Stripes

There's this store in Sweden called KappAhl, and I've got a membership card there solely to get 30% off on their stupidly expensive jeggings. Because of this, I sometimes also get campaign e-mail.
The latest one came today, explaining that they're launching a new collection called 'Hampton Republic 27', inspired by the exclusive beach-style life of the area mentioned. They also have a competition, were the winner receives a week-long trip for two to the Hamptons (worth 35.000SEK) and get to report back on the fashion trends there.


I'm thinking on joining in.


Oh please KappAhl, won't you pick me?
I love nice food and walks on the beach. I'll be a riot at the country club with my exotic face, honestly I could be their affirmative action friend! And I'll wear tennis skirts and striped, navy inspired t-shirts with thin-knit pastel cardigans over my shoulders. I already own pearl earrings, so you'll have nothing to worry about there.
I'll be sure to take lots of pictures too, of people and the current fashion and put them all in an album called 'My big, rich, super-WHITE vacation'. You'll adore it, I promise.

And every night I'll be at the club sipping drinks and laughing at mens insipid jokes about women, and the womens complaints about their foreign house-keepers/gardners/nannies, and we'll laugh and laugh and laugh at poor people and it'll all be just grand.


(Fuck. You.)

Spring Formal 2011

Amidst the assignments, appartment hunting, presentations, and all my other "must-do's", me and a friend attended Uppsala's Spring Formal, or as we say in Swedish, Vårbalen, this Saturday.

It was lovely. First of, my friend M is as charming as can be, and I am so happy he was my date. Since it was my first time there, he helped me out with some of the details, like the order in which you toast, and how to dance the waltz (believe me, I have no experience in wearing gowns, so the dancing in long skirts was quite tricky).
The food was rich and delicious, a five-course meal that I don't know how I managed to make room for. The drinks were abundant and the entertainment entertaining. I especially enjoyed the choirs own rendition of Rhianna.

All in all it was quite the experience, and after about 12 hours of partying, and 14 hours in a corset that's left my back bruised, I fell into bed completely exhausted, while a lot of the other participants continued with the festivities.

I think I got quite the taste for it. Now, it isn't really something one would do often, but I see the appeal. Once a year you get to dress up in a long gown, and donne jewelry and make-up you usually don't wear, feel fabulous, eat great food and have a lovely time. Why say no to that?
Of course, it's a bit on the expensive side, but worth it. And you can always be clever and choose a dress that will come in handy later on. I'm already planning on wearing mine at a friends wedding next year. Fancy and practical, just the way I like it =)

Stylo

During the past week, I've been doing some part-time work, preparing for a jurist conference on insolvency (yeah, it's probably as fun as it sounds, to be a lawyer...) here in town.
It's a few extra bucks for my planned trip to Madrid, and might lead to some additional small scale project-employments of the kind in the future.

Since I'm used to having classes in the afternoon and getting up late during the days, working so early is cutting in on my sleep hours. I mean, today I had to get up at 10 to 6. That's just wrong. But hopefully, it'll get me on a better routine, and I'll stop going to bed so terribly late (wishful thinking). Also, I haven't been to the gym again this week, and it's getting me a bit annoyed (which is a good sign! Not long ago I couldn't have cared less). But atleast I've been doing some walking. The office is on the other side of town, so it's a 45 minut walk at it's minimum in these weather conditions.

The other night, walking back home in the cold and dark, me and my friend were passed by a bike. The biker turned around and called my name, and to my surprise it was my former neighbour. He and his wife are really sweet people who recently moved out because they could not live with such crazy, loud people. They even apologized for not staying! We're very understanding of the fact that we are the problem, and forgive them for not loving us unconditionally :P
The point is, he had seen me from behind at quite the distance and still known it was me. It turns out, as he put it, he had "recognized that crappy hat", hahaha! I pretended to be truly offended and claimed that I loved my hat. He laughed and said that the boots also gave me away.
I thought about it for a second and replied in agreement "Yeah, makes sense. How many other girls do you know who wear big fur hats from the men's department, combat-like boots and a frilly skirt at the same time?"

I have an eclectic sense of style.

Säg Omelett

I ett förvirrat, svagt och alldeles för nyfiket ögonblick har jag gått med på att klä ut mig till en spelkaraktär till Ninas fotoprojekt.

Jag har aldrig varit förtjust i att fotograferas, och lyckas därför aldrig sitta still när jag är medveten om att kameralinsen har satt mig i fokus. Särskilt på senare år tror jag att det blivit värre. Men till och med som yngre tyckte jag alltid att jag blev konstig på bild, och det är kanske det obekväma kroppsspråket som är problemet.
Fördelen med detta projekt är som sagt att jag är utklädd, med peruk och allt annats som hör därtill. Jag behöver därför inte oroa mig för hur jag ser ut, för det är heller inte meningen att jag ska likna mig själv.

Har dock bestämt mig för att om fotosessionen går bra, så ska jag ställa upp på att bli fotograferad av Björn också. Han har frågat tidigare, och trots att jag imponerats av andra bilder han tagit så har jag aldrig vågat. Kanske om jag får ha peruk?

Your Eyes Open

Jag har efter ett par månader av att skära ner på kolhydrater och äta bättre, slarvat dryga sista månaden och gått upp i vikt igen. Så i förrgår gav jag efter och bestämde mig för att kompromisser inte riktigt är lyckade i min livssituation och påbörjade min diet. Mer om det i andra bloggen som ska tas ur ide nu i helgen.

Annars har jag i veckan utnyttjat massa erbjudanden och rabattkuponger och använt en del av mina födelsedagspengar till att köpa saker jag behöver (som nya träningskläder, varma inläggssulor, jeansleggins, varma strumpbyxor och en cardigan) samt saker jag velat ha jättelänge (som en ny parfym och en kavaj). Annars går allt sakta men säkert frammåt.
Jag är så fruktansvärt trött bara, och önskar att jag vore mindre ängslig. Jag försöker bli mer regelbunden med träningen så att det balanserar bra med orken och sovrytm, men mest av allt vill jag ha en natts ordentlig sömn. Det var en vecka sen sist och jag börjar bli lite grinig.

Plugget går OK, jag ligger nästan helt ikapp med allt, och det var ett tag sen sist det var fallet, tyvärr. Men det känns bra. Jag har tenta som ska in om en vecka och ett PM som borde vara in strax innan dess, och det borde inte vara några större problem.
För tillfället läser jag en kurs i textkritik. Detta innebär inte hur man tolkar och analyserar texten, utan snarare hur man kritiserar bibliografin, upplagan, vad som specifierar just detta tryck med varianter, kommentarer etc. Det är ett oväntat brett ämne som bär på nästa obetydligt intresse för min del. Jag tycker det är smärtsamt tråkigt. Men det är nyttigt att kunna om jag en dag jobbar på förlag och våra kursansvariga lärare är extremt kompetenta och engagerade i sitt ämne, så det uppväger för min grundläggande brist på passion till ämnet, åtminstone något.

Intressant är att jag vid första kurstillfälle upptäckte att vi:
1) var elva elever i klassen, och att
2) fem av dessa var män i åldrarna ~20-50 och sex av oss var kvinnor i åldrarna ~20-60, samt
3) att eleverna delat upp sig med bara män på vänster sida om läraren och kvinnor på höger sida.

Jag satt i mitten, mittemot läraren, och tyckte att hela situationen var löjeväckande och extremt talande på allra sorgligaste vis. Vad är det som gör att folk känner en sådan tydlig gräns i klassrummet ända upp i vuxen ålder? Vi vet ju att könsrollerna i klassrummet finns, i alla åldrar, men som vuxna måste det väl gå att påverka sin situation mer aktivt? På rasten beblandar man sig, men efter kaffet är det åter till platser som skriker positionering. Man intar en plats där styrkan finns, man håller sig till sina egna.
Jag kände mig oerhört nöjd när läraren kastade om hela ordningen inför gruppdiskussion och fick alla att sitta på helt nya platser (som om vi ännu vore barn) och att det redan två lektionstillfällen senare börjat luckras upp i leden.

Strawberry and Death

Ja, tro mig, det här är ett inlägg som i all ytlighet endast tar upp min hårfärg :)

Det känns lite underligt att det snart gått två år sedan jag först blekte håret och färgade det rött. Sen har det varit olika mörkt och olika skarpt sedan dess, men omisskännligt har det varit rött hår och inte mörkbrunt hår med lite röda skiftningar. En gång om året bleker jag dessutom håret för att färgen ska fästa riktigt ordentligt.
Första gången såg det lite galet ut. Ny till hela blekningsprocessen blev resultatet ett varierat skiftande mellan gult och brunt med allt där emellan. Lite Visual-Kei över det hela. Men det skulle som sagt bara hålla en dag innan jag utan barmhärtighet mot håret färgade det rött dagen efter.
Förra sommaren blev det lite bättre. En jämnare, något morotsfärgad nyans som faktiskt såg rätt hyfsad ut, till den grad att jag stod ut med att gå till jobbet så i en hel vecka för att låta hårbotten vila från alla kemikalier, innan det färgades över.

Igår natt lyckades jag med bedriften att bleka allt mitt hår till en oattraktiv, starkt halmgul nyans med orangea slingor i. Det ser ut som håret på en av de där plasttrollen jag lekte med som liten. Det är fult som stryk, men antagligen det jämnaste och ljusaste jag fått håret till, så att färga rött över bör gå bra. Dock måste jag göra det redan imorgon om jag vill kunna lämna huset, för det ser förjävligt ut :)
Jag lyckades ta ett par bilder i det bristfälliga ljus jag har här hemma, och den orangea tonen blev mycket djupare på bilderna än vad den är. Jag förstår äntligen vad de menar i hårfärgsreklam när de talar om att det "ser ut som en hjälm på huvudet". Det är ungefär precis vad det gör.

Men bortsett från plasttrollen finns det faktiskt någon annan jag tänker på när jag ser mitt hår. Det är oundvikligt, så sant som inom mig det finnes en animenörd.
Kurosaki och jag har aldrig varit mer lika.

Dance all night, sleep all day

Tillbaka till jobbet imorgon, två dagars arbete och sedan julledighet. Jag är redan inställd på "zombie"-mode, jag blir som en maskin på jobbet. Har jobbat onsdag-lördag veckan som gått och det är så mycket folk att jag reagerar per automatik, kunderna är ett virrvarr av ansikten, frågor, önskemål och själv minns jag knappt mitt eget namn vid dagens slut.

Tröttheten till trots var jag ute och dansade igår. Jag har varit danssugen ett bra tag nu, så det var härligt att verkligen bara släppa allt och gå ut och ha roligt. Så jag klädde upp mig rejält, och klockan ett stod jag i kö med Kori, Balsam och Narges. För att vara ärlig så var vi galet snygga =)
Jag vet knappt hur jag lyckades dansa i tio centimeters klackar. Jag har insett att jag av någon absurd anledning ofta använder nya skor till att festa i. Man bör faktiskt gå in nya skor, särskilt de med höga klackar. Men neej, jag ska alltid ha de för första gången när jag är ute och dansar.
Runt halv fem slängde jag och Kori oss i soffan hemma hos henne, åt resterna av vår wok/thaimat sen tidigare och kollade på ett avsnitt av How I Met Your Mother. Sen stupade vi i princip i säng, och jag klev inte upp förrän halv två (vilket är tidigare än de senaste tre söndagarna, där jag trött efter en veckas jobb sover tolv timmar varenda söndag).

Vi snackade, lagade lite mat, kolla på film och sen åkte jag hem. Har inte gjort mycket sedan det att jag kom hem heller, bara tagit det lungt och suttit vid datorn eller lyssnat på musik. Äntligen överfört Norrlands-foton från kameran till datorn. Nu ska jag tvätta håret och sen ska jag se till att gå och lägga mig till midnatt. Ska jag orka jobba imorgon behöver jag minst nio timmars sömn i kroppen.

Okry

Jag stannade hemma från jobbet idag. Vilket innebär att tehandeln varit stängd, då ingen kan ersätta mig. (Visst låter det snyggt, att jag är oersättlig? Men sanningen är att jag är enda anställd förrutom chefen, fram till nästa vecka iaf =)
Hursom, så har jag burit runt på något i två tre veckor nu och har varit ömsom förkyld, hängig, febrig eller hostig. Men i tisdags var jag och simmade, och efter det bröt det slutligen, eller kanske ska jag säga äntligen, ut. Det kommer bli skönt att få det ur kroppen.

Men jag var på jobbet igår och mådde uselt. Var försenad in då jag försovit mig, antagligen för att jag knappt kunde resa på mig. Huvudvärken och hostan la sig lite under dagen, jag kände mig bättre efter att jag fått i mig mat. Men halsen gjorde ont och jag var mest illamående. Men jag höll ut hela arbetsdagen, och sen åt jag god thaimat på Siam med Jo.
Imorse vaknade jag och hade så sjukt ont i halsen att jag inte ens ville öppna munnen. Ont i huvudet och ont i kroppen. Illamående. Så jag messade chefen och stannade hemma. Jag lyckades inte ta mig ur sängen förrän efter tolv.

Därefter har dagen mest gått åt till att kolla på film på datorn, eller läsa lite i sängen. Jag reser på mig för att sträcka på kroppen när jag går obligatorisk terunda ner till köket. Jag har druckit över tre lite te idag, snart fyra. Vilket är bra antar jag, för jag har fått i mig två styckna chocolatechip cookies, en skiva rostat bröd med ost och skinka samt lite ostbågar idag. Jag gillar att äta skräpmat när jag är sjuk. Annars också visserligen, men det känns bättre när jag är sjuk, mer som tycker-synd-om-mig-snacks. Men jag får knappt i mig det heller för att halsen är så svullen!
Jag har fått rösten tillbaka till normalt iaf. När mamma ringde mig lät jag helt förjävligt. Förhoppningsvist kan jag vara på jobbet imorgon iaf. Jag får ta det lungt bara. Tack och lov är leveransen färdigpackad och det halva ton te vi fått in är undanstuvat redan.

Förresten, på tal om att äta vissa saker när man är sjuk, så går jag klädd på ett visst sätt när jag är sjuk också. Jag bär nästan uteslutande en stor, vinröd kofta som min mamma stickade för sisådär 25-30 år sedan när hon bodde i Iran. Jag vet tusan vad det är för garn, för jag maskintvättar den om och om igen och den har hållt sig något fantastiskt bra. Jag kallar den för sjuk-koftan. Alla i familjen vet om det också, så när jag har på mig den vet de att jag ligger risigt till.
Förrutom sjuk-koftan bar jag idag - uppifrån och ner: håret i knut, en stor svart halsduk i flera varv om halsen, ett mörklila linne, svarta manchesterbyxor avklippta under knäna, blåmönstrade raggsockor Maria stickat åt mig, samt ett par svarta tofflor som liknar träskor till modellen. Jag såg med andra ord ut som om jag bar lapptäcket-för-dålig-smak.
Så ser jag iaf ut, med min gigantiska tekopp i handen, när pappa kommit hem från jobbet. Han står där i vardagsrummet och byter om från arbetsskjortan, och så kastar han ett öga på mig, och jag ser hur han drar på munnen. Hur han försöker låta bli att skratta! Åt mig! Så jag frågar honom vad han skrattar åt, och han svarar "inget". Men det blir bara tydligare att det är nått, och så märker jag att han kollar på mina fötter.
Jag måste erkänna att jag helt klart skulle förstå om pappa skrattade åt min fula klädsel, eller mitt underliga val av att kombinera raggsockor och tofflor med ett par byxor som når till under knäna. Men när jag äntligen får ur honom vad han skrattar åt, så är det det totalt oväntade:

"Dina tofflor är så små att det ser ut som om du har hovar istället för fötter."

Jag fyller snart 23, och mina händer och fötter är tydligen fortfarande en källa till skratt för min familj, som anser dessa kroppsdelar vara alldeles för små och tydligen även något missbildade :P
Ingen sympati för sjuklingen här inte!

Nu ska jag hämta mer te.

Poison Ivy

Bilder på mig i min hemmagjorda och improviserade Poison Ivy - kostym från födelsedagsmaskeraden i förra veckan! Den första bilden står Ted för. Den andra tog Tuva, den är lite mörk för den togs med min mobilkamera. Tack till er båda =)
Det var en mycket underhållande kväll på Sjätte Tunnan, och jag fick flertalet komplimanger, underliga blickar, gissningar på vad jag föreställde och frågor angående möhippor.

Jag vart hursomhelst mycket nöjd med att göra antagligen den mest påklädda tolkningen av Poison Ivy någonsin, bortsett från möjligtvis Umas mardrömslika framträdande, som vi alla bör låta vittra i glömska.

Übernerd

I lördags var jag på födelsedagsmiddag efter jobbet hos Johan och hans tvilling Martin, sen vart det spel och snack och alltihop var riktigt lyckat och trevligt! Jag ska bara hålla mig undan från spel som Mario Cart, jag kan ju inte styra för fem öre...

Sov över hos Maria. Vi såg Midsomer Murders till frukosten, därefter valde vi ut massa plagg, åkte in till stan och mötte upp med Marias vän Lisa, Marias syster Anna samt Annas vän Marie. Ett glatt sällskap som sen gick på provsminkning och fotografering. En flera timmar lång affär där de i princip svindlar av tjejer pengar :P Vi hade iaf riktigt roligt och fick betala dyra slanten, och fastän samvetskvalen bet betalade jag med baktanke att det antagligen skulle vara en engångsförteelse.

Marie citerade igår: "Google makes me smart, Photoshop makes me beautiful".

Instämmer i mitt eget fall, men invänder att det är Wikipedia som gör mig smart.

Annars var nog lördagens bästa när en av Johan och Martins gäster tittade ut genom deras vardagsrumsfönster och frågade: men vart finns de två tornen?
Varpå jag svarade: Isengard.

Nu är jag medveten om att inte båda torn står där, men jag är till den grad nördig att det var min första reaktion. Det säger väl dessutom något om det sällskap jag håller mig med, att hela rummet brast i skratt. Geekyness Galore.

Retur

Förra veckan hade jag min första lediga vardag sedan vecka 29. Det kändes rätt jobbigt i sin helhet att bara ha haft ledigt på söndagar, men jag bestämde mig för att utnyttja min lediga onsdag till annat än att sova.
Så jag tränade och shoppa lite med Veronica, sedan mötte vi upp med Balsam och Lisa för lunch, sen shoppade jag med Kori, tog ett glas vin med Jo, mötte nyförlovade Stina (grattis igen! XD ) samt fästman och vän för en drink på Vampire Lounge och avslutade dagen med att hinna hem med samma pendel som Jo. Mötte dessutom en man som knappt kunde stå rakt för att han var så full, och undvikandet av honom utvecklades till något av ett socialt experiment - mer om det annan gång.

I sin helhet hektiskt, men ändå jätteroligt!
Planen hade varit att se om jag kunde hitta lite kläder på rean, men förrutom ett par bekväma och vida byxor på Indiska blev det istället massa köp av nyinkomna kläder på H&M. Det var hur som helst lyckat, om än dyrare än jag hoppats.

Problemet uppstod när jag igår fick lönespec för de tre dagar jag jobbade för bokhandeln förra veckan. Jag hade räknat med att få pengarna nu till den 25:e. Men det har blivit fel, och nu får jag delar av lönen i september. Vilket innebär att de pengar jag har kvar på kontot inklusive pengarna som sätts in, antagligen inte kommer räcka till nästa veckas räkningar samt ett SL-kort för ca 2000. Och lönen från tehandeln kommer inte in förrän den 5:e.

Den tråkiga lösningen: Idag efter jobbet ska jag till H&M och återlämna kläder för 800kr. Riktigt fina plagg som jag verkligen tyckte om. Och som jag, ärligt talat, såg jävligt bra ut i.
Fan.

Carrot Top

Jag klippte håret i veckan som gick. Och jag blekte det i förrgår. Fick tyvärr inte tag i lika stark blond nyans som i höstas, så mitt hår är inte så mycket blekt, eller "blonderat", som det för tillfället är oranget. Men det är ingen katastrof, så jag tror jag behåller det i ett par dagar och färgar det riktigt rött i veckan istället.

My 2 Cents

Äntligen helg! Busstrejken är för tillfället lagd på is, men jag ska stanna hemma hela helgen och städa och skriva. Rummet ser kaotiskt ut, bland annat för att jag passat på att shoppa rejält i veckan. En del saker behövde jag verkligen: nya sneakers, linser etc. Jag har även betalat in för Lingbo, hyra samt mat, och nu är det bara en vecka kvar! Men det känns i plånboken, synd att allt det som behövdes köpas/betalas, samt det jag ville köpa och akupunkturen, hamnade under samma vecka.

På tal om akupunkturen så gick det bra resten av veckan =)
Det var skönt att det flöt på bra. Nu får jag hoppas på resultat.
Mamma tycker det är obehagligt att läsa om akpunkturen. Inte så mycket för att det känns konstigt att läsa om nålarna och sånt, utan för att hon tycker jag framställer det som om jag lider av någon obotlig sjukdom, eller är där för att bota tumörer eller liknande.
Det är faktiskt inget allvarligt. Jag har bara lidit av järnbrist i många år och bieffekterna är att jag ofta är hängig och trött, känner mig nere av bland annat det och att jag helt enkelt känner mig alltmer grå och tråkig. Håret känns livlöst, jag är seg och har bara tröttnat. Så akupunkturen är för att hjälpa mig lite, ge mig en spark i baken, få mig att bli piggare så jag kan ta hand om mig själv bättre. Sen om jag slutar känna mig färglös och håret slutar kännas som en livlös mopp, så är det också härligt.

Annars har jag trots busstrejk tagit mig runt i stan massor. Jag har köpt kläder, linser, örtmedicin, skor, hårfärg... Jag har klippt mig och gått på bio (såg Sex and the City igår med Tove. Den var så klyschig och löjlig, men ändå småmysig och kul, med massa fina kläder och en del skratt). När vi var ute och kollade i affärer upptäckte jag och Tove också att Top Shop börjat med en ny grej: brandfarliga underkläder. Allvarligt talat, vad är ens trosor gjorda av ifall det står "Keep away from fire" på de? Och varför skulle man ens vara det med sina underkläder? Det är en amerikansk ungdomsskräckfilm. Ett gäng campar i skogen, ett av paren ska ha sex i tältet, de hör ett ljud och är så korkade att de går ut var för sig för att se vad som pågår, den unga tjejen med brandfarliga trosor knuffas in i brasans falnande glöd av mördaren, och plötsligt flammar det upp i rena majbålet och bränner flickan levande. Symboliskt dessutom, då slampiga tjejer alltid dör, därför måste branden som förtär henne börja vid syndens ursprungskälla - det kvinnliga könet. (Nu är jag medveten om att jag spårat ut och att jag gjort Top Shops fjantiga trosor till ett exempel för det partiarkala förtrycket av kvinnlig sexualitet inom pop-kultur).
Annars har det i största allmänhet varit skönt med en i stort sett ledig vecka där jag kunnat gå runt själv, eller med vänner, och uppskatta småsaker.

Missar i veckan: När missförstånd över sms får ens vän att bli sårad.
När akupunkturen gick dåligt.
När jag inser att jag fått mer än 3000 mindre i lön, för jag hade räknat fel och förväntade mig augustilönen och inte julilönen.
När jag tvingats erkänna att mina gamla sneakers gett upp och att jag inte kan ha de längre annat än som möjligtvis tofflor på jobbet.
När de skor jag fick av mamma i julklapp visade sig vara för små och gav hiskeliga skavsår, så att jag fick promenera sista stationerna barfota i regnet.

Plus i veckan: Jag har hunnit med massor fastän jag trodde att akupunkturen skulle lämna mig för trött för det.
Busstrejken har fått mig att promenera massor!
Jag har träffat Kori för första gången på flera veckor =)
Jag hittade sneakers för halvapriset (!) som är jättelika mina gamla (ja, jag är tönt).
Jag och Balsam lyckades efter ca 3,5 timmars letande på stan åtminstone hitta varsin klänning.
Att jag trots mindre lön än väntat och galna utgifter i veckan (seriöst, jag mår dåligt... jag vet att det är akupunkturen och Lingbo och allt annat på samma gång, men 4500kr på en vecka ger mig kväljningar) ändå har lite pengar kvar att röra mig med under Lingbo-veckan, och sen jobbar jag resten av månaden och hinner inget slösa.
Mina trasiga fötter har räddats av att jag använt en fotlotion med pepparmint jag fick ett litet prov av senast jag var på Body Shop, och av att jag ständigt hasar omkring hemma i de söta tofflor Jo tog med åt mig från Kina =)

Bästa upplevelsen: När jag, med skavsår på fötterna, valde att ta av mig skor och strumpor och promenera barfota på asfalten. Musik i lurarna, stilla somarregn över mig. Kjolen fladdrar i brisen och asfalten skrapar lätt under sulorna utan att egentligen störa och det nyklippta rufsiga håret yr åt alla håll. Allt kändes, just där och då, helt rätt.

Jag tänkte göra som alla dessa hardcore bloggare och lägga upp massa bilder. Ni vet, bilder där man stegvis tagit foton av en fruktsallads skapelse i sådär tio led, men sen ångrar sig och aldrig gör klart fruktsalladen (For you, Jo ;P )
Men jag är faktiskt inte så jäkla ambitiös (mao, jag är inte så jävla dum i huvudet att jag tar 100 bilder på alla skor och armband och saker jag köpt, utan jag dumpar typ allt i en bild och visar reultat. Sånt gillar jag, resultat. Det här är inte matte, jag behöver inte se uträkningen och tankeleden, jag vill bara ha svar. Det var allt från mig, tack så mycket.

Höstklädd.

Lillasyster rotar igenom min garderob, där ca hälften (eller mer) av kläderna är i svart, en fjärdedel är i olika nyanser av grönt, och resterande är i blandad färgskala. Hon letar efter något hon tycker att jag ska ha, om jag deltar på hennes skolavslutning.

Syster: Men..! Det går ju inte! Din garderob är bara... motsatsen till somrig!!
Jag: Ja, men det är för att den är "höstig".

Vad ska man säga? Det blir ju inte mer sant. I just don't do summer.

Miscalculation

Jag köpte ett nagellack idag, ovanligt nog. Det var mörkt purpurrött med lite shimmer i och jag tänkte what the heck, jag har faktiskt en topp med bas i just en sådan rödlila ton, även om den nu är mönstrad i svart...
Så jag betalade för nagellacket, tog med det hem, har nu målat på det och hör och häpna: det är inte purpur alls. Det är inte ens mörkt. Mina naglar är bubbelgumsrosa med glitter. Mina naglar. Det nästan komiskt. Nu måste jag vara klädd i svart imorgon för att balansera ut det hela...

What to wear?

Praise the demons of CSN, money has arrived!!
Igår och idag damp sju veckor studiebidrag äntligen ner på kontot. Jag har redan sprungit en vända på SF-bok.
Efter skolan igår var jag hos Jo för fika och film. Det blev Paris - When it Sizzles med bland annat Hepburn och Holden. Charmig känga riktad mot Hollywood- och filmverksamheten och deras egna roller och jobb dessutom. Driftigt men nådde inte riktigt fram heller, blev lite utdraget och föll ibland platt även om karaktärerