I eftermiddag har jag pluggat. Jag har läst och läst och jag önskar att jag kunde säga att jag känner mig duktig. Men nej. Jag har på nästan fyra timmar bara lyckats ta mig igenom en text på knappt 30 sidor. För att den varit så mättad på information, skriven som en nästan äcklande tröttsam hyllning till en författares författarskap och stilistik att jag under dessa fyra timmar ständigt kommit på mig själv med att ha stannat till och bara stirrat av tristessen. Och hade jag tagit anteckningar och inte bara strukit över text hade det tagit ännu längre tid. Under dessa timmar vet jag faktiskt inte hur mycket jag drömt mig bort, stigit upp för att koka tevatten, bytt musik på Spotify.
För jag har hela tiden kommit på mig själv med att tänka, för exakt 13 månader sen satt jag i skymningssolen och åt middag i Taormina, istället för att fortsätta plugga. Och jag har tänkt att i Taormina insöp jag solljuset som om det var de sista strålarna som någonsin skulle nå mig och jag hade tänkt: vad vill jag göra med mitt liv?
Och för ett halvår sedan flyttade jag hit och tänkte att nu vet jag.
Men för varje sida jag läst i eftermiddag har något litet dött inombords och jag har tänkt att det är hoppet. För jag har också tänkt: det här är mitt liv. Det här är texter jag ska läsa för resten av mitt liv, för resten av mitt liv för resten av mitt liv. Det här ska bli mitt yrke och min tid och kanske min fritid och min försörjning och det tar död på allt jag vill.
Och jag säger till mig själv: det är bara en kurs. Det är bara denna kurs och omständigheterna just nu som äter dig inifrån och snart är det över. Om en vecka sitter du i ett annat land och insuper sol och tänker: vad vill jag göra med mitt liv? och kanske kanske kommer du till och med svara: jag gör det redan.
Jag har precis rullat ihop det kopierade och utlästa kompendiet till ett rör, och sedan slängt det tvärs över rummet, rätt i väggen. Det kändes bra. Det kändes rätt. Det var ett steg och ett andetag framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar