Jag har en enorm frisyr. Inte för att jag har så mycket hår på huvudet egentligen, men just nu är det tuperat. In i absurdum tuperat. Varför? Jo, för att jag har kammat håret, om och om igen med en liten, tätt tandad kam med en envetenhet och vålsam outtröttlighet att samma behandling mot ett djur antagligen skulle flå det. Jag tror att hårbotten blödde lite faktiskt. Sen har jag kammat det igen.
Varför? Jo, för att det är en sånt tillfälle. Ett sånt tillfälle då syrran kommer hem från sin mellanstadieklass och informerar om att små saker börjat bosätta sig i ungjävlarnas hår. Och så snart hon säger det kliar huvudet, hårbotten, hela kroppen.
Så är det jag, och endast jag, som sitter där och kollar hennes hår. Ingen annan i huset ser så bra som jag, det är antagligen det inbitna hatet som leder mig. Jag har aldrig haft löss och ska aldrig ha löss. Så är det. Så när minsta tecken visar sig för att göra mig skeptisk, då går jag lös på barnet som om undergången är nära. Ibland tjuter hon till och med till, för att jag tar i så och min respons är "Håll käft. Håll bara käft. Jag bryr mig inte om att det gör ont. Jag skiter i att du har ont i nacken av att stå med huvudet böjt. Jag bryr mig knappt om du ens skulle ha löss. Om det inte va för at du säkert skulle ge mig det. Jag har inte löss. Jag vägrar ha löss. Om det står mellan att ha löss och ge dig trauma för livet, så får du trauma. Du ska va glad att jag inte rakar av ditt hår."
Jag har aldrig påstått att jag är sympatisk i min mission.
Jag menar, hur jävla kul är det att luskamma någon? Och ännu värre, de få gånger man hittar något, hur kul är det att behöva vara den som behandlar det med vetskapen om att du kanske drabbas i processen?
Nej, jag har kammat syrrans hår igår och idag, och eftersom hennes kompis var här har jag kammat även hennes hår igår och idag. Och jag kan vara lugn. Ändå kan jag knappt se syrran klia sig på örat utan att tänka "jag har missat nått!" och hela kroppen hamnar i någon form av psykiskt eksemtillstånd. Bara pratandet av det gör att det börjar. Det liksom känns som om något helt plötsligt börjar klia precis mitt bak i huvudet, och kliar jag där flyttar det ner i nacken, och därefter halsen, axeln, svanskotan, benet. Som om något kryper över hela mig bara i och med de orden. Detta är ett mentalt virus. Om jag ska plågas ska du också det. Känn hur hårbotten kliar.
Det är nästan så jag ska gå och kamma håret, igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar