Gone Grey

Jag vet att något är fel. Det är fel någonstans och jag kan inte komma på vad det är, vart det är. Vart är det som det gör ont? Vad är det som är fel? Jag kan inte komma åt det. Jag hittar det inte. Jag försöker skaka av mig det och skylla det på annat. Trötthet. Att jag är sjuk igen. Att jag kollar på en sjukhusserie där alla är sjuka, eller ledsna eller döende just nu. Men det räcker inte. Den här uppgivenheten bara äter upp mig innifrån, holkar ur mig, gröper ur mig. Fyller insidan med en enda stor tumör av känslor som ständigt tycks vandra upp i halsen och bosätta sig där och vänta. Vänta på att minsta lilla sak ska trigga den. Få mig att gråta. Jag kan inte sluta gråta. Hjälp mig, jag orkar inte gråta mer...

Ni som aldrig gråter, vad är det för skillnad mellan er och mig? Är ni emotionellt förstockade? Känslomässigt handikappade? Är det jag som inte kan ta några smällar? Är det jag som är känslomässigt labil? Är ni starka och jag skör och svag?

Jag är skör och svag. Det är så jag känner mig. Och jag har en klump i halsen som inte försvinner vad jag än gör, och tillslut ger jag upp och gråter för att den ska försvinna. Jag har gråtit till nya avsnitt av Grey's Anatomy 4 kvällar i rad. Bara för att få utlopp. Bara för att kunna skylla på att något är sorgligt och det är därför jag blir ledsen. För jag är sjuk just nu och då är jag alltid överkänslig, det måste vara det. Men det är inte det. Jag vet det. Jag vet att det inte är det.

Något är fel. Jag vet inte vad det är och det skrämmer mig. Jag kan inte andas. Jag kan inte andas och jag kan inte tänka klart och klumpen i halsen kväver mig kväver mig kväver mig och jag kan inte andas för något gör ont och känns fel och jag är rädd. Jag är rädd rädd rädd och jag orkar inte. Jag vet inte hur jag ska rädda mig själv. Jag orkar bara inte mer.

Tonari no Totoro

Igår var jag och såg Tonari no Totoro (My Neighbour Totoro) på bio med min lillasyster. Det spelar ingen roll att jag sett den fem gånger tidigare, att jag kan allt utantill, att inte en enda detalj är ny. Det känns som om jag kan den utan och innan. Det ända som återstår skulle vara att lära sig japanska så jag kan se den otextad. Och då har jag ändå lite koll på japanskan nu, åtminstone tillräckligt för att uppfatta saker som att pappan faktiskt säger "Det har varit min dröm sedan barndomen..." snarare än det texten delar ut: "Jag har alltid velat..."

Men jag älskar denna film. Jag älskar Totoro, Kattbussen, Mei och stämningen. Musiken och bilderna och färgerna. Känslan. Jag recenserade till och med filmen för J-Fi i december förra året. Jag har nog rekomenderat den för alla mina anime-tittande vänner och bekanta. Nej, jag har nog rekomenderat den för alla jag känner över huvud taget, så snart anime kommit på tal (och har jag inte det än, så kan ni ta detta blogginlägg som en öppen uppmaning).

Det är något med Totoro som lyckas med att vara så sött utan att man får ont i magen. Som lyckas vara så oskyldig och vacker att jag fastän jag sett filmen så många gånger, ändå blir lite tårögd då jag ser den på bioduken, åtminstone under de scener då Satsuki förtvivlat letar efter Mei och grann-gumman visar upp toffeln de hittat i risfälten. Det finns inget sätt för mig att vara objektiv om saken. Jag känner bara ren, barnslig och underbar kärlek.

---

Annat roligt som hände igår var att jag och Maria åt Thai på Bojan för första gången på länge. Jag hade egentligen en tvåtimmars lektion på förmiddagen, men jag tog en dusch på morgonen och vart yr och illamående och efter det så jag bestämde mig för att skippa lektionen och lunchen. Men efter 1-2 timmar mådde jag bättre, och var så sugen på Thai och Marias sällskap att jag åkte in till SU ändå. Det ända nyttiga igår vart alltså struket från schemat, vilket jag inte berättade här hemma. Jag ville inte tala om det för syster när hon frågade om skoldagen, för hon borde inte få för sig att det är OK att skolka. Och jag talade inte om det för mamma då hon frågade heller, för hon skulle bli så besviken, speciellt eftersom jag börjat hinta om att jag inte kommer klara kursen alls. (Men hon kommer säkert läsa det här någon dag ändå, och upptäcka mitt bedrägeri. Förlåt mamma.)

Det var hur som helst jättetrevligt och tokfint väder dessutom. Innan Maria kom satt jag ute och läste i solen i min nya klänning. Kände mig somrig med solglasögon och bara axlar, även om sommarklänningen är svart. Läste Fragile Things och det känns att jag saknat Neil Gaiman. Det bästa är att jag nu kan ta med mig pocketböckerna utan ångest för att de ska bli kantstötta och förstörda i väskan, för i födelsedagspresent förra året fick jag ett jättefint pocket-fodral av Karin, och den är hur bra som helst. Hon måste vara en av få som inte skrattar åt min noja för förstörda pocketbokskanter, och som istället med sin kreativitet gjort mitt pocketboksköpande nästintill ångestfritt. Tack Karin.
Soundtracket till min fina sommardag var Dir en greys nya album "The Marrow of a Bone". Att de ska ha konsert i stan nu i augusti ger mig rysningar längst med ryggraden av förväntan och Kori bokade våra biljetter timman efter biljettsläppet, även det igår.
Efter Thaimat så stark att mina läppar tappade känseln lite, var vi och promenerade i Bergianska, och valet att äta en Piggelin resulterade i att jag inte kunde känna av mina läppar i över en kvart.

Därefter tänkte jag svänga förbi bokhandeln, men istället hamnade jag på Café Edenborg där jag tog en fika med Balsam. Det var jättekul att se henne igen, och kanske extra så eftersom det var så oplanerat. Balsam min vän, om vi en dag, mot alla odds, faktiskt skulle dö just chokladdöden tillsammans... well, it would be a good way to go, love.

Sen hälsade jag på mamma på jobbet för första gången på ett och ett halvt år, fikade lite snabbt, pratade massor (så nu kan de fortsätta diskutera mig på avdelningen i flera månader framöver, eftersom de fortfarande pratar om mig sedan jag sommarjobbade i 2005...) och efter det åkte jag hem, hämtade upp syrran och åkte in till stan för bio. Väl hemma igen hade pappa hämtat upp min kusin från Arlanda. Han ska vara här ett par dagar. Vi drack te och pratade, vilket passade mig fint.

Det var, helt enkelt, en underbar dag igår.

Tre Trappor Upp Med Hiss

Jag klickade in på DN nyss och läste att Maria Gripe dött under skärtorsdagens förmiddag. Hon skulle bli 84 i år, så det var väl inte så oväntat som det kunde ha varit. Det som var oväntat var den våg av minnen som tycktes explodera bakom ögonen på mig. Namn ur hennes böcker, titlarna, platserna jag själv var på när jag läste dem.

Jag var nog inte mer än 10 tror jag. Jag vet att jag gick i Solhemsskolan, och där började jag som nio-åring, lagom till fjärde klass. Och kanske var det inte under mitt första år, men som senast var det i femman, under mitt andra år där, som Maria Gripe på riktigt gjorde entré i mitt liv. Innan dess, i lågstadiet, tror jag att vi fick läsa en av hennes "Elvis"- böcker (för var det inte han som skulle hålla huvudet kallt?), men jag minns inte så noga. Vad jag minns är den jag tror var min första Maria Gripe-bok.
"Tre trappor upp med hiss". Så hette den första boken av Gripe som jag läste, och en av de sista hon skrev tror jag. Det var titeln som fångade mig, jag tyckte den var så härlig. Sen fastnade jag. För den praktiskta Lotten och den drömmande och aviga Marion, som båda var så lika och envisa men ändå så olika. "Äta bör man, annars dör man", sa Lotten till Marion som var minst lika usel med maten som jag själv var då.
Och det fortsatte med fler böcker om Lotten, med "Tordyveln flyger i skymningen" som var magisk och vacker och så överraskande i slutet, med "Agnes Cicilia - en sällsam historia" som var spännande och fascinerande men som jag då tyckte slutade så konstigt (idag skulle jag nog kalla känslan antiklimax), med de fyra böckerna i Skugg-serien... Jag minns att jag tyckte sämst om den sista av de fyra då jag läste den i i början av sexan, för jag föredrog Bertas perspektiv och personlighet framför Carolins. Jag undrar om jag skulle tycka detsamma idag?
Det finns mycket av Maria Gripe jag inte läst. Men det jag läst har lämnat spår, det har varit berättelser som betytt något för mig. Under loppet av 1-1,5 år, läste jag 9 böcker av Maria Gripe, och trots att jag läste mycket annat, var hon den enda författaren under just den tiden som fick så mycket uppmärksamhet.

Och sedan glömdes hon bort. Det är underligt hur någon vars böcker var så inflytesrika plötsligt lades på hyllan och glömdes bort. Efter "Skugg-gömman" var jag lite arg. Det där var inte alls så som jag ville ha det, minns jag att jag tänkte. Så upptäckte jag en Eddings-bok bland skolbibliotekets nyinköpta böcker och ja... Resten är historia, så att säga.
Jag gick vidare och såg inte tillbaka. Fram till för ca 2-3 år sedan. Då visades "Glasblåsarens barn" på tv och min lillasyster såg den. Hon var då några år yngre än jag var när filmen först kom ut Hon gick i lågstadiet, hade aldrig läst något av Gripe men såg filmen före mig. Och hon älskade den. Jag minns inte alls varför jag inte såg den. Vagt klingar det att jag såg reklamen, tyckte det såg så vackert ut och tänkte "Nej, jag ska läsa den först". Så tänker jag ofta och envist om många filmer. Jag bestämde mig för att jag ville köpa boken, och till mitt stora missnöje var den ur tryck. Ingenstans lyckades jag hitta den, och bestämde mig för att det fick bli antikvariat. Men det blev aldrig av, såklart. Jag skulle lånad den på biblioteket. Blev inte heller av, för annat kom jämt i vägen.

Så kom min syster hem en dag förra hösten, och berättade att alla i klassen skulle högläsa "Glasblåsarens barn" för en vuxen där hemma under de närmaste 2 veckorna. Och nyfiken på boken som jag var ställde jag upp. Hon läste de två första kapitlen för mig och lade sedan undan boken för kvällen. Men det gnagde i mig. Såhär ville jag ju inte att det skulle vara. Jag ville att det skulle vara min läsupplevelse. Min. Nina hade ju trots allt sett filmen och visste vad som hände sen. Jag skulle väl inte behöva stå ut med att vänta i två veckor för att få veta slutet på "Glasblåsarens barn"? Nä, jag läste ut den samma kväll. Den var underbar. Vacker och mysig och inte ett dugg för barnslig och inte ett dugg för vuxen. Den bara är och den är underbar. När Nina hörde att jag redan läst boken, struntade hon i att vänta själv och läste ut boken i ett svep hon också. Sen satt hon ändå på min säng flera kvällar i rad och högläste för mig kapitelvis, eftersom det var läxan och eftersom det gav oss en anledning till att umgås.

Allt det här minns jag nu, helt plötsligt och starkt och oundvikligt. Det känns så underligt att jag aldrig tänker på det annars. Att jag, bortsett från att nyligen ha tänkt att jag vill se Glasblåsarens barn, inte tänker på allt annat jag läst av Gripe som varit av vikt för mig. Det känns anmärkningsvärt hur mycket som kan bubbla upp till ytan, bara av att läsa orden "Maria Gripe död".