Andas

Jag har tröttnat på så mycket runt omkring mig att jag börjar vakna upp till insikten att jag helt enkelt tröttnat en hel jävla massa på mig själv. Jag vet inte riktigt vad det är som saknas, men jag är inte nöjd. Det måste finnas mer till livet än det här. Det är vad jag dagligen tänker. När jag vaknar, när jag jobbar, när jag sitter hemma och ser på film, när jag ska lägga mig. Det måste finnas mer till livet. När ska det börja? När kommer jag verkligen känna att jag lever utan att det ska göra ont för att jag ska känna det?

Jag har försökt med att stänga ute världen, sitta hemma på mina lediga dagar och läsa böcker och jag myser i den ensamheten, den självvalda solidariska känslan och den tid jag lägger ner på läsandet. Jag har saknat det.
Samtidigt vill jag träffa mina vänner. Jag vill träffa dem utan att de ska behöva svänga förbi jobbet och sitta där i en timma och se på medan jag tar hand om kunderna. Sara och Angelica fick vänta på att jag stängde för dagen tills vi hann prata, de satt och tog det lungt efter tentan så fick vi snacka på tåget hem. Det känns elakt att slösa på deras tid, men de vet att jag jobbar och jag vet att de inte förväntar sig annat än att de får vänta, men jag är väldigt tacksam över besöken. Med det sagt blir jag dock otroligt glad att mina kompisar ändå står ut med den tristessen och svänger förbi.

Jag har äntligen börjat jobba färre dagar i veckan. Nu ska jag börja plugga igen, det känns rätt tungt att hålla på med båda, men rätt. Jag hinner dessutom träffa folk nu, efter arbetstid. Förra lördagen var jag och spelade biljard med Tobias och Annika. Jag tycker vi ska göra om det åtminstone en gång i månaden, tills jag lär mig hur man faktiskt spelar biljard!
Tuva svängde förbi under måndagen, och vi var på SF-bok och sen fikade vi. Det var så kul att upptäcka att vi inte bara kan prata, utan att vi på sätt och vis är väldigt lika (på gott och ont =) trots att vi är väldigt olika.
Kori tittade in dagen efter att hon återvänt från Rom och jag var så glad över att se henne igen även om hon själv skulle till jobbet strax efter. Vi ska ses nu på tisdag och se om vi kan shoppa upp mina små slantar innan lön på fredag.
Jag och Joanne var ute på tisdagen efter jobbet, vi åt thaimat och drack vin och sen tog vi en drink och vi bara pratade, pratade, pratade och det värmer mitt hjärta att Joanne bor i Stockholm igen och att jag hinner träffa henne oftare ett tag framöver innan jag själv flyttar.
På torsdagen, min lediga dag, vaknade jag upp tokförkyld och seg. Jag fick ställa in träning, fika med Kori och middag med Johanna och Tove. Kändes jävligt trist, och jag avskyr att påminnas om att jag inte alltid orkar med. Stannade hemma och såg på SATC och drack litervis med te och var lite självömkande.

Jag har börjat träna lite allt möjligt med mitt (sedan i våras nästan oanvända) sim- och träningskort, efter bara tre veckor känns det iaf som en någorlunda fastlagd rutin. Det känns bra. Det känns som om det är något jag kan börja bry mig om att göra åtminstone. Men nu i veckan vart det bara simning i tisdags. Jag ville orka med Veronicas middag på fredagen, så jag valde att bara sova och skippa pilates.
Det finns inget som middag och en helkväll med snack, fika och något så enkelt, roligt och pinsamt som Singstar, som får mig att inse hur mycket jag egentligen tycker om att vara med andra, fastän jag just nu mest kämpar för att få tid till att vara för mig själv också.
Jag hade det underbart kul i fredags, Veronique och hennes kille var tokfina värdar, och efter att ha åkt därifrån men inte hem, så åt jag frukost med B, Narges och Tobias på ett fik i Zinkensdamm igår och sen köpte vi äntligen våra flygbiljetter. Därefter åkte jag hem, upprymd, nervös och fnittrig, och tillbringade kvällen med att dansa omkring till högmusik och äta ost och kex.
Idag har jag bara varit hemma, tagit det lungt, pratat i telefon med finaste Emilia för första gången på alltför länge och sett fram emot livet.

Ja, det har jag. Jag ser fram emot livet. Det måste finnas mer till livet än tröttheten och bitterheten och orklösheten. Jag tror det. Jag vill tro det.
Det finns fler underbara kvällar med vänner, högläsning och anime med syrran och kramar av mina föräldrar och samtal med bror, böcker att läsa, platser att besöka. Det finns saker som simningen före jobbet, goda drinkar jag vill pröva och musik jag vill höra och filmer jag vill se, folk jag vill umgås mer med och arbetsplatser där alla är snälla, brev jag vill skriva, höstpromenader jag vill gå, foton jag vill ta, vykort jag hoppas på att få, månskensnätter jag aldrig vill missa.
Det finns en hel värld därute som jag inte vill förlora. Det finns mer till livet och mer till mig och framförallt mer för min del. Jag måste tro det, annars kan jag lika gärna vända ryggen till allt det fina jag har och bara lägga mig ner och dö. Och jag vill så mycket mer än så. Jag vill hitta mig själv, se världen och jag vill älska livet.