You wrote -what- now?

Jag kom hem från jobbet igår och upptäckte att kvartalstidningen från SF-bok kommit med posten. Jag tycker om att bläddra i den, så jag kan mentalt registrera vad jag vill ha, vilka serier vars nästa volym snart dyker upp, vad som är nytt, vad jag kan köpa åt andra i julklapp etc.
Och så tycker jag att det är lite kul att tidningens andra halva nuför tiden innehåller anime- och mangasortimentet. Då jag recenserar för bokhandelns hemsida inriktad på just detta (J-Fi), så skriver jag allt som oftast en mindre infospalt per kvartalstidning angående någon utvald titel.

Veckan innan jag åkte norrut för att hälsa på bror, skickade jag in en liten text om Bleach, den populära serien av Tite Kubo. Den svenska översättningen börjar släppas nu i november, och det skulle belysas lite extra.
I förrgår tänkte jag att tidningen borde komma snart, och att jag skulle börja leta julklappar. Sen kom jag att tänka på artikeln, och undrade en stund om jag faktiskt skrivit mitt namn under. Det var inte ett fantastiskt stycke, men det var bra skrivet, vettigt och jag kan stå för dt jag skrivit. Men om jag inte skriver mitt namn under läggs det heller inte till (har jag upptäckt av erfarenhet) och jag tycker ändå att det är roligt att se mitt namn i tryck, måste jag erkänna.

Fan vad jag fick ångra det igår.
Jag medger att de faktiskt inte har ändrat något i artikeln, som jag kan komma på. Bortsett från att programmet de använder inte tycks kunna läsa av "ō" i ordet Zanpakutō, och får det därför att se ut som att jag stavat fel. Men det kan jag leva med.
Problemet gott folk är rubriken. Jag har inte skrivit den. Det gör jag nästan aldrig. Jag skriver oftast bara namnet på serien i fråga, och låter det vara. Med andra ord, jag är faktiskt endast upprörd över ett tillägg på två ord. Men det verkligen river i mig. "Bleach: bästa spökmangan" står det, i en ton som indikerar att jag därefter ska skriva något i ton med "och den är fett grym!". Vad är det här?!

Men, jag vet ju vad det är. Egentligen.
Bleach som manga är nu uppe i 35 volymer på japanska, och animen har pågått i fyra år. Den har varit omåttligt populär de första åren, men har nu liksom planat ut till en jämnare nivå av stadiga läsare/tittare. Att börja översätta den till svenska när 25 lättlästa volymer redan finns på engelska, är kanske lite i det senaste laget.
Missuppfatta mig rätt, jag tycker det är jättebra att den översätts, och jag tycker väldigt mycket om Bleach. Vad jag menar är, att om man vill ha en god försäljning nu gäller det att locka in helt ny klientel, vilket högst troligt blir en del yngre publik som inte hunnit ta del av serien och som inte kunnat/känt sig bekväma med att läsa den på engelska.

Så, titeln är ett sätt att dra in en massa... jag vet inte, trettonåriga pojkar, antar jag. Men ordvalet är så främmande för mig att jag finner det nästan kränkande. Och inte nog med det, jag ser inte Bleach som en "spökmanga", trots att en hel del döda närvarar. Och jag läser knappt något i skräckgenren, så jag skulle aldrig komma mig för att ens använda ordet "bästa". Jag kan inte stå för det. Det är det som stör mig mest: att de har tagit min text, och med två ord gjort det till något främmande för mig. Visst är jag medveten om att många redaktioner sköter valet av artikelrubriker själva, men det får mig fortfarande att bubbla inombords.

Tack SF-bok, för att ni tar död på den lilla författande värdighet jag bär på.

Check - up

Jag ser det när hon tittar på mig. Det är ett vänligt leende, men något nedlåtande. Eller kanske överseende. Som om hon tänker "Stackarn, hon vet knappt att det är hon själv som ställer till det", eller "Jaja, nu börjar hon igen och tror at hela världen rasar samman."
Jag har haft samma läkare i 13 år. Hela min familj har gått till henne, till och med min nu bortgångne mormor hade henne som läkare när hon bodde i Sverige 94-95. Men någonstans efter studenten, så bestämde hon sig tydligen för att nått var fel med mig. När jag blev till synes frisk, utan alla mina yttre stressymptom och min hängighet som kunde få mig att somna på lektioner, antog hon helt enkelt att problemen var över. Och när jag, orolig för att jag i grunden och egentligen, inte blivit bättre, började hon tro att jag hittade på.
Hypokondriker. Det är vad hon tror om mig. Som att jag egentligen är fullt frisk, men gör mig själv sjuk. Som att jag vill må dåligt, när jag egentligen mår bra. Och testerna som jag vill göra, det är bara för att jag "letar sjukdomar".
Men jag vill inte vara krasslig och orklös och trött och ledsen. Jag bara är det. Och hon hjälper inte då hon inte tror mig.

Jag var hos min husläkare idag för första gången på snart två år. En hypokondriker skulle inte hålla sig borta i två år. En hypokondriker skulle inte kunna hålla sig borta.
Och att jag dyker upp där och vill testa mig själv för allt möjligt, är inte för att jag är tokig, utan för att det tagit mig två år att hopa ihop tillräckligt med saker att slutligen vilja kolla up, även om de inte relaterar till varandra.
Men jag kan inte förklara mig för henne. Hon skulle missförstå, och jag orkar inte med det.
För ja, på sätt och vis vill jag hitta nått fel med mig. Men inte för att jag, som hon tror, vill vara sjuk. Utan för att jag vill vara frisk, och jag behöver veta vad det är som hindrar mig. För om det visar sig att jag är frisk som en nötkärna, varför känner jag mig så trasig?
Rädslan är överhängande. Om det inte är något fel med mig fysiskt, är det då något som är fel psykiskt? Jag vill så gärna att det bara ska vara en lätt fysisk åkomma, att det är järnbristen som spökar igen eller nått, så jag ska slippa tro att jag inte är som jag ska i huvudet.
Nu ska jag i alla fall verkligen få kolla upp om jag har astma (fastän jag fått medicin för det av en annan läkare för över et år sen. Det var nog ända skälet till at hon gick med på att låta mig göra provet nu). Mina lungor låter bra, men lungkapaciteten är ganska låg. Hon bad mig göra blåstestet tre gånger om, eftersom hon först trodde att jag gjorde fel. Resultat ska visst ligga på 450 någonting. Jag fick samma resultat tre gånger i rad: 350. Det är fortfarande med på godkändskalan, men inte bra.
Och så ska jag äntligen undersöka mig för allergi mot getingstick. Det är ju bra att va säker, särskilt som min fot blev blå sist.
Och jag ska kolla blodsockervärdet, hemoglobinvärdet och tyroidvärdet. Sen får vi se vad proven säger.

Cake

Både mamma och syster kom hem med princesstårta åt mig i tisdags. Jag åt sista biten (den lillasyster köpt på lokala konditoriet) idag, eftersom jag helt enkelt har en 1-bits gräns på tårtor, jag kan inte med mer än så per dag tror jag =)
Hon hade iaf gjort jättefint, men ljus och allt.
Till kvällen satt vi och fikade allihop. Saknade lillebror.

Så därför åker jag norrut imorgon och hälsar på Milad i den snöiga världsmeteropol han bor i (känd som Skellefteå). Jag blir borta ett par dagar, vilket är allt jag begär just nu. Stockholm känns kvävande ibland, helt enkelt.

Vote - Your Time Is Now

So today is the big day, 4th of November. I wasn't going to make a big issue out of this, but I guess now that I've started, I'll just have too.

I may not be the most politically involved person, and on the whole I'm not all that well-informed on the subject of politics (unfortunately), mostly I'm just very opinionated. But for the sake of everything you find holy - Americans, vote!
I'm not American. I live in the backwater country of Sweden, but I ain't blind. Of course I vote, but the truth is, Swedish politics isn't going to effect the world. Swedish politics sometimes hardly changes Sweden, but it's still important that you try. If only just to be able to say you did what little you could.

The United States of America on the other hand, is a whole other question. Like it or not (and believe you me, I don't like it) the rest of the world is holding their breath. Because apart from being the wealthiest, most powerful and mot influential nation in the world, you are also the most money grabbing, greedy, and war-mongering country on the face of the Earth. And why? Because you can.

You know it and we know it.
But to be honest, the American life-style may have been working for you, but the rest of the world is starting to disagree. You've been involved, and more often than not the starters to, at least one war every decade since you settled your own Civil War.
We're getting tired of this shit.

And thankfully, so are you.
So, take a stand. For something new, for something fresh. Because whatever they say about background and being suitable etc. The election this year centers a lot around the color of skin. Mr. Obama, I've read you're an amazing public-speaker. And that you're a senator since many years back and before that, a lawyer. But does that really matter? At least, does it really matter as much as the fact that you're black matters?
It doesn't to me. That fact that America is finally ready to have a black presidential candidate makes me thrilled. Unfortunately, the other democratic candidate was Hillary Clinton. Which made all democrats chose between the oppressed - women or African Americans. Why couldn't the just have an ethnic woman in high politics? (It's to be said that the republicans have had the influential Condolezza Rice, but I think she's a blood-thirsty monster).

But I was rooting more for Obama than Clinton. I just agreed more with him. I mean, I also had things I disagreed with, like his choice of vice-president. An old, white guy with a name resounding of bathroom facilities (not that it really matters...). He should have chosen Hillary and united the democrats! Now, there's just too much a chance that some crazy bigot might kill Obama if he does make president, and Bidé will run the next years in office of his old old ass.
But truly, that's the thing: you don't have to agree with everything. But choose what you find most important, sensible and worth fighting for. I'm sure there are things in the republican campaign that I would at least want to contemplate extra on before disregarding it, but in the whole, I've never been a right-wing woman. The thought of John McCain winning this, when he's already about 20 years to old to actually do anything good for his nation involving politics, and having that horrid woman Pallin by his side while they both march against abortion-rights, gays getting married and adopting, and for warfare and the conservative tradition of white-man-rules-all, just send chills down my spine.

Obama is the name of change. And that is what the U.S. and the rest of the world needs right now. So take a stand and show the world that you do believe in a brighter future, however scarcely lit. That you're for the rights of minorities, that you believe in change, that you are against the war in Irak and that you've had enough of being screwed over in every way by your own government.
People of American citizenship, this is your time in the spotlights. I know what I would vote if I had the chance. We're pinning our hopes on you now. Make us proud.

Too Cold For Comfort

Ösregn bakom fönstret och realtivt folktomt i Gamla Stan idag. Jag har tagit det lungt på jobbet, flyttat lite saker, tagit emot och packat upp leverans och sen kollat upp flyg och tågbiljetter till nästa vecka.
Jag är lite trött, och ser mest fram emot myskväll hos Joanne med lite småpyssel, snack och thaimat. Jag känner att jag inte är helt med på jobbet, redan igår strulade jag till det för ett par kunder. Men jag har kommit fram till att det inte är för att jag är för trött. Visst är jag trött, men inte så det egentligen stör. Och jag har återhämtat mig från när jag var sjuk hyfsat bra, hostar bara lite ibland.

Jag insåg idag att anledningen till att jag är så seg är att det är så fördömt jäkla kallt på jobbet. Jag har tänkt på det senaste veckan, men just idag då vädret varit så uselt har det verkligen märkts av. Allt går långsammare för att jag får försämrad motorik, så kallt är det! Mina fingrar är frusna, lätt böjda och mina naglar är lite blå. Det är helt absurt! När slår de på värmen på det här fördömda stället?!

Lackadaisy Cats

Det är 20-talets USA, och alkoholförbudet har svept över landet. Men som många andra förbud leder det snarare till ett enormt uppsving på den skuggigare sidan av lagen, och smuggelspriten flödar.
Atlas May är en katt med huvudet på skaft. När han startar sitt "Little Daisy Café" är det endast som en front för hans enorma emporium under jord. Och det är bokstavligen under jorden, i tunnlarna under St. Louis, som Atlas öppnar "Lackadaisy Speakeasy". Det är en plats för de med pengar, kontakter och medlemskapets klöver-pin under kragen, och här blandas spriten och jazzmusiken undan yttervärldens ögon.

Men förbudet håller i sig, och som St. Louis ledande smuggeloperation blir Lackadaisy en måltavla för allt hårdare konkurrens. 1926 mördas Atlas May brutalt.
Hans lilla kungadömme faller i händerna på hans vackra änka, föredetta jazzbönan Mitzy May, som visar oanade talanger i att driva affärer. Men med hoten, ryktena och den växande rivaliteten med andra, tappar Lackadaisy många av sina kunder, och inte långt därefter börjar det sina i de egna leden.
Redan 1927 är det bara en liten skara lojala själar kvar, som trots sina olikheter försöker hålla Atlas dröm vid liv, samtidigt som de försöker finna sina egna banor i livet och hålla sig flytande.

Lackadaisy Cats är en nätserie av Tracy J. Butler, en ung St. Louis-tjej som jobbar inom spelbranchen. Lackadaisy är hennes sidprojekt, och har funnits uppe sen 2006.
Det här är den charmigaste och snyggaste nätserien jag stött på, och jag föll handlöst för Tracys antropomorfiska katter.
Det är synd att den uppdateras så sällan som två till fyra gånger i månaden, men när man ser de detaljerade bilderna kan man nästan förstå varför. Varje sida består av ca fem till tjugo bilder, och om var och en av dessa tecknas i A4 eller A5 storlek först, så förstår jag inte hur hon någonsin har tid att jobba vid sidan om över huvud taget.

När serien börjar är det alltså 1927, och läsaren får följa den belevade, vältaliga och i högst grad skruvade huvudrollen Rocky på hans jakt efter säkrad spritleverans till Lackadaisy. Med tiden möter vi ett persongalleri med allt från vampiga damer och stiliga gentlemän till pedantiska lönnmördare och sadistiska cajunsyskon från Louisianaträsken. Dialekter, 20-talsslang och små historiska förändringar ger en personlig om än inte helt tidsenlig skildring av katternas omgivning och vardagsbestyr. Och det funkar. Allt funkar.
Jag var nog förtappad redan vid första ögonkastet, för de uppklädda katterna svassade raka vägen in i mitt liv och nu vill jag inte bli av med de. Men det går helt enkelt inte att frångå att Lackadaisy Cats är en fantastisk serie, med härlig humor i allt från ansiktsutryck till dialog, en medryckande historia och varm kärlek till ett glorifierat 20-tal. Alla borde helt enkelt få ta del av det.

Avslutningsvist: Tack till lillebror, som visade mig vägen till Lackadaisy Speakeasy.

Aktuella små planer

Hemma idag, ledig och har sovit i över tio timmar.
Chefen ringde och undrade om jag kunde hoppa in imorgon, och jag kände mig helt förjävlig när jag sa nej. Han har hoppat in i mitt ställe två dagar i veckan som gått, och jag vet att han har mycket att göra just nu.

Men jag känner verkligen att jag behöver vila mer, och jag har planer sen tidigare.
Inte nog med det, jag har flertalet ärenden imorgon: telefonsamtal till banken, vårdcentralen (dags att boka årliga blodproverna som jag ignorerat i över två år, yippie ki-yay), boka tid hos akupunktören och till och med frisören. Jag måste maila handledaren (kan jag iofs göra ikväll) och så måste jag köpa vantar och reklamera byxor som gått sönder och... ja, ni fattar.

Tillägg (21:25) : Jag mår bara sämre igen. Helt matt.
Har ställt in morgondagens projektplaner med Nina fastän jag sett fram emot det så länge.
Och kommer nog inte kunna ta mig till stan för att träffa E. när hon gör sin genomresa heller, trots att vi planerat fika och allt!

Nu blir jag ledsen. Och byxorna lär jag inte orka återlämna heller. Tusan

---

On a nother note:
Jag skriver inte lika ofta här känns det som, antingen är jag sjuk, trött eller för uttråkad. Jag menar, det händer ganska mycket i mitt liv, men inget är extraordinärt på nått sätt egentligen.

Så, mina nya plan är att åtminstone en gång i veckan dela med mig av en film, bok, ett musiktips etc som på något sätt antingen förgyllt min dag eller hängt med mig länge och gjort mig till en gladare människa.
Skulle det dock hända att något är minst lika fantastiskt dåligt, så kommer jag självklart inte dra mig för ett inlägg där jag spyr galla över saken i fråga. Ett helt inlägg där jag klagar och svär, hur skulle jag själv kunna motstå?

Kvällens tekopp: Rooibos Almond Creme

Rooibos Almond Creme: Ett ekologiskt rött te smaksatt med mandelecreme.

Omdöme: Det här är ett milt, sött och härligt doftande te som jag druckit i över ett år, och som jag inte bara dricker sent på natten (då det är både teein och taninfritt!) utan även gärna när jag är lite sötsugen men inte vill äta godis.
En favorit bland rooibosteerna.

Det rullar på

Jag var hemma från jobbet igår också, men blev bättre under dagen efter otaliga koppar te och en hel del vila. Sara var jätterar och kom förbi med nybakade chokladmuffins på ett härligt grönt fat hon köpt åt mig. Jag var så rörd att jag knappt ens tänkte på att oväntade besök brukar freaka mig totalt (hon ringde faktiskt en hel timma innan och ändå nojjade jag lite över den plötsliga förvarningen).

Vi satt uppe och pratade och för att jag skulle slippa oroa mig för att hon skulle åka hem sent under natten så stannade hon hemma hos oss och slog följe med mig till jobbet idag.
Tanken var att hitta nått bra te till hennes brors födelsedag. Det slutade med att hon stannade hela min arbetsdag! Jag jobbade förstås, men som tur är fick hon sällskap av Tove som kom förbi runt tolv och stannade dagen ut hon med! Att ni orkar :)
Det var så roligt att se Tove. Jag hade oroat mig lite för henne och hennes exjobb nere i Helsingborg, men allt tycks gå smidigare nu, tack och lov.
Kori och Aksel hälsade på under dagen, vilket var jättemysigt men alldeles för kort. Jag hoppas att vi hinner ses lite i veckan. Lagom till stängning kom dessutom Maria in och sen fikade vi på kaffekoppen tillsammans med Johan!
En jättefint sätt att återvända till jobbet på, och dagen avslutas med middag/fika tillsammans med fyra vänner. Helt otippat och mycket glädje.

Ni är fantastiskt fina mot mig, tack

Okry

Jag stannade hemma från jobbet idag. Vilket innebär att tehandeln varit stängd, då ingen kan ersätta mig. (Visst låter det snyggt, att jag är oersättlig? Men sanningen är att jag är enda anställd förrutom chefen, fram till nästa vecka iaf =)
Hursom, så har jag burit runt på något i två tre veckor nu och har varit ömsom förkyld, hängig, febrig eller hostig. Men i tisdags var jag och simmade, och efter det bröt det slutligen, eller kanske ska jag säga äntligen, ut. Det kommer bli skönt att få det ur kroppen.

Men jag var på jobbet igår och mådde uselt. Var försenad in då jag försovit mig, antagligen för att jag knappt kunde resa på mig. Huvudvärken och hostan la sig lite under dagen, jag kände mig bättre efter att jag fått i mig mat. Men halsen gjorde ont och jag var mest illamående. Men jag höll ut hela arbetsdagen, och sen åt jag god thaimat på Siam med Jo.
Imorse vaknade jag och hade så sjukt ont i halsen att jag inte ens ville öppna munnen. Ont i huvudet och ont i kroppen. Illamående. Så jag messade chefen och stannade hemma. Jag lyckades inte ta mig ur sängen förrän efter tolv.

Därefter har dagen mest gått åt till att kolla på film på datorn, eller läsa lite i sängen. Jag reser på mig för att sträcka på kroppen när jag går obligatorisk terunda ner till köket. Jag har druckit över tre lite te idag, snart fyra. Vilket är bra antar jag, för jag har fått i mig två styckna chocolatechip cookies, en skiva rostat bröd med ost och skinka samt lite ostbågar idag. Jag gillar att äta skräpmat när jag är sjuk. Annars också visserligen, men det känns bättre när jag är sjuk, mer som tycker-synd-om-mig-snacks. Men jag får knappt i mig det heller för att halsen är så svullen!
Jag har fått rösten tillbaka till normalt iaf. När mamma ringde mig lät jag helt förjävligt. Förhoppningsvist kan jag vara på jobbet imorgon iaf. Jag får ta det lungt bara. Tack och lov är leveransen färdigpackad och det halva ton te vi fått in är undanstuvat redan.

Förresten, på tal om att äta vissa saker när man är sjuk, så går jag klädd på ett visst sätt när jag är sjuk också. Jag bär nästan uteslutande en stor, vinröd kofta som min mamma stickade för sisådär 25-30 år sedan när hon bodde i Iran. Jag vet tusan vad det är för garn, för jag maskintvättar den om och om igen och den har hållt sig något fantastiskt bra. Jag kallar den för sjuk-koftan. Alla i familjen vet om det också, så när jag har på mig den vet de att jag ligger risigt till.
Förrutom sjuk-koftan bar jag idag - uppifrån och ner: håret i knut, en stor svart halsduk i flera varv om halsen, ett mörklila linne, svarta manchesterbyxor avklippta under knäna, blåmönstrade raggsockor Maria stickat åt mig, samt ett par svarta tofflor som liknar träskor till modellen. Jag såg med andra ord ut som om jag bar lapptäcket-för-dålig-smak.
Så ser jag iaf ut, med min gigantiska tekopp i handen, när pappa kommit hem från jobbet. Han står där i vardagsrummet och byter om från arbetsskjortan, och så kastar han ett öga på mig, och jag ser hur han drar på munnen. Hur han försöker låta bli att skratta! Åt mig! Så jag frågar honom vad han skrattar åt, och han svarar "inget". Men det blir bara tydligare att det är nått, och så märker jag att han kollar på mina fötter.
Jag måste erkänna att jag helt klart skulle förstå om pappa skrattade åt min fula klädsel, eller mitt underliga val av att kombinera raggsockor och tofflor med ett par byxor som når till under knäna. Men när jag äntligen får ur honom vad han skrattar åt, så är det det totalt oväntade:

"Dina tofflor är så små att det ser ut som om du har hovar istället för fötter."

Jag fyller snart 23, och mina händer och fötter är tydligen fortfarande en källa till skratt för min familj, som anser dessa kroppsdelar vara alldeles för små och tydligen även något missbildade :P
Ingen sympati för sjuklingen här inte!

Nu ska jag hämta mer te.

När det brister

Det har bara varit en sådan där dag. En sån där jävla dag då man nästan tror på Karma, och undrar om man inte varit fascist i sitt förra liv för att allt ska ha blivit som det blivit. Eller den som uppfann napalm. Eller en som bar pälskappor och sparkade på katter eller nått.

Jag sov tungt, men lite för lite. Lyckades ändå ta mig in till jobbet i tid, tung och trött i kroppen. Vi paketerar fortfarande leveransen på 150kg till freaking jäkla Tokyo. Och i veckan har det kommit in över 550kg te. Över ett halvt jävla ton te. Som jag flyttar, packar upp, markera, flyttar igen, häller upp, flyttar tillbaka och slutligen dumpar någonstans. Jag har så ont i axlarna och armarna och skuldrorna.
Så jag åkte in till jobbet idag inställd på att ta det lungt. Inget mer flyttande för mig inte! Möjligen flytta ut lite kaffe i butiken, hälla upp te i burkarna och skriva ut etiketter och sen kanske till och med blogga lite under lunchen.
Lunch? Vem försökte jag lura? Det var så mycket folk idag att jag knappt hann skriva ut etiketterna. Lunch kunde jag glömma. Lagom till halv tre satte jag mig ner för första gången efter två och en halv timmas konstanta spring. Yr och trött slänger jag i mig en kaka. Jag är grinig, trött och illamående. Jag vill gå hem. Men det bli bara värre.

Dagen hade förstås två ljuspunkter. Eller skulle ha haft. Min familj, (mamma, syrran, moster, mosters kille och hans dotter) var och hälsade på mig idag, och tack och lov missade de den värsta av ruschen. De letar runt och mitt moster gör ett riktigt kap. Problemet är snarare att det var mitt kap. Av alla köp i hela butiken, lyckas hon hitta den enda pryl som jag älskat sedan långt före min anställning. I ett år har jag varit förtjust i en fin elefantlik tekanna, knubbig i blått stengods och på ben. Den är helt underbar. Och jag lovade mig själv, lovade, att om den stod kvar till jul så skulle jag passa på att köpa den. Köpa den med alla mina julklappar och få en fin mängdrabatt inklusive personalrabatten.
Så jag har väntat. Undermedvetet har jag väl även tänkt att det kanske inte är menat att jag ska vara student nyinflyttad i ett korridorsrum och äga en tekanna för drygt 800kr. Det är inte praktiskt. Det är inte smart. Jag kan trots allt ta en av våra sju tekannor hemma. Men sanningen är att jag hoppats på att den skulle vara kvar. Alla visste att jag älskade den kannan. Mitt tedrickande är ett beroende, en relation. Att ha en tekanna som var min tekanna var viktigt. Och det där var min tekanna.
Men ack du ödets ironi. Min moster hälsar på mitt jobb för första gången, och det första hon gör är att utbrista "Nej men vilken härlig tekanna!". Det är lite sjukt. Visst har andra beundrat den, men många faller för de liknande modellerna. Just min kanna fanns bara i ett ex, och det kändes speciellt att bara jag föll för just den. Ja, jag och moster. Hon var ögonblickligen fast. Jag kan inte klandra henne, det var kärlek vid första ögonkastet för min del också.
Det kommer slutligen fram att detta även är min favorit, mamma avslöjar. Och inte förrän jag ser moster grimasera inser jag att hon faktiskt tänker köpa min tekanna. Och hon frågar mig om jag skulle bli hemskt ledsen. Och jag säger nej.
Klart jag säger nej! Jag jobbar ju där och måste tänka på affärerna, jag hade ändå lovat mig själv att vänta till jul och jag vill göra moster glad. Så jag säger såklart att hon ska köpa den. Vilket hon gör. Och på sätt och vis är jag glad att någon annan tycker så mycket om tekannan, och att den ska hamna i ett hem där man bryr sig om den och tar vara på den (herrejävlar, som om någon skaffat ett husdjur... jag har gett kannjäveln personlighet).
Men visst blir jag lite ledsen, även om jag samtidigt är glad för moster. Jag känner liksom det där stygnet av förlust när jag vinkar efter de. Jag saknar min tekanna, och dagen blir ännu lite gråare och jobbigare.

Därefter spårar saker ur. Inte nog med att det är nästan konstant kundkö, men när jag väl får det lite lungt så får jag ett samtal av pappa. Trodde jag. En helt främmande röst frågar mig vem jag är. Och jag svarar, lite chockat och lite argt "Jag är Nahal. Vem är du som ringer från min pappas telefon?!"
"Din pappas??" säger rösten, och lägger på i örat på mig. Jag blir orolig. Jag försöker ringa upp men når aldrig fram. Har någon stulit pappas telefon? De skulle de väl fan inte ringa... har det hänt något? Har de hittat telefonen någonstans och har dålig täckning? Var är pappa?!
Jag ringer mamma, och hon säger att pappa ringt henne upprepade gånger men att hon inte får någon kontakt, inte hör honom. Hon ska ringa hem och kolla säger hon. Jag får kunder och hon ringer inte tillbaka, så jag antar att ingen är hemma. Jag får flera missade samtal från pappas telefon. Jag blir nervös när jag upptäcker det. Jag försöker ringa upp men kommer inte fram. När jag väl lyckas svara då jag blir uppring är det jämt tyst på andra sidan luren. Som om någon ringer och stör. Eller skräms. Eller har råkat ut för något och försöker få tag i mig men inte kan prata.
Jag blir så orolig att jag mår riktigt illa. Jag vet att det knappast hjälper att jag är trött och hungrig och lite småsjuk. Och lite ledsen över tekannan. Men jag mår verkligen illa. En halvtimma före stängning upptäcker jag återigen tre missade samtal från pappa och ett sms som upplyser om röstmeddelande. Men mamma har inte ringt och jag får inte tid till att ringa upp telefonsvararen.
Tänk om något har hänt? Tänk om något har hänt pappa medan jag är på jobbet och ingen får tag i mig? Jag vill skrika.

Kvart i fyra kommer Maria och Martin och hälsar på. Det skulle ha varit dagens andra ljuspunkt. Men likt mitt första besök är det jättetrevligt men inte helt utan moln. De märker att jag mår dåligt och jag blir tårögd när jag drar en genomgång över min dag. Allt jag vill är att komma hem. Det är knappt tio min kvar och inga kunder.
Så ringer butikstelefonen, hemnumret på display.
Det är pappa. Han ringer och säger att Tele2 har krångel med sin linje, så han och någon annan mans telefonsamtal överlappar varandra. Han märker att jag försökt ringa men kan inte svara. Det visar sig att de läskiga samtalen där någon ringer men inget säger, är min egen pappa som försöker få tag på mig och fråga varför jag ringer så mycket.
Jag blir verkligen så sjukt, vansinnigt lättad av att allt är OK att jag bryter ihop helt och börjar storgråta. Mitt i butiken med telefon i hand. På öppettid. Pappa undrar varför jag gråter och jag svarar hulkande att jag varit så orolig, samtidigt som Maria kramar mig hårt. Det är skönt att slippa vara ensam när det brister, men samtidigt jobbigt. Jag ville ju att deras besök skulle bli kul för de, istället fick jag en släng av hysteri.

Efteråt fick jag fantastisk ont i huvudet, vilket ännu inte har släppt.
Det har bara varit en sån där jävla dag, helt enkelt.

Poison Ivy

Bilder på mig i min hemmagjorda och improviserade Poison Ivy - kostym från födelsedagsmaskeraden i förra veckan! Den första bilden står Ted för. Den andra tog Tuva, den är lite mörk för den togs med min mobilkamera. Tack till er båda =)
Det var en mycket underhållande kväll på Sjätte Tunnan, och jag fick flertalet komplimanger, underliga blickar, gissningar på vad jag föreställde och frågor angående möhippor.

Jag vart hursomhelst mycket nöjd med att göra antagligen den mest påklädda tolkningen av Poison Ivy någonsin, bortsett från möjligtvis Umas mardrömslika framträdande, som vi alla bör låta vittra i glömska.

Oekonomiskt social

Nu jobbar jag tre fyra dagar i veckan, och det är tänkt att jag ska plugga resten av tiden. Vilket jag egentligen inte börjat med, annat än att ta kontakt med min handledare och institution, så tekniskt sätt är jag väl officiellt igång igen.
Känns som att jag är upptagen mest hela tiden, men jag kan inte minnas vad jag gör. Jag har inte ens lagt upp resedagboken från Italien. Knappt skrivit förra månaden över huvud taget.

Mitt sociala liv rullar på för fullt som alltid. Jag måste dra ner på det den närmaste tiden. Jag har faktiskt inte råd. Och det är ju tänkt att jag ska plugga för fan! Och spara pengar till att hälsa på lillebror i november, och skaffa en laptop. Jag skulle åka till Uppsala till Kontext också, var helt inställd på det. Tills jag mindes att det var vännens inflyttningsfest, att jag är helpank då det är fyra dagar före löning för min del, samt fick höra att lillebror kanske hälsar på då. Så ingen textkongress för min del.

Annars är jag ute en del. Idag och imorgon har vi gäster från Iran (fast de har just flyttat till uppsala) och från Kanada. Så jag ska ta med tjejerna ut på stan, toura runt gamla stan och fika. Hoppas på bättre väder än idag!
Igår var jag och spelade biljard. Jag tycker det ska göras en tradition. Jag, Tobe och Annika sågs ju förra månaden också, men nu måste Kori fortsätta hänga med och inte vifta med ursäkter som "Jag är i Rom". Hur pålitligt är det egentligen, hmm?

Förra veckan var det en helhelg, och jag hade otroligt roligt. Förrutom rundvanding på stan med Ted på torsdagen, så lunchade jag thai på Uni med Maria, Lisa och Henrik på fredagen, och sen var jag och H ute och slog ihjäl tid fram tills det att vi såg WALL-E på bio. Se den. Det är en sån charmig, välgjord och söt film, jag vart helt tagen. Det är jätteroligt och samtidigt något ångestgivande, speciellt scenerna som visar människors öde efter 700år på Axiom. Isch.
Värst var dock alla löjliga trailers innan filmen. High School Musical 3 var nära att få mig att lämna salongen för att få skrubba mina ögon rena med stålull.
På lördagen firade Jossan och David sina födelsedagar med en gemensam fest. Det var maskerad med Ond/God tema! Det var verkligen helgens höjdpunkt (utom sista timman då jag var trött och grinig och ville hem). Det var med massa folk jag var så glad över att se igen, och en eloge till de som klädde ut sig, fantastiskt roligt att se. Och så fint =) Jag var själv oväntat nöjd med mitt resultat. Tillräckligt för att återanvända temat till nästa maskerad i november, varför låta en murgröna och gröna tights gå till spillo trots allt?

Höststädning

Idag var jag ledig från jobbet. Så jag var och köpte murgröna på Plantagen, lämnade in skor för klackning hos skomakaren, träffade Kori för första gången på alldeles för länge, åt en för stor kycklingburgare till lunch och kelade med Koris nyinflyttade katt Charlie, och sen var jag på stan med Ted och shoppade. Han hittade en jättesnygg kappa och det var riktigt kul att gå på stan och bara snacka skit han och jag, vi syns ju annars bara i grupp.

Men nu är jag hemma och utmattad. Helt slut i kroppen. Jag försöker städa på rummet, men det går långsamt. Jag har lyckats låta rummet förvandlas till något av en krigszon. Jag började iaf med att plocka undan havet av påsar på golvet och tömma dem på skor som skulle ställas undan, nyinköpta produkter, presenter till vänner och böcker till mig själv. Sen la jag in böckerna i hyllorna. Där behöver det verkligen dammas, men det får vara. Jag orkar knappt röja undan. Det ligger kläder överallt.
Fram till för en timma sedan låg resväskan fortfarande på golvet med saker i. Jag kom hem förra tisdagen, och sedan onsdag har jag bara haft en ledig dag förrutom idag, vilket var i söndags. Så jag har inte städat undan något sen jag återvände från Italien. Det har verkligen sett illa ut... inte för att det är första gången.
Men nu hade det gått så långt att jag knappt stod ut. Så fastän jag är så trött har jag försökt ställa i ordning. När det kom till kläderna tog det dock stopp. Jag bara la allt på sängen som vanligt och skulle börja sortera in det i garderoben. Slutade med att jag la mig på hela klädhögen och flyttade inte på ett tag.
Jag kanske bara ska sova och kliva upp tidigt imorgon istället...

Übernerd

I lördags var jag på födelsedagsmiddag efter jobbet hos Johan och hans tvilling Martin, sen vart det spel och snack och alltihop var riktigt lyckat och trevligt! Jag ska bara hålla mig undan från spel som Mario Cart, jag kan ju inte styra för fem öre...

Sov över hos Maria. Vi såg Midsomer Murders till frukosten, därefter valde vi ut massa plagg, åkte in till stan och mötte upp med Marias vän Lisa, Marias syster Anna samt Annas vän Marie. Ett glatt sällskap som sen gick på provsminkning och fotografering. En flera timmar lång affär där de i princip svindlar av tjejer pengar :P Vi hade iaf riktigt roligt och fick betala dyra slanten, och fastän samvetskvalen bet betalade jag med baktanke att det antagligen skulle vara en engångsförteelse.

Marie citerade igår: "Google makes me smart, Photoshop makes me beautiful".

Instämmer i mitt eget fall, men invänder att det är Wikipedia som gör mig smart.

Annars var nog lördagens bästa när en av Johan och Martins gäster tittade ut genom deras vardagsrumsfönster och frågade: men vart finns de två tornen?
Varpå jag svarade: Isengard.

Nu är jag medveten om att inte båda torn står där, men jag är till den grad nördig att det var min första reaktion. Det säger väl dessutom något om det sällskap jag håller mig med, att hela rummet brast i skratt. Geekyness Galore.

Singing these tears

Back home and I don't have words to convey the sense of disarray. I'm not glad to be here. Not even close. I'm already tense and tired. The thought of going to work tomorrow brings a lump to my throat.
I love my family, I do. But I don't wanna be home just yet. Another week of warmth... I scream for it - yearn. I was actually starting to feel good. Happy. The worries were so... far off. The ocean sang me to sleep each night. The sun basked me in summer heat.

And though I love autumn, for the first time in years, I meet it with such sadness. The beginning of autumn used to make me smile. Walks in the night-time chill brought such clearness of mind. Now back in town, there is only the grey, and I am lost to how I shall manage to get through it.

Sicily

I love it here, I really do. The warmth of the sun has been seeping into me through the skin, to the marrow of my bones. I love the fact that I don't have to worry about work or school or life. That I get up in the mornings and spend my day like a lazy cat, eating great food and all sorts of imaginable sweets. I lay in the sun and swim for hours and nothing, nothing bothers me.

I'm sorry to think I'll be back in real world soon enough. Well, I will if the storm settles. After days of almost unbearable sun, the storm lashed out yesterday. The thunder and lightning is almost oppressive, I don't know if our plane will leave as planned if this keeps up.

Viaggio

Jag håller på att packa väskan, och det pirrar i hela kroppen av förväntan. Av längtan. Jag vill åka nu nu nu till mina drömmars azurblåa hav. Det dränker tröttheten och rädslan inför flygkrascher och död, rädslan inför att kanske aldrig komma hem eller komma fram och aldrig se dem jag älskar igen. Jag blir alltid sån innan jag flyger och jag avskyr det.

Men när jag står här med öppen resväska på golvet och kläder överallt, härligt doftande hårvårdsprodukter uppradade och stora örhängen framlagda, då är all oro främmande. Det finns bara längtan, bara upprymdheten. En ivrig, bubblande och barnslig lycka inför resandet och inför upplevelsen. Det är känslan av att lämna min kokong och andas för första gången. Det är så jag känner när jag reser. Som att jag kliver förbi verklighetens trista, grå skal och upptäcker en annan värld. Där jag är den jag vill vara: nyfiken, orädd, skrattandes och glupsk på livet. Om det inte är lycka, så vet jag inte vad...

Andas

Jag har tröttnat på så mycket runt omkring mig att jag börjar vakna upp till insikten att jag helt enkelt tröttnat en hel jävla massa på mig själv. Jag vet inte riktigt vad det är som saknas, men jag är inte nöjd. Det måste finnas mer till livet än det här. Det är vad jag dagligen tänker. När jag vaknar, när jag jobbar, när jag sitter hemma och ser på film, när jag ska lägga mig. Det måste finnas mer till livet. När ska det börja? När kommer jag verkligen känna att jag lever utan att det ska göra ont för att jag ska känna det?

Jag har försökt med att stänga ute världen, sitta hemma på mina lediga dagar och läsa böcker och jag myser i den ensamheten, den självvalda solidariska känslan och den tid jag lägger ner på läsandet. Jag har saknat det.
Samtidigt vill jag träffa mina vänner. Jag vill träffa dem utan att de ska behöva svänga förbi jobbet och sitta där i en timma och se på medan jag tar hand om kunderna. Sara och Angelica fick vänta på att jag stängde för dagen tills vi hann prata, de satt och tog det lungt efter tentan så fick vi snacka på tåget hem. Det känns elakt att slösa på deras tid, men de vet att jag jobbar och jag vet att de inte förväntar sig annat än att de får vänta, men jag är väldigt tacksam över besöken. Med det sagt blir jag dock otroligt glad att mina kompisar ändå står ut med den tristessen och svänger förbi.

Jag har äntligen börjat jobba färre dagar i veckan. Nu ska jag börja plugga igen, det känns rätt tungt att hålla på med båda, men rätt. Jag hinner dessutom träffa folk nu, efter arbetstid. Förra lördagen var jag och spelade biljard med Tobias och Annika. Jag tycker vi ska göra om det åtminstone en gång i månaden, tills jag lär mig hur man faktiskt spelar biljard!
Tuva svängde förbi under måndagen, och vi var på SF-bok och sen fikade vi. Det var så kul att upptäcka att vi inte bara kan prata, utan att vi på sätt och vis är väldigt lika (på gott och ont =) trots att vi är väldigt olika.
Kori tittade in dagen efter att hon återvänt från Rom och jag var så glad över att se henne igen även om hon själv skulle till jobbet strax efter. Vi ska ses nu på tisdag och se om vi kan shoppa upp mina små slantar innan lön på fredag.
Jag och Joanne var ute på tisdagen efter jobbet, vi åt thaimat och drack vin och sen tog vi en drink och vi bara pratade, pratade, pratade och det värmer mitt hjärta att Joanne bor i Stockholm igen och att jag hinner träffa henne oftare ett tag framöver innan jag själv flyttar.
På torsdagen, min lediga dag, vaknade jag upp tokförkyld och seg. Jag fick ställa in träning, fika med Kori och middag med Johanna och Tove. Kändes jävligt trist, och jag avskyr att påminnas om att jag inte alltid orkar med. Stannade hemma och såg på SATC och drack litervis med te och var lite självömkande.

Jag har börjat träna lite allt möjligt med mitt (sedan i våras nästan oanvända) sim- och träningskort, efter bara tre veckor känns det iaf som en någorlunda fastlagd rutin. Det känns bra. Det känns som om det är något jag kan börja bry mig om att göra åtminstone. Men nu i veckan vart det bara simning i tisdags. Jag ville orka med Veronicas middag på fredagen, så jag valde att bara sova och skippa pilates.
Det finns inget som middag och en helkväll med snack, fika och något så enkelt, roligt och pinsamt som Singstar, som får mig att inse hur mycket jag egentligen tycker om att vara med andra, fastän jag just nu mest kämpar för att få tid till att vara för mig själv också.
Jag hade det underbart kul i fredags, Veronique och hennes kille var tokfina värdar, och efter att ha åkt därifrån men inte hem, så åt jag frukost med B, Narges och Tobias på ett fik i Zinkensdamm igår och sen köpte vi äntligen våra flygbiljetter. Därefter åkte jag hem, upprymd, nervös och fnittrig, och tillbringade kvällen med att dansa omkring till högmusik och äta ost och kex.
Idag har jag bara varit hemma, tagit det lungt, pratat i telefon med finaste Emilia för första gången på alltför länge och sett fram emot livet.

Ja, det har jag. Jag ser fram emot livet. Det måste finnas mer till livet än tröttheten och bitterheten och orklösheten. Jag tror det. Jag vill tro det.
Det finns fler underbara kvällar med vänner, högläsning och anime med syrran och kramar av mina föräldrar och samtal med bror, böcker att läsa, platser att besöka. Det finns saker som simningen före jobbet, goda drinkar jag vill pröva och musik jag vill höra och filmer jag vill se, folk jag vill umgås mer med och arbetsplatser där alla är snälla, brev jag vill skriva, höstpromenader jag vill gå, foton jag vill ta, vykort jag hoppas på att få, månskensnätter jag aldrig vill missa.
Det finns en hel värld därute som jag inte vill förlora. Det finns mer till livet och mer till mig och framförallt mer för min del. Jag måste tro det, annars kan jag lika gärna vända ryggen till allt det fina jag har och bara lägga mig ner och dö. Och jag vill så mycket mer än så. Jag vill hitta mig själv, se världen och jag vill älska livet.

Relapse

I woke up with a bad cold. And it really gets me that while ill, I fall back into the same old stay-the-fuck-away-from-routines. I don't leave the house. I just kinda drag myself around the place, or watch TV-series on the comp for hours until my body turns all stiff. Then I move, walk down the stairs for another cup of tea - yet again. I've had no food today apart from a small salad and two slices of bread. I'm never hungry when I'm sick, even if it's not that big a deal. I've had more than half a gallon of tea, two cups of hot cocoa, chips and chocolate and I'm cursing myself for not only eating the goddamn stuff, but eating it on the very same day I skipped the gym. Not that I'm in some loving relationship to the gym, but I was actually getting into a pattern, and now it's all messed up. And I haven't even gone to bed yet. I should have had three hours of lovely sleep my now, but I'm still up, like during my days of unemployed collage student when there were no classes.

I was also supposed to go shopping, and then have dinner with friends today (or yesterday, seeing as it's past midnight). Sadly, my body never works with me. Day off from work? Sick! Finally started to work out at the gym? Cold, fever and sore throat! Traveling somewhere or sleeping over at a friends? Oh the joy of an unexpected period.
I'm not supposed to enjoy myself ever, I think.

But what irks me the most, is really how easy old habits are to fall back in. I thought I had already established that I couldn't live like this anymore? Yet all I needed was a cold, and I'm back at square one. I don't know if it's pathetic or unnerving. Most probably - both.

The Hours

"I remember one morning getting up at dawn, there was such a sense of possibility. You know, that feeling? And I remember thinking to myself: So, this is the beginning of happiness. This is where it starts. And of course there will always be more. It never occurred to me it wasn't the beginning. It was happiness. It was the moment. Right then."

- Clarissa Vaughn, The Hours

Retur

Förra veckan hade jag min första lediga vardag sedan vecka 29. Det kändes rätt jobbigt i sin helhet att bara ha haft ledigt på söndagar, men jag bestämde mig för att utnyttja min lediga onsdag till annat än att sova.
Så jag tränade och shoppa lite med Veronica, sedan mötte vi upp med Balsam och Lisa för lunch, sen shoppade jag med Kori, tog ett glas vin med Jo, mötte nyförlovade Stina (grattis igen! XD ) samt fästman och vän för en drink på Vampire Lounge och avslutade dagen med att hinna hem med samma pendel som Jo. Mötte dessutom en man som knappt kunde stå rakt för att han var så full, och undvikandet av honom utvecklades till något av ett socialt experiment - mer om det annan gång.

I sin helhet hektiskt, men ändå jätteroligt!
Planen hade varit att se om jag kunde hitta lite kläder på rean, men förrutom ett par bekväma och vida byxor på Indiska blev det istället massa köp av nyinkomna kläder på H&M. Det var hur som helst lyckat, om än dyrare än jag hoppats.

Problemet uppstod när jag igår fick lönespec för de tre dagar jag jobbade för bokhandeln förra veckan. Jag hade räknat med att få pengarna nu till den 25:e. Men det har blivit fel, och nu får jag delar av lönen i september. Vilket innebär att de pengar jag har kvar på kontot inklusive pengarna som sätts in, antagligen inte kommer räcka till nästa veckas räkningar samt ett SL-kort för ca 2000. Och lönen från tehandeln kommer inte in förrän den 5:e.

Den tråkiga lösningen: Idag efter jobbet ska jag till H&M och återlämna kläder för 800kr. Riktigt fina plagg som jag verkligen tyckte om. Och som jag, ärligt talat, såg jävligt bra ut i.
Fan.

First Bird's Left the Nest

Idag har jag och syrran haft en jätteslapp filmdag med mängder av tecknat. Vi har ätit pizza, käkat ostbågar, druckit te och snackat skit. Vi har dansat runt till hög musik och provat mängder med kläder. Avslutades med högläsning av Howl, nu bara sista kapitlet kvar! En jättefin dag när man är två systrar med huset för sig själva, och dessutom ett bra sommarslut för syrran, hon börjar högstadiet imorgon.

Jag har haft jättekul. Men det känns ändå skumt att det bara är vi. Antagligen för att de andra tre är i Skellefteå, och att bara två kommer hem. Bror börjar Luleå Tekniska nu i höst, och studerar vid deras Campus i Skellefteå. Så föräldrarna är där och hjälper grabben flytta in i sitt korridorsrum. Det känns overkligt. Är vi så gamla redan? Kanske borde jag känna mer stress, jag hade väl egentligen hoppats på att jag som äldst skulle ha flyttat ut först. Men det stör mig inte. Jag tog det bra. Med tanke på att jag jobbat konstant har jag knappt sett skymten av min bror (eller resten av familjen för den delen) senaste månaden, och medan mina föräldrar slitit med allt runt hans flytt så har jag knappt närvarat i hushållet. Det är det enda som känns lite bittert. Det finns inget jag inte skulle unna honom, fastän vi smågnabbas jämt. Men han vet och jag vet att allt är bra mellan oss, även om jag inte varit med så mycket på senare tid, på senare år kanske. Vi har vitt skilda liv, men han var ändå min första vän och lekkamrat.
Igår kväll innan han gick och la sig spelade vi ett par omgångar backgammon jag och han, och snackade lite. Jag gav honom lite råd och visdomsord som han antagligen inte behövde, sa att telefonlinjen samt msn finns behändigt nära och att jag önskar honom all lycka och framgång. Sen kramade jag honom och sa att jag älskade honom och inte skulle vilja ha en annan bror om jag så fick välja.


Så, Milad min bror, jag hoppas att du kommer trivas. Jag hoppas... på allt det bästa man kan önska någon här i livet. Och skulle du behöva mig så finns jag här, inte alltför långt borta trots allt.

Kvällens tekopp: Ringmursblandning.

Ringmursblandning: Svart te smaksatt med bl.a mycket fläder.
Från Kränku i Visby.

Omdöme: Ett gott, lätt fruktigt te som är tillräckligt starkt för att drickas på morgonen. Synd att man inte får veta vad mer de smaksatt teet med.
Present från Kori. Tack söta.

Och på den sjunde dagen vilade hon.

Varmt. Olidligt varmt. Det är ungefär min sammanfattning av den forna veckan, då jag jobbat sex dagar i streck på ett kvavt litet "hål i väggen"-ställe utan luftkonditionering. Jag blir illamående ibland, och på så dåligt humör att jag mest önskar att det inte ska dyka upp några kunder alls. Igår hade jag dock en trio turister, en amerikanska och två finskor, och de var så otroligt roliga och charmiga att jag skrattade och prata med de i säkert 45minuter - 1 timma. De köpte hur mycket te som helst, och bara nån minut efter att de gått kom de tillbaka igen för att ta en bild på mig för att de tyckte jag var så "charmig och söt". Jag tyckte faktiskt riktigt bra om de redan innan de sa det, men det var ju inte illa det heller =)
En annars så mysig plats att jobba på har med andra ord varit en bastulik dödsfälla, och när värmen inte gjort mig yr, eller den senaste dagarnas spänning i luften inte gett mig huvudvärk (kan det inte bara åska snart? Jag orkar inte med trycket) så har det varit så varmt att jag idag fick i mig min andra kopp te på tre dagar, och det är för lite för att jag ska fungera normalt. Det enda som ger mig mer huvudvärk när jag avstår, är då jag kör cold turkey med socker, och efter en veckas sockerbrist har jag så ont i huvudet att jag vill gråta (patetiskt, jag vet).

När jag kommer hem till kvällen är jag en vissen blomma, och orken har runnit ur mig redan på vägen hem. Ibland åker jag förbi min busshållplats eftersom jag är för matt för att reagera i tid. Dagen har tillbringats som förra söndagen, i stort sett sover jag 12 timmar i sträck, sen läser jag resten av dagen. Idag är det andra boken i Jim Butchers Dresden Files som gäller. Sen kanske jag kollar på lite film med syrran. Jag och hon åt lite chips och dansade och såg på film igår kväll innan jag kollapsade av trötthet.
Men söndagarna är inte helt osociala. Förra söndagen träffade jag Natti lite kort till kvällen, idag har vi släkt på besök. Nästa helg ska jag spela spel med Johan och Maria.
Annars har veckan varit väldigt lugn, jag orkar som sagt inte med så mycket. I onsdags var jag hemma hos Jo efter jobbet, vi såg på vänner och spelade Alfapet (första gången sen jag var nio, jag fick spö :P ) och så satt vi bara och snacka lite.
Torsdagen började med ett antiklimax, som ändå lyckades vända och bli dagens höjdpunkt. För första gången på månader tänkte jag använda mitt förbannade träningskort och klev up fyra timmar innan jag behövde gå till jobbet och åkte ut till simhallen. Mötte upp med Veronica och upptäckte att simhallen har sommarstängt fram till 11/8. Det var riktigt bittert. Men V föreslog spontant att vi bada vid Alviks strand. Så vi åker dit, byter typ om i ett buskage, lägger kläderna under ett par buskar och hoppar i sjön precis vid promenadstråket! Det var så roligt, och jättehärligt i vattnet att jag tycker vi ska göra om det i veckan om det blir så vidrigt varmt igen. Tyvärr skulle jag ju åka till jobbet direkt efter, och fick skölja av mig lätt i handfatet på toan av rädsla för att lukta sjövatten hela dagen. Mest synd var det ju att doppet som började dagen, även var dagens höjdpunkt. Sen gick det mest utför.
Fredag fick jag finbesök av Josefine som storshoppat och jag vart jätteavundsjuk på alla snygga kläder och fynd. Men jag har varken ork eller pengar, så jag vet tusan inte när jag ska shoppa. Mest kul med att Josefine hälsar på är att vi annars knappt umgås bara jag och hon, det är alltid i ett gäng. Även om det också är jättekul, så är det synd att vi tekniskt sätt bor så nära, men mest ses när vi åker ut till Lingbo eller liknande. Imorgon ska vi iaf gå på bio och se The Dark Knight (igen!)
På tal om Lingbo, hur trött och lat är man inte om ens resväska fortfarande ligger på golvet, bara till två tredjedelar urpackad? Jag kom hem för drygt två veckor sen och den bara ligger där. Jag vet inte varför jag inte tar tag i det. Känns på något sätt som att sommaren redan skulle vara över om jag plockar bort allt. Men eftersom jag jobbar konstant i tre veckor till, så är väl sommaren i stort sett över ändå. Jag ska ta itu med att packa upp ikväll så att Josefine slipper sova över i mitt stökiga rum.

Nu ska jag återgå till min bok. Den där Harry Dresden är inte fy skam.

Paper People

We're only paper people,
cut-outs from a mold.
We nod and smile and feel
exactly what we're told.

On the outside we are blank
stories unwritten and untold,
and we're easily ripped to shreds
if we ever grow too bold.

- Nahal

Where's Roux?

Jag är helt slut. Utmattad. Jag har jobbat åtta timmar om dagen varje dag den här veckan, och i morse vaknade jag förkyld om än utvilad, efter en vecka av att ha sovit för lite och lyft för mycket. I måndags fick vi en leverans på över 250kg kaffe och te, och jag har tillbringat stora delar av min kundfria tid i butiken med att flytta saker hit och dit. Sen skulle gått snabbare om mina axlar inte skrek av smärta redan efter dag två.

Under veckans gång har vänner och familj hälsat på, vilket varit jätteroligt! Besök är härligt. Mamma påpekade imorse, innan jag rusade iväg, att hon tyckte det var så fint att se mig på jobbet. Att hon av någon anledning kom att tänka på Juliette Binoche i filmatiseringen av Chocolat, när jag går omkring och rör i teer, paketerar och tar fram vad jag tror folk skulle gilla. Det är en jättemysig jämförelse, och Binoche är så söt, klart man blir smickrad. Finns bara en fråga från min sida: När är det tänkt att Roux ska stiga in genom dörren så jag får hitta hans favoritte? När!?
Johnny Depp, jag väntar.

Just a freak... like me!

Har jag nämnt att jag ska se Batman ikväll? Kvällen innan premiären för The Dark Knight, och biljetter till att se Batman finns redan ute för torsdagen, så underligt. Men, om jag inte nämnt tidigare att jag ska se Batman just ikväll, och bara åtta timmar åtta timmar åtta timmar, så gör jag ju det såklart nu: jag ska se Batman ikväll.

Jag har inte alls höga förväntningar. Inte alls skyhöga, nästan överdrivet ihopfantasierade förväntningar på The Dark Knight, på Batman mina hjältars hjälte (ja, jag vet Robin Hood står ju högt på listan han med såklart) och inte minst, jag menar inte alls... på Jokern, på Heath Ledgers senaste och tveklöst helt fantastiska skådespel (jag kan fortfarande inte ta in att han är borta, det fanns så mycket kvar jag ville se med honom. Jag känner mig själv, jag lär gråta över honom i biosalongen.)

Men nu sitter jag, uppspelt och med bara tre och en halv timmas sömn i kroppen (för hur ska man kunna lägga sig när man inte bara läser underbara Fables utan dessutom vet att man inom mindre än ett dygn ska se Batman?) på jobbet och lunchar i väntan på att timmarna ska rinna iväg likt sandkorn mellan fingrarna, och att Joanne ska möta upp med mig och vi ska åka till Medis. För att äta, prata och ta igen lite, och sen möta upp med Balsam och hennes Tobias och har jag nämnt att vi ska se Batman?

Cold

Imagine…it’s winter. We haven’t seen each other for ages, and I miss you dreadfully. I’m more excited than I thought, almost nervous. How funny isn’t that? I don’t really know why I am either. I’m just happy that I get to see you again, I guess.

And then we meet. You’re there to pick me up when I arrive and it’s like we haven’t seen each other for years. You hug me like I’ve been lost at sea and finally found, and I’m so moved I could cling to you in that warm embrace for hours.
I’m overwhelmed. You’re so sweet and caring I feel lost. It’s as if you’d bring me warm blankets and make me hot cocoa in the middle of winter – that kind of nice. It’s not like us. Not like our friendship, always so deep and meaningful in writing, but constantly bickering in the flesh. It’s stupid I know, but I grow nervous. Almost twitching with the oddness of it all. As if I’m missing something. Are you perhaps confusing me with someone else? I fidget, not knowing what to say.

Now picture… we are out for a walk in the snow. And in your kindness, you lend me your mittens, and hold my hand should I slip. But the only thing I fear to slip on is the awkwardness of my own confusion. I’m like a sailor stepping out on dry land for the first time in years. Unsteady, slightly dazed. The feeling drains me, so I respond. Poorly. I regress into old patterns. Foolishly, unknowing of the consequences. Oh, I am truly the fool.
I let go of your hand, and when you’re just a few steps ahead, I throw a snowball right at you. Like a child in search of old common ground. Teasing - like we’ve always done. You shrug it of. A slight surprised look shadows your face. I grow more worried, you don’t look pleasantly surprised. But I try again, pushing it out of plain silliness. I’m practically smiling. I mean, this is what we do right? This is who we are. I aim harder this time. Don’t even notice it until the snowball’s in the air, a snide remark slightly too harsh. You look unhappy. It stabs me in the chest just to see the look in your eyes. By now, you should have tripped me over and shoved snow down my collar. That’s how things would go. But there’s no retaliation. You just give me this look, this god-awful look, square your shoulders, and walk away.

The shock runs right through me. I don’t understand at all, none of it. Instead of asking (oh why didn’t I just ask?) I do the only thing I can think of. I push even harder. You’re quite some distance ahead by now, and I have to throw the snowball hard to make it reach you. I regret it the second it flies out of my hand. I feel right then and there, that I’ve gone too far. That I’m doing everything all wrong. But it’s too late. The snowball flies fast and hard and hits you in the head. Like an unintentional knife in the back.
And it’s all suddenly so clear. This was why you were being so nice. Because we had talked about it. I had said it myself: “The teasing is fun for a while, but sooner or later I can’t help but feeling hurt”. And you had agreed. You’d agreed. How could I not see, that you were just as hurt as I, even though you never said it? And now, you had tried your utmost to break away from our stupid ways, and I had messed it all up. It was as good as any promise, and I forgot out of pure nervousness from being on unfamiliar ground.

There’s this quiet sort of panic creeping up on me as you walk away. I want nothing more than to run, just run all the way up the slope to where you are, throw myself around your neck and say “Sorry! I’m so sorry. I was stupid. I’m a bad friend, forgive me. Forgive me.” But I can’t. There’s ice radiating of you, from your square shoulders as you put distance between us. I’m too much a coward to run to you. So I walk, slowly, carefully, dragging my feet behind me. In hope that by the time I get to you, you’ve calmed down enough to listen to my apology.
But the distance just grows. You don’t seem to be hurrying off. Actually, you don’t even seem to notice me anymore. Or care, for that matter. The distance keeps growing. It’s filled with snow. I see now, this is your revenge. Instead of hurling a snowball back at me, you’re pushing loose snow down the hillside, watching it grow and gather until it’s a snowdrift, mercilessly working its way towards me. I’m too shocked to get out of the way. I’m still desperately trying to reach you when I’m buried by the impact. Buried beneath the landslide of snow you’ve been pushing down.

At first, I’m still dazed. It’s cold here. Lonely. Dark. It takes a while. Then the panic kicks in again, worse this time, full of realization. I’m buried in the cold and dark and you’re leaving me here to suffocate.
I don’t know how much of the time I spend crying. Just waiting, hoping that things will work out. At first, even through the angst, I can understand you. After all, I was in the wrong first. I treated you badly, regressing to former ways. It was instinct, it was habit. It is the same for you. When hurt, you turn away and shut the other one out. It’s the instinct of self-preservation. I don’t begrudge you that. Yet still, it eats away at me. You should know, you of all people, that this is wrong. That it’s hurtful. Yet you don’t look back.
I keep crying. No one can see me in the snow anyways, so I continue to cry over the things gone wrong, over the mistake, over my own stupidness. I cry from the pain. It’s lonely in the dark. The snow is crushing me; it’s constantly hard to breath. Sometimes, I hear you pass by. Your voice is everywhere, only never directed to me. It cuts right through to the strings of my heart. When I hear you, and know that you’re there yet still unwilling to reach out to me, the pain is almost unbearable. I can’t tell anymore if you’re trying to increase the torture, or if you’re tying to find a way to reach me again. Maybe you think things have gone to far as well, just don't know how to go about it. I can’t tell anymore. I don’t know you anymore.

I wish the dark would take me.

Slowly, I stop hoping. You won’t be coming back. Even if you do, it’s too late. Things have changed. I can no longer hope that you’ll dig me out, give me a hug and say that we both were stupid. I cannot forget. I was in the wrong, but you were inhuman. I just wish the pain would go away.
I start digging myself out eventually. I think it's pride that makes me do it. I can’t continue to believe that my mistakes deserve what you’re putting me through. I don’t think anyone deserves this. Sometimes, in that cold, I get angry. Furious at you and your cruelness. That’s when I try to break free. It helps. I’m too proud of being fucking proud. I can’t swallow all that hurt, break free and say I’m sorry anymore. That means I’d have to pretend what you’ve done hasn’t happened. Or that what you did was acceptable and OK. It'll never be OK.
Sooner or later though, I’ll forgive. It pains me slightly to know that I love you so much I’d forgive you almost anything. Even the breaking of me. In my own way, I know you just reacted, the way I reacted. That’s why I can’t stay mad at you for too long. That’s why I repeatedly cry over what I’ve lost: a friend who's held me together for years, instead of feeling at ease after being rid of someone who’d put me through Hell.
I can't even picture my life without you. I've never wanted to and truly I still don't. The alternative never existed up until now, you are so rooted in my heart, that it feels torn by your absence.

I’m sorry. I’m sorry I took the first step towards ruining us. I’m sorry I said the wrong things, and never dared to ask the right questions. I’m sorry I didn’t see that I hurt you sooner. And I’m sorry that my mistake was so great to you, that you could not forgive. I’m sorry to think that I might never stop fearing you. Terrified by the thought that you will once again use the secrets we shared against me, should it suit your mood. I’m sorry that things can never be the same again.
But... you just left me there. In the dark, in the cold. In my nightmares. You knew, and you still left me. Even though you’d said that you wouldn’t. That you’d stay with me; stand by me, when I felt lost and alone. That you’d be there for me even when I felt broken and unmendable. When I did stupid things. That's what you said. And I believed you.

Liar.

Limbo?

Jag är hemma: glad, slut, en emotionellt urvriden trasa.
Lingbo sommar 08 var roligt, med den värme man får av vänner man ser alltför sällan, och med engagemang som bara kan komma av att en så kärleksfull människa som Emilia lägger ut tid och kreativitet till att hitta på lekar och lagtävlingar åt ett gäng människor som hyrt in sig i en stuga ute i någon håla. Det är nästan som ett parallellt universum, eller ett sorts Limbo mellan den verklighet man känner till och något helt främmande. Det var hursomhelst många gånger mysigt och kul. Lite för utspårat stundom.
Jag var dessutom den enda av oss alla som ådrog sig så många myggbett att jag såg ut att vara drabbad av någon form av böldpest! Det var så sjukt, och kliade så mycket att jag praktiskt taget badade i Salubrin, som luktar aceton och ättiksprit blandat.
Det var för kallt för att bada tycker jag, men trots att jag inte var nere i sjön har jag dragit på mig en förkyldning. Jag är glad att ingen av lekarna var vattenlekar, utan att vi höll oss på gräsmattan eller innomhus. Jag var med i det rosa laget! Så jag är nu stolt Rosa Panter, och då jag åkte hem tidigare än resten av gänget har jag skickat dem uppmuntrande och motiverande sms, där jag är klädd i rosa och mycket fult nynnar temat till Pink Panther. Ni är verkligen helt fantastiska, era jävlar ;)

Det var veckans goda. Det onda… det onda är sår som inte läker. Och jag orkar inte gråta mer över det.

Lite snabbt:

Har jobbat varje dag i veckan som gått, och med det trista vädret och trötthet i kroppen (jag har inte jobbat mer än tre dagar i sträck sedan 2005...) var det som höll mig uppe alla fina vänner och bekanta som hälsat på. Tack ska ni ha.

Nu har jag packat klart, duschat, ätit och ser över packlistan en sista gång. Åker ut mot Lingbo med tåget som går halv tre. Det ska bli fantastiskt. Hoppas på fint väder, både för oss där och de här hemma.

That's all. Tea's ready. Lovely.

Carrot Top

Jag klippte håret i veckan som gick. Och jag blekte det i förrgår. Fick tyvärr inte tag i lika stark blond nyans som i höstas, så mitt hår är inte så mycket blekt, eller "blonderat", som det för tillfället är oranget. Men det är ingen katastrof, så jag tror jag behåller det i ett par dagar och färgar det riktigt rött i veckan istället.

My 2 Cents

Äntligen helg! Busstrejken är för tillfället lagd på is, men jag ska stanna hemma hela helgen och städa och skriva. Rummet ser kaotiskt ut, bland annat för att jag passat på att shoppa rejält i veckan. En del saker behövde jag verkligen: nya sneakers, linser etc. Jag har även betalat in för Lingbo, hyra samt mat, och nu är det bara en vecka kvar! Men det känns i plånboken, synd att allt det som behövdes köpas/betalas, samt det jag ville köpa och akupunkturen, hamnade under samma vecka.

På tal om akupunkturen så gick det bra resten av veckan =)
Det var skönt att det flöt på bra. Nu får jag hoppas på resultat.
Mamma tycker det är obehagligt att läsa om akpunkturen. Inte så mycket för att det känns konstigt att läsa om nålarna och sånt, utan för att hon tycker jag framställer det som om jag lider av någon obotlig sjukdom, eller är där för att bota tumörer eller liknande.
Det är faktiskt inget allvarligt. Jag har bara lidit av järnbrist i många år och bieffekterna är att jag ofta är hängig och trött, känner mig nere av bland annat det och att jag helt enkelt känner mig alltmer grå och tråkig. Håret känns livlöst, jag är seg och har bara tröttnat. Så akupunkturen är för att hjälpa mig lite, ge mig en spark i baken, få mig att bli piggare så jag kan ta hand om mig själv bättre. Sen om jag slutar känna mig färglös och håret slutar kännas som en livlös mopp, så är det också härligt.

Annars har jag trots busstrejk tagit mig runt i stan massor. Jag har köpt kläder, linser, örtmedicin, skor, hårfärg... Jag har klippt mig och gått på bio (såg Sex and the City igår med Tove. Den var så klyschig och löjlig, men ändå småmysig och kul, med massa fina kläder och en del skratt). När vi var ute och kollade i affärer upptäckte jag och Tove också att Top Shop börjat med en ny grej: brandfarliga underkläder. Allvarligt talat, vad är ens trosor gjorda av ifall det står "Keep away from fire" på de? Och varför skulle man ens vara det med sina underkläder? Det är en amerikansk ungdomsskräckfilm. Ett gäng campar i skogen, ett av paren ska ha sex i tältet, de hör ett ljud och är så korkade att de går ut var för sig för att se vad som pågår, den unga tjejen med brandfarliga trosor knuffas in i brasans falnande glöd av mördaren, och plötsligt flammar det upp i rena majbålet och bränner flickan levande. Symboliskt dessutom, då slampiga tjejer alltid dör, därför måste branden som förtär henne börja vid syndens ursprungskälla - det kvinnliga könet. (Nu är jag medveten om att jag spårat ut och att jag gjort Top Shops fjantiga trosor till ett exempel för det partiarkala förtrycket av kvinnlig sexualitet inom pop-kultur).
Annars har det i största allmänhet varit skönt med en i stort sett ledig vecka där jag kunnat gå runt själv, eller med vänner, och uppskatta småsaker.

Missar i veckan: När missförstånd över sms får ens vän att bli sårad.
När akupunkturen gick dåligt.
När jag inser att jag fått mer än 3000 mindre i lön, för jag hade räknat fel och förväntade mig augustilönen och inte julilönen.
När jag tvingats erkänna att mina gamla sneakers gett upp och att jag inte kan ha de längre annat än som möjligtvis tofflor på jobbet.
När de skor jag fick av mamma i julklapp visade sig vara för små och gav hiskeliga skavsår, så att jag fick promenera sista stationerna barfota i regnet.

Plus i veckan: Jag har hunnit med massor fastän jag trodde att akupunkturen skulle lämna mig för trött för det.
Busstrejken har fått mig att promenera massor!
Jag har träffat Kori för första gången på flera veckor =)
Jag hittade sneakers för halvapriset (!) som är jättelika mina gamla (ja, jag är tönt).
Jag och Balsam lyckades efter ca 3,5 timmars letande på stan åtminstone hitta varsin klänning.
Att jag trots mindre lön än väntat och galna utgifter i veckan (seriöst, jag mår dåligt... jag vet att det är akupunkturen och Lingbo och allt annat på samma gång, men 4500kr på en vecka ger mig kväljningar) ändå har lite pengar kvar att röra mig med under Lingbo-veckan, och sen jobbar jag resten av månaden och hinner inget slösa.
Mina trasiga fötter har räddats av att jag använt en fotlotion med pepparmint jag fick ett litet prov av senast jag var på Body Shop, och av att jag ständigt hasar omkring hemma i de söta tofflor Jo tog med åt mig från Kina =)

Bästa upplevelsen: När jag, med skavsår på fötterna, valde att ta av mig skor och strumpor och promenera barfota på asfalten. Musik i lurarna, stilla somarregn över mig. Kjolen fladdrar i brisen och asfalten skrapar lätt under sulorna utan att egentligen störa och det nyklippta rufsiga håret yr åt alla håll. Allt kändes, just där och då, helt rätt.

Jag tänkte göra som alla dessa hardcore bloggare och lägga upp massa bilder. Ni vet, bilder där man stegvis tagit foton av en fruktsallads skapelse i sådär tio led, men sen ångrar sig och aldrig gör klart fruktsalladen (For you, Jo ;P )
Men jag är faktiskt inte så jäkla ambitiös (mao, jag är inte så jävla dum i huvudet att jag tar 100 bilder på alla skor och armband och saker jag köpt, utan jag dumpar typ allt i en bild och visar reultat. Sånt gillar jag, resultat. Det här är inte matte, jag behöver inte se uträkningen och tankeleden, jag vill bara ha svar. Det var allt från mig, tack så mycket.

Bra / Mindre bra

Akupunkturen gick åt helvete. Fick avsluta tidigare än tänkt för att jag började få smärtor och yrsel. Mitt i allt illamående fick jag för mig att jag höll på att falla av britsen fastän jag inte rörde på mig och när jag väl försökte flytta på mig krampade det där nålarna satt. Mådde jätteilla. Ropade på Nie, men hon hörde mig inte först, för jag hade såklart bara fått för mig att jag ropat. Hallucinerade praktiskt taget. Sen ropade jag ett par gånger på riktigt, men min röst var hes och halsen alldeles torr. Kvinnan på britsen bredvid ropade åt mig när hon såg hur orolig jag var. När Nie kom för att hjälpa mig hade jag börjat gråta hysteriskt. Högt snyftandes och skakandes och panikslaget. Det var fruktansvärt. Fruktansvärt.

Ironiskt nog visade det sig att kvinnan som hjälpt mig ropa var min mammas väninna från Mora! Hon som rekomenderade för mig att prova akupunkturen! Hade inte träffat henne sen jag var 15, så jag kände inte igen henne först. Hon oroade sig lite för mig, men jag sa att mitt genanta uppvisande av hysteriskt gråt var en engångsföreteelse och att det oftast går bra. Vi hade sällskap in till stan.
Mötte upp med B. vid Mariatorget. Vi åt lunch och glass och gick i så många affärer i dag. Hon hittade en klänning till bröllopet hon ska gå på, jag hittade en svart klänning som kändes rätt. Det var fint ute, jag mådde bättre och vi diskuterade Italien och italienska fotbollspelare.

Busstrejken håller i sig = jag promenerar mycket = bra. Resulterar även i att jag får sova mindre och att mina fötter börjar se vanskapt ut = mindre bra.

EM

EM är över och i och med dess avslut står mina kvällar tomma några dagar innan jag kommer in i min vanliga rutin. Jag brukade planera om saker dem senaste två veckorna, för att hinna med så många matcher som möjligt. Hejade som en galning, skrek och tjöt och vrålade allt från glädjerop till svordomar.
Jag är faktiskt inte en inbiten fotbollsfantast. Jag struntar i det mesta. Tycker bara att VM och EM är riktigt roliga att följa. Jag blir så engagerad, till min egen förvåning.
Jag är inte bra på fotboll, jag vet inte så mycket om fotboll. Jag bara tycker mycket. Jag har inte ens några långtida favoriter. Inför varje match frågade jag "vilka står det mellan?" och valde där och då vilka jag ville heja på.

Årets EM var fint att se. Det var verkligen spel, även om jag klagade ibland på allt från sjabbel till domare. På tal om domare gjorde svenske Fröjdfeldt ett fantastiskt jobb. Bortsett från när han inte uppfattade Ronaldos övertydliga filmning (varför gjorde du det, idiot? Du är ju en sådan bra spelare, dra inte dig själv i smutsen!) så tycker jag att han gjorde sitt jobb bättre än alla andra domare där.
Och så lagen: Jag trodde Holland skulle gå längre. Jag hoppades på ännu mer av Turkiet och Ryssland, de var de oväntade underdoglagen som glänste. Jag vart besviken på Sverige- Ryssland matchen (ni kan ju så mycket bättre Sverige!!) som trots det vanns av rätt lag: de som faktiskt spelade. Annars tycker jag Zlatans första mål i EM var en skönhet.
Jag både gillade och ogillade Italien, för att de är duktiga, men förstör för sig själva. De kan också så mycket mer. Luca Toni, herregud vad det gick illa för dig. Det var nästan en förbannelse. Jag tyckte inte att ni skulle gå vidare, men samtidigt ville jag ändå, antagligen för att en del av er är fantastiskt snygga.
Och Tyskland. Duktiga duktiga Tyskland, med sin robotkänsla och sitt väloljade maskineri. Jag kan inte engagera mig i ert spel, ni är underligt nog osympatiska. Jag ser hellre ett passionerat lag som missar än ett så kontrollerat och organiserat men kallt lag som vinner. Jag gillar inte när ert spel vinner, och jag lyckas aldrig hamna i ett matchval där jag håller på er. Ni är alla kugghjul som kretsar kring Michael Ballack, och trots att jag kan så många av era namn förblir ni identitetslösa för mig.

Slutsatsen var att EM i år inte alls vart som jag trott, men att jag var riktigt glad åt Spaniens vinst. De var fantastiskt duktiga, allihop. Från målvakt, back, mittfällt till den ensamme forward som stod kvar efter att talangfulle Villa oturligt nog åkte ut. Och på tal om snyggingar på fotbollsplan - min spanska favorit Fernando Torres är så fin att han helt enkelt är nästan för söt. Mitt enda problem med att jag gillar honom är väl att var och varannan fjortis säkert gör det också, eftersom han är så ung (men ändå äldre än jag! Vilket det var många som inte var under EM i år >_< )

Hur som helst: det var ett fint EM, det spelades bra fotboll, och så två år kvar till VM.

Kramp

Det gick ändå helt OK idag. Så mycket bättre än jag förväntat mig åtminstone. Varje period är på fem dagar i streck, och de tidigare två gångerna har jag efter den första sessionen lidit av grav yrsel, illamående och dessutom fått stå ut med att blöda som en stucken gris från huvudet.
Inget blod idag, knappt någon yrsel. Vänstra armen krampade något fruktansvärt under nålen, jag blir rädd när den gör det. Jag kan inte röra på mig heller, då gör det ont där alla andra nålar sitter. Benen... det gör ont när hon sticker mig i benen. Kom därifrån i tid, med en halvt avdomnad arm, fastän hon lossat lite på den nålen. Molande tryck i huvudet.

Tog mig till jobbet sen, var där i över åtta timmar. Högklackat eftersom sneakersen gått i bitar och fötterna skrek värre än den krampande armen. Var inte så effektiv idag, men kunderna var dessutom få och jag lite vinglig. Det ösregnade i flera timmar och jag ville mest bara stå utanför och låta det skölja över mig, även om jag inte kunde.

Tillbaka till nålbordet imorgon. Varje dag resten av veckan. Jag hoppas jag ska slippa den fallande känslan, jag mår dåligt av den. Jag vill inte att det blöder och jag tycker inte ens om nålar! Varför gör jag det här? Varför?
Men det är väl ändå inte så farligt? Om det funkar, så är det väl inte så farligt? Då är det ju värt det. Säg att det fungerar. Snälla snälla snälla, låt det fungera.

Är för nervös för att sova men jag måste ju upp tidigare än tänkt för nu har busstrejken satt igång och jag måste gå en till två timmar av vägen varje dag. Hur ska jag göra det utan ordentliga skor? Varför kan inget någonsin klicka och vara på min sida? Bara några dagar. Några ynka dagar, kan jag inte få det? När jag ändå måste tvärs över stan och ligga där med nålar i hela kroppen, och samtidigt äta 24 tabletter om dagen, kan inget gå min väg då heller?
Nej, nej det kan visst inte det.

Respons

Midsommarafton, och jag var på stan med Balsam. Jag är äldsta barnet i min familj, men om jag hade haft en storasyster så skulle jag vilja att det var du B.
Kärlek.

---

På annat håll har jag fått veta att jag borde blogga igen och snart, då mitt senaste inlägg var "tråkigt". Först tänkte jag: Det skiter väl jag i, jag skriver ju för min skull! Men så inser jag, att jofan, jag bryr mig ju visst! Så här kommer min respons:

Kära vän,
jag ber om ursäkt för att texter där jag blottlägger mig själv, min oro, och hur dåligt jag mår, är tråkiga. Att det faktum att känslan av att jag drunknar, och stundom känner mig alldeles tom, saknar underhållningsvärde.
Oroa dig inte, från och med nu kan vi alltid prata om roligare saker (som musikaler eller snygga skor) istället för mina problem!

Som ett extra tillägg vill jag även påpeka att jag på måndag återupptar mina besök hos min akupunktör. Det blir min första undersökning sen i höstas, och om två veckor lär jag ligga två timmar om dagen i fem dagar med 30 nålar i kroppen och se ut som om jag varit med om en igelkottsolycka. Det om något, är nog roligt.

Rag Doll

Hey there sweetheart
you’re such an odd little toy
dainty yet crude,
are you a girl or a boy?
Not that it matters,
but I see in this case
behind those long bangs
hides a painted girls face.

Little toy girl,
truly a strange thing.
Are you coin-operated,
or a puppet tied to string?
There’s no heart in your chest
no blood and no veins
you don’t burn in the sun
don’t freeze when it rains.

But if I push you around,
you make a fierce sort of rattle
like the wheels inside are broken
yet you’re still up for a battle.
And when I wind you up
you talk and sing for hours
for a moment you seem free
then you sweet expression sours.

There’s something wrong with you
yet you’ve hid it well with lies
until this day I’d never met
a puppet-girl who cries.
What is it you’re mourning,
is there something that you’ve lost?
Isn’t it worth fighting for
no matter what the cost?

Then you turn your marble eyes
to look at me in tears
and all I see before me
is a patchwork made of fears.
You’re just one little girl
turned into many things,
and they can’t make up their minds
so they pull you apart with string.

You’ve forgotten how to breathe
can’t remember how to live.
They’ve hollowed you all out
‘til there’s nothing left to give.
Then I realize what you know
that it’s too late for hopes and dreams
you’re just a lost and lonely rag doll
and you’re splitting at the seams.

Reseplanering

Ibland undrar jag om jag inte är zigenarbortbyting. Och då pratar jag om den romantiserade bilden av romani - passionerade själar som lever i det fria och på vägarna, som inte klarar av att vara inspärrade eller rotade för att det tär på själen att inte vara på väg någonstans, inte få vara på resande fot. Löjligt, jag vet.

Men det är verkligen så att det river i mig att få flyga ut i världen och se mig omkring. Det finns så mycket att se och känna och uppleva, hur kan jag bara acceptera att jag inte ska ha möjlighet att få det? Det finns ingen poäng med att slösa bort mitt liv med att kliva upp varje dag, gå till jobbet, tjäna pengar, och sen gå hem och sova. Hamstra mina magra slantar. Varje dag, för resten av livet. Du har så rätt B. det kan inte vara ett liv som är tänkt att levas.
Va fan är det bra för? Jag vill resa! Jag vill slösa bort de där hårt förvärvade slantarna, det spelar ingen roll om jag lever hela livet utan någon materiell lyx eller bekvämlighet förvärvad för ett vuxenliv. Det måste, måste, finnas ett sätt för mig att få lite av båda.

Jag har så storslagna planer men inga pengar. Det är ju såklart där det tryter. Men det är en omväg, inte en återvändsgränd. Jag ska ut i världen. Ibland är det ett äventyr bara att lämna Stockholm. Jag älskar den här staden, men den får mig att sega ihop.
För det närmaste året har jag iaf en preliminärt utstakad plan, nu gäller det bara att halvt jobba ihjäl mig själv. Jag ska utomlands minst två gånger inom ett år har jag tänkt, och åtminstone en resa ska vara till ett land jag inte besökt tidigare.

Optimistisk reseplan för 2008/2009:

Juni 08 - Husarö
Juli 08 - Lingbo
Augusti 08 - London (preliminärt)
Augusti 08 - Tjörn (preliminärt)
Augusti 08 - Linköping (preliminärt)
Höst 08 - Huddiksvall (preliminärt)
Höst 08 - Neapel/Pompeji
Vinter 09 - Egypten
Vår 09 - Iran
Höst 09 - Japan

Look out world, I'm on my way...

Den stora frågan är...

...vill man vara Batman, eller Batmans flickvän? Jag känner mig delad... det är trots allt Batman. Vem vill inte vara hans flickvän?

Wilde Quotes

“Be yourself; everyone else is already taken.”

- Oscar Wilde

Swans

Hur kan man känna sig så tung i huvudet men tom i kroppen på en och samma gång? Jag är hemma från jobbet idag, ringde in sjuk och låter helt förjävligt när jag pratar. Kroppen är matt, själen är sorgsen.
Jag försöker skriva en recension åtminstone, och lyssnar på Tchaikowskys Dance of the Swans. Ibland undrar jag om det finns ett mer fantastiskt, eller ens vackrare stycke. Det berör så djupt att det inte går att beskriva.

Jag var i Uppsala över helgen. Jag känner många härliga människor där, det är en lycklig tanke att vi kan ses igen snart.

Left the Building

I'm leaving town. I've packed my bag, washed my hair, ate my breakfast and now I'm getting ready to leave this joint behind - and it feels great, even though it's temporary, like all good things that must come to an end...

The air seems... easier to breath, when I know I'm on my way somewhere. When I'm on the way to see new things, live new things, feel new things. When I'm in Stockholm, I so easily slip in to the wheel of the emotional swamp-world.

Maybe that's what I should do. Just collect my meager savings and fly away from here.

House of Many Ways

Den är här. Här.
House of Many Ways, tredje boken i Diana Wynne Jones serie om Ingary, som började med en av mina favoritböcker Howl's Moving Castle, för sisådär 25 år sedan. Den finns i butik nu. Och jag är alldeles till mig och samtidigt ifrån mig, för hur fan ska jag orka vänta tills den kommer ut i rätt pocketupplaga?!