Jag vaknade upp idag som vanligt (i vånda över att behöva kliva upp med andra ord) och hoppade in i duschen utan att äta frukost, vilket jag inte borde göra. Men jag hade ingen aptit alls. Trots att jag hade gott om tid måste jag på något sätt nickat till i badkaret, för tiden gick mycket snabbare än jag tänkt mig. Men jag är van vid att glömma tiden i duschen, så jag har börjat med att slå på larmet innan jag hoppar i.
Jag gjorde mig klar för utgång i en ny klänning och sminkade mig lite. Jag måste säga att den nya mascaran jag har, som är den första jag någonsin köpt, inte alls var så bra som jag hoppats. Jag skulle vilja gå tillbaka till Kicks och fråga killen där som bar dubbelt så mycket smink som jag inklusive mascara, vad fan det var som var så bra med hans rekomendation. Jag behöver inte "maximaaaaal volym", jag vill bara inte ha spindelben, tack så mycket. Jeez.
Drog på mig boots som är fina men som sällan används. Det är för att jag så sällan använder de som jag glömmer bort varför jag så sällan använder de. Jag är klumpig i de, jag kan helt enkelt inte gå snabbt och det stör mig. Bussen var åtminstone i tid, men lyckades ändå av någon outgrundlig andelning missa pendeln. Jag skyller på folk med barnvagnar som krånglar. Missad pendel = missad tunnelbana = förseningar = skynda i högklackade boot = omöjligt. Väl vid Östermalmstorg vart jag så stressad att jag drabbades av en av de få biverkningar stress ger mig: Geografisk inkompetens. Jag är rätt bra på att hitta om jag är uppmärksam på vägarna (vilket jag tyvärr inte är så ofta när jag är ute och går i stan), men när jag är stressad är jag lost. Jag fick ringa Veronica som meddelade mig att jag var på väg åt helt fel håll, och jag skulle ändå bara till Dramaten.
Vi hann in i tid i alla fall, och när vi satte oss ner på våra platser påpekade tanten bakom mig att jag inte tagit bort prislappen som hängde käckt i nacken på min nya klänning. Jag hade glömt den i yran. Mycket smidigt.
Veronica hade fått tag i två biljetter till Dramatens publikrep. av "Ett dockhem", och eftersom vi båda läst den och älskar teater, och det var min födelsedag i helgen, så bjöd hon med mig. Bortsett från aningen klena röster var det mycket bra. Torvald var mest så som jag tänkt mig och Dr. Ranks utseende påminde mig underligt nog om en bekant, och det var faktiskt lite obehagligt. Nora var lite ojämn, men hon porträtterades väl.
I pausen gick vi till 7-11 där killen bakom kassan gissade mitt persiska påbrå vid första ögonkastet. Jag passade på att få i mig lite socker eftersom jag skippat frukost, men det var inte så gott som jag trodde att det skulle vara.
Passade även på att öppna present nummer två, jag hade inte oväntat men mycket uppskattat fått en bok av Veronica. Hon är för rar.
Efter pjäsen gjorde jag en avstickare mot Uni för att möta upp med Nettan, men hon var mitt i en labb så jag åkte till Balsam tidigare än jag trott. Det är synd att jag inte vetat innan för då hade Veronica kunnat följa med.
Men Balsam var inte hemma när jag dök upp, så det är väl lika bra för V, för då slapp hon stressa till jobbet. Jag satt utanför Balsams byggnad och läste "Catcher in the rye". Holden Caulfield är en underbar kille att läsa om. Hans uppfriskande språk, förstaperspektivet och hans tvångsmässiga lögner är bara för härliga. Rekomenderas (och jag är pålitligare än killen på Kicks...)
Balsam och Tobias fortsatte Veronicas uppdrag med att skämma bort mig totalt. Fick chokladkaka med hallon och överöstes av presenter. En underbar sjal i höstfärger, en bok och en spargris! Jag försökte hela tiden påpeka för mina tokfina värdar att det var för mycket, alllvarligt, att de inte behövde, men det är aldrig någon som lyssnar på mig (inget nytt under solen). Jag stannade i några timmar och vi pratade och kollade på foton och drack te. Jag tycker så mycket om de alla. Det ska bli fint när vi åker ner och hälsar på Narges, jag önskar att hon bodde kvar i Stockholm.
Det har varit en jättefin dag.
Ändå känner jag mig lite nere nu. Det kan vara för att jag bara ätit chokladkaka och en fruktyoghurt idag. Jag är inte hungrig, verkligen. Tanken på mat gör mig lite illamående. Det kan också vara hormoner. Goddamn estrogens.
Det kan också vara åldersnoja. Under de två senaste kvällarna sen jag fyllt år har jag både av en nära vän och av min lillebror fått höra att jag tappat stinget. Jag brukade vara bra på att förolämpa folk, men nu kommer jag inte på något att säga alls.
En del kanske tycker det är komiskt, men det här är viktigt för mig. Jag menar inte att jag bara tycker om att förolämpa folk, utan att när jag väl förolämpar andra så vill jag att det tar. Annars är jag oftast väldigt trevlig, eller åtminstone artig.
Men så satt jag och pratade lite till med lillebror (det är så skönt at han har egen dator, vi pratar över msn nu :P ) och kommenterade något han skrev med saker som bara var för enkla att låta gå en förbi. Och plötsligt stod han i dörröppningen till sitt rum och kollade på mig där jag sitter framför datorn i hallen och så grimaserar han lite och säger "I see you're back", fast med en road röst. Seriöst, jag älskar min lillebror. Han är fin. Och det säger jag inte bara för att han gav mig ett Totoro-gosedjur i födelsedagspresent i förrgår (även om det självklart var världens största imaginära plus i kanten).
Men allvarligt talat så är jag lite osäker på en del saker. Det är inte riktigt vad jag skulle kalla åldersnoja, men det är nog första gången en födelsedag känts så beklämande. Det handlar inte så mycket om vad som gjorts som vad som inte gjorts, och det svider. Jag har en massa saker att se i vitögat som jag inte velat möta tidigare, och jag vet inte om jag orkar nu heller. Det är lite sorgligt att inse, bara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar