Jag ska fira Midsommar i min ensamhet här i Uppsala, ett frivilligt drag då jag verkligen bara vill ha lite tid för mig själv. Jag behöver verkligen bara vara ifred och det känns bra att ha bestämt mig för att leka eremit. Jag ska vila, läsa, plugga och om vi någonsin får uppehåll ska jag ut och promenera med lite musik i lurarna.
Men för att skriva lite om det som hänt sedan jag flyttade hit:
Tillbringade i princip de två första månaderna tillbaka i Stockholm jämt och ständigt, där jag gjorde allt från att gå på bio, åka Bandit Rock Boat 7, gå och se BOUNCE, och bara umgås med folk som om jag trodde att jag aldrig skulle se de igen. Det var mycket som hände till helgerna, men på vardagarna var jag ju ledig eftersom min kurs flyttats fram.
Men så läste jag kursen tillslut. Persisk litteratur från arabiska invasionen (640-talet), eller ja, snarare från nypersiskas begynnande runt 800-talet, fram till dagens litteratur av både inhemska och exiliranier. Det var faktiskt riktigt bra, och även om jag ofta kände att det var alltför mycket litteratur att läsa för en kurs på 7,5hp, och att mängden information var så vitt skild att det var svårt att sortera igenom, så tycker jag att jag fick ett riktigt bra grepp om kursen. Skrev slutligen tentan och resultatet för hela kursen blev riktigt bra, fick jag veta nu i veckan. (Därför är jag aningen smygnöjd med mig själv just nu =)
Tre dagar senare började min första sommarkurs. Jag har i stort sett två-tre lediga veckor i sommar utan lektioner, men då har jag besök här i Uppsala samt en hemtenta att skriva veckan innan folk dyker upp, för att inte tala om att jag ska vara brudtärna när finaste Jo gifter sig!
Så jag funderar på att skippa nästa sommarkurs då jag tror att jag kommer bryta ihop om jag inte får lite mer ledigt innan hösten, men det återstår att se då det var kursen om serietidningar som medieform, och jag ville verkligen se vad det rörde sig om.
Kursen jag läser nu är en genuskurs om män och maskuliniteter. Det är ett jätteintressant ämne som känns ganska nytt ännu, och jag har hittills både uppskattat diskussionerna och litteraturen (även om jag trodde jag skulle slippa läsa mer Strindberg utanför litteraturvetenskapen, men neej).
Till på måndag har vi en ny inlämningsuppgift där man väljer en bild och ska förklara hur den exemplifierar en överordnad eller underordnad maskulinitet. Jag har valt en på Jokern.
I övrigt träffar jag vänner, promenerar en del och hoppas att det ska sluta regna. Två tredjedelar av mina korridorsgrannar är utbytta till hösten, vilket känns trist då jag faktiskt tyckte bra om de flesta. Hur ofta får man grannar som gillar rock, tedrickande, filmkvällar och Eddie Izzard? Kändes som jag hamnade rätt och det var väl en så bra start man kan önska sig när man bor själv för första gången. Men förhoppningsvist är de nyinflyttade också trevliga (och prydligare i köket).
Jag hinner inte läsa så mycket, och tv-tittandet ligger på nån film i veckan nu när House inte går på tisdagar. Både How I Met Your Mother och The Big Bang Theory är slut för säsongen, men True Blood har äntligen börjat sändas igen!
Jag skriver heller inte så mycket annat än skoluppgifter och mail känns det som. Mitt kreativa skrivande ligger i idé, bortsett från att jag för andra året i rad deltog i Catahyas drapa-tävling (en drapa är en isländsk kortnovell(?) där texten består av exakt 100 ord, exklusive titeln som får vara på max 15).
Temat i år var Brunn, och jag vann Murakamis Fågeln som vrider upp världen och ett 200kronors presentkort på Adlibris, i första pris. Jag känner mig lite duktig och uppskattad för att va helt ärlig. Det är lite peppande när saker går bra mitt bland all stress.
Avslutar med att posta drapan, så ska jag försöka skriva ett roligare inlägg med foton och klipp imorgon.
...och det låter som silverregn och hemligheter.
Det händer igen – hon lär sig aldrig.
”En dag bryter du nacken” säger du, men hon lyssnar inte. Hon nynnar en sång du aldrig hört någon annanstans och du tänker att det är så det låter när havet sjunger.
Du slänger ner repet, tar spjärn mot stenarna och drar upp henne som du alltid gör. Hon är blöt och lite lerig. I nattljuset blänker hon likt fiskfjäll.
Hela vägen upp nynnar hon, och skrattar sedan när du varnar henne för att dö i brunnen, i kylan och mörkret. Tänderna skallrar bakom leende blålila läppar.
”Där nere hör jag sjöjungfrur drömma.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar