Jag är hemma, jag är trött och jag försöker få skolan i systemet igen. Jag har inte haft lektion på två veckor och tanken på att kliva upp klockan sju imorgon (idag) gör ont. Det känns som att det är så sällan jag gör det, vilket inte stämmer helt. Åtminstone någon dag i veckan kliver jag upp före åtta, men det är bara att se i vitögat, jag är en nattuggla bortsett från fjädrarna och gnagardieten. Ja, synen är ju inte den bästa heller visserligen...
Aaanyway, jag har inte bloggat på nästan två veckor. Mycket dålig. Skam. Om jag inte tar tag i detta förlorar jag min heder. Stenad på torget. And so on and so forth and all that jazz. Jag har faktiskt haft en hel del att skriva om, varför blir det aldrig av att jag skriver?
Vad har jag gjort, va har jag gjort?
Jag har fått tillbaka tentan jag skrev för nästan två veckor sen, den där jag misslyckats med at förstå kursen. Jag fick godkänt och slapp komplettera, men det var på gränsen. Jag inser att hade jag fått underkänt hade jag haft en chans till bättre slutbetyg då jag gjorde om, och kan därför inte glädja mig över mitt svaga med godkända betyg. Men samtidigt kanske jag inte förstått kursen trots hårdare studier, och då hade jag ödslat tid på något som inte intresserar mig heller. Det får vara. Jag må just ha fått det sämsta godkännandet hittills under min tid på universitetet, men vafan, jag har aldrig påstått att jag var perfekt.
Jag har inte sökt till vidarestudier nästa termin.
Hinner jag klart med kandidatuppsatsen och känner för att fortsätta behöver jag inte annat än att dyka upp vid inskrivningen till magisterkursen i januari. Annars tar jag studieuppehåll och pluggar ikapp sådant jag missat. Eller nått. Jag vet inte vad jag vill just nu, bara att jag inte vill just det här.
Men jag tycker iaf om min nuvarande kurs, "Barnlitteraturens poetik" och jag ska skriva min kandidatuppsats kring Ronja Rövardotter, eller om Skalle-Pers roll i det hela, för att vara specifik. Jag räddar inte världen från framtida epidemier, men jag trivs, och det är så långt mitt intresse och min ork sträcker sig just nu.
Jag har denna vecka fastnat för Yeah Yeah Yeahs "Gold Lion", Loke Nybergs "Schysstakillen" och Chris Cornells "You know my name", i den ordningen. Jag har spelat sönder de, låtit de gå på repeat antagligen upp till 100ggr innan jag gått vidare till nästa. Senaste tillskottet på listan är Amy Winehouse "Back to Black". Jag är helt såld på den låten.
I måndags var jag hos Dr. Nie. Hon tycker att jag vissar positiva tecken på akupunkturen. Hon tycker att jag ska komma på en ny 5-dagars kur, vilket skulle uppgå i ca 10behandlingsdagar från det att jag började. Det är mindre än väntat, så jag hoppas på det bästa trots att hon inget kan lova. Hon måste ha över 100 olika patienter i veckan, och om du inte är stammis sedan länge fattar jag inte hur hon kan hålla reda på alla. Namnen specifikt. Jag var hos henne sist för en månad sedan, jag har inga förväntningar om att hon skall minnas mig vid namn. Men hon känner igen mig direkt, och jag undrar om det inte är för att min vinröda kalufs avslöjar mig. Hon kallar mig "vackra lilla", vilket är så galet rart, speciellt då jag faktiskt är större i storlek än vad hon är...
Igår kväll var jag och fikade med Balsam och Veronica. Det vart en del heart-to-heart och som alltid härligt att bara vara. Innan dess var vi inklusive Tobias, på läsning med Sara Stridsberg, och min nyfikenhet väcktes. Får ta och införskaffa Drömfakulteten snart. Mellan läsningen spelades det fiol och piano och jag var nästan mer fångad av det. En lyckad kväll bortsett från att jag under fikan helt plötsligt fick magsmärtor, jag fattar fortfarande inte vad det rörde sig om.
Vad mer... Jag har börjat känna av den där tröttheten som sveper in mig i slutet av hösten. Den är för tidig, den får inte dyka upp ännu. Jag älskar hösten. Den är underbar och jag känner verkligen hur något i mig vaknar till bland färgerna och de kyliga vindarna, när det immar då jag pratar, eller löven krasar eller natten bara är dimmig och mörk och tar mig någon annanstans.
Så vad fasar jag inför? Jag klarar inte av gråheten, det kalla bistra som sväljer mitt liv och tafsar genom kläderna, vars vindar river hår och skalp, vars färgglada löv blivit förmultnande bruna klumpar av äckel. När hösten slingrar sig med vintern dör det där inombords som vaknat med sensommarens löften om frost och färg. För var år som går älskar jag hösten mer utan att kunna skaka av mig den där känslan av att gå i ide.
Och ju närmare min födelsedag nalkas desto tydligare blir gråheten. När jag var yngre var födelsedagen ett ljus i det mörkret, en festlighet att se fram emot. Nu är det en tyngd. Jag blir allt mer medveten om vad jag åtstadkommit (inte särskilt mycket) och det jag inte åstadkommit (alltför mycket) och det skrämmer mig då jag vågar ta fram tankarn kring det och syna de, vilket jag försöker undvika som pesten själv. Jag vill inte. Jag behöver inte sånt just nu. Eller någonsin för den delen.
Jag har skrivit fler dikter än vanligt, och läst lite mer, både serier och böcker. Jag har så mycket hemma just nu som jag vill läsa igenom att det känns som att jag hamnar i dödläge, jag kan inte välja vad jag ska läsa och väljer därför inget. Löjligt!
Annars så är det fint. I torsdags flög jag till Umeå, och jag kom hem i måndags. Det var härligt - mer om det i nästa inlägg. God natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar