Suspicious Minds

Jag ser inte särskilt mycket på TV. Nyheter, tv-serier, talkshows, dockusåpor, tävlingar, vädret… det mesta går mig förbi. Jag kanske sätter mig ner för nått avsnitt av NCIS eller CSI någon gång ibland, eller repriser av sådant jag sett förr, som Simpsons eller Scrubs. Jag brukade älska att se på TV som liten, det är skönt att jag kommit över det. Men jag ser mycket på datorn istället. Och jag tycker jävligt mycket om film, och det har blivit ovanligt mycket av det på sistone.

Men det var inte det jag egentligen tänkte prata om vad jag egentligen hade tänkt prata om är de här tävlingarna som går på TV. Som Idol (nu är uttagningarna av Idol något hysteriskt rolig, för folk har ingen självkännedom alls). Lite ironiskt är det att just senaste säsongen, som var den min syster tyckt sämst om, har varit den enda där jag faktiskt sett mer än två avsnitt. Skälet till det var att Amanda ofta valde låtar som jag sedan tidigare tycker riktigt bra om, som: Tainted Love, Dream a Little Dream, You Really Got Me Now, Just a Girl, Baby Can I Hold You Tonight… Nu missade jag hälften av dessa framträdanden och fler, men jag hörde i efterhand att hon sjöng vissa av låtarna och gillade hennes musiksmak, så någonstans när en tredjedel av säsongen var kvar började jag åtminstone kolla på programmet om jag ändå var hemma. Och bortsett från hennes underliga och ständiga åmanden på scengolvet tyckte jag hon var bra.
Hur som, this still ain’t my main point. Vad jag ville komma fram till, är att en av låtarna hon sjöng var Elvis “Suspicious Minds”. Jag hade inte hört den på evigheters evigheter, och kan inte ens minnas om jag någonsin hade hört hela. Av någon anledning vart jag nostalgisk ikväll, och efter att ha lyssnat på Nina Simone, Frank Sinatra och Leonard Cohen i veckan, så vart jag efter en ganska tung dag på humör för något med mera fart men nostalgisk liktförbannatväl. Så det var my boys The Beatles eller Elvis. Jag valde Elvis, för jag hade en Beatles vecka för inte alltför länge sedan trots allt… Och någonstans i bakhuvudet måste jag ha tänkt på det sedan Idol gick, för den första låten jag sökte upp på Youtube var Suspicios Minds, för jag ville verkligen höra hela i hans egen tappning.

Och.. ja, jag vet inte. Elvis. Allvarligt talat, det känns som att man måste älska eller hata honom och av någon anledning kan jag inte låta bli att bli hur glad som helst av Elvis. Med de där idiotiska scenkläderna han har på sig och hans underliga men ändå så engagerade dansande. Nu pratar jag om unga Elvis. Med sin varma röst och, let’s face it, snygga kropp och tokcharmiga leende. Elvis var het. Jävligt, jävligt het. Och han sjunger Suspicious Minds med en sån energi som bara kan betyda kärlek och en hel massa droger i systemet (som han nämner lite odiskret i klippet, men som inte hör till låttexten…) och när han flippar helt efter nästa två tre minuter och sen dessutom flirtar och skrämmer backup sångerskan började jag verkligen skratta. Det var humor och han var så otroligt charmig.

Jag blir glad av att se det. Genuint glad och fnittrig och på riktigt danshumör. Thank you, thank you very much.