Solesan

Är det någon som minns Solesan? Det var ett vitamintillskott för barn, i en svart flaska med gul skruvkork. På flaskan fanns bland annat bilder av apelsiner och av ett barn som log så käkarna värkte som en annan imbecill (jag letade faktiskt upp en bild via Google).

När jag var liten brukade jag få en matsked Solesan dagligen. Det var faktiskt så gott att min mamma lyckades övertyga mig att det var farligt, livshotande farligt, att ta mer än den dagliga dosen, av rädsla för att jag skulle hälla i mig det då hon inte såg. En gång tog jag faktiskt dubbla dosen och sen gick jag runt och var orolig resten av dagen, men jag vågade inte berätta för mamma heller. Jag gjorde aldrig om det. Skrattretande egentligen, nu i efterhand, hur lätt man gick på vad mamma sa och hur starkt skuldkänslorna påverkade en.

Men, tillbaka till ämnet. Solesan bytte med åren namnet till Sana-sol, och jag tror att jag slutade ta det i samband med att jag började mellanstadiet. Varför tänker jag då på Solesan nu, nästan 12 år senare?
Jo, jag har haft järnbrist sedan jag var 16. I flera år har jag tagit tillskott i form av tabletter, fram till mitt senaste besök i Iran. Där upptäckte mamma ett brittiskt järntillskott i flytande form. Det såg ut som hostmedicin ungefär. Mamma tyckte det verkade så bra att hon köpte hem flera flaskor i hopp om att jag skulle bli bättre på att ta mina tillskott. Hon måste själv ta järnmedicin, så det här var ju ett jättebra sätt för henne att ta det och samtidigt påminna mig, jämt och ständigt, att inte glömma att ta min dos också. Men fram till nu har jag periodvis lyckats undvika detta genom att fortsätta ta alla tabletter jag bunkrat upp med.

Och nu till poängen: Mina järntabletter har nu tagit slut. Och Feroglobin smakar fruktansvärt. Det smakar som min barndoms Solesan, uppblandat med blod. Yeah. Precis så. Så ni kan tänka er hur jävla bra det här kommer att gå. Vi har säkert minst tio flaskor till att ta oss igenom dessutom. O happy fucking day.