Copa, Copacabaaana.

Jag har den senaste månaden varit på två poesi/litteratur program. Sist var i lördags, då jag såg min gamle arbetspolare Ulf vara med i finalen av årets PoetrySlam på Café Rabarber. Det var så mycket folk, borden var reserverade sen en månad tillbaka. Bristen på plats och luft var jobbig, men det var trevligt i sin helhet. Jag var där med Essi som jag inte sett på flera månader och Ulf var verkligen jättebra.
Det enda som var besvärande var en man som jag mötte i kapprummet. Han frågade direkt om jag var "iranska" och jag svarar alltid per automatik "Syns det så tydligt?".
Självklart syns det, annars skulle inte folk land och rike runt gissa det. Hur som helst så sa han något om att "Jo, för iranskor är så vackra" vilket jag skrattade åt och gick. Sen mötte jag honom, återigen i kapprumskön, när han var påväg in och jag var påväg hem. Han började prata med mig och undrade vart jag skulle, och jag försökte vara lite artig och log lite och sa att jag skulle hem. Sen när jag gått förbi tog hen plötsligt tag i min handled och vägrade släppa, fastän jag spjärnade emot och sa till honom. Han var nog berusad för han var helt uppe i sin egen värld och egna konversation, till synes utan att märka hur hårt han höll i mig, eller hur upprörd jag var. Så slutar jag göra motstånd och bara ställer mig där, rätt upp och ner som ett stenblock och spänner hela kroppen och knyter handen han tagit tag i till en knytnäve, och då, först då när jag slutar dra tittar han ordentligt på mig, och kanske även jag på honom. Så stirrar jag, verkligen blänger på honom och säger bara: Släpp mig. Nu. Och han släpper fortare än kvickt, som om jag bränner honom. Han nickar urskuldande och kollar ner i marken och säger hejdå, och jag vänder mig om och går.
Jag vet inte riktigt hur jag måste ha sett ut, men den där blicken borde jag utnyttja 24/7. Vad är det med folk (jag tänker inte säga män, utan verkligen - folk) som inte bara lyckas missuppfatta vinkar så tydligt utan som dessutom någonstans i sina dimmiga hjärnor kan omkoda totalt missnöje, obehag och ogillande till ett tydligt intresse. Vart kommer den här "nej måste ju betyda ja"-mentaliteten ifrån? Om nej betyder ja och ja betyder ja, hur, hur ser ett nekande ut hos dem? Ett nej finns alltså inte.

Men nu lämnar jag det och pratar om något trevligare. Det andra programmet var en litteraturläsning på Copacabana. Även där var det fullsatt. Jag gick dit för att se min kära Balsam läsa några av sina texter. Det var första gången hon valt att vara med på en uppläsning trots tidigare förfrågningar och jag är jätteglad över att jag hade möjligheten av att vara där. Här ser ni programmet, med Balsam bara några rader före Sara Stridsberg. Det är stort, det är det.