Eter

Igår satt jag, trots planen att gå och lägga mig tidigt, uppe till mitt i natten och pratade över MSN med poeten. Vi pratade om skrivandet, diktandet och orden som finns där och känns och bränns och som ibland är ens egna ord till andras känslor eller ens egna känslor med någon annans ord samtidigt som det ändå alltid är ens eget. Förvirrande? Kanske. Härligt? Alltid.

Samtalet fick mig att tänka på en annan av våra sena konversationer, där vi istället pratade om folk. Vi diskuterade människor och deras ombytlighet, hur folk man känner är så tvära i sina kast och sätt att man inte vet vart man har de. Att man slutligen slutar lita och hoppas på dessa vänner för att de är så flyktiga.
Just när vi pratade, och det ordet dök upp - flyktiga, insåg jag att jag ville skriva om det. Några få rader dök upp och knappt en minut senare skickade jag iväg det så att han också skulle läsa. Hade jag haft mer tid, eller nu i efterhand då jag ser över det, skulle jag nog formulera mig annorlunda. Men jag sparade den som den var, just för att jag greps av spontaniteten ur vilket den uppkom.
Efter att vi pratat inatt kom jag att tänka på den lilla dikten, och hur den kan appliceras lika mycket på människor som på orden och skrivandet i sig:

Som eter mot huden

du är här och du bränner

mig, min hand, hjärtat

som känner dig.

Men du är luft,

flyktig och kall

och jag andas dig, minns dig.