Julen är snart över oss och det finns mycket kvar att göra. Sätta upp granen, baka julgodis. Julbaket har då verkligen skjutits upp, jag har i mitt snörvlande stadie inte känt att det varit en bra idé att baka. Ändå hann jag med fyra äppelpajer från i fredags till i måndags.
Jag gör goda äppelpajer. Det är faktiskt en ny upptäckt, för jag har aldrig bakat äppelpaj tidigare än i fredags. Jag är underligt nog en sådan som kan prova massa nya udda recept, som kladdkaka med smälta marshmellows i med hemmagjord kolasås över, men har aldrig bakat kanelbullar i hela mitt liv. Sån är jag. Jag är dessutom en sån som kan få ett nytt recept att bli gott (inte perfekt) men gott redan första gången jag provar det, även om jag gör vissa ändringar och inte följer texten slaviskt. Jag kan sedan när jag äter av resultatet tänka att "Om jag bara gör såhär nästa gång, eller har i lite av det här, så blir det jättebra", vilket det blir. Men det funkar bara med det jag bakar. Som jag sa i fredags när Maria och Martin var här på middag, jag har förståelse för bakandet. It makes sense. Det fick de och pappa och lillebror att skratta massor åt mig, men det är sant. Jag förstår bakandet. Jag förstår vad jag ska ha i för att lyfta smaken hos nått annat utan att ha provat det tidigare. Med mat skulle jag aldrig kunna göra så. Jag lyckas fortfarande inte få persiskt ris perfekt, sådär så att det fått en gyllene risskorpa efter att ha stått på spisen i en timma. Jag vet direkt vad jag gjort fel, jag lyckas bara inte stoppa det i tid. Resultatet är gott, tro inget annat. Jag är inte värdelös i köket fastän jag påstår det. Resultatet är gott, men det är inte
rätt. Det ser inte ut som det var tänkt att det skulle se ut från början, även om det ser aptitligt ut. Jag har lite av ett hat-kärleksförhållande till hela grejen med persiskt ris. Jag är omåttligt nöjd med mig själv när det blir bra (sådär 1-2 gånger av 3), men det irriterar mig något fruktansvärt att det lika ofta blir fel, fastän jag hållt på sen jag var 15. Sanningen ä
r att jag inte har tålamodet med persisk cuisine, och det kommer ifrån att jag inte har tålamod med mat allmänt. Jag växte upp som en gottegris (fast då jag var riktigt liten gillade jag salta saker och inte söta) med en inbiten aversion till nästan allt annat i matväg. Jag har blivit mycket bättre nu, men grunden är densamma. Mat är tråkigt, jag har inget tålamod med det. Baka är däremot roligt, så även om det i sig är onödigt och onyttigt så är det kul. Som sagt verkar jag dessutom ha hantlag för det, och då är det extra kul. Mat däremot, not so much. Dagens persiska ris blev dock helt OK, se bild till vänster.
Vad mer har jag upptäckt? Jo, att färglinser tar längre tid att få in i min styrka, att gröna linser utan att vara opaka släpper fram så mycket av min naturliga ögonfärg att ögonen blir gråbruna som mönstrad bark och får mig att se ut som ett djur. Och att turkosa linser får mina ögon att se ut som bitar av bottenfrusen sjö.
Jag har även upptäckt att mitt vinröda hår nu verkligen inte bara bleknat och blivit rött, utan oranget. Jag ska färga om det en sista gång nu i veckan, och sen får det vara. Det roliga är att min utväxt inte bara är brun utan ljusare än jag minns, vilket alltid förvånar mig. Jag har inte sett mer än ett par cm av min naturliga hårfärg sen jag var 16, vilket innebär att kompisarna jag firar nyår med aldrig har sett min hårfärg över huvud taget. Första gången vi sågs var en vecka efter att jag tonade håret med henna för första gången.
Så har jag upptäckt att Skandiabanken spelar klassiskt i hissmusiktappning när man väntar i telefonkö, och att jag slösat mer pengar än jag trodde den här månaden. Jag får spara nästa månad, verkligen snåla.
Men det är väl planen eftersom jag måste jobba, söka nytt jobb och skriva min C-uppsats. Jag tar studieuppehåll på grund av motivationsbrist i sällskap med fysisk utmattning och efter våren ska jag börja läsa persisk barnlitteratur inför min distanskurs på magister nivå i höst.
Jag har haft min sista fiollektion för terminen, för livet antagligen. Nu är jag för gammal för Kulturskolan och det kändes jättekonstigt att få brev om att jag ska återlämna min hyrda fiol och tacka och ta adjö efter13 år. Nu har jag aldrig varit varken ambitiös eller flitig med mitt spelande, och att spela upp inför andra ger mig en knut av illamående i maggropen, men jag har ändå varit med om en del med fiolen. Det är inget jag känner mig glad eller bekväm med att ge upp. Det känns mest bara fruktansvärt sorgligt.
Jag vet att mina dåliga sovvanor från i hösten har utvecklats till någon underlig form av insomnia, där jag sover kanske två timmar per natt i två nätter, sen sover från sex på morgonen till fyra på eftermiddagen för att ta igen mig, och därefter inte sover alls på ca 30 timmar och så kanske en timma igen. Sedan förförra helgen då lillasyster och mamma åkte till Florida har jag redan haft två eller tre dygn där jag helt enkelt aldrig gått och lagt mig, utan legat i sängen, läst för att jag inte somnat och sen stigit upp och duschat och gått vidare tills jag stupar. Mardrömmarna uteblir dock, antagligen för att jag är helt slut när jag väl blundar.
