Jag ser det när hon tittar på mig. Det är ett vänligt leende, men något nedlåtande. Eller kanske överseende. Som om hon tänker "Stackarn, hon vet knappt att det är hon själv som ställer till det", eller "Jaja, nu börjar hon igen och tror at hela världen rasar samman."
Jag har haft samma läkare i 13 år. Hela min familj har gått till henne, till och med min nu bortgångne mormor hade henne som läkare när hon bodde i Sverige 94-95. Men någonstans efter studenten, så bestämde hon sig tydligen för att nått var fel med mig. När jag blev till synes frisk, utan alla mina yttre stressymptom och min hängighet som kunde få mig att somna på lektioner, antog hon helt enkelt att problemen var över. Och när jag, orolig för att jag i grunden och egentligen, inte blivit bättre, började hon tro att jag hittade på.
Hypokondriker. Det är vad hon tror om mig. Som att jag egentligen är fullt frisk, men gör mig själv sjuk. Som att jag vill må dåligt, när jag egentligen mår bra. Och testerna som jag vill göra, det är bara för att jag "letar sjukdomar".
Men jag vill inte vara krasslig och orklös och trött och ledsen. Jag bara är det. Och hon hjälper inte då hon inte tror mig.
Jag var hos min husläkare idag för första gången på snart två år. En hypokondriker skulle inte hålla sig borta i två år. En hypokondriker skulle inte kunna hålla sig borta.
Och att jag dyker upp där och vill testa mig själv för allt möjligt, är inte för att jag är tokig, utan för att det tagit mig två år att hopa ihop tillräckligt med saker att slutligen vilja kolla up, även om de inte relaterar till varandra.
Men jag kan inte förklara mig för henne. Hon skulle missförstå, och jag orkar inte med det.
För ja, på sätt och vis vill jag hitta nått fel med mig. Men inte för att jag, som hon tror, vill vara sjuk. Utan för att jag vill vara frisk, och jag behöver veta vad det är som hindrar mig. För om det visar sig att jag är frisk som en nötkärna, varför känner jag mig så trasig?
Rädslan är överhängande. Om det inte är något fel med mig fysiskt, är det då något som är fel psykiskt? Jag vill så gärna att det bara ska vara en lätt fysisk åkomma, att det är järnbristen som spökar igen eller nått, så jag ska slippa tro att jag inte är som jag ska i huvudet.
Nu ska jag i alla fall verkligen få kolla upp om jag har astma (fastän jag fått medicin för det av en annan läkare för över et år sen. Det var nog ända skälet till at hon gick med på att låta mig göra provet nu). Mina lungor låter bra, men lungkapaciteten är ganska låg. Hon bad mig göra blåstestet tre gånger om, eftersom hon först trodde att jag gjorde fel. Resultat ska visst ligga på 450 någonting. Jag fick samma resultat tre gånger i rad: 350. Det är fortfarande med på godkändskalan, men inte bra.
Och så ska jag äntligen undersöka mig för allergi mot getingstick. Det är ju bra att va säker, särskilt som min fot blev blå sist.
Och jag ska kolla blodsockervärdet, hemoglobinvärdet och tyroidvärdet. Sen får vi se vad proven säger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar