyköpt för att ha som arbetströja då han målade/snickrade/kaklade/renoverade. Han sa att den var för liten över axlarna ändå och att hon kunde ta den, när han insåg att hon tyckte om den. Hon misstänker att han säger så för att göra henne glad. Det gör henne glad.
Den Nahal som sitter framför datorn ser yngre ut än vad hon är, för skjortan är så stor och benen är uppdragna mot kroppen. Hon dricker inte vin utan varm choklad ur en stor kopp, som tidigare under kvällen vält och spillt ut en halv liter te över hennes skrivbord, vilket tvingat henne att städa, rensa, rädda böcker och lånade uppsatser och serietidningar och misslyckas med att rädda bland annat handskrivna utdrag till noveller och tomma block. Hon är inte världsvan och sofistikerad. Hon är något bubblig och klumpig och har svårt att inte sjunga med till Tori Amos fastän det är halv tre och alla andra sover, samtidigt som hon ibland känner att hon ser på världen genom någon mycket äldres ögon, någon som redan tycks ha sett för mycket för att inte bli blasé.

Jag är ändå fäst vid den Nahal jag ser, men jag tycker om den Nahal jag föreställer mig också. Frågan är, kommer jag någonsin ens kunna bli den ena? Och kommer jag någonsin bli något mer än den andra?

Teen Spirit

Tori Amos. Det är något med Tori Amos, hennes musik och hennes texter och hennes röst, som berör mig på djupet. Hon är en av de få jag skulle betala stora summor för att se live, eftersom de sju album jag redan har inte förmedlar närvaron hos denna kvinna. Jag såg live-klipp på Youtube idag, och det slår mig att jag, fastän jag inte kan sätta fingret på varför, tycker hon är vacker. Hennes mun är bred, näsan spetsig men inte liten, ögonen smala till formen, som om hon alltid skrattar. Håret rött och tjockt och flygigt. Ibland kan jag tänka att hon ser ut som en extremt vacker och färgglad rumpnisse i människostorlek, men det känns lite konstigt.
Ändå är det just det, Tori Amos har en sådan utstrålning och så speciella drag att jag anser henne vacker trots hon är så långt ifrån en "klassisk skönhet" jag kan tänka mig. Det är något eteriskt med henne. Som en blandning av knytt, älva och människa. Impish, skulle vara mitt engelska ordval.

Men tillbaka till musiken. Trots mängderna av egenskriven musik så har hon också gjort en del covers. Bland annat på en Nirvana-låt, viket fått många gamla grunge-fans att tjuta som stuckna grisar med kommentarer som "Kurt skulle vända sig i graven!". Sen att hon faktiskt sjöng den då Kurt fortfarande levde och Nirvana fortfarande spelade är det inte många av de som verkar ha koll på. Eller att Cobain själv i en MTV-intervju sagt att han fann hennes version smickrande, och att han och Cortney brukade spela den varje morgon före frukost och dansa till den. Dave Grohl har sagt att Nirvana brukade spela Amos-covern backstage ibland innan de gick upp på scen.

Men egentligen, egentligen, så bryr jag mig inte ett jota [Note to Saga: det här är ett tantuttryck] om vad de tycker. Jag älskar det råa i Smells Like Teen Spirit. Det triggar något i mig som bara vill ställa sig upp och skrika, och det är jävligt befriande. Så hur mycket jag än älskar Amos musik, så var jag först osäker på den här covern.
Men jag tyckte verkligen om den. Den är helt annorlunda, och frustrationen har gått över till en sargad känsla, ilskan är snarare sorg. Det är vackert.

Shiver

Shiver down to skin
you bruise my soul,
I let you win

I'm screaming silent words
you beat the tears back in
Grab a fistful of my hair
pound - I'm too numb to care
Push until I cry
I'm meant to break, not to die

Then you cradle my shell
say you're sorry "that I fell"
say you love me more than life
you just lost it, it'll be alright.

I shiver down to skin
you tear my soul
I let you win.

Snoozer

Huvudvärken är borta. Men jag klev upp för en timma sen. Frukost 16.00.
Antingen är min dyngsrytm fucked beyond compare, eller så håller jag på att bli sjuk.
Helvete.

Do the Right Thing

I've just turned down a trip to Iran over Christmas. An all expenses paid- trip. I turned it down because it is the right thing to do. I cannot leave now, without giving up to many things that I'm presently not willing to give up on. I have made the right decision, the right choice. Yet it pains me with all the hurt not even the wrong ones could possibly conjure.

Huvudvärk och pinsamheter

Jag ser hemsk ut. Det är till den grad att jag skulle vägra gå ut ur huset utan smink. Känner man mig vet man att det säger något: Så länge det inte är fest, så är mängden smink i direkt förhållande till hur jag mår. En linjär pricksträcka i en tabell med axlarna Smink och Sjuk.

Jag har så fruktansvärt ont i huvudet. Det kommer i vågor och bara maler bakom pannbenet, längst med tinningarna och förbi käklinjen. Själva käken gör till och med ont. Det känns helt enkelt, som ett par stora, kraftiga händer lagt sig på var sin sida av mitt ansikte, och nu försöker få mitt huvud att rämna in i sig själv. Gudars, till och med mina tänder gör ont. Det har hållit på sedan i lördags och varje gång jag funderar på att ge efter och ta en värktablett går det över i någon timma. För att återkomma och kännas ännu värre. Antagligen känns det bara så eftersom det blir uppehåll emellan. Jag kan knappt se rakt. Det måste gå över snart. Jag står inte ut. Jag har ingen aptit och ingen ork. Jag kan vakna klockan nio eller klockan tolv, det spelar ingen roll, för jag orkar knappt släpa mig ur sängen förrän efter tolv-ett ändå. Jag ser blek och sjuk ut och det enda hos mig som ser hyfsat och aningen livfullt ut är håret, för det är flammrött i vått och torrt.
Jag hoppas att det är biverkningarna från akupunkturen. Det får inte vara tänderna. De varnade mig i Iran att det skulle hända, men det får inte hända nu. Jag orkar inte. Jag har inte råd för i helvete. Jag fick papper från folktandvården för två veckor sen. Att fixa mina problem skulle kosta mig över 10000. Vart fan ska jag få tag i det? Herregud, vad det gör ont.

Har det inte gått över till nästa vecka kan jag anta att det inte har med akupunkturen att göra. Sista omgången var i fredags och jag klarade mig igenom hela veckan utan större bestyr eller illamående. Bara torsdagen var något av en chock. Nu i efterhand är det riktigt komiskt, men just då ville jag bara sjunka genom golvet och försvinna från jordens yta.
Så jag tog mig ut till min akupunktör som jag gjort resten av veckan. Och istället för en av de två damerna som jobbar där deltid vid sidan av min doktor, så möts jag av en praktikant. Det är lite kul, för praktikanten kan inte ha varit mer än nått år eller två äldre än mig. Det gör en medveten om hur lite man själv hunnit med i sitt liv. Här hade vi någon som (fick jag veta sen) redan avslutat sin tre och ett halvt år långa yrkesutbildning på högskola, som genomgick sin praktik nu och som snart skulle till Kina. Det är inte illa. Vad som däremot är illa är hur jag reagerade när jag upptäckte att praktikanten faktiskt tog del i behandlingen. Bara avslutade den alltså, ta ut nålarna och ge massagen och så. Själva nålstickandet stod Nie bakom som vanligt, i alla fall i mitt fall. Nu ska ni inte tro att ålder och erfarenhet gjorde mig skeptisk mot stackaren. Det var det faktum att det var en han, som gjorde mig så nervös. Jag önskar att det inte vore så, men… Hela veckan har jag åkt in till behandlingen utan att egentligen bry mig om hur jag ser ut, så länge jag är ren, luktar fräscht och har schyssta underkläder. Jag menar, hon är min läkare, hon har sett mig illamående och blodig och med, vilket jag helst vill glömma, tillräckligt håriga ben för att skrämma slag på folk. Jag hade mer än gärna undvikit det sista (resten också för den delen, men de problemen var mer spontana), men efter incidenten då jag brände djupa sår i ena benet med kokhett vax i september, så kände jag mig inte manad att raka resten av benet, och att bara raka ett ben kändes än mer absurt. Så min första behandlingsvecka fick mig att känna mig lagom obekväm, men det var inget att göra åt. Jag var mer orolig för att hon eller någon annan patient skulle tro att någon torterat mig med cigaretter. Jag har fan ärren kvar...
Hur som helst, jag bryr mig inte alltför mycket om vad min doktor skulle tro. Men jag inser nu att det kan bero till stor del på att hon är en kvinna äldre än mina föräldrar. När det är en nästan jämnårig kille, då är jag inte alls lika självsäker. Jag skäms över det, men jag skulle hyckla om jag sa något annat.
Så där låg jag, i två timmar och stirrade i alternativt golvet eller taket (en timma vardera) och de tankar som flög igenom mitt huvud... ytligare skit har jag knappt vart med om. Det var som att jag genomgick en mental punktlista över saker som var fel. Såhär såg min inre monolog ut:

1) Har jag sminkat mig? – Nej, du har inte sminkat dig på en vecka.
2) Noppat ögonbrynen då? - Haha! Gudnej, inte på tre veckor.
3) Borstat håret? - Ne-hej, inte det heller. Men det är uppsatt, så vem bryr sig.
4) Rakat benen? - Ja, tack och lov. Fast det var i förrgår... hmm, ja det syns inte. Men det känns stubbigt, vilket han kommer märka när han masserar dig! Om det är han. Låt det inte vara han...
5) Ja, det här går ju inge bra alls, vad mer är fel? Hm.. ja, jag är blek och otränad, inte särskilt attraktivt...
6) Argh, se honom som en AT-läkare! Du är patienten, han bryr sig inte! Du borde inte ens bry dig om hur du ser ut och vad du har på dig och... O-herre-jävla-gudars-skymning... vad har jag på mig?!
7) Alla dina snygga, casual trosor ligger i tvätten så du hade bara dina slitna bommulsgrejer och finunderkläderna kvar. Åh, Helvete. Babe, you ain’t wearing underwear, you’re wearing friggin’ lingerie.
8) Nejnejnej, det här händer inte mig. Är mina trosor genomskinliga?! Nej, tack och lov, det är tätt vävd spets och det är svart och jag är safe.
9) Andas. Du är inte toppless som många andra. Och bh:n är inte tunn, men jag måste nog rätta till den innan någon kommer in. Fast jag har nålar överallt, jag kommer få kramp om jag rör mig...

Och ungefär så höll jag på, i två timmar. Lagom till innan den ovetande praktikanten kom in hade jag hunnit fixa till underkläderna så att allt satt på plats och täckte så mycket som möjligt av mig. Resultatet var att min vänstra tumme krampade resten av dagen och var omöjlig att röra, men det löste fredagens nålar upp.
Praktikanten och jag pratade en del och han var otroligt trevlig, men påpekade under massagen att jag var väldigt stel. No shit, Sherlock, jag ligger här halvnaken i spetsunderkläder medan du tar på mig. Jag sa att jag alltid var stel och att mina vader helt enkelt va sådana (jag har faktiskt vältränade vader).

Jag lyckades i min nervositet kläcka ur mig en del pinsamheter dessutom. När han frågade mig om jag satt mycket, refererade han självklart till att jag var så stel i ryggen. Jag kopplade sjukt nog snabbt till det min mamma alltid säger, och lyckades skrattande slänga ur mig ”Ja, min mamma säger att man blir bred om baken av det”, innan jag insåg att det kunde tas som en inbjudan att faktiskt stirra på min bakdel. Jag måste ha blivit tomatröd, men han bara skrattade. Vilket inte hjälpte hur nervös jag var när han sa ”Äh, det är fint med former på tjejer.” Det gjorde mig inte mindre spänd eller generad, men sen sa han ”Men du borde inte sitta så mycket utan att sträcka på dig emellan, du kommer få problem med Ischiasnerven.” Och efter det pratade vi om helt normala saker som resor och Kina och akupunktur och det faktum att mina svaga njurar inte var mina riktiga njurar utan mina som han kallade det ”Kinesiska njurar” och jag refererar till som ”akupunkturnjurar”. Han var trevlig och söt och viktigast av allt: gav mig faktiskt ingen anledning till att känna mig nervös över huvud taget medan han gjorde sitt jobb. Och jag var alltigenom generad. Till den grad att jag dagen efter både sminkat mig och noppat ögonbrynen och rakat benen igen, fastän jag faktiskt hoppades på att inte möta honom (vilket jag inte gjorde). Jag skulle säkert bara ha rodnat av skam. Men jag inser nu att jag helst vill ge min vanliga doktor ett mer fördelaktigt intryck också. Bara hälften av den där checklistan måste ha fått mig att framstå som fullständigt egal till hur jag uppfattas och det är jag ju faktiskt inte… alltför ofta.

Däremellan, från fredagens sista behandling, till idag, har jag inte gjort mycket. Skrivit två recensioner. Kommit på outline till en novell jag inte har orken att skriva. Inte skrivit en synopsis fastän den helst ska vara klar imorgon, för jag vet inte alls hur/vad jag ska skriva.
I lördags följde jag inte ut och dansade, men hade kul i tjejernas sällskap och vi satt och pratade och åt och gjorde ansiktsmasker. Nästa gång följer jag dock med ut, jag är fruktansvärt danssugen.
Igår åt jag middag med V. och vi såg även The Royal Tenenbaums, som var helt sjuk men jäkligt bra.
Jag ska ta något mot huvudvärken nu.

Låt just nu: Sergei Prokofiev – Dance of the Knights

Cold Winters Day

Burning white, crystal heat
dance about my hands and feet

Twirl around their private ball
bid farewell to lingering Fall

Like shattered dreams, sweet fairy sin
now silver freckles upon flushed-pink skin

And as snow falls I turn away
let tomorrow bring cold Winters day.

Birthday flowers

Min mamma fyller år idag - 50. Hon ser ut att vara flera år yngre, jag hoppas att det är ärftligt. Det skulle sitta fint när jag är 50 att se ett par år yngre ut. Bättre än när jag var 15 i alla fall! När hon berättade på jobbet i somras att hon skulle fylla stort snart så var det på fullt allvar en kollega som trodde hon skulle fylla 40. Det är lite att ta i möjligtvis, men inte mycket. Faktiskt inte.

Vi firade inte så mycket, det var tårta och fik med familjen. Mamma fick kort (till och med från arbetskamraterna på jobbet hon ska börja på i januari, tänk om man var så populär...) och tårta och jag bakade citronpajer (till när släkten kommer imorgon) och så fick hon presenter, bl.a. en fin kräm och en weekendresa för henne och pappa (som pappa betalar, jag står bara för planering och bokning - haha!).

Mamma... vi är så lika och ändå så olika, det är så jag blir galen ibland, verkligen. Men jag ser dig sitta där i soffan när vi äter tårta och du är bara så varm och underbar och vacker, och det är sjukt hur mycket jag älskar dig, det gör jag verkligen. Innerligt.

I am the fire burning

Jag var hos akupunktören idag. Och igår. Jag ska dit imorgon och resten av veckan dessutom. Det känns OK. Jag mår inte alls dåligt nu, och slipper den där fruktansvärda känslan av att vara vaken men känna att jag faller ner i en avgrund och samtidigt drunknar, illamående och vilsen och borta. Så illa var det bara en gång under septembersessionerna, men jag vill aldrig uppleva det igen.
Det gör inte ens lika ont längre, fastän det händer att jag kvider till lite. Idag hörde jag någon annan av patienterna bryta ihop och gråta av smärta, så jag tycker att jag kommer undan jävligt lindrigt. Men så har jag ju inga större problem att behandla egentligen, tror jag. Inte om man tänker på de som kommer in med ansiktsförlamningar och liknande. Men mina problem är mina, så man ska väl inte jämföra. Det går iaf bättre nu, som sagt. Men jag känner mig så fördömt matt efteråt och blir seg hela dagen.
Jag ser till att äta ordentligt innan behandlingen nu. Idag lunchade jag med Nettan på Universitetet och vi pratade och jag fick praliner från NK =) Tjejgänget hade dessutom köpt mig en CD med ett band som heter Angtoria, som jag ännu inte hunnit lyssna på, ska bli intressant.
Idag gick det hur som helst riktigt bra. Igår också, men då började jag blöda från huvudet igen. Man kan tro att ett litet nålstick inget ont kan göra, men man skulle se folks miner då jag insvept i handduk rusade iväg till toaletten (som var upptagen) för att torka bort den över 1 cm breda rännil av tjockt, svartrött blod som rann igenom håret, ner i pannan, över ena ögonbryn på mig och som redan fläckat min händer då jag försökt stryka bort det ur ögat. Igår fick jag dessutom vänta i en timma på min tur, och behandlingen tog 2h 45 min istället för knappt 2 timmar, så Kori fick vänta på mig länge.
Vi tog en varm choklad på Kaffekoppen och pratade och jag visade henne en av nålarna som jag tagit med mig, och mina nya kinesiska örttabletter (fråga inte vad som är i, det ända jag lyckas gissa fram till tycks vara kokossvamp, och det låter för oaptitligt för att forska vidare i). Jag ska ta 24 tabletter om dagen i en vecka. 8x3 om dagen. Jag tar alla åtta i ett svep, pillerknaprare som jag är. (Jag har tagit alla möjliga tillskottstabletter sen jag var 16. Varför gör de inte bara en tablett med den koncentrerade dosen? Varför dela det i flera om man ändå ska ta så många åt gången? It makes no sense...) Det var härligt att se Kori, vi hade inte setts på en månad och det kändes verkligen. Jag fick massa fina glas från Indiska av henne, nu ska jag bara hitta fat till så jag har en bra köksuppsättning =) Jag funderar på svarta fat, som är fyrkantiga till formen, jag tycker om sådana.

Min vecka blir med andra ord relativt enformig. Akupunkturen tar upp flera timmar av min dag. Inte bara behandlingen i sig, men det tar mig två timmar att åka fram och tillbaka till Stora Essingen hemifrån. Men jag hade en fin vecka förra veckan, så det gör inget. Bortsett från teater och vänners samtal och familjens omtanke och släktbesöket, så träffade jag nästan hela tjejgänget i torsdags, och vi drack drinkar på Vampire Lounge. De hade en väldigt underlig inredning, men skön stämning och goda drinkar. Trots att jag var krasslig och hade tänkt avstå blev det tre ändå. Av det jag drack (och det jag smakade av de andra) så var nog favoriterna "Chocolate Monkey" som var en glassdrink med bland annat bananlikör och massa chokladsmakande saker i, som glass. En annan glassdrink var "Vlad the Impaler" som serverades med chokladsås och allt möjligt. Underligt nog är det roligaste med att beställa drinkar som kräver lite arbete att jag tycker bäst om att se när de görs, och inte att dricka dem.

I helgen var jag hos vänner i Flemmingsberg. Vi vart ett par styckna, till och med från Uppsala kom de, vilket var tokroligt! Vi pratade och pysslade och åt gott kött och potatisgratäng. Och jag har äntligen kommit igång med att sy på min gröna linneklänning till Medeltidsveckan. När resultatet är klart ska jag nog sätta upp en bild.

Annars är läget hyfsat. Jag känner mig lite hängig i det här vädret, och har ätit för mycket choklad för mitt eget bästa, men inget av det är nytt. Ikväll ska jag i alla fall sova ut ordentligt. Igår natt låg jag och läste Charles de Lints nya "Little (Grrl) Lost" till halv fem på morgonen. Inte hans bästa, men charmig, söt, välskriven och underhållande. Ett par gånger fick den mig att skratta rätt ut och högt, vilket jag självklart uppskattar hos en bok.
Så har jag nog inget mer att tillägga. Jo förresten, inlägget "Snowfall" var mitt hundrade inlägg här på bloggen. Jag är glad över att jag äntligen kommit upp i det skrivartempo jag föreställde mig när jag började blogga förra året. För de som inte tyckte språket var likt vad som är typiskt för mig, så rekomenderar jag er att läsa "Catcher in the rye", vars språk inspirerade mig till den något tafatta hyllningen.
Och så har jag fått en låt av svenska bandet Oh Laura på huvudet. Ni kanske känner igen den, den var med i reklamfilm för SAAB. Tycker bra om låttexten, så jag tar med den:


Oh Laura - Release Me

I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun

Please don't hold me down
Please don't hold me down

I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free
but you keep stopping me

Release me
Release me

I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately
but you're controlling me

Release me
Release me

Snowfall (in the Rye)

I used to live in an apartment complex until I was 16. The family moved to our house in my first high school year (though in the US it would technically be my second year...). Now, I'm not saying we have this big lawn or nothing, but out the back, we have a great space for a BBQ, and we have lilacs, roses, herbs, rhubarb, black and red currant bushes and whatnots. A smaller garden. You'd like it. The front of the house has a small garden patch as well, but it's entirely dominated by the apple tree. I adore the apple tree. I like every season, though autumn is by far my favorite. Living in Stockholm, a lot of seasons rain away, but if we're lucky, autumn can turn out magnificently. You should see it. It's goddam priceless. Spring seldom turns out good, so it's my least favorite (May is nice though). But our apple tree is the one thing I like most about spring. It's a thing of sheer beauty, I'll tell you that. But, back to what I was talking about (I'm terrifically adept in getting sidetracked. You may not notice at first, I don't know who you are after all, I can't very well just guess that you'd be that clever. If I did, it would sorta feel like I was giving you a something for nothing, you know what I'm saying?)

So. Since we moved, I have this winter tradition. Or perhaps, I should call it a valued habit. If the first snow falls during the day, I go out the back and make footprints through the white blanket covering the lawn (like I'm damn well ten years old or something). Sometimes I think of taking my kid sister Nina with me. She's terrific. But mostly I just don't.
Now's the thing. If the first snow turns up during the night (and I'm still up to see it that is, can't goddam well do nothing 'bout it if I'm asleep now can I?) I go out front and dance about a bit in the snowfall. Mostly I just twirl around a bit with open arms and leave footprints up and down the street close to home. Nothing fancy. Nothing crazy either, if that's what you're thinking. It's not like I go all out a throw a damn party, I just twirl about a bit like I said. Very modest really, you should see it. I don't really horse around. You have to feel like it. I don't feel like horsing around.

Somehow first snow makes me happy. This time of year usually gets me down. The colors and beauty of autumn have lost to the gray of the season, and I feel drained. I don't do too hot in this gray shit. I've had teachers telling me I always seemed distant and tired during late fall/early winter. I was surprised they noticed. Then again, they probably thought they were on to something, telling my parents I was distracted. As if I couldn't tell they were all phony. Some were OK though. And some were just phony bastards.

Anyway, going out in the snow makes me feel like I'm greeting the season the way I wish I greeted life in general: with hopes and childish infatuations and a lighter heart. The feeling don't last long, but it's swell. Knocks me out.
Stockholms first snow of the season fell last week when I was out of town. Since I didn't see any of it, it don't count. So when I saw the flakes flying past the window tonight, I put on my jacket and scarf and stepped out. It was almost 2 a.m. The snowflakes were melting almost the instant they touched ground. Nothing for me to twirl in. But of course I already knew that. I ain't blind, looking out the goddam window. I stepped about a bit, breathing the ear. It was crisp and wet at the same time. I could explain it, but you shoulda been there. I had my camera with me, so I took some pictures of the apple trees in it's new winter coat. It was looking sharp.

As I was standing there on the street, face turned to the sky, I heard a car stop and someone stepping out and talking to the driver. I stood there until the steps came closer and then I turned to see this guy walking down the street. I guessed he's been out to a party or something. I don't know what he guessed, me standing there with the camera and all, in that weather. We looked at each other and nodded our heads in a hello and somehow it all seemed so amusing that I smiled and then he smiled this corny little smile right before he went past me, and I took another couple of pictures and then I walked inside. But I couldn't stop smiling, it was all so goddam beautiful and simple.

In the immortal words of Holden Caufield: It killed me.

Love Letters

Jag skrev tidigare, att jag fått kärleksbrev av Neil Gaiman. Det är sant. På sin blogg hade han tydligen (länge sen jag var där, jag fick höra det av V) skrivit om ett projekt han var med i, där flera författare skrev kärleksbrev som sedan ska tryckas i en antologi. Det är i alla fall så jag förstått det. Självklart är inte de här kärleksbreven på något sätt personliga, det är ett kärleksbrev helt enkelt. Men jag var så väldigt nyfiken.

Så fick jag mitt brev. Det började lite småmysigt och varmt i tonen. För att sedan under dessa 3,5 sidor spåra ur mer och mer och förvandlas till "Letter from Mr. Creepy, the Obsessed Stalker Man".
Det var lite obehagligt faktiskt. Han lyckas igen med andra ord. Jag är inte ett dugg förvånad i efterhand, det är trots allt typiskt Gaiman på något sätt. Ändå var vändningen oväntad då jag läste det. Det byggdes upp framför ögonen på en utan att jag hade en tanke på att det kunde spåra ut. Halvvägs igenom började brevskrivaren bli obehaglig så det verkligen kändes, och sen gick det utför. Välskrivet var det. Är du nyfiken kan du höra av dig, så vidarebefodrar jag det via mail.

Det var det. Nu ska jag fixa en hennainpackning till håret och plugga.

Låt just nu: Kylie Minogue - 2 Hearts.

"Man of Constant Sorrows"

Jag vaknade upp idag som vanligt (i vånda över att behöva kliva upp med andra ord) och hoppade in i duschen utan att äta frukost, vilket jag inte borde göra. Men jag hade ingen aptit alls. Trots att jag hade gott om tid måste jag på något sätt nickat till i badkaret, för tiden gick mycket snabbare än jag tänkt mig. Men jag är van vid att glömma tiden i duschen, så jag har börjat med att slå på larmet innan jag hoppar i.
Jag gjorde mig klar för utgång i en ny klänning och sminkade mig lite. Jag måste säga att den nya mascaran jag har, som är den första jag någonsin köpt, inte alls var så bra som jag hoppats. Jag skulle vilja gå tillbaka till Kicks och fråga killen där som bar dubbelt så mycket smink som jag inklusive mascara, vad fan det var som var så bra med hans rekomendation. Jag behöver inte "maximaaaaal volym", jag vill bara inte ha spindelben, tack så mycket. Jeez.
Drog på mig boots som är fina men som sällan används. Det är för att jag så sällan använder de som jag glömmer bort varför jag så sällan använder de. Jag är klumpig i de, jag kan helt enkelt inte gå snabbt och det stör mig. Bussen var åtminstone i tid, men lyckades ändå av någon outgrundlig andelning missa pendeln. Jag skyller på folk med barnvagnar som krånglar. Missad pendel = missad tunnelbana = förseningar = skynda i högklackade boot = omöjligt. Väl vid Östermalmstorg vart jag så stressad att jag drabbades av en av de få biverkningar stress ger mig: Geografisk inkompetens. Jag är rätt bra på att hitta om jag är uppmärksam på vägarna (vilket jag tyvärr inte är så ofta när jag är ute och går i stan), men när jag är stressad är jag lost. Jag fick ringa Veronica som meddelade mig att jag var på väg åt helt fel håll, och jag skulle ändå bara till Dramaten.
Vi hann in i tid i alla fall, och när vi satte oss ner på våra platser påpekade tanten bakom mig att jag inte tagit bort prislappen som hängde käckt i nacken på min nya klänning. Jag hade glömt den i yran. Mycket smidigt.

Veronica hade fått tag i två biljetter till Dramatens publikrep. av "Ett dockhem", och eftersom vi båda läst den och älskar teater, och det var min födelsedag i helgen, så bjöd hon med mig. Bortsett från aningen klena röster var det mycket bra. Torvald var mest så som jag tänkt mig och Dr. Ranks utseende påminde mig underligt nog om en bekant, och det var faktiskt lite obehagligt. Nora var lite ojämn, men hon porträtterades väl.

I pausen gick vi till 7-11 där killen bakom kassan gissade mitt persiska påbrå vid första ögonkastet. Jag passade på att få i mig lite socker eftersom jag skippat frukost, men det var inte så gott som jag trodde att det skulle vara.
Passade även på att öppna present nummer två, jag hade inte oväntat men mycket uppskattat fått en bok av Veronica. Hon är för rar.
Efter pjäsen gjorde jag en avstickare mot Uni för att möta upp med Nettan, men hon var mitt i en labb så jag åkte till Balsam tidigare än jag trott. Det är synd att jag inte vetat innan för då hade Veronica kunnat följa med.
Men Balsam var inte hemma när jag dök upp, så det är väl lika bra för V, för då slapp hon stressa till jobbet. Jag satt utanför Balsams byggnad och läste "Catcher in the rye". Holden Caulfield är en underbar kille att läsa om. Hans uppfriskande språk, förstaperspektivet och hans tvångsmässiga lögner är bara för härliga. Rekomenderas (och jag är pålitligare än killen på Kicks...)

Balsam och Tobias fortsatte Veronicas uppdrag med att skämma bort mig totalt. Fick chokladkaka med hallon och överöstes av presenter. En underbar sjal i höstfärger, en bok och en spargris! Jag försökte hela tiden påpeka för mina tokfina värdar att det var för mycket, alllvarligt, att de inte behövde, men det är aldrig någon som lyssnar på mig (inget nytt under solen). Jag stannade i några timmar och vi pratade och kollade på foton och drack te. Jag tycker så mycket om de alla. Det ska bli fint när vi åker ner och hälsar på Narges, jag önskar att hon bodde kvar i Stockholm.

---

Det har varit en jättefin dag.
Ändå känner jag mig lite nere nu. Det kan vara för att jag bara ätit chokladkaka och en fruktyoghurt idag. Jag är inte hungrig, verkligen. Tanken på mat gör mig lite illamående. Det kan också vara hormoner. Goddamn estrogens.

Det kan också vara åldersnoja. Under de två senaste kvällarna sen jag fyllt år har jag både av en nära vän och av min lillebror fått höra att jag tappat stinget. Jag brukade vara bra på att förolämpa folk, men nu kommer jag inte på något att säga alls.
En del kanske tycker det är komiskt, men det här är viktigt för mig. Jag menar inte att jag bara tycker om att förolämpa folk, utan att när jag väl förolämpar andra så vill jag att det tar. Annars är jag oftast väldigt trevlig, eller åtminstone artig.
Men så satt jag och pratade lite till med lillebror (det är så skönt at han har egen dator, vi pratar över msn nu :P ) och kommenterade något han skrev med saker som bara var för enkla att låta gå en förbi. Och plötsligt stod han i dörröppningen till sitt rum och kollade på mig där jag sitter framför datorn i hallen och så grimaserar han lite och säger "I see you're back", fast med en road röst. Seriöst, jag älskar min lillebror. Han är fin. Och det säger jag inte bara för att han gav mig ett Totoro-gosedjur i födelsedagspresent i förrgår (även om det självklart var världens största imaginära plus i kanten).

Men allvarligt talat så är jag lite osäker på en del saker. Det är inte riktigt vad jag skulle kalla åldersnoja, men det är nog första gången en födelsedag känts så beklämande. Det handlar inte så mycket om vad som gjorts som vad som inte gjorts, och det svider. Jag har en massa saker att se i vitögat som jag inte velat möta tidigare, och jag vet inte om jag orkar nu heller. Det är lite sorgligt att inse, bara det.

At least I'm Bona Fide.

Jag fyllde år idag. 22 faktiskt. Jag hoppas att det inte syns på mig.

Tillbringade större delen av dagen med att dricka te och läsa, eller se på film. Satt i bilen i 2,5 timma också, sjungandes och lyssnandes på musik i bilen på väg hem, till mitt sällskaps förtret.
Var i Linköping hela helgen med familjen (exklusive bror som var på konvent) och hälsade på min moster och hennes familj. Jag har inte vart där på 13 år så det var verkligen på tiden. Vi tillbringade stora delar av lördagen på stan, och på kvällen firade vi mig lite i förväg och åt tårta och hade fika och gäster. Det har varit en jättemysig helg.

SMS och telefonsamtal och meddelanden över nätet har kommit in sedan kvart över tolv i natt och jag känner mig otroligt populär och uppskattad. Mer än vanligt menar jag ^^ Och nu vill jag inte framstå som materialistisk, men jag har nog seriöst fått några av mitt livs mest intressanta, bästa eller mest passande födelsedagspresenter i år. Lovely.

Jag har även under denna helg upptäckt att O Brother, Where Art Thou? är en helt fantastiskt underbar film som jag önskar att jag sett tidigare, och jag har bestämt mig för att skaffa soundtracket med Soggy Bottom Boys.

Och jag har idag, på min födelsedag, fått ett kärleksbrev per e-mail av Neil Gaiman. Jag menar det på fullaste av allvar. Mer om detta i ett senare inlägg, men det började såhär:

My darling,

Let us begin this letter, this prelude to an encounter, formally, as a declaration, in the old-fashioned way: I love you.

Change of Plans

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig.
Är i Linköping över helgen, kommer hem på söndag.

Bouncing off Clouds

Idag borde jag egentligen skriva recensioner. Men nu när jag sitter framför datorn skriver jag på annat. De senaste dagarna har jag bara haft en sån underbar lust att skriva, och det känns som om det inte gör något alls att inget annat blir gjort bara jag får göra just det.
Jag läste nyss ut en bra bok också. Jag ligger OK i fas med skolan. Jag har skrivarlusten tillbaka, hur tillfälligt det än blir. Samtidigt som jag skriver lyssnar jag dessutom på mitt nya Tori Amos- album och allt känns bara så bra. Det är så skönt att kunna skriva: allt känns bra.