Jag har också varit med om den nästan läskiga upptäckten att min mors sjätte sinne antagligen sträcker sig över hela Atlanten, för den enda gång hon sms:at sedan hon åkt var natten jag var ute på krogen och det tog två och en halv timma att ta mig hem sammanlagt. Där sitter jag på Hornstull efter midnatt och får ett sms där mamma hoppas att allt är bra och att jag tar hand om mig. Jag inser att det är ett dåligt tillfälle att svara, för då kanske hon får lust att ringa hem och prata med mig. De ska snart äta middag, och jag ska snart inse att jag missat sista bussen hem och att jag måste promenera hem efter halv två i högklackat vilket tar 45 min.
På vägen hem råkar jag på tre killar i Hornstull som med ihoprullade tidningar iscensätter en hel fäktningsscen på perrongen, komplett med bugningar, hand på ryggen, poäng för slag och filmande med mobilen. På tåget vill de att jag ska välja vem som var bäst (vem som var minst sämst faktiskt... men de var mycket uderhållande). Vid Slussen stirrar en man så intensivt på mig att jag känner mig riktigt orolig när han sätter sig precis bredvid mig på bänken. Men han vill mest veta vad jag lyssnar på och han och hans två vänner från Schweiz är rätt trevliga och pratar med andra på bänken också, men jag väljer att undvika de på tunnelbanan ändå för att få vara ifred. Vid min t-banestation 40 minuter senare är det bara jag och en annan kille som går av. I rulltrappan börjar han prata med mig på engelska. Alla pins på min väska har avslöjat mig och vi har ett intressant och engagerat samtal om anime, manga och serier i allmänhet som Batman och Sandman, tills det att jag säger att jag måste gå hem nu för min buss har åkt och om pappa vaknar kommer han inte vara så glad. Han säger hejdå, vi tar av åt olika håll.
Jag ringer ett kort samtal till Ted och grattar på födelsedagen, men han var påväg att sova så vi lägger på. Det är fortfrande 30 minuter kvar av min väg hem då, men jag vill inte säga det till honom för då blir han orolig så jag säger att jag snart är hemma. Martin ringer mig dock, för jag har i mitt sms tillslut kännt mig tvingad att avslöja att jag varken är hemma eller nära hem och att jag promenerar. Han håller mig sällskap hela vägen och väl hemma möter jag pappa som inte bara är vaken utan något orolig och inte alls glad över att jag promenerat hem, eftersom halva vägen är utterst suspekt.
Bortsett från den långa vägen hem, och den komiska känslan av att mamma ser mig mer ett halvt jordklot bort, så var det en fin kväll, och jag ska nog ut med Kori och Tobias igen tror jag.
Vad mer, vad mer? Det har varit den ena upptäckte efter den andra senaste tiden, vilket är kul för det har hållt tankarna sysselsatta med annat än det jag oroar mig för.
Jo! Bortsett från att baka så finner jag det avslappnande att pyssla. Jag är inte alltför duktig på det, men jag har under den senaste veckan pysslat med julklapparna. Inslagningen har spårat ut totalt, men det ska få sin egen post till helgen tror jag.
I måndags var Veronica, Balsam och Narges här och det var
så roligt. Vi drack glögg, åt paj och drack te, åt ost och kex och drack vin och bara pratade och pratade. Det måste vi göra om snart snart snart =) Sist de var här var förra året till då jag fyllde år. Alltför sällan alltså.
Jag förvånas över att jag känner mig så bekväm och hemma i sällskap med tre tjejrer som jag känt så kort egentligen, jämfört med så många andra i min bekantskapskrets. jag tror det kan komma av att jeg helt enkelt lärde känna de i en annan fas av mitt liv, då andra saker kändes viktig och jag valde att se på mig själv på ett annat sätt. Det kändes verkligen som något stort då jag insåg att tidigare orosmoln inte kommit ivägen för det här.
Till julafton kommer Kori, Sia och Sara hit, på juldagen ska jag träffa Joanne, till annandagen kommer några av tjejerna över på glögg och julbak och imorgon ska jag äta terminens sista Thai-lunch med Maria. Hur jag lyckats planera detta vet jag inte, men det var intressant att jag lyckats med det ändå. Planering är inte min starka sida. Ett tydligt exempel på det är att jag inte fick iväg julkorten förrän idag, fastän posten ville ha in allt den 16:e.
Det var allt. Förrutom att den 28:e åker jag till en ort utanför en ort utanför Gävle (läs: Nowhere) och är borta i drygt en vecka. Vill ni få tag i mig då är det bara att messa eller ringa, men bloggen lär inte uppdateras om inte någon lånar mig en laptop. Men mer om det en annan gång.
kan jag inte låta bli att bli hur glad som helst av Elvis. Med de där idiotiska scenkläderna han har på sig och hans underliga men ändå så engagerade dansande. Nu pratar jag om unga Elvis. Med sin varma röst och, let’s face it, snygga kropp och tokcharmiga leende. Elvis var het. Jävligt, jävligt het. Och han sjunger Suspicious Minds med en sån energi som bara kan betyda kärlek och en hel massa droger i systemet (som han nämner lite odiskret i klippet, men som inte hör till låttexten…) och när han flippar helt efter nästa två tre minuter och sen dessutom flirtar och skrämmer backup sångerskan började jag verkligen skratta. Det var humor och han var så otroligt charmig. 
