Sweet Home Alabama.

Jag kom hem igår (OK, jag började skriva det här i fredags men postar det på tisdag. Sorgligt.) efter tre intensiva veckor i Iran. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill knappt vara hemma. Om jag haft möjligheten att stanna dubbelt så länge hade jag gjort det utan att blinka. Utan att fucking tveka en endaste sekund. Min mamma brukar säga att det är hemskt hur jag inte tycks sakna folk över huvud taget. Att jag skulle kunna vara borta från min egen familj utan att känna att jag saknar de alls bara för att jag går upp i mitt resande. Det är inte sant. Jag är bara en sån som tar min tid. Jag menar en vecka är ju ingenting, hur tusan ska jag börja sakna någon efter en vecka? Men visst saknar jag. När jag pratade i telefon med pappa och lillebror kände jag att jag saknade de. Inte så att jag önskade att jag var hemma dock. Snarare att jag önskade att de också var i Iran med oss. När jag fick SMS eller SMS:ade kände jag att det var så synd att jag inte bara kunde ringa upp kompisen i fråga och säga hur jag hade det. Men farligare än så var det oftast inte, mest för att det var så mycket som hände där och så många att träffa att man knappt han tänka på livet här hemma. Det verkade så fjärran. Minst av allt saknade jag iaf SL, för de saknade jag inte alls, om inte mindre =)
Eftersom jag hade sådan sporadiskt tillgång till Internet därborta, bestämde jag mig för att föra dagbok över mina dagar där. Mao, detta är något av ett evighetsinlägg. Ni som är intresserade (typ Kori och Ali ^^) får gärna läsa och känna er hängivna och duktiga och uppskattade av mig över att ni inte tröttnat och gett upp efter första stycket. Så, då börjar jag:

Dag 1 Vi landar till kvällen i Teheran, Mehrabad Airport. Det är +3grader, mörkt och luften är dålig. Det känns väldigt Teheran med avgasfylld luft, tyvärr. Morbror Hadi hämtar upp oss och vi åker till deras lägenhet i Gisha där vi tillbringar resten av kvällen med hans familj och bland annat ser ett avsnitt av en komediserie som nyligen börjat gå på tv. Det är mysigt och trevligt. Bilden här är på mig i min utomhusmundering i Sverige och i Iran.



Dag 2 En otroligt lugn första dag. Mest varit hemma och har t.o.m. pluggat kanji och känt mig duktig. Min kusin Mojgan och hennes två ungar kommer förbi under dagen och det är så udda att se hur barn växt i ens frånvaro. Man vet ju att de gör det. Men det är svårt att föreställa sig två års förändring. Man måste se det själv.
Jag tar en promenad i området med min kusin Samin. Samin är två år äldre än mig, så det är ganska lätt att prata med honom, mycket gemensamma ämnen som studier, livet, musik osv. Jag påpekar för honom att det varit min minst händelselösa promenad i Iran någonsin, vilket jag tycker är väldigt skönt och samtidigt komiskt. Han undrar varför. Jag påpekar att alla andra gånger vi bara varit två som promenerat så har jag alltid varit med en tjejkusin och då kommer det alltid fram killar och stöter på en. (Seriöst, all segregering mellan könen har gjort folk svultna efter uppmärksamhet. Jag vågar inte ens svara på killars tilltal på stan för då hänger de efter en som svultna djur. Det är helt sjuk vad de kan säga för att få uppmärksamhet, och man måste hålla masken och blänga och låtsas om ingenting... Samtidigt som det är otroligt jobbigt har det blivit vardag. Mina tjejkusiner säger att om det skulle hända att de är ute någon gång utan att en endaste kille kommit fram och kommenterat eller smickrat eller sagt nått, så skulle de gå hem och känna sig jättefula. Helt sjukt. ). När jag var ute med Samin sa inte någon någonting. En gång var det en kille som helt tydligt spanade in mig och sen kom fram till mig, bara för att upptäcka att Samin klivit fram och ställt sig emellan oss på ett ögonblick. Killen synade Samin (som var huvudet längre) nerifrån och upp, mötte hans blick och tvärvände. Jag höll på att förgås av skratt. Lite senare gick vi på trottoaren och det var fullt med folk. Jag gick nästan rätt in i ett gäng vakter, för det fanns inget utrymme för mig att komma undan. Det sista jag ville var att dra uppmärksamhet till mig själv, och inget skulle nog ha hänt, även om jag verkligen verkligen inte vill klampa rätt på vakterna. Då tar Samin plötsligt tag i min axel och flyttar mig som om jag vore lätt som en handske och säger bara "Gå här istället Nahal". Det är så enkelt att promenera med dig, säger jag till honom. Och han svarar med ett skratt: Klart som fan! Det är ju jag som gör jobbet, du bara roar dig! Han är hur kul som helst, min kusin. Lite som en storebror, minus allt det jobbiga med bröder :P
Till natten blir det hemskt nog stopp i toaletten. Den där fördömda persiska toaletten är min värsta mardröm. Det visar sig att det inte är mitt fel att det blivit stopp. Det har hänt tidigare och rörmokaren ska visst ta en titt på det hela. Men det spelar ingen roll, för det är ändå jag som måste gå och säga till min morbrors fru att det blivit stopp. Känner mig som en fem-åring som kissat på sig. Det är så pinsamt att jag vill dö. Typiskt att det måste hända just mig.

Dag 3 Pluggat, planerat och skrivit recensioner till jobbet. Vi är hos Mojgan till lunch och sen ser jag lite på Harry Potter 4 med mina hyperaktiva små kusinbarn. Höjdpunkten utan tvekan är att jag ringt Balsam nu ikväll och pratat med henne. Vi tänkte träffas imorgon då vi ska åka och se några slott norrut. Tyvärr var vi tvungen att ändra planerna då hon bor på motsatta sidan av stan, alltså nästan 1,5 timma bort, och dessutom ska mina kusinbarn tydligen med vilket innebär att vi alla inte skulle få plats i bilen. Men det var tokfint att prata med henne. Hon har blivit sjuk, stackarn, och jag visste inte om jag skulle tycka mest synd om henne, eller skratta åt alla knäppa läkarbesök och huskurer hon har fått utstå.

Dag 4 Vi äter lunch på restaurang och maten är ljuvlig, ljuvlig. Härligt, för det är det enda bra under hela dagen. Vi fastnar i bilköer och det tar tid att komma till slotten. Det visar sig att min kusin felinformerats om öppettiderna dessutom, det har hunnit stänga en halvtimma innan vi kommit fram. På hemvägen fastnar vi ännu mer bilköer. Tar 3,5 timma att komma hem till morbror och jag är åksjuk större delen av tiden. känns bara bortkastat alltihop och jag är bara glad att balsam slapp hänga med ändå. Vi hinner hem till den där komediserien iaf, Baghe Mozaffar - Mozaffars park. Jag gillar serien, den är riktigt rolig. Jag har ont i ögat och jag vet inte varför.

Dag 5 Alla mina "Onda Ögat" skämt har realiseras. Det är Karma säger jag! Jag vaknar upp med en ögoninfektion som får mig att se ut som Disneys version av Quasimodo. Syrran är rädd för mig och själv vill jag bara gråta (vilket jag ändå gör för ögat är så svullet och irriterat). Tack och lov för solglasögon! Jag packar våra väskor för vi ska flyga till Ahwaz under eftermiddagen. Känns så synd att vi aldrig hann se något i Teheran. Tredje gången jag är här och vill hinner aldrig se något av staden. Jättetrist.
Vi flyger iaf till Ahwaz, en stor oljestad i söder där halva min släkt (typ hela pappas sida av familjen utom en farbror) bor. Det är morbror Mehdi (vi bor hos mammas sida av släkten då det bara är jag, hon och Nina som rest) som hämtar upp oss och vi äter middag hemma hos hans dotter Negar. Söta Negar är sig lik, brutalt ärlig. Hon påpekar att jag blivit mullig och frågar sen rätt ut om jag alltid haft så stora bröst och om hon bara glömt det. Jag vill mest gå under jord. Jag säger att jag behöver gå ner 5kg (egentligen 8...) och inser senare under kvällen att jag funnit motivation till att bry mig. Det krävs visst att folk ska börja kalla mig tjock innan jag vaknar upp och inser fakta. Till kvällen messar jag lite vänner här hemma och beklagar mig över ögat.

Dag 6 Mitt öga var lika hemskt när jag vaknade idag. Jag tar Ipren för det gör så ont och jag har varit hos läkare. Vi åt lunch hos min kusin Lalehs familj idag. (Jag har 35 kusiner var av 25 bor i Iran). Laleh är gravid, jag ska få fler kusinbarn!! Gah! >_< ännu fler som kallar mig moster Nahal, jag känner mig så gammal. Efter lunch är vi hos en ögonläkare som är till noll hjälp. Jag måste tydligen ha varma kompresser på ögat och fortsätta ta Ipren. Har värken inte lagt sig inom 3-4 dagar kan jag uppsöka specialist. Har ögat inte blivit bra alls inom 2-3 veckor måste jag kanske fixa det kirurgiskt. Det är tydligen någon form av vagel under ögonlocket. Jag har inte fått vaglar sen högstadiet och nu får jag två inom loppet av 2 månader. Otroligt (den förra var ju inte på långa vägar så illa som den här, men den har däremot inte försvunnit helt, syns lite svagt på andra ögonlocket, men så har jag ju alltid kajal runt ögonen...) Underbart. Jag är m.a.o. ful som stryk resten av resan, kan inte ta foton med släkten utan solglasögon och måste kanske operera ögat. Jag är såklart inte så ytligt att de två första punkterna stör mig mer än det sista, men nog fan stör de mig.
Jag misstänker att Karma hatar mig. Hela hösten har varit fruktansvärd och nu det här, t.o.m. när jag är utomlands! Eller så är Karma i komplott med Henrik. Henrik är mycket elakare än jag men har hur bra Karma som helst. Inte för att jag inte unnar honom det, klart jag gör. Men det måste vara en komplott. Jag misstänker att Henrik och Karma har ett förhållande bakom ryggen på mig. Det skulle dock insinuera bög-vibbar, då min bild av Karmas personifiering är en man, och jag tror att bara jag finner detta komiskt. Henrik har iaf gett mig massa musik att ta med på min resa, så jag antar att det är fult att misstänka honom för komplotter. Det är sånt man får dålig Karma av...
Negar klippte mig idag! Hon har klippt mig i samma frisyr som sist och det vart tokfint. Men jag har fått den längsta delen (som Kori så kärvänligt kallat "svansen" medan hon drar i den) avklippt. Så just den delen har kortats av med över en decimeter vilket jämnat ut håret till lite nedanför axlarna. Jag saknar redan att ha långt hår men måste vara realistisk. Jag mår inte bra och mitt hår tar stryk av det. Jag har börjat tappa hår igen och jag orkar inte med det. Jag vet att det antagligen är för att jag mått så dåligt under hösten, men jag orkar verkligen inte gå igenom det igen. Jag gillar mitt hår, det är fint. Så jag har hellre kort hår än inget hår, såklart. SMS från Sverige idag, mycket trevligt.

Dag 7 Hem till farmor! Farmor kommer inte kalla mig mullig, men det är väl för att hon tycker småtjock är hälsosamt. Jag har aldrig vägt såhär mycket. Och jag har aldrig varit den som smusslar med min vikt, så nu offentliggör jag den. Vikt: 63kg. Mål: 55kg. Jag är 160cm, så 63kg är lite i överkant. Min mamma är trebarns mor och väger 4kg mindre än mig. Dags att vakna Nahal. Smell the Hot Cocoa (and say no, dammit!!), so to say....
Nästan alla pappas syskon och deras familjer samlas hos farmor. Hon är verkligen navet i det hela. Det är så grymt att se hur alla droppar in efter varandra in mot eftermiddagen/kvällen. Min kusin Samira (notera att jag är utan sjal på vårt foto tillsammans!) är nog den på pappas sida som jag umgås mest med. Hon är hur rar som helst och jag och hon drar ut ett par timmar till kvällen för att åka till parken med hennes semi-hemliga pojkvän. Han är trevlig. Jag tar lite foton men oroar mig för att minneskortet inte ska räcka under hela resan. Borde ha skaffat ett nytt. 81 bilder är ingenting, speciellt inte om jag ska ta bilder av varenda släkting åt mamma...
Vi åker tillbaka till farmor och äter middag och alla pratar och pratar och pratar om allt mellan himmel och jord. Vi är inte tillbaka hos morbror för en midnatt. Men det var roligt =)



Dag 8 Upp klockan 8. Morbror tar med oss till mammas hemstad Dezful. Jag har fasat inför det hur länge som helst känns det som. Vi besöker morfar och min yngsta morbrors grav. Båda dog för ca 30 år sen men jag har aldrig vart där. De ligger på en gammal gravgård. Visste inte riktigt vad jag skulle göra, satte mig ner och titta mest på gravarna. Morbror sa att de behövde restaureras och jag höll med, men det var rent och fint iaf. Innan besökte vi morbrors frus grav och dess för innan mormor. De ligger på en annan plats, rent av omgivna av släktingar till mamma. Mormors grav är den senaste i hennes rad. Marken runt omkring har blivit lerig efter allt regn och smutsat ner hennes sten (i Iran ligger alla gravstenar plant längst med marken, vilket obehagligt nog gör att det ser ut som stenlagt golv och folk går på det när de ska till en viss grav. Det hela är svårt för mig, men jag antar att det passar hela "av jord är du kommen, till jord skall du återvända"- konceptet) och det stör mig att den är smutsig. Morbror gör rent gravarna och jag står mest där och känner mig oduglig och vilsen och värdelös. Och sen känner jag ett specifikt ingenting också. De andra går vidare och jag står kvar vid mormor och fortfarande ingenting. Bara detta växande stora svarta ingentinghet av känslor som borde vara där men som helt plötsligt bara försvunnit och låst om sig och lämnat mig alldeles tom och ensam. Jag vet inte varför, men jag önskar att jag kunde gråta. Gråta och känna mig mänsklig igen. Eller åtminstone som mig själv. Nu känner jag mig bara död och det är så fruktansvärt att jag bara vill sätta mig i bilen och åka därifrån. Varför varför varför mormor? Varför tog det slut såhär? Du förtjänade bättre än det du fick. Jag saknar dig, saknar saknar saknar och det kan inte komma fram för jag är tom och död som sten själv där jag står vid dig och vet att du är där men inte där. För alltid där men aldrig mera med mig. Du förtjänade bättre. Vi älskade dig. Jag älskade dig, älskar dig.


Väl i bilen pratar mamma och morbror och jag börjar slutligen gråta, tyst för mig själv och för första gången sen jag kom hit har jag kvar slöjan på huvudet medan vi åker så jag kan gömma ansiktet däri. Jag gråter för mig och för mormor, men kanske mest av allt för morbror, som besökt sin fru varje vecka, i en annan stad än den han bor i, i snart två år. Hon blev påkörd en månad efter att jag var i Iran sist. Det kom så plötsligt att ingen kunde fatta det. Jag tror verkligen att en del av honom dog med henne. Han säger själv att han tycker det känns som om hon ligger där och väntar, och varje torsdag besöker han henne (då torsdagsbesöken i Iran är ekvivalent med kristna länders söndags besök i kyrkan) och känner sig som ett batteri som laddats om. Då kan han fortsätta en vecka till. Då kan han stå ut en vecka till. Det var fruktansvärt att höra det ur hans egen mun och det kändes som om ingen slöja i världen skulle kunna dölja hur ont det gjorde i mig.

I kväll är det dessutom Shabe Yalda, längsta natten på året. Det brukar firas med fest, vilket jag inte alls känner för. Men mamma besökte gravarna igen nu i eftermiddag och har träffat massa släkt och gamla vänner och vi är bjudna hem till en bekant till henne över middag.

Dag 9 Shabe Yalda var mysigt med sång och dan (ja, jag kan dansa persisk dans...) och god middag. Men även om vi var rätt få kändes det udda att va hemma hos en för mig fullständigt främmande människa.



Vi skall tillbaka till Ahwaz, men morbror gör en avstickare på vägen och tar oss till ruinerna av tempelstaden Choghazanbil (å, vilket underbart namn att uttala ^^) Jag tycker det är hur intressant som helst. Choghazanbil byggdes mellan 1275-1240 f.Kr. av själva staden, som var uppbyggd inom fem olika murar, finns inget kvar, utan bara själva templets ruiner består. Det är nu kulturmärkt, och där har man hittat den äldsta formen av tegel till byggnadsverk på hela jorden. Templet var då 5 våningar högt, och vissa saker finns fortfarande utmarkerade, offerplatser exempelvis. Choghazanbil restes av Elam-folket, och väldigt lite är känt om dem. Tydligen vet man fortfarande väldigt lite om deras tro, och man har inte lyckats tolka deras skrifter. Choghazanbil förstördes av Ashour-klanerna ca 640 f.Kr.
Väl tillbaka i Ahwaz hinner jag med lunch och snabb dusch hos Laleh, och sen iväg till farmor för fika och senare faster för middag. Jag är utmattad av allt kringflängande och känslomässigt urvriden, men att vara med kusinerna är så kul att man inte lägger märke till de jobbiga känslorna.

Dag 10 Idag körde farbror Rostam, pappas lillebror, och hans fru oss till pappas hemstad Haftkeal. Samira följde med. Det var hennes första återbesök på flera år, hon föddes själv där. Det hela var en väldigt blandad upplevelse. Bäst var alla historier om pappa som ung och om farfar. Min farfar dog i hudcancer då jag var elva, och jag har aldrig sett honom. men tydligen var han en storväxt man. Han jobbade i oljeraffinaderierna och jag tänker underligt nog på krigardvärgar i rollspel, för han var inte särskilt lång, men väldigt bastant. Jag har fan världens coolaste ursprung. Alla familjer har sina släktmyter och historier (Kori babe, din morfar har tydligen varit en otrolig prickskytt). Min far- och morfar (tyvärr var sällan kvinnor särskilt framträdande på den tiden, men även mormor och farmor har sina historier) har blivit myter i sina hembygder. Min farfar har tydligen haft ihjäl ett vildsvin och 9 vargar (nej, inte såna vargar man har i Sverige, utan mer lika coyotes och andra ökenvargar). Nu är inte jag pro-jakt, men jag är imponerad ändå. Vildsvinet har tydligen (enligt berättelsen) rusat på honom där han slagit läger nära floden och farfar har dränkt den i vattnet. Det måste vara överdrivna historier som alla haft en 50-60 år på sig att växa sig övergödda, men de är så roliga och intressanta att höra att jag bara slukar de utan att tveka. I'm a child of local celebreties and heroes, who would have thought...
Det jobbigaste med Haftkael är att det inte är mycket kvar av den stad det en gång varit. Det brukade vara en oljestad och då pappa växte upp var engelskmännen många, och det lämnade sina spår. Mycket importerades och mycket gjordes bättre och enklare för engelskmännens skull, de ville ju ha det bekvämt. Men oljan tog slut och engelskmännen drog och nu finns det inga som satsar på staden, hälften tycks ligga i spillror. Vi besökte pappas barndomshem.. Bakgården fanns inte kvar och familjen som köpt huset var hemma och visade oss runt. En något tokig pojke från kvarteret sprang runt utan byxor när vi skulle hemåt. Mamman i familjen som köpt pappas hus sa åt honom att det var illa att springa naken och att han borde sätta på sig byxor, eller kalsonger åtminstone. Ungen flippade ut, plocka upp en gatsten och kastade mot oss. Ironiskt nog flög den över alla våra huvuden och träffade just kvinnan som sagt åt honom att ta på sig kläder i tinningen. Det började blöda och hela situationen var riktigt bisarr och en helt oväntad avslutning på vår dagsutflykt. Jag hade med en lånad filmkamera, så jag tog tyvärr inga foton. Men jag har ett på vägen mellan Haftkael och Ahwaz. Det är himla synd att jag inte fick en bild på den underbara solnedgången. Det var verkligen något overkligt vacker, men jag har fångat det på film åtminstone.
Vi äter middag hos min faster Zivar och jag och mina kusiner sitter och tjattrar om allt möjligt. När vi åker hem till morbror över kvällen har jag en liten knut i magen. Det är sist gången under resan som jag träffar pappas sida av släkten (bortsett från farbror Godarz) och jag har ingen aning om när vi kommer ses igen. Det svåraste med avskeden är inte saknaden sedan utan ovetskapen om när man kommer att ses igen.

Dag 11 Packa, packa. Vi har en mysig lunch hemma hos morbror Mehdi med familj. Jag tycker om morbror Mehdi, han är snäll och rolig och pratar med en sådan grov dezfouli att det nästan låter arabiskt. Han har alltid skratt i rösten och det känns tryggt. Vi flyger till Esfahan till kvällen, jag säger hejdå till morbror och mina kusiner och önskar att jag och Negar hade hunnit umgås mer. Hon är så jävla kul den tjejen, och det känns alltid som om vi knappt hinner få något sagt innan jag ska dra iväg.
Esfahan är kallare än de andra städerna hittills, men det är vackert och jag trivs här. jag trivs nog bäst här av alla platser vi är på, för jag älskar att va hos moster Azime. Hon är härlig, hennes man har världens skönaste humor och min kusin Nasim bor här, och vi kommer så underbart bra överens. Hennes storasyster Bahar är gift och bor i Teheran, men hennes lillebror Kiarash är hemma. Nasim själv är i Kashan och pluggar, men kommer hem från Universitetet på tisdag. Det blir en lugn kväll med en del skratt och prat. Kia berättar en del av deras galna skolhistorier och jag skrattar mig halvt fördärvad. Han är precis som en lillebror, och är bara fyra dagar yngre än Milad. Jag saknar Milad lite när vi sitter och prata om skolincidenter. Han borde varit här.
Det är Julafton och jag får SMS hemifrån och det är ju alltid trevligt.

Dag 12 Sov i evigheter. Sen var jag tvungen att följa med ut på stan för att ta foton till persiskt leg och det är deprimerande hur tokigt ful jag blir då de tvingar mig att täcka hela håret.
Jag har huvudvärk av och till sedan kvällen innan, men ögat är åtminstone bättre nu. Till eftermiddagen pluggar jag lite igen, och så ser jag på Baghe Mozaffar.

Dag 13 Det värsta med att sova länge är att min mamma alltid tycker att det finns en gräns för hur länge som är länge och vad som är för länge. Idag har jag varit duktig och pluggat lite under dan, Jag misstänker att det inte blir mycket av det nu när Nasim kommit hem. Sitter vi väl och pratar till mitt i natten som vanligt.
I eftermiddags var vi hos en sömmerska. Vi har fått tyg av farmor och mamma vet aldrig va hon ska göra av allt, så nu tog moster med oss till en sömmerska. Det var kul. Hon tog mina mått, frågade vad jag ville ha, och sen fick jag välja snitt och komma med input. Hon hade en tidning med massa olika plagg, men den var sydostasiatisk och alla modeller var typ pinnsmala kinesiska tjejer och jag skulle bara se tokig ut i det de hade (och en del var hemskt fult). Det enda jag gillade förutom en skoluniformsinspirerad dräkt var en japansk kimonolik klänning, men mitt tyg passade inte till det. Medan vi fixar det sista hos sömmerskan får moster plötsligt massa SMS. De har tydligen haft nätverks fel och alla mess kom fram på samma gång. Kia skriver, nästan panikslaget, att min farbror plus familj kommit redan och att han undrar vad han ska göra. Vi skyndar hem och tillbringar resten av eftermiddagen och kvällen med farbror och familjen. Farbror ser ut att ha blivit äldre än sina år. Hans son, Roham är lika gammal som min syster, men har drabbats av någon form av barn- och ungdomsreumatism. Det tär på hela familjen och han själv har blivit plufsig av all kortison. Min stackars rara pojk. Han är så klipsk och kvicktänkt när man pratar med en. Samtidigt märks det att han fortfarande har ett barns naivitet. Blygt frågar han om mina örhängen är äkta rubiner och jag tänker skrattande att det är fin, oskyldig värld han lever i. Jag svarar att de är 100% äkta plast och han skrattar själv åt det. Det gör mig ont att veta att han smärtas, lille kusin. Hans lillasyster Parnia tycks vara extremt blyg i början men mot slutet har det uppdagats att hon är ett litet busfrö. Innan de åker hem har Nasim hunnit komma hem från Kashan. Vi sitter upp hur länge som helst och bara tjattrar. Det är härligt att se att hon är sig själv, att vi fortfarande kan komma överens som vi brukar göra. Jag trivs så fruktansvärt bra med henne.

Dag 14 Idag har jag och Nasim bara slappat och babblat. Det har varit hur kul som helst. Vi svängde förbi ett nätcafé också där jag kunde kolla upp mailen. Men när vi skulle ut och handla hade affärerna mitt-på-dagen-stängt. Vi funderade på att komma ut senare (mellan 18-22 ungefär, har affärerna öppet igen) men vi sköt upp det till morgondagen. Ingen brådska.
Jag följde med mamma och moster till Imam-torget. Vi handlar allt från litet till stort och jag köper t.ex. Backgammon spelpjäser till pappa då det saknas i vårt bräde. Återigen önskar jag att jag köpt nytt minneskort för att kunna ta bilder av torget. Det är jättefint. Men vi har massa folk vi inte träffat än, och jag vill inte slösa bilderna, med tanke på att jag tog massa bilder runt om i Isfahan när jag var här för 7 år sen också.

Dag 15 Shoppat bort dagen med Nasim. Jag har köpt vykort, skinnhandskar, smink och kollat på lite souvenirer på Imam-torget som jag ska köpa senare. Jag fick de mest absurda kommentarerna när jag var ute. Allt från "herregud vad du är söt flicka!" till "Respektera slöjan!" (mao, dra upp slöjan och täck håret). En del killar följer efter oss och försöker få igång samtal och jag vet inte om jag ska skratta, bli störd eller bli rädd. En kille försöker prata med mig och när han inser att jag inte tänker svara så pekar han ut mig inför sina vänner och säger att mitt hår (min lugg sticker alltid fram från under slöjan) har samma färg som rostig ståltråd. Det var faktiskt dagens roligaste kommentar, men jag bara blänger och går. Nasim blänger ännu mer, och Gud hjälpe den som får hennes onda öga :P Jag vet, jag har hört att jag kan stirra rätt ondsint själv, men hon har de största ögonen jag sett. Hela ansiktet bara domineras av hennes blick, så när hon stirrar så märks det!
Ringde just Kori! Det var hur kul som helst att prata med henne även om det var kort. Vi pratade om lite allt möjligt, hennes flytt, Sundsvall- resan och hur jag har haft det (ögat bra, äntligen!) Det blev ett väldigt kort samtal, men så värt det. Ska strax gå och lägga mig. Upptäckte precis att jag glömt min packlista och listan med alla adresser hemma hos min morbror Mehdi i Ahwaz. Typiskt. Nu har jag ett dussin vykort som jag inte vet vad jag ska göra med. Fuck.

Dag 16 Fredag (helg!) Idag har vi varit på promenad i Koh Soffe (Soffe berget). Det var hur underbar vy som helst. Var där för 7 år sen också, men minns inte om jag tog några bilder då. om jag gjorde det så har väl mamma de. (Det är förresten mamma och jag på bilden nedan...) Det var, hör och häpna, hur skönt som helst med lite ansträngning och motion. och utsikten och den härliga luften gjorde det ju bara ännu bättre.




På kvällen tar Nasim med mig till nätcafét igen, där jag obstinat som jag är, letar upp alla adresser via Eniro. Det var ganska lätt, utom i vissa fall där jag var tvungen att söka på kompisarnas föräldrars namn för att få upp adresserna. Jeez, jag vet inte ifall jag bara är knäpp eller en bra vän. Jag skrev iaf alla mina vykort nu ikväll, och imorgon när posten har öppet igen ska jag dit och skicka iväg allt. Korten lär komma fram en vecka efter jag själv, men då är jag i Sundsvall så det gör inget.

Dag 17 Tandläkarbesök idag. Tänkte att jag lika gärna kan ta det här. Vi tog en bild. Fan för svensk tandvård. Undre hela min uppväxt fick jag höra att min underkäke är liten men att det skulle växa till sig och att mina sneda tänder i underkäken skulle rätta till sig. Sen fick jag vet att det inte skulle ske men att jag har för bra bett för tandställning. Sen slipade de mina tänder under extrema plågor (man bedövar inte för slipning) och så sa de att du inte tänker dra ut mina visdomständer kirurgiskt utan väntar och ser.
I Iran undrar de vafan jag inte fått tandställning för. Här fasar de inför tandslipning (det skadar emaljen och ger slitskador i framtiden). De visar på bild att mina visdomständer fått så lite plats i min alldeles för lilla underkäke (ärftligt…) att de kommer växa snett in i mina andra tänder och måste tas ut kirurgiskt. Är det inte underbart att allt det kommer fram efter man fyllt 19 så att jag måste betala flera tusen i Sverige för att få sådant gjort som jag påpekar att de skulle hjälpa mig med ända sedan jag varit 9? Underbart. Inte en chans alltså. Jag måste till Iran nästa jul igen tror jag och bara fixa tänderna.
Hos ögonläkaren: som jag misstänkte, min syn har blivit svagare. Inte kollat upp det på snart två år, så det var dags. Får antibiotika för mitt öga. Pratar om linser och han säger att jag får vänta med det till ögat är återställt. Låter bra. Jag funderar på att prova färglinser. Skulle va kul som omväxling. Gröna kanske...(vad tycker ni?)
Sista besöket till Imam-torget. Jag köper allt från en jaktkniv till smycken. Vi möter Dervisher på torget och jag lyckas sno åt mig ett foto av en riktigt blyg man =)


Postar dessutom vykorten. Mannen på kontoret måste ju ha varit helt dum i huvudet. Istället för frimärken poststämplar han korten för att det ska ta mindre plats. Bra idé tycker jag. Så varför kan han inte ställa in maskinen så att den stämplar rött i det stora tomma utrymmet i hörnet är det ska vara? Neeeej, han måste självklart ignorera det och stämpla en stor röd stämpel mitt i vartenda ett av mina vykort. Kul för de som ska få korten nu. Jag hoppas att de är läsbara.
På kvällen svänger vi förbi sömmerskan. Min topp och klänning är nästan klar, men de sitter för löst här och där, så hon ska sy in dem till imorgon.

Dag 18 Nyår. Jag packar alla våra resväskor. Jag tar efter pappa i den saken, jag packar bra, och då vill jag ha saker gjorda själv. Vi ska lämna av det mesta på Mehrabad flygplats och bra ta med oss en resväska till morbror Hadi när vi är framme i Teheran.
Hämtar upp mina kläder hos sömmerskan och de är jättefina. Enkelt men snyggt, jag trivs i det. På vägen hem svänger vi förbi den armeniska delen av stan. De är kristna och firar jul, så det är kul att se all belysning och allt pynt.
Väl hemma äter vi kebab och sen klär vi upp oss och tar lite nyårsfoton (Jag och Nasim.)



Dag 19 Jag mådde inte så bra när jag vaknade imorse. Ont i ryggen. Det är dags helt enkelt, inte mycket att göra åt.
Vi flög till Teheran i eftermiddags. Jag saknar Nasim som en tokig. Eftersom vi alltid tillbringar mest tid med mosters familj så står jag ju de närmast. Första gången jg var i Iran var sommaren 2000. Av två månader tillbringade vi en månad med mosters familj. När vi skulle åka ifrån Esfahan grät jag floder. Jag vart faktiskt lite tårögd nu också, men man tål väl lite mer nu. Jag får hålla kontakt via mail från och med nu istället.
I Teheran nu, det var så skönt att lämna av alla resväskor på flygplatsen. Kusin Saman kom och hämtade upp oss och jag kan tänka mig att han var lättad han med. han insisterar jämt på att vi inte ska behöva hjälpa till med resväskorna, men hur kul kan det va att bära upp 4 resväskor för tre våningar alldeles själv? Tur att vi alltid säger emot honom och morbror =) Vart en lugn kväll med middag framför TV:n med familjen. Te och prat efteråt och det känns skönt. Har fortfarande ont i ryggen, fast värre nu. Tagit min andra Ipren.

Dag 20 Var uppe till 3 igår och pratade med Samin. Hur mysigt som helst. Känns som om vi kan prata massor, men aldrig har tid till det. Synd bara att det ledde till att jag inte fick sova. La mig vid 3, vaknade igen typ halv 7 av otroliga ryggsmärtor. Var tvungen att ta mer Ipren och bara hoppas på att det skulle gå över. Jag tror jag måste skaffa nått receptbelagt. Fucking Ipren. Om det tar en timma för nått att kicka in medan man har ont är det ju helt jävla useless. Favorit är när det inte hjälper alls. Hallåå??! Vad är det jag tar det för, ska jag bara accepter att det flyter omkring smärtstillande i min kropp utan att göra verkan. Droga mig själv for nothing? Suck.
Vi tog taxi till min kusin Marjan i Karaj idag. Karaj är en småstad utanför Teheran som växt sig så stor att den nu nästan växt ihop med huvudstaden och ses på som en förort med större befolkning än Stockholm. Det tar en timma att t sig ut dit iaf. Vi äter lunch hos Marjan och jag träffar hennes lilla dotter Roshan för första gången. Roshan är bara 1,5 men hon liknar sin sju-åriga bror ganska mycket. Barman kommer hem från skolan efter lunch och jag slås över syskonens likhet igen. och de har de mest fantastiska ögon. Jag fattar inte, om det ligger i familjen att ha så grymt snygg ögon, varför har inte jag det?! Dessa ungar har seriöst så långa ögonfransar att det når ögonbrynen när se öppnar ögonen! Inte ens mascara kan hjälpa mig till det... Jag har inte träffat Marjan på snart sju år. Hon frågar mig, hemskt nog, om jag gått ner i vikt. Jag säger att det är kläderna som gör mig snygg, och att sist vi sågs, då jag var 14, så vägde jag nästan 10kg mindre än jag gör nu, och bara att säga det gav mig ångest.
Nära Marjans hus finns en moské (vars namn jag glömt...) Den har en stor begravningsplats, och många kända iranier ligger begravda där. Däribland en av mina föräldrars favoritpoeter, Ahmad Shamloo. Mitt namn är taget ur första raden i en av hans dikter. Shamloo är, trots eller kanske på grund av, sin popularitet, en nagel i ögat på regimen även efter sin död. Hans gravsten har krossats två gånger, och nu finns där bara en enkel sten med hans namntäckning inristad i. Först trodde jag att någon försökt rista något även i den nya stenen, men det liknar tydligen omslaget på en av hans diktsamlingar.


Efter besöket hos Marjan satte vi oss ännu en gång i en taxi, för att ta oss inte bara till Teheran, utan till Teherans nordöstra ände. I rusningstid. Det tog 3,5 timma! På den tiden skulle jag vara halvvägs tillbaka till Sverige på flyget. Det var mardrömslikt. Men vi kom fram tillslut, hem till kusin Bahar, gravid för första gången, och med tvillingar dessutom. Stackarn, jag tror alla är så hajpade att hon knappt får andrum. Hon själv säger att det känns som om hon snart kommer känna ungarna sparka ända upp i halsen på henne. Trots att vi åkt så länge stannade vi bara en och en halv timma. Andra släktingar till mig var där och det var trevligt. Vissa hade jag inte träffat förr (ingift släkt) och vissa hade jag inte sett på länge, som Amme Shokat (tant/faster Shokat) min morbrors frus mamma. Hon är en jättehärlig tant som alltid bedyrar att jag är en favorit, och vem kan motstå det ;) Jag är hursomhelst glad att vi åkte hem. Jag hade så ont att jag knappt kunde sitta ordentligt. Bahar påpekade skämtsamt att under alla de gånger vi setts så har jag alltid mensvärk. Jag sa att hon inte skulle ta åt sig. Det var inte hon som hade oturen som bara fick se den sidan av mig, utan snarare jag som bara lyckas lämna kvar det bestående intrycket av att alltid vara plågad. Fast när jag var i Iran för första gången bodde hon åtminstone fortfarande kvar i Esfahan, så hon har ju sett mig när jag inte är helt miserabel också, tack och lov.
Tagit min sjätte Ipren sen igår nu. Kunde ha vart värre.

Dag 21 Sista dagen i Iran! På förmiddagen besökte vi två vänner till mamma och pappa. En av de var Hadi Mohammadi, som är författare till böcker och läroböcker för barn, och den andra är hans kollega Zohreh Ghaeni, som blivit 2007 års Ordförande för H.C. Andersen - stiftelsen (tror jag det heter. De delar ut priser varje år till barnboksförfattare om jag inte misstar mig). De är iaf hur trevliga som helst, fast jag har ju träffat Mohammadi när han besökte Stockholm i höstas. En snäll farbror, det är vad jag tänker på när jag träffar honom. Typ den släktingen som kan berätta bäst sagor för en när man är liten.
Så har jag tillbringat eftermiddagen med att packa och packa om. Det känns som att en stor del av resan gått åt till att bara åka mellan ställen och från hus till hus. Känns som om jag jämt sitter och packar. Men samtidigt är jag nöjd med att jag använt vartenda plagg jag haft med, med undantag för en topp och en klänning. Detsamma kan dock inte sägas om mamma och Nina, som inte ens rört en tredjedel av sin packning. En hel resväska i onödan med andra ord.
Till kvällen var mammas väninna Nahid och hennes systerdotter på besök. Nahid och mamma var otroligt nära vänner och har känt varandra sen universitet. Vi fika tillsammans och senare tog jag och Samin en promenad. Jag tycker om att ta nattpromenader. Det är så synd att jag inte gör det hemma. Men jag vill inte gå själv och ingen annan där hemma vill sällskapa med mig så sent. Väl hemma tar jag de sista bilderna på kameran och säger god natt och hejdå till alla (utom Samin för han somna och jag hade inte hjärta att väcka honom, haha!) Jag kunde inte sova själv så jag satt uppe till 2-3 i köket och skrev, åt en macka, och sen låg jag på soffan och lyssnade jag på musik till fyra tiden. Sen var det upp, fixa till sig och åka iväg. Saman skjutsade oss till flygplatsen där vi hämtade upp allt undanlagt bagage. När Saman åkt iväg stod vi i kö från ca halv 6 fram till 8 då vi boarda planet. Det var fruktansvärt. Jag mådde så dåligt av värmen och trycket att jag fick yrsel i kön och var tvungen att sitta ner. En gammal tant gav mig ett äpple. Ända roliga var när de ropade på en i personalen. Jag var så trött och lättroad att jag höll på att gå i bitar när jag fick höra honom kallas Aghaye Golabi (Herr Päron). Nu har jag iaf suttit på planet i ett par timmar. Jag sov de 2-3 första, men de väckte mig för ett tag sen för lunchen. Jag brukar inte klara av flygplansmat, men det var faktiskt en god kycklingschnitzel, tänka sig. Hemma om 1 timma, kan knappt bärga mig.

---

Det känns som om jag gjort så gott jag kunnat. Vissa saker har jag inte tagit med, för jag vill inte =) Men så är det ju alltid. För er som orkat ta sig igenom detta nästan 10 A4 långa inlägg: Jag hoppas att ni inte ångrar er alltför mycket :P I never said you had to read it. Justja, sista bilden är på några av de saker jag köpte åt mig själv :P

---

Som avslutning tänker jag ta med en liten lista på sånt jag gjort etc. sen jag kommit hem =)

(Nej, jag såg inte ut såhär när jag var i Iran. Däremot ser jag nästan ut såhär i Stockholm ibland, när det är kallt. Jag lovar. Fråga Kori.)

Första telefonsamtalet (efter pappa): Kori onee-sama! No surprise there, babe =)

Den första kompis jag träffade: Sara! Fika och mysprat.

Den första julklappen: Från Joanne! (tack söta)

Första nyttiga syssla: Tvättade tre maskiner med tvätt redan samma dag som jag kom hem.

Den nyttig syssla som tagit längst tid: Städningen. Jag har inte börjat än, det blir bara värre och värre. Rena katastrof-zonen >_<

Det första jag åt: Skinka :P

Det första jag drack: O'boy!

Det första jag läste: Ny Bleach-manga

Det första jag såg: Nya avsnitt av Yamatonadeshiko Shichihenge

Vikt sen jag kom hem: 62kg

Det var allt. Khodahafez. Shab bekheyr.