Idag är det en vecka sedan mina morbröder åkte iväg. Jag saknar skratten och sällskapet. Helgen innan de åkte var det vi, mina två morbröder (den ena från Iran, och den andra var på 5 dagars besök från Tyskland), min moster och hennes ene son, min morbrors svåger, och en hel massa andra som bara droppade in under dagen eller som kom hit och grillade på söndagen.
Det var underbart med alla historier, jag lever på berättelserna. Barndomshistorier från Iran, Dezful specifikt med tanke på sällskapet, kan få mig att skratta igenom hela kvällen in till nästa dag.
Jag saknar de. Jag saknar morbröderna som jag ser alltför sällan, vars röster är fyllda med värme och humor. De första dagarna efter att de åkt gick jag runt och sa "daii", morbror, till andra av misstag. Deras platser står tomma. Och hur varmt det än blir utomhus, så känns det som om det inte sträcker sig hela vägen fram. De har åkt och tagit med sig en del av den där riktiga värmen som gör mig lycklig. Jag saknar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar