Aniara

I tisdags var jag och såg generalrepetitionen av Stadsteaterns Aniara. Baserad på Harry Martinssons unika rymdäventyr, om flyktingskeppet Aniara som slungas ur sin bana på väg till Mars.
Det är en storsatsning av Stadsteatern inför sitt 50års jubileum, och skådespelarna är inte att fnysa åt. Från stora scenskådisar till musikaltalanger, med musik av Kleerup, har man verkligen försökt göra det här till en fantastisk föreställning som lever upp till sitt rykte.

Men i ärlighetens namn var det nog inte för mig. Jag har aldrig läst Aniara, fastän jag många gånger tänkt på saken. Jag har därför inget att väga och jämföra pjäsen mot. Samspelet mellan musik och ord är riktigt bra, och alla spelar sina roller fantastiskt bra, från den tragikomiske Högkomiker Sandon (Dan Ekborg) och den sorgligen Mimaroben (Sven Ahlström), till den livsglada Daisy (Sara Jangfeldt).
Att jag lämnades likgiltig inför vissa karaktärer var nog inte så mycket beroende av hur de spelats, utan just för att karaktärerna är vilsna och tomma ute i rymden, och försvarsmekanismerna de faller tillbaka på (fakta, information, ignorans) gör dem till endimentionella och tråkiga.

Det blomstrande språk som Harry Martinsson är så känd för gör dock det här en svårbegriplig upplevelse. I början trodde jag att min ovana ledde till den vilsna känslan. Men i pausen då jag och mitt sällskap försökte gå igenom allt som hänt för att få en ordentlig överblick, hörde jag flera i publiken diskutera sin förvirring. Aniara är tung läsning, och därför tung underhållning. Det är en depprimerande och förvirrande historia, och dessa vilsekomna öden som kastas hit och dit i rymdens oändliga kyla faller tillbaka på allt till kulter, sex, förtryck och verklighetsflykt för att klara sig igenom sina decennier av ensamhet.

Det är faktiskt på många sätt långdraget, svårförståeligt och mot slutet även något tröttsamt. Unik föreställning? Ja. Underhållande? Nej, inte egentligen. Men jag är glad att jag såg den. Inte bara för upplevelsens skull, utan för föreställningens höjdpunkt: sången. Nu menar jag inte Kleerups spår (som jag faktiskt uppskattade), utan den sjungna handlingen. Helen Sjöholm gör en makalös insats som den smärtsamt skönsjungande Poetissan, och orden från hennes första låt på scen har följt mig i dagar.