I natt pratade jag i telefon med Emilia. Det var så härligt. Vi pratade över msn och bestämde att telefonen skulle vara bättre, och någon gång efter midnatt ringde hon och någon gång efter fem la vi på. Jag har aldrig suttit i ett så långt samtal förr, det var underligt och samtidigt fantastiskt att jag och Emilia kan prata i fem timmar om allt mellan himmel och jord och det kändes bara så fint att prata med henne. You're amazing, sweetie, just amazing.
Strax efter att jag lagt på hörde jag steg i trappen, mamma hade vaknat och sett att lampan var på nere i källaren . Hennes min när hon upptäckte att klockan var halv 6 på morgonen, att jag inte lagt mig än och att jag suttit i telefon i timtal är obeskrivbar. Det var komiskt.

I helgen sov jag över hos Veronique. Vi drack lite vin, fixade till oss och skulle ut och dansa med Balsam och Narges (som var i stan!) men allt hamnade lite på ända, så vi kom, såg och gick, hann säga hej till tjejerna och när vi hamnat i kön till ett annat ställe bestämde vi oss för att en promenad genom stan varit tillräckligt. Vi åkte hem och drack romdrinkar och åt chips och pratade istället. Det var jättetrevligt. Enda missen var att vi glömde dra tillbaka klockan så vi klev upp tidigare än vi behövde dagen efter.
Jag läste Ronja på Café Edenborg och kollade kläder på Indiska och sen mötte jag upp med Sofia och pojkvän för att äta mongolian barbaque med Johan. Det var jättetrevligt, och jag är så glad över att jag hann träffa Sofia igen innan hon flög iväg på sin 5 månaders resa till sydost Asien + Oceanien nu i måndags. Jag hoppas att hon har sitt livs bästa äventyr, jag kommer sakna henne.

Vad annars? Jo, lite krasslig men det är överkomligt. Ekonomiskt kniper det lite, men det är inte ovanligt. Jag har läst en del till jobbet i veckan, det var faktiskt inget som jag tyckte illa om, allt var bra eller bättre än så.

Imorgon ska jag gå på stan med Sara, vi ska äta ute och se Hairspray tillsammans, istället för att köpa varandra födelsedagspresenter. En nu tvåårig och förhoppningsvist långvarig tradition! Har sett lite klipp från filmen och den verkar vara sådär färgglad, sprudlande och corny så att det faktiskt kan bli riktigt kul.

På tal om födelsedagar, det är det enda jag är lite skeptiskt mot just nu. Jag ser liksom inget kul med att fylla 22. Jag har dessutom varit så social senaste två veckorna att jag inte har större lust att fira och festa. Jag har dessutom ekonomin att tänka på. Och det är snart jul och nyår, trots allt. Förra året hade jag middag med familjen, var jag på inflyttningsfest i Uppsala på själva födelsedagen med gymnasiegänget, sen firades jag på Sjätte Tunnan av forumarna, hade en heldag på stan med S, och så hade jag mysig middag och sen teater med tjejerna från Uni. Mycket firande och många gånger dessutom. Det var hur kul som helst.
I år känner jag inte för det. Jag vill bara vara hemma med familjen och äta mammas mat, baka nått ur min kakbok och ta det lungt. That's it. Birthday's off this year, and it feels fiiine =)

Låt just nu: Bouncing off Clouds - Tori Amos

I would prefer a future

Dagens citat:

"Every saint has a past and every sinner has a future."

Oscar Wilde var ett geni. Det ena citatet efter det andra fångar mig. Det är få jag hittat så många citat av som jag tyckt om så som jag tycker om Oscar Wilde. Mark Twain är en annan.

Shed the Skin

Offer me
eyes that see
past my skin
through the veins
to where the
heart sings
beats away

Then I’ll
let go, over
and again

Speak words
forever free
no longer hid
nor lodged behind
that perfect cold
all plastic
smile

Den här dök upp i mitt block idag. Jag vet inte om jag ska lämna den här, eller om jag kommer utveckla den till något mer senare. Det känns som den har möjlighet till att bli något annat.

Bunny?!

Imorgon måste jag vara på plats (utanför institutionsrektors rum 09.15) för att försvara min uppsats. Det här är alltså B-uppsatsen som jag lämnade in för en och en halv månad sedan. Opponeringen sker imorgon och trots att jag tycker att jag gjort ett bra jobb, så är jag nervös och lite illamående inför det hela. Jag skrev min uppsats om Edelfeldts dikt "Isis", om förmänskligandet av gudinnan och om kärlekstemat. Det kommer kännas konstigt om det jag anser vara ett väl utfört uppsatsarbete blir fullständigt slaktat.

För att inte gräva ner mig i oron och förkyldningen, så surfar jag I can has cheezburger. Jag menar, vem kan låta bli att le då? Se bara på den här sötnosen:


I rest my case.

Hooded Hero

Jag har varit duktig i veckan. Pluggat, skrivit små spalter till jobbet, skrivit på recensioner, läst recensions- material, varit social, inte slösat pengar (för jag har inga), och sett till att vila massor för att bli av med snuvan (och öronvärken och ömheten i halsen...).

Jag vill unna mig något, för jag är sjuk och då tycker jag att det är OK. Mest av allt vill jag egentligen ha choklad, men vi har ingen choklad hemma och jag orkar inte ta mig till Konsum.

Så jag nöjer mig fint med Robin Hood. Jag unnar mig lite Robin Hood-tid, så är allt lite bättre igen. Nu refererar jag till den brittiska BBC serien som jag pratade om i våras. Där allt är fel tidsenligt, från vapen till kläder till språk. Men den var rätt fin och underhållande ändå. Visserligen är jag partisk för Robin Hood, så jag kan inte stå som en objektiv dömmande av det hela. Objektivt sätt finns det mycket bättre serier att lägga ner tid på ^^
Andra säsongen har i alla fall precis börjat sändas, och jag har de tre första avsnitten. Jag är lite nyfiken också, på vad som händer nu när Marion däckade Guy i första säsongens sista avsnitt och flydde bröllopsfältet. Guy är den intressanta ondingen här, faktiskt. Sheriffen av Nottingham är så överdriven att han är lite småjobbig ibland, men det är en intressant fotnot att han är artisten Lily Allens pappa...
Sen är Jonas Armstrong rätt charmig som Robin Hood, and that's basically the main issue here.

Fairyfood

Det känns som om det var länge sen jag postade en dikt här, men det var nog inte det. Nu är jag iaf sjuk förkyld och bänkad här hemma framför datorn, så jag tror att det blir en del bloggskrivande i veckan åtminstone, även om lyrik och prosa av det finare slaget uteblir.

Jag skrev den här dikten i somras, till Catahyas tävling med temat Folktro. Tanken var att skicka in noveller och dikter där de vinnande bidrag skulle ges ut i en antologi. Man lade sedan ner dikt-kategorin, så jag får aldrig veta om den här dög något till. Men då den inte är aktuell i tävlingssammanhang längre så tänkte jag posta den här.

I älvaringen

Barn, har du fastnat i vår ring,
på denna platsen mellan ting?
Här där gränserna flyter fritt
där dag är natt och svart är vitt?

Och så har du ätit av min mat,
rövat godsaker från mitt fat.
Då är du tvungen att stanna kvar,
förbli hos oss i alla dar.

Men lilla vän, gråt nu ej!
Värre saker kunde hända dig.

Syster din sjöng de vackra orden,
men lurades av Näcken ner i floden.
Och storebror som var så vis
följde Huldran in i morgondis.

Nej, lika bra att bli kvar här,
leva på skogens svamp och bär.
Gömma sig för trollen tills dagen grytt,
bli sedan vän med båd’ korp och knytt.

Men glöm inte att vakta tungan väl!
Ger du ut ditt namn har du sålt din själ.
Så lyss till allt jag nu har sagt
och luras ej av sagans prakt.

Barn, få är villiga att hjälpa dig
och även jag slukar dig, om du låter mig.

---

Tidigare antologier inkluderar Drömskärvor och nytryckta Vinter & hav, där undertecknad faktiskt är med. Den låg tyvärr på is väldigt länge, så det är intressant att den nu tryckts, tre år efter att jag skickade in mitt bidrag. Omslaget går att se här.
Jag kan inte säga att jag är förtjust i baksidetexten (för det är jag inte) men jag var inte involverad i det så jag har inget att säga till om. Utifall att någon av mina kära bloggläsare är nyfikna på att köpa Vinter & hav så är det bara att höra av sig. Jag gör inte reklam för min egen skull, faktiskt. De är så snåla så jag måste antagligen köpa mitt eget ex ^^, så jag tjänar inget på att ni köper den, det skulle bara vara trevligt om ni gjorde det.

Catahyas senaste antologi kommer, bortsett från Folktro, även att täcka teman Skräck och Tecken. Så för de av mina vänner som är intresserade av att skriva noveller med fantasyanknytning rekomenderar jag att bli medlem på Catahya och skicka in ett par tävlingsbidrag innan deadline i slutet av november. För mer info, se Catahya.

Solesan

Är det någon som minns Solesan? Det var ett vitamintillskott för barn, i en svart flaska med gul skruvkork. På flaskan fanns bland annat bilder av apelsiner och av ett barn som log så käkarna värkte som en annan imbecill (jag letade faktiskt upp en bild via Google).

När jag var liten brukade jag få en matsked Solesan dagligen. Det var faktiskt så gott att min mamma lyckades övertyga mig att det var farligt, livshotande farligt, att ta mer än den dagliga dosen, av rädsla för att jag skulle hälla i mig det då hon inte såg. En gång tog jag faktiskt dubbla dosen och sen gick jag runt och var orolig resten av dagen, men jag vågade inte berätta för mamma heller. Jag gjorde aldrig om det. Skrattretande egentligen, nu i efterhand, hur lätt man gick på vad mamma sa och hur starkt skuldkänslorna påverkade en.

Men, tillbaka till ämnet. Solesan bytte med åren namnet till Sana-sol, och jag tror att jag slutade ta det i samband med att jag började mellanstadiet. Varför tänker jag då på Solesan nu, nästan 12 år senare?
Jo, jag har haft järnbrist sedan jag var 16. I flera år har jag tagit tillskott i form av tabletter, fram till mitt senaste besök i Iran. Där upptäckte mamma ett brittiskt järntillskott i flytande form. Det såg ut som hostmedicin ungefär. Mamma tyckte det verkade så bra att hon köpte hem flera flaskor i hopp om att jag skulle bli bättre på att ta mina tillskott. Hon måste själv ta järnmedicin, så det här var ju ett jättebra sätt för henne att ta det och samtidigt påminna mig, jämt och ständigt, att inte glömma att ta min dos också. Men fram till nu har jag periodvis lyckats undvika detta genom att fortsätta ta alla tabletter jag bunkrat upp med.

Och nu till poängen: Mina järntabletter har nu tagit slut. Och Feroglobin smakar fruktansvärt. Det smakar som min barndoms Solesan, uppblandat med blod. Yeah. Precis så. Så ni kan tänka er hur jävla bra det här kommer att gå. Vi har säkert minst tio flaskor till att ta oss igenom dessutom. O happy fucking day.

Blodcirkulation Noll

Det är kallare ute än jag hade förväntat mig. Efter en värmande och härlig fika med Ina, där vi båda pratade ut med varandra så som vi sällan hinner göra, är jag nu hemma och huttrar och dricker te. Trots att jag var påpälsad var händena kalla som is, och Inas kommentar till min bristfälliga blodcirkulation var: "Du är ju nästan död Nahal!" Så kall, med andra ord.
Sällskapet ifråga var inte mycket bättre själv, så jag hoppas att hon tar och stannar hemma och kurerar sig innan hon blir så förkyld att hon inte orkar kliva upp. Jag är glad att hon orkade med idag iaf, vi ska försöka ses oftare, och inte bara bland hyllorna i bokhandeln.

På vägen hem pratade jag med Jo. Jag saknar Jo. Jag vet att hon antagligen flyttar tillbaka till Stockholm i vår, och det finns en stor chans att jag hälsar på henne i Öret i december, men jag saknar ändå henne extra just för att jag vet att jag inte kan träffa henne nu, spontant.

Har även ställt in lunch med Maria imorgon till min egen stora besvikelse, men jag mår inte bra nog för att släpa mig ut till skolan bara för att äta, trots att jag verkligen vill träffa Maria. Och jag är sugen på thai-mat också för den delen. De har hur god kyckling i curry som helst. Verkligen. Och en så stark soyabaserad sås att jag får tårar i ögonen av den och ändå kan jag inte låta bli den var gång vi äter där. När blev jag så förbannat glupsk? Fram till 2 år sedan klagade folk på att jag aldrig åt, nu är jag hungrig hela tiden!

Nu, mer te och recension av Hipira.
Så ska jag försöka komma på bästa sätt att undvika Alis senaste bloggutmaningshelvetskap. Jag har inte ens svarat på den förra... Jag vet att han gör så med flit för att jag har issues med utmaningar, bastard...

Join Us, We Have Cookies

I förrgår var jag och hälsade på Sara. Vi hann prata en del trots att mycket annat skulle fixas och göras klart, och snart måste vi nog boka datum till när vi ska se Hairspray, för jag måste planer minst en till två veckor innan annars blir inget av.

Igår var familjen på 25års middag hemma hos ett par familjebekanta. Det var trevligt sällskap och massa god mat, och jag åt för mycket men är glad att jag åkte hem innan efterrätten serverades. Det hade varit tokkul att dra ut och festa med Balsam sen också, men jag var/är så förkyld, och jag behöver jobba också.

Så jag satt hemma och skrev på små artiklar och lite recensioner till jobbet istället. Ska skriva två-tre spalter till nästa nyhetstidning är det tänkt. Så sitter jag och läser första Vampire Hunter D romanen, för jag tänkte försöka recensera den lagom till Halloween.
Det som är aktuellt ska dock vara inskickat till senast tisdag, helst imorgon. Jag borde väl sitta med det nu, men jag har ingen lust. Jag lär inte behöva bråka med lillebror om datorn lika mycket från och med nu iaf, för han köpte en egen nu i helgen (wohooo!) Trodde aldrig jag skulle vara så nöjd över att någon annan än jag själv köper dator :P Därför kan jag sitta och skriva mer imorgon.

Idag ska jag åka in till stan och fika med världens bästa Ina istället. Mycket bra =)

Winehouse Bond

Det hade tydligen ryktats om att Amy Winehouse skulle sjunga nästa Bond-tema. Men det hade jag inte hört förrän då jag just läste att det inte blir hon, utan finska bandet HIM som ska göra det istället. Jag är inte särskilt förtjust i HIM. Däremot tycker jag att alla ska ta och lyssna lite på Winehouse senaste album "Back to Black". Själv ska jag införskaffa tidigare album.

Fast jag kan inte låta bli att tycka att Winehouse liknar hon galna Oh-my-god-Janice från Vänner :P

"And I go back to..."

Jag är hemma, jag är trött och jag försöker få skolan i systemet igen. Jag har inte haft lektion på två veckor och tanken på att kliva upp klockan sju imorgon (idag) gör ont. Det känns som att det är så sällan jag gör det, vilket inte stämmer helt. Åtminstone någon dag i veckan kliver jag upp före åtta, men det är bara att se i vitögat, jag är en nattuggla bortsett från fjädrarna och gnagardieten. Ja, synen är ju inte den bästa heller visserligen...

Aaanyway, jag har inte bloggat på nästan två veckor. Mycket dålig. Skam. Om jag inte tar tag i detta förlorar jag min heder. Stenad på torget. And so on and so forth and all that jazz. Jag har faktiskt haft en hel del att skriva om, varför blir det aldrig av att jag skriver?

Vad har jag gjort, va har jag gjort?
Jag har fått tillbaka tentan jag skrev för nästan två veckor sen, den där jag misslyckats med at förstå kursen. Jag fick godkänt och slapp komplettera, men det var på gränsen. Jag inser att hade jag fått underkänt hade jag haft en chans till bättre slutbetyg då jag gjorde om, och kan därför inte glädja mig över mitt svaga med godkända betyg. Men samtidigt kanske jag inte förstått kursen trots hårdare studier, och då hade jag ödslat tid på något som inte intresserar mig heller. Det får vara. Jag må just ha fått det sämsta godkännandet hittills under min tid på universitetet, men vafan, jag har aldrig påstått att jag var perfekt.

Jag har inte sökt till vidarestudier nästa termin.
Hinner jag klart med kandidatuppsatsen och känner för att fortsätta behöver jag inte annat än att dyka upp vid inskrivningen till magisterkursen i januari. Annars tar jag studieuppehåll och pluggar ikapp sådant jag missat. Eller nått. Jag vet inte vad jag vill just nu, bara att jag inte vill just det här.
Men jag tycker iaf om min nuvarande kurs, "Barnlitteraturens poetik" och jag ska skriva min kandidatuppsats kring Ronja Rövardotter, eller om Skalle-Pers roll i det hela, för att vara specifik. Jag räddar inte världen från framtida epidemier, men jag trivs, och det är så långt mitt intresse och min ork sträcker sig just nu.

Jag har denna vecka fastnat för Yeah Yeah Yeahs "Gold Lion", Loke Nybergs "Schysstakillen" och Chris Cornells "You know my name", i den ordningen. Jag har spelat sönder de, låtit de gå på repeat antagligen upp till 100ggr innan jag gått vidare till nästa. Senaste tillskottet på listan är Amy Winehouse "Back to Black". Jag är helt såld på den låten.

I måndags var jag hos Dr. Nie. Hon tycker att jag vissar positiva tecken på akupunkturen. Hon tycker att jag ska komma på en ny 5-dagars kur, vilket skulle uppgå i ca 10behandlingsdagar från det att jag började. Det är mindre än väntat, så jag hoppas på det bästa trots att hon inget kan lova. Hon måste ha över 100 olika patienter i veckan, och om du inte är stammis sedan länge fattar jag inte hur hon kan hålla reda på alla. Namnen specifikt. Jag var hos henne sist för en månad sedan, jag har inga förväntningar om att hon skall minnas mig vid namn. Men hon känner igen mig direkt, och jag undrar om det inte är för att min vinröda kalufs avslöjar mig. Hon kallar mig "vackra lilla", vilket är så galet rart, speciellt då jag faktiskt är större i storlek än vad hon är...

Igår kväll var jag och fikade med Balsam och Veronica. Det vart en del heart-to-heart och som alltid härligt att bara vara. Innan dess var vi inklusive Tobias, på läsning med Sara Stridsberg, och min nyfikenhet väcktes. Får ta och införskaffa Drömfakulteten snart. Mellan läsningen spelades det fiol och piano och jag var nästan mer fångad av det. En lyckad kväll bortsett från att jag under fikan helt plötsligt fick magsmärtor, jag fattar fortfarande inte vad det rörde sig om.

Vad mer... Jag har börjat känna av den där tröttheten som sveper in mig i slutet av hösten. Den är för tidig, den får inte dyka upp ännu. Jag älskar hösten. Den är underbar och jag känner verkligen hur något i mig vaknar till bland färgerna och de kyliga vindarna, när det immar då jag pratar, eller löven krasar eller natten bara är dimmig och mörk och tar mig någon annanstans.
Så vad fasar jag inför? Jag klarar inte av gråheten, det kalla bistra som sväljer mitt liv och tafsar genom kläderna, vars vindar river hår och skalp, vars färgglada löv blivit förmultnande bruna klumpar av äckel. När hösten slingrar sig med vintern dör det där inombords som vaknat med sensommarens löften om frost och färg. För var år som går älskar jag hösten mer utan att kunna skaka av mig den där känslan av att gå i ide.
Och ju närmare min födelsedag nalkas desto tydligare blir gråheten. När jag var yngre var födelsedagen ett ljus i det mörkret, en festlighet att se fram emot. Nu är det en tyngd. Jag blir allt mer medveten om vad jag åtstadkommit (inte särskilt mycket) och det jag inte åstadkommit (alltför mycket) och det skrämmer mig då jag vågar ta fram tankarn kring det och syna de, vilket jag försöker undvika som pesten själv. Jag vill inte. Jag behöver inte sånt just nu. Eller någonsin för den delen.

Jag har skrivit fler dikter än vanligt, och läst lite mer, både serier och böcker. Jag har så mycket hemma just nu som jag vill läsa igenom att det känns som att jag hamnar i dödläge, jag kan inte välja vad jag ska läsa och väljer därför inget. Löjligt!

Annars så är det fint. I torsdags flög jag till Umeå, och jag kom hem i måndags. Det var härligt - mer om det i nästa inlägg. God natt.