Vilse

Jag är på väg någonstans, men jag kan inte lämna platsen jag varit på.
Jag åker fram och tillbaka mellan Uppsala, platsen där jag tänkt starta om på nytt (jag vet, det är inte långt ifrån där jag började, men det är tillräckligt för att vara det jag behöver), och Stockholm, där jag haft ett liv i så många år att jag inte vet hur jag ska släppa det.

Jag är konstant lite illamående för att flytten aldrig blir klar, för att det tar så många tur och retur-resor för att flytta möbler, för att IKEA av en bisarr anledning lyckas ha slut på det jag letade efter, för att det aldrig slutar snöa och mina vinterkängor gick sönder i veckan och jag vill inte köpa nya, etc etc.
Jag har tillbringat halva den gångna veckan i Uppsala och det känns inte som jag kommer någon vart, annat än att få veta att de flyttat fram min kurs med tre veckor utan att informera oss, och att jag därför nu har två månaders hyra jag inte hade behövt betala om jag bara fått veta att jag kunde flytta in i maj. Min bäddsoffa krånglade men lät sig fixas, jag hittar inte i stan och i onsdags halkade jag på isen då jag nu går i sneakers istället för vinterkängor, och ramlade och slog i knät. För att inte tala om att mina byxor sprack. Helt absurt. Båda byxbenen sprack tvärs över baksida lår, jag kan göra korta jeansshorts av de nu.

Jag är bara så trött på att inte veta hur jag ska göra. Jag har så mycket saker, att jag inte vet vad jag ska lämna och vad jag ska ta med, när jag ska hinna köpa det nya jag behöver och när vi ska få tid att köra ut det, montera det och städa. Jag känner mig trött och otillräcklig och oplanerad. Virrig. Vilsen.
Imorgon ska jag till Uppsala igen, vara där i veckan och sen åka till Stockholm över helgen. Och i princip varje till varannan vecka fram till slutet av April är likadan. Jag har inte lyckats planera in det faktum att jag lämnat stan, utan har alla möjliga planer i Stockholm. Planer jag betalade för när jag faktiskt fortfarande fick lön från te-handeln, vilket var ett tag sen. Jag har en bror som kommer på besök som jag vill träffa och ett teaterbesök i slutet av mars. Jag har födelsedagar, Bounce att se och Bandits rockkryssning att åka med på (ja, fastän min förra kryssningserfarenhet var hemsk så lyckades jag bli insyltad i nya äventyr) och jag vet inte hur jag ska hinna få annat gjort, och lära mig hitta i Uppsala under tiden.
Bara under de senaste tio dagarna har jag ätit thai på Bojan med Maria, pratat om livet och studier och när vi ska ses igen. Jag har varit fram och tillbaka på IKEA och varit i Uppsala hela helgen och packat upp och mött åtta av mina elva korridorsgrannar, varav två varit killar och tre av tjejerna varit utbytesstudenter. De har alla varit trevliga mot mig. Jag har äntligen träffat Veronica igen och pratat om allt möjligt och tagit det lugnt. Ätit middag med Tove och Johanna som jag inte träffat på snart två månader fastän vi egentligen bor på samma buss- och t-banelinjer, inte långt ifrån varandra. Jag har sett He's just not that into you, med Sara efter en fin dag på stan. Den var fylld av klichéer, men lyckades vara söt och underhållande ändå. Jag har träffat Balsam på Edenborgs och blivit peppad och glad över en kopp varm choklad, blivit guidad i Uppsala av Stina och tagit mig till både Engelska Parken och fikat vid ån och känt mig välkommen. Jag har varit på filmkväll hos Joanne, myst i soffan och ätit Spångamackan för första gången sedan högstadiet, och varit på stan med Kori och shoppat, fönstershoppat och ätit glass.
Så väldigt väldigt socialt, som en slutspurt innan jag lämnar stan försöker jag intala mig själv. Snarare som att jag försöker säga hejdå fastän jag inte lyckas slita mig härifrån. Ingen förväntar sig att jag ska kunna vara i Stockholm så mycket nu. Ingen förutom jag själv tydligen, för jag tycks vara här hela tiden.

I fredags var det Norooz, persiskt nyår. Det var fint väder, god mat, och trevlig stämning. Samtidigt lite skumt att det var första gången nyåret slog in och bara halva familjen var samlad, bror var i Skellefteå och syster i skolan. Antar att sådant kommer bli allt vanligare från och med nu.
Men det känns som en sådan sak som man faktiskt planerar att hälsa på familjen för. Jag måste lära mig att jag däremot inte kan lägga ut pengar på att pendla till Stockholm för minsta lilla, för då är det ingen poäng med att jag flyttar härifrån.
Och jag är en relativt planerad person. Jag må visserligen inte fullfölja alla mina planer, men jag har massa planer. Och jag tycker om att ha dem. Jag tycker om att veta vad jag ska göra i sommar, och vad jag ska plugga i höst. Jag tycker om att veta en vecka tidigare att jag ska på bio på fredag, och jag skriver en packlista över saker som jag ska ta med när jag reser flera dagar innan jag åker.
Sådan är jag, och jag har blivit bättre på det med åren. För jag har lärt mig av mina misstag och tröttnat på att dubbelboka mina helger, packa timman innan jag åker eller gå på en fika och två fester samma datum, för jag orkar inte. Jag tycker inte om överraskningar. Jag tycker inte om att inte få veta att min kurs börjar tre veckor senare och att jag nu inte får CSN bidrag, jag tycker inte om att det snöar igen efter en veckas vårsol i samband med att mina vinterkängor gått sönder, jag tycker inte om oväntat besök och jag tycker inte om att behöva låna pengar för att jag planerat min ekonomi illa.
Och där är det värsta, att det är med ekonomin jag är som minst planerad, för min spontana sida är kopplad till utgifter. Det är oftast: Oj, den här boken (läs: de här böckerna) kan jag inte låta bli att köpa. Men även: Åh, vad jag känner för att äta ute, eller ta en fika. Eller: Åh, den här hudlotionen luktar så gott, det gör inget att jag redan har fyra olika och att jag ändå i princip alltid luktar vanilj, jag köper den här ändå. Och ibland något i stil med: Va kul det skulle vara att köpa de här fina skålarna, även om jag inte ens har plats för dem och kanske inte använder dem på fem år.

Jag måste lära mig att sluta med det. Jag har inte råd med det längre. Jag har inte råd att åka fram och tillbaka mellan Stockholm och Uppsala varje vecka bara för att jag vill hitta på saker med kompisar, det funkar bara nu när jag ändå måste åka hit och hämta upp saker. Jag måste lära mig bryta mina gamla vanor så att jag kan släppa taget om mitt gamla liv lite och ge mig själv en chans. Och tillsammans med allt annat jag försöker göra nu; flytta, ta tag i C-uppsatsen och skriva åt bokhandeln, så tar det hela musten ur mig. Jag vet inte hur jag ska göra. Eller snarare, jag vet inte hur man gör.