My dearest Jo

Jag var hos Jo ikväll. Vi åt tacos och såg på filmklassiker. Eller ja, det beror på vad man ser som klassiker. Vi såg Funny Face med Audrey Hepburn och Fred Astaire, en definitiv klassiker. Vi pratade om hur såna filmer är jättemysiga att se just för att man vet att de är gamla, just för att det är OK att de är löjliga och övertydliga och lätta att förutse. Kärleken är liksom charmigare och enklare och utan dagens mer krassa intrigerande. Mer Astaire, Sinatra och Rat-Pack helt enkelt. Det är min grej.
Så såg vi ett par scener ur Robin Hood med Errol Flynn, ännu en klassiker, innan vi gick över till att se A Knight's Tale - en av våra personlig klassiker. Vi kan hela filmen utantill. Inte lika bra som vi kan Men in Tights, men den kommer på värdig andra plats. Jag smällde i mig 2/3 av ett paket Reisen under kvällen, bland annat...

Det gör mig lycklig att veta att Joanne har flyttat hem till Stockholm igen. Det känns som att en liten del av hjärtat som varit ute på äventyr har hittat tillbaka.
När jag kom hem gick jag upp på rummet, drog fram mitt fotoalbum från gymnasietiden och kollade på bilder av oss och skrattade. Det var verkligen tider. Vi har gjort en hel del knäppt, och en hel del roligt och ingenting som jag ångrar.


Strippen här över är en av mina favoriter ur Least I Could Do. Jag höll på att förgås av skratt när jag såg Rayne och Noels lilla föreställning. Inte bara för att jag är en sån Disney-fantast att jag förstår precis vad de menar, utan för att jag och Joanne skulle kunna göra precis samma sak om det for i oss.

Det är underbart att du är tillbaka. Välkommen hem Jo, jag har verkligen saknat dig.