Apropå mitt senaste inlägg har jag lite att förklara. Först och främst, det är saker jag funderat på ett tag, saker man ser varje dag och inte orkar mer än registrera, tills det bubblar upp till ytan. Det var även att jag läste ett av Balsams bloginlägg för ett tag sen och fick min en extra tankeställare. Dessutom är det väl en specifik händelse som jag inte riktigt kan släppa som gör sig påmind.
För några veckor sedan satt jag och pratade med en del bekanta och samtalet gick över till en hel del olika ämnen. Jag minns inte hur, men en av de saker som kom fram var iaf att en av dessa bekanta mycket urskuldande erkände att även om det lät hemskt, så ansåg hon att Sverige tog in för mycket invandrare, då de som bodde här ”från början” förlorade chansen till bra jobb och bostad etc etc.
Och jag var helt chockad av flera skäl. För det första trodde jag inte att någon i min bekantskapskrets skulle spotta ur sig nått sånt, urskuldande tonfall eller ej, och dessutom så kunde jag inte låta bli att häpnas över hur ignorant den här personen var. Tror hon verkligen på fullt allvar att de som kommer hit får lyxjobb och villa? De bästa jobben och hemmen, som hon sa? Är hon blind?
Men det som stör mig mest i efterhand är att jag, som brukar vara så orubblig i mina åsikter i sådana fall, och som utan tvekan skulle ha sagt ifrån i vilken situation som helst, fegade ur då det var någon jag till viss del kände. Jag vart så chockad att jag inte visste vad jag skulle säga, så jag försökte liksom släta över det. Varför i all världen gjorde jag det?! Jag sa att jag själv inte heller tycker man ska släppa in massa människor, om man inte kan ta hand om de man redan släppt in. Jag menar att jag tycker det är omänskligt att släppa in krigsoffer och politiska flyktingar och efter tre fyra år neka de uppehållstillstånd och skeppa hem de. Så ja, ta hand om de som är här först, och då menade jag invandrarna också givetvis, inte bara inhemska svenskar. Jag sa även att jag faktiskt tycker vi ska ta in mer folk fortfarande, och vi måste bli bättre i vårt vidriga migrationssystem. Vi är inte Finland för fan, som släpper in en människa om året. Det är avskyvärt. Men jag är fortfarande besviken på mig själv för att jag inte tydligare slog fast att jag totalt motsatte mig hennes tankesätt, att jag ansåg henne naiv och otroligt självisk.
Så ja, i efterhand är jag mest besviken på mig. Men jag är samtidigt besviken på henne också. Hon är inte den jag trott att jag någonsin skulle bli nära vän med, men som det är nu tycker jag det är lugnt och lika bra att vi förblir bekanta. Självklart kanske hon ändrar åsikter eller vaknar upp och inser verkligheten någon dag och jag är klart vilig att ge folk andra chanser, men jag är tyvärr hemskt dålig på att glömma och förlåta. Jag kommer för alltid minnas att jag själv inte stod upp tillräckligt mycket för det jag trodde på och skämmas över det. Och jag kommer lika länge minnas att du var självisk, oempatisk och verklighetsfrånvänd. Det är nästan lite synd om dig, för samtidigt tycker jag att du har varit trevlig, rolig att prata med och intressant som person, och nu blev du på något sätt mindre intressant. Jag tycker fortfarande att du är trevlig, och jag tycker ju faktiskt inte illa om dig. Det är snarare tvärtom ju, jag tycker du är kul att umgås med och jag gillar dig. Det gör det hela mer irriterande, för just på den här punkten tycker jag bara att du är så otroligt korkad.
On another note: I senaste inlägget använde jag en gång könsord då jag svor, vilket alla som känner mig vet är något extremt ovanligt. Jag använder det helt enkelt inte och tycker egentligen hemskt illa om det. Jag tycker inte om att säga det och jag ogillar att andra kan göra något negativt av bland annat mitt kön, något som jag varken vill eller ska behöva känna att jag måste skämmas för. Jag menar, det är väl bland de mest naturliga sakerna i världen, och så svär någon med det. Känns konstigt.
Ändå gjorde jag det själv i förra inlägget, och det var för att jag insåg att inget annat förmedlade hur arg jag kände mig. Det var extremt för mig, och kändes verkligen som att det sa något. Och eftersom jag svär en del i vanliga fall och inte planerar att sluta med det, så är inte vanliga svordomar effektfulla nog för att skillnaden ska märkas.
Jag ville av någon anledning vara klar på den punkten, och förtydliga att det inte kommer vara ett ofta förekommande inslag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar