Say Cheese.

Helt ärligt var jag orolig för hur det här skulle gå. Men så messar du och frågar om jag gillar halloumi, och jag tänker att allt ska nog gå fint.

Yes, Mr. Todd!

Jo, min kära, var i Stockholm nu till helgen, och efter ett ordentligt heart-to-heart på det ack så mysiga McDonalds (ironin dryper), var vi och såg Sweeney Todd på bio i fredags.

Sweeney Tood... ärligt talat, jag är som i trans. Jag sjunger på sångerna, är helt uppspelt inför tanken att se den igen. Det är en splatterfest av klarrött blod för ögat, alltså inget verklighetstroget. Men de mörka miljöerna, känslan och skådespelarinsatserna... Johnny Depp är genial och underbar och helt från vettet, medan Bonham-Carter inte ens med döden målad över sig kan bli ful. Hon är egentligen galen hon med, de är alla så vridna att filmen blir surreal och fascinerande. Ibland var filmen förutsägbar, men man var så fast, så involverad att det inte spelade någon roll. Hals efter hals efter hals skärs upp och jag kan inte slita blicken, kan inte låta bli att ta in atmosfären, kan inte låta bli att flina när Depp sjunger sång efter sång. När han viskar "I want you bleeders" ryser hela jag.

Det är inte det att jag älskar Tim Burtons mörka sagor, hans finstämda artistiska geni och sublima sätt att fånga ögat med en historia i flera lager, som gör att jag så partiskt faller även för Sweeney Todd - Demon Barber from Fleet Street.
Nej, det är tvärtom. Jag ser filmer som Sweeney Todd och påminns om varför jag älskar Tim Burton.

Bon Anniversaire!

Har det redan gått två år? Det är som att dagarna verkligen rinner mellan fingrarna på mig, sandkorn i evigheten. 14/2 är det i alla fall, och Autumn Frost, min blogg och mitt allt mer energi- och tidskrävande hjärtebarn fyller två. Samtidigt har jag aldrig tyckt så mycket om att blogga som nu. Likvärdigt utbyte med andra ord, sådant tycker vi om. Jag hoppas på ytterligare år, med texter om allt möjligt. Förhoppningsvist reser jag, flyttar, upplever nya saker, läser nya böcker, möter nya människor, träffar gamla bekanta oftare, har mer att säga om viktiga ämnen, står upp för mina åsikter mera, engagerar mig mer i världsproblemen, lyckas med det jag tar mig för och uppdaterar oftare på AF.


Jag bakade dessutom i morse, passande egentligen, fastän jag inte tänkte på det då. Vanlig kladdkaka, men jag har smält vit blockchoklad och ringlat det över kakan. Resultatet var otroligt gott. Jag är bra på det här.

In hopes of a new year better than past ones.
Best wishes,
Nahal

Thanks for the fish ;)

On another note: I had a more than lovely lunch today. It was real fun and the company was charming and I'd love to have it again.
The company that is. Not lunch. Lunch happens to be a surprisingly well-established part of my daily routine as it is.

Unvalentine's?

Det var skrämmande idag. Jag ogillar så starkt att visa mig svag inför andra, varför måste jag då gråta när någon ser? Men jag tog mig igenom det där fördömda samtalet och eftereffekterna är nu intensiv huvudvärk och oro, men samtidigt en aning lättnad. Det känns lite som plus minus noll egentligen. Det här kanske inte var rätt sak för mig trots allt. Men man måste försöka.

Jag fick dessutom hyra min fiol en termin till! Just den här fiolen har jag haft sedan 2002, känns som om den vore min egen trots att den inte är det. Nu kanske jag borde plocka fram den och spela lite också...

Annars kanske man ska påpeka att det är Alla Hjärtans Dag idag. Det roliga är att jag ser mig själv som en romantiker, men jag ogillar dagen. Varför? För den är inte romantisk. Den är inte vacker eller mysig eller kärleksfylld. Den är full av av plast i fula rosa nyanser, ångest över att just idag visa att man bryr sig (varför kan du inte bry dig resten av året också??) och en ursäkt för män som aldrig diskar och dammsugar att bli förlåtna för ett års brist av känsloyttringar genom att komma ihåg en dag att ge partnern blommor.
Jag är bitter över saken, ja. Varför kan inte alla dagar vara mer romantiska? Varför ska en dag bli exploaterad och falsk och plastig istället? Det är fullständigt oromantiskt, ni har ihjäl all känsla!
Det kanske är som Dave Chapelle sa: "Women say chivalry's dead. Let me tell you something. Chivalry is dead ladies, and you killed it!"
Alla Hjärtans Dag är död, choklad-, pryl- och blomindustrin hade ihjäl den.

På Slackerlife hittade jag länken till en grymt underhållande artikel om Unvalentine's Day. Kolla upp det, skratta och tänk efter. Mina favoritutdrag var den om att vara enbent på Nationella Riverdancedagen och dikten om att vara en betydelselös robot. Det är humor.

PS. Jag erkänner att en del av nallarna de säljer just idag är jävligt gulliga. DS.

Igår, idag, imorgon.

Jag hade en jättefin helg. Indisk mat och Darjeeling Limited först ut. Det var jättekul, och jag gillade filmen, som visserligen var lite för lång, men konstig på ett intressant och komiskt Wes Andersson-sätt. Rekomenderas för de som gillade hans Royal Tenenbaums...

Vi var ute och dansade sen, och trots nya skor klarade jag av dansgolvet i ett par timmar och hade tokkul i mitt sällskap. Musiken var lite skum stundtals och Debaser Medis rånar en praktiskt taget med sina priser, men det var en kul kväll och efter att ha tagit taxi tillbaka till Flemmingsberg så var många av oss uppe till morgonkvisten och tjattrade.
Var kvar i Flempan till måndag och söndagen gick till att se på film, äta pizza och tårta och blanda drinkar och främst att umgås med vänner jag inte ser så sällan, eller återbekanta mig med tidigare bekantskaper. Det var i sin helhet en mycket lyckad helg, och jag tog igen den med att slappa hela gårdagen.

Idag däremot var ganska underlig. Klev upp, åkte till Gamla Stan, köpte födelsedagspresenter på SF-bok. Stället är så bra, jag hittar praktiskt taget presenter till alla i hela min bekantskapskrets där. Tack och lov för personalrabatten =) Sen var jag och Veronica på gymmet. Vårt kort inkluderar att vi får ha instruktör två gånger var under året, men vi gick ihop på en för att spara tid, och fick en genomgång av gymmets läskiga maskiner. En kändes nästan som om jag skulle ställa mig upp och korsfästa mig och en annan, som säkert är jättebra, ger mig den oönskade känslan av att sitta i förlossningsposition. Wierd.
Däremot har vi upptäckt att jag är så vig och böjlig att maskinerna tar stopp innan jag gör det, vilket överraskade instruktören upprepade gånger. Han uttryckte konstant förvåning över saken och erkände att maskinerna helt enkelt inte är anpassade till att folk ska vara så böjliga som jag. Coolt :P

Kom hem och fick höra att min bror råkat slå omkull och krossa mitt champagnedrakglas som jag fick av Krycke i 18års present. Påminde mig om incidenten då syrran spillde kolsvart puderögonskugga över min handvävda matta. Jag fattar inte. Jag trodde jag var den klumpiga i familjen. Va fan håller ni er inte utanför mitt rum för? Jag vart på riktigt dåligt humör efter det.
Hjälpte inte sen att jag skulle simma med mamma, och hela simhallen var full av skrikande barn och så mycket folk att jag sparkade en tjej i huvudet (hon förtjänade det för fan, hon hade redan hunnit armbåga mig två gånger...) It was short and not sweet at all, och jag tror jag håller mig till att simma i Åkeshov istället...

Imorgon måste jag till stan för att återlämna min fiol till Musikskolans instrumentförråd. Nu var jag aldrig ambitiös eller flitig i mitt spelande. Men fiolen var en fritidssyssla i tretton år av mitt liv. Det känns helt vansinnigt att jag inte ska ha den kvar.
Så har jag dessutom ett möte inbokat till kl. 15, och för att vara ärlig blir jag nästan illamående av nervositet bara jag tänker på det. Jag ser inte fram emot det. Alls. Inte på något sätt. Mest av allt vill jag ringa och och ljuga och säga att jag är sjuk, men jag vet att jag inte kan. Jag måste gå och det kryper i mig bara jag tänker på det. If this is what will save me, I feel like I'd rather drown.
Men jag har fått stöd och pep-talks och det ska nog gå bra. Om inte är dagen ändå ingen katastrof, inte alls! Efter ett oväntat samtal, som gjorde mig riktigt glad, så har jag lunch inbokad imorgon, och fint sällskap lyfter nog hela dagen =)

Kvällsplaner

Screw you Void of the World, jag var och simmade både igår och i förrgår. Jag använder mitt träningskort, nu när jag har ett kort. 2-0 till mig! Iofs... så har jag inte riktigt bestämt mig för hur jag ska göra med sötsaksätandet, så jag antar att jag och tomheten står på 2-1 basis.

Igår natt satt jag uppe och jobbade, och lyckades äntligen ta mig i kragen och plocka undan de sista 50-60 böcker som legat i högar på golvet i över två veckor. Sen fick jag en ordentlig släng av Ranma ½ nostalgi, trots att just den film jag recenserade var usel. Men jag har nog en 4 Ranma ½ recensioner kvar att skriva, så det ska bli riktigt trevligt.

Åt knappt frukost (vaniljyoghurt) duschade, mådde lite sådär idag. Påväg ut till vännerna på andra sidan stan blev jag illamående. Ordentligt yr, men det vart mot slutet och Sara höll koll på mig via telefonen. Det var väl bara jobbigt att byta färdmedel och bära saker och inte ätit och inte sovit och ha ont i kroppen efter två dagars träning... hm, ja det var ju en del skäl.

Ska fira födelsedagar ikväll! Först ut, Korilove, som fyller år idag och som är underbarast i hela världen =) Middag och bio med hennes gäng. Det blir indiskt tema, både restaurangen och filmen, Darjeeling Limited.
Därefter komma ikapp forumsgänget och fira fina Emilia och Mattias, som fyllde i onsdags respektive idag. Ska bli massa härligt sällskap och mycket dans och festande. Jag är faktiskt på riktigt bra humör inför ikväll. Lovely.

Howl

För tillfället finns fyra pocketupplagor av Howls Moving Castle av Diana Wynne Jones här hemma. Jag medger utan ett ögonblicks tvekan att jag älskar boken innerligt, men fyra ex känns något underligt. Och antagligen ohälsosamt.

Trött!! Jag har både sovit ordentligt och ätit ordentligt, men den sprängande huvudvärken jag hade i natt är påväg tillbaka. Ingen träning i eftermiddag alltså. Men simning imorgon. Jag kanske är trött ändå. Var ute många timmar igår, shoppade fastän jag har så lite pengar. Träningskläder och ett par fina skor (du skulle vara stolt Jo, snart är jag uppe i 20 par...)
Det var jättekul att se Kori, och sen fikade vi med Tobias. Härligt att se honom, särskilt som jag missade hans firande i helgen, jag är inte på topp med hälsan...
Efteråt var det sunkhak på söder med Ina. Lång dag igår med andra ord, men mycket fin.

Idag var jag och bror och förnyade våra pass. Sammanlagd rese- samt väntetid fram och tillbaka: ca 2h. Tid tillbringad inne på poliskontoret: ca 15 minuter.
Ärligt talat, att det omkring ska vara så tidskrävande. Och mitt passfoto blev fult.

Rose

I samband med senaste dagarnas inlägg och mänskliga rättigheter, så tänker jag passa på att lägga upp en av Amnestys kampanjbilder i kampen mot könsstympning av kvinnor. Det är en mycket talande och vackert upplagd affisch som jag tycker väldigt bra om och som berör en viktig punkt i kvinnoförtrycket.

Sexualitet, njutning och framför allt rätten till sin egen kropp är en mänsklig, och inte manlig, rättighet. Vi gör väl i att inte ta det förgivet.

Ja, det är dig det är fel på.

Apropå mitt senaste inlägg har jag lite att förklara. Först och främst, det är saker jag funderat på ett tag, saker man ser varje dag och inte orkar mer än registrera, tills det bubblar upp till ytan. Det var även att jag läste ett av Balsams bloginlägg för ett tag sen och fick min en extra tankeställare. Dessutom är det väl en specifik händelse som jag inte riktigt kan släppa som gör sig påmind.

För några veckor sedan satt jag och pratade med en del bekanta och samtalet gick över till en hel del olika ämnen. Jag minns inte hur, men en av de saker som kom fram var iaf att en av dessa bekanta mycket urskuldande erkände att även om det lät hemskt, så ansåg hon att Sverige tog in för mycket invandrare, då de som bodde här ”från början” förlorade chansen till bra jobb och bostad etc etc.
Och jag var helt chockad av flera skäl. För det första trodde jag inte att någon i min bekantskapskrets skulle spotta ur sig nått sånt, urskuldande tonfall eller ej, och dessutom så kunde jag inte låta bli att häpnas över hur ignorant den här personen var. Tror hon verkligen på fullt allvar att de som kommer hit får lyxjobb och villa? De bästa jobben och hemmen, som hon sa? Är hon blind?

Men det som stör mig mest i efterhand är att jag, som brukar vara så orubblig i mina åsikter i sådana fall, och som utan tvekan skulle ha sagt ifrån i vilken situation som helst, fegade ur då det var någon jag till viss del kände. Jag vart så chockad att jag inte visste vad jag skulle säga, så jag försökte liksom släta över det. Varför i all världen gjorde jag det?! Jag sa att jag själv inte heller tycker man ska släppa in massa människor, om man inte kan ta hand om de man redan släppt in. Jag menar att jag tycker det är omänskligt att släppa in krigsoffer och politiska flyktingar och efter tre fyra år neka de uppehållstillstånd och skeppa hem de. Så ja, ta hand om de som är här först, och då menade jag invandrarna också givetvis, inte bara inhemska svenskar. Jag sa även att jag faktiskt tycker vi ska ta in mer folk fortfarande, och vi måste bli bättre i vårt vidriga migrationssystem. Vi är inte Finland för fan, som släpper in en människa om året. Det är avskyvärt. Men jag är fortfarande besviken på mig själv för att jag inte tydligare slog fast att jag totalt motsatte mig hennes tankesätt, att jag ansåg henne naiv och otroligt självisk.
Så ja, i efterhand är jag mest besviken på mig. Men jag är samtidigt besviken på henne också. Hon är inte den jag trott att jag någonsin skulle bli nära vän med, men som det är nu tycker jag det är lugnt och lika bra att vi förblir bekanta. Självklart kanske hon ändrar åsikter eller vaknar upp och inser verkligheten någon dag och jag är klart vilig att ge folk andra chanser, men jag är tyvärr hemskt dålig på att glömma och förlåta. Jag kommer för alltid minnas att jag själv inte stod upp tillräckligt mycket för det jag trodde på och skämmas över det. Och jag kommer lika länge minnas att du var självisk, oempatisk och verklighetsfrånvänd. Det är nästan lite synd om dig, för samtidigt tycker jag att du har varit trevlig, rolig att prata med och intressant som person, och nu blev du på något sätt mindre intressant. Jag tycker fortfarande att du är trevlig, och jag tycker ju faktiskt inte illa om dig. Det är snarare tvärtom ju, jag tycker du är kul att umgås med och jag gillar dig. Det gör det hela mer irriterande, för just på den här punkten tycker jag bara att du är så otroligt korkad.

---

---

On another note: I senaste inlägget använde jag en gång könsord då jag svor, vilket alla som känner mig vet är något extremt ovanligt. Jag använder det helt enkelt inte och tycker egentligen hemskt illa om det. Jag tycker inte om att säga det och jag ogillar att andra kan göra något negativt av bland annat mitt kön, något som jag varken vill eller ska behöva känna att jag måste skämmas för. Jag menar, det är väl bland de mest naturliga sakerna i världen, och så svär någon med det. Känns konstigt.

Ändå gjorde jag det själv i förra inlägget, och det var för att jag insåg att inget annat förmedlade hur arg jag kände mig. Det var extremt för mig, och kändes verkligen som att det sa något. Och eftersom jag svär en del i vanliga fall och inte planerar att sluta med det, så är inte vanliga svordomar effektfulla nog för att skillnaden ska märkas.
Jag ville av någon anledning vara klar på den punkten, och förtydliga att det inte kommer vara ett ofta förekommande inslag.

Amnesty

Jag är medlem i Amnesty sedan snart tre år tillbaka. Sen jag började plugga på Universitetet i princip. Det finns mycket där ute att engagera sig i om man kan. Jag är varken modig nog för att åka på protester i krigsdrabbade och politiskt skakade områden, eller utbildad nog att hjälpa folk i länder där epidemier, naturkatastrofer, svält och krig härjar. Jag kan just nu bara på mitt kapitalistiska sätt visa att jag är engagerad i frågorna genom att betala för ett renare samvete. Kan man säga. Jag antar att det är vad det är. Men jag gör det inte för mig egentligen, och jag hoppas att de pengar jag ger till olika organisationer hjälper så långt de räcker, och pratar gärna om olika problem ute i världen, eller här hemma, och går gärna på demonstration någon gång och stöttar på mitt egna futtiga vis. Många droppar små, helt enkelt.

Så, varför Amnesty? Det är en utan en handfull organisationer jag stöder, men den jag ger mest till. Varför? Jo, för att jag tror på att många problem ute i världen bottnar i bristen på mänskliga rättigheter. Yttrandefrihet – mänsklig rättighet här, men i en politisk diktatur kan du glömma det. Vård och mat i krigszoner – vi har inte ens krig här, vad vet jag om hur det är att svälta? Men dessa människor bor på samma klot som jag, klart som fan att de har rätt till rent dricksvatten. Men får de det? Nej, för att det finns ingen olja i Kongo Kinshasa, så Bushs äckliga korståg har liksom inte riktigt nått dit än (på gott och ont). Ja, regnskogen bör preserveras. Ja, pandor och tigrar bör räddas och en flera hundratusenårig delfin som bara fanns i Kina dog ut för gott förra året för att vi inte kan sluta skräpa ner. Klart att jag tror på WWF och att man ska stoppa barnarbete och bota cancer. Men utbildning är en mänsklig rättighet i i-länder. Vi kan se ner på andra som ”inte vet någonting”, men det är för att de inte vet för fan!! De har samma tillgång till utbildning som du hade till vattenskidor när du var två, va fan tror ni egentligen??
Dessutom, dessutom, så är det jävligt svårt att bry sig om pandans fucking överlevnad när man själv och ens familj svälter till döds, när ens son är elva och måste jobba på risfält med en för att ha nått att äta för att inte tala om ens dotter, som man lämnade av på någon offentlig toalett när hon var två veckor gammal för att man inte hade råd att försörja en till mun när kvinnor ändå innebär utgifter men inget jobb och ingen ekonomisk trygghet.

Mänskliga rättigheter är viktigast. Om folk hade rätt till vård, till jämställdhet mellan kön, till religionsfrihet, till en religion som inte kuvar över huvudtaget eller för all del och ännu bättre – brist på religion, till mat, till skola, till yttrandefrihet, då skulle situationen vara helt annorlunda. Då skulle de som bor i u-länderna, som tyvärr är de som drabbas hårdast och har det svårast att ta sig ur situationen, kunnat ha fler verktyg till att försöka lösa och bekämpa ekoproblem, kvinnoförtryck, religionsförtryck, barnarbete och utdöende djur. Jag menar, vem bryr sig om djur som svälter när man själv svälter? Ärligt. Om jag svalt och fick chansen skulle jag för fan äta jättepandan! Det tjocka aset kan ju föda ett kvarter för guds skull! Så sitter vi här och talar om att om utdöende djur för folk som dör i torka eller översvämningar. Utdöende djur dör i u-länder för att folk i i-länder vill ha händer från jättegorillor som sina askkoppar, och därför betala för tjuvskytte. Vem kan klandra tjuvkytten? Han kan nu försörja sin hela familj. Man borde snarare hugga händerna av rikemansjäveln som vill ha betar och horn över hela sitt jävla ställe.

Jag blir så fruktansvärt äcklad av oss människor. Så sitter man och har mage, har mage, att klaga över invandring. Men för i helvete! Att äta och andas och älska och leva och vara fri är mänskliga rättigheter. Att ha en bil är inte en mänsklig rättighet. Men här sitter alla avskum och kör sina bilar, och utsläppen kommer (vad man än vill säga om global uppvärmning) sluta med att Afrika blir en förkolnad klump. Värmen drabbar de som redan har det värst och inte ens bidrar till utsläpp. Ja, jaaa, så kommer de hit och tar våra jobb och bra hem och våra möjligheter! Ja, självklart. De har ju alla drömt om ett liv borta från förtryck, barnarov, krig, svält, tio kilometers gångavstånd för en hink vatten, våldtäkt och att se hela familjen dö framför ögonen på dem, och deras stora drömlösning har ju varit att komma till Sveriges iskalla fittväder och alla som kollar snett på grund av deras hudfärg och bli städare för den före detta Statsministern som nu när han inte längre styr helt plötsligt tycker att skatteavdrag för hemhjälp blev en bra idé. Eller varför inte för den nya regeringen, som dessutom betalar dem svart under bordet så att de inte ens får en chans att sätta foten i landets rättsystem, arbetsmarknad eller sjukvårdssystem.

Vi är alla förhatliga, avskyvärda monster. Och den dag ni missunnar att folk kommer hit bara för att få se sina barn växa upp utan rädslan att kliva ut ur det skjul de kallat hem, då förtjänar ni att bli sprängda i luften av den galne stackare som tappat all tro till livet och blivit värvad av någon psykopat som sen får representera alla. Om du inte bryr dig om att andra dör för att de inte har rätt till sina liv, då förtjänar inte du att leva heller.

Surprise...

Hör och häpna, flickan skaffade gymkort i torsdags.

Nahal 1 - Void of the World 0

Suspicious Minds - Pt. 2

Suspicious Minds - Elvis Presley

We're caught in a trap
I can't walk out
Because I love you too much baby

Why can't you see
What you're doing to me
When you don't believe a word I’m sayin’?

We can't go on together
With suspicious minds
And we can't build our dreams
On suspicious minds

So, if an old friend I know
Drops by to say hello
Would I still see suspicion in your eyes?

Here we go again
Asking where I've been
You can't see these tears are real
I'm crying

We can't go on together
With suspicious minds
And we can't build our dreams
On suspicious minds

Oh let our love survive
Or dry the tears from your eyes
Let's don't let a good thing die

When honey, you know
I've never lied to you
Mmm yeah, yeah

Suspicious Minds

Jag ser inte särskilt mycket på TV. Nyheter, tv-serier, talkshows, dockusåpor, tävlingar, vädret… det mesta går mig förbi. Jag kanske sätter mig ner för nått avsnitt av NCIS eller CSI någon gång ibland, eller repriser av sådant jag sett förr, som Simpsons eller Scrubs. Jag brukade älska att se på TV som liten, det är skönt att jag kommit över det. Men jag ser mycket på datorn istället. Och jag tycker jävligt mycket om film, och det har blivit ovanligt mycket av det på sistone.

Men det var inte det jag egentligen tänkte prata om vad jag egentligen hade tänkt prata om är de här tävlingarna som går på TV. Som Idol (nu är uttagningarna av Idol något hysteriskt rolig, för folk har ingen självkännedom alls). Lite ironiskt är det att just senaste säsongen, som var den min syster tyckt sämst om, har varit den enda där jag faktiskt sett mer än två avsnitt. Skälet till det var att Amanda ofta valde låtar som jag sedan tidigare tycker riktigt bra om, som: Tainted Love, Dream a Little Dream, You Really Got Me Now, Just a Girl, Baby Can I Hold You Tonight… Nu missade jag hälften av dessa framträdanden och fler, men jag hörde i efterhand att hon sjöng vissa av låtarna och gillade hennes musiksmak, så någonstans när en tredjedel av säsongen var kvar började jag åtminstone kolla på programmet om jag ändå var hemma. Och bortsett från hennes underliga och ständiga åmanden på scengolvet tyckte jag hon var bra.
Hur som, this still ain’t my main point. Vad jag ville komma fram till, är att en av låtarna hon sjöng var Elvis “Suspicious Minds”. Jag hade inte hört den på evigheters evigheter, och kan inte ens minnas om jag någonsin hade hört hela. Av någon anledning vart jag nostalgisk ikväll, och efter att ha lyssnat på Nina Simone, Frank Sinatra och Leonard Cohen i veckan, så vart jag efter en ganska tung dag på humör för något med mera fart men nostalgisk liktförbannatväl. Så det var my boys The Beatles eller Elvis. Jag valde Elvis, för jag hade en Beatles vecka för inte alltför länge sedan trots allt… Och någonstans i bakhuvudet måste jag ha tänkt på det sedan Idol gick, för den första låten jag sökte upp på Youtube var Suspicios Minds, för jag ville verkligen höra hela i hans egen tappning.

Och.. ja, jag vet inte. Elvis. Allvarligt talat, det känns som att man måste älska eller hata honom och av någon anledning kan jag inte låta bli att bli hur glad som helst av Elvis. Med de där idiotiska scenkläderna han har på sig och hans underliga men ändå så engagerade dansande. Nu pratar jag om unga Elvis. Med sin varma röst och, let’s face it, snygga kropp och tokcharmiga leende. Elvis var het. Jävligt, jävligt het. Och han sjunger Suspicious Minds med en sån energi som bara kan betyda kärlek och en hel massa droger i systemet (som han nämner lite odiskret i klippet, men som inte hör till låttexten…) och när han flippar helt efter nästa två tre minuter och sen dessutom flirtar och skrämmer backup sångerskan började jag verkligen skratta. Det var humor och han var så otroligt charmig.

Jag blir glad av att se det. Genuint glad och fnittrig och på riktigt danshumör. Thank you, thank you very much.

Waiting and anticipating.

"Water Ways To Go"

Apart from lunch with Balsam on Monday (thanks love), I've hardly been out of the house for more than buying stamps in a week. Been working on getting better since my last weekends plans got shot down the drain. So, technically, I've hardly left the house for more than like.. 40minutes, other than on two occasions in the past.. oh, 10-11 days. That's sad. But I'm all better. Tired, but well. Which is good, cause I paid for tonights tickets like two months ago.

So if you need me, text message me. I'll be out with some of the girls tonight. Dancing on a boat. On its way to Finland.

Heath

Jag kan knappt tro det. Heath Ledger är död. Jag tyckte verkligen han var en tokigt bra skådespelare. Varierad, mångbottnad, full av talang. Jag har sett fram emot hans tolkning av the Joker så intensivt att det faktiskt känns underligt att läsa att mannen är död.

Jag tar det nästan lite personligt. Som om jag kände honom, fastän han var så tillbakadragen egentligen, tillskillnad från många i samma branch. Jag är upprörd på ett nästan personligt plan, vilket till och med jag själv finner konstigt.
Men allt jag ser framför mig är olika filmscener, som när han sjunger på läktaren i 10 things I hate about you i sitt svartlockiga hår, eller alla härliga scener ur A Knight's Tale. Eller hur otrolig han var som Ennis Del Mar i Brokeback Mountain, den undertryckta konflikten som hela tiden avspelglas i hans rörelser, lugnet före stormen som fanns i alla hans ord och handlingar. Och jag hör hans röst som Jokern i mitt huvud, de rullande r:en och skrattet, det vansinniga skrattet.

Jag är upprörd för det känns bortkastat. Han var i stort sett bara en handfull år äldre än jag själv. Jag hade över en halv livstid av Heath Ledger-filmer att se fram emot, och jag kan inte låta bli att känna att jag på något vis förlorat här och gått miste om något. Det känns helt enkelt bittert.

Dollface

It’s melted and molded itself to my skin
A neat little mask hiding all that's within
With a smile colored blood and a porcelain face
Like some odd sort of clown longing for an embrace

Pinned-up red curls soft on bare shoulder blades
Eyes turned seductive by a clever use of shades
Covering truths with a smokescreen and veil
The image presented is quite pretty and frail

All dolled up for your sweet satisfaction
I’ve turned myself into tonights main attraction
I parry your moves with giggles and sass
So you never stop to notice my eyes turned to glass

- Nahal

Bokgolv

... istället för bokhyllor. That is the current state of affairs.

Mina bokhyllor rymmer inte mina böcker, åtminstone inte om jag insisterar på att behålla mitt gamla system. Så efter en längre tids funderande på saken och en veckas sista velande så tömde jag hyllorna i natt. Nu gäller det att hitta en ny uppdelning som passar mig. Jag ska passa på att lista dem samtidigt, jag har inte riktigt koll på mina titlar.
Men frågan är som sagt, hur ska jag göra? En del i min bekantskapskrets skulle säga att jag har mycket böcker, andra skulle säga tvärtom. En av mina vänner har flera tusen pocketböcker (för att inte tala om hans andra böcker) som han katalogiserat i bokstavsordning efter författare i sina hyllor. En annan kille jag känner brukade ha färgkodat i sina hyllor innan han flyttade. Färgkodat! När jag fick höra det, lagom till hans flytt, gick jag runt och tänkte på det i flera dagar. Färgkodat. Men jag har för få böcker för att det skulle vara vettigt att katalogisera dem. Och jag har för få böcker för att det skulle se bra ut med färgkodat. Dessutom består stora delar av mitt bibliotek av fantasy och manga. Enhetliga omslag är inte riktigt vad jag skulle kalla det. Det skulle bli svårt att färgkoda tycker jag, och skulle resultera att böcker i samma serie hamnar på olika ställen, vilket jag inte skulle stå ut med. Vi får se hur det blir. Just nu står dock hyllorna tomma, och golvet är fullt.