Viaggio

Jag håller på att packa väskan, och det pirrar i hela kroppen av förväntan. Av längtan. Jag vill åka nu nu nu till mina drömmars azurblåa hav. Det dränker tröttheten och rädslan inför flygkrascher och död, rädslan inför att kanske aldrig komma hem eller komma fram och aldrig se dem jag älskar igen. Jag blir alltid sån innan jag flyger och jag avskyr det.

Men när jag står här med öppen resväska på golvet och kläder överallt, härligt doftande hårvårdsprodukter uppradade och stora örhängen framlagda, då är all oro främmande. Det finns bara längtan, bara upprymdheten. En ivrig, bubblande och barnslig lycka inför resandet och inför upplevelsen. Det är känslan av att lämna min kokong och andas för första gången. Det är så jag känner när jag reser. Som att jag kliver förbi verklighetens trista, grå skal och upptäcker en annan värld. Där jag är den jag vill vara: nyfiken, orädd, skrattandes och glupsk på livet. Om det inte är lycka, så vet jag inte vad...