I förra veckan fyllde jag 25. Jag firade det med att bjuda på fika i min korridor. Tanken var att det skulle vara ganska litet då jag vet att folk har annat för sig på vardagar. Jag hade heller ingen möjlighet att erbjuda sängplats till några långväga gäster då jag redan hade lillasyster boende hos mig och själv skulle ut på landet från fredag-söndag. Så i slutändan valde jag att bara bjuda vänner och bekanta från Uppsala, samt lite folk från Stockholm som kanske skulle kunna dyka upp då de har bil eller deltidsjobb.
Vi blev 40 personer. Någonstans i bakhuvudet hade jag trott att fler skulle avböja då det var vardagskväll, men fika lockar tydligen fler än bara än de sockerberoende. Efter att musiken krånglat och vi fick ta till alternativ spellista än min systers fina 20-tals jazz, så blev det kakor av alla dess slag, sangria och massa fina och uppklädda vänner.
Jag fick gratulationer i person och över nätet, hjälp i köket, jättefina presenter, gott sällskap, och sms från i princip hela världens hörn. Så när stressen lagt sig, när folk såg mätta och belåtna ut, när jag accepterat att jag antagligen inte skulle hinna byta mer än tre ord med någon, så tog jag mig verkligen tid att känna efter hur jag mådde inför tanken på att bli ett kvarts sekel.
Jag känner mig lyckligt lottad. Jag är frisk, jag är glad. Jag jobbar rätt hårt på att ta hand om studier, skola, mig själv och mitt sociala liv. Jag har en jättefin familj som jag älskar och som får mig att känna mig älskad. Jag tar mig tid att vara kreativ, och har i olika syfte producerat mer text det senaste kvartalet än jag gjort på nästan två år innan dess. Och jag är omgiven av folk som jag tycker om och som får mig att på alla möjliga sätt känna mig bra och uppskattad.
Tack, tack, tack.
Ni är fantastiska, och jag är lyckligt lottad som får ta del av detta överflöd av omtanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar