Kramp

Det gick ändå helt OK idag. Så mycket bättre än jag förväntat mig åtminstone. Varje period är på fem dagar i streck, och de tidigare två gångerna har jag efter den första sessionen lidit av grav yrsel, illamående och dessutom fått stå ut med att blöda som en stucken gris från huvudet.
Inget blod idag, knappt någon yrsel. Vänstra armen krampade något fruktansvärt under nålen, jag blir rädd när den gör det. Jag kan inte röra på mig heller, då gör det ont där alla andra nålar sitter. Benen... det gör ont när hon sticker mig i benen. Kom därifrån i tid, med en halvt avdomnad arm, fastän hon lossat lite på den nålen. Molande tryck i huvudet.

Tog mig till jobbet sen, var där i över åtta timmar. Högklackat eftersom sneakersen gått i bitar och fötterna skrek värre än den krampande armen. Var inte så effektiv idag, men kunderna var dessutom få och jag lite vinglig. Det ösregnade i flera timmar och jag ville mest bara stå utanför och låta det skölja över mig, även om jag inte kunde.

Tillbaka till nålbordet imorgon. Varje dag resten av veckan. Jag hoppas jag ska slippa den fallande känslan, jag mår dåligt av den. Jag vill inte att det blöder och jag tycker inte ens om nålar! Varför gör jag det här? Varför?
Men det är väl ändå inte så farligt? Om det funkar, så är det väl inte så farligt? Då är det ju värt det. Säg att det fungerar. Snälla snälla snälla, låt det fungera.

Är för nervös för att sova men jag måste ju upp tidigare än tänkt för nu har busstrejken satt igång och jag måste gå en till två timmar av vägen varje dag. Hur ska jag göra det utan ordentliga skor? Varför kan inget någonsin klicka och vara på min sida? Bara några dagar. Några ynka dagar, kan jag inte få det? När jag ändå måste tvärs över stan och ligga där med nålar i hela kroppen, och samtidigt äta 24 tabletter om dagen, kan inget gå min väg då heller?
Nej, nej det kan visst inte det.