Ibland, som nu, tänker jag på den där gången i bilen när du talade om för mig att inget blivit som du tänkt, och att du hoppades att jag skulle få ut mer av livet. När du för första gången på riktigt på riktigt släppte in mig och visade hålet du hade i hjärtat.

Och jag - skräckslagen; rigid och kallsvettig inför denna tomhet som jag aldrig mer skulle glömma, jag lät oss båda drunkna i den smärta som hjärtat bar och sa ingenting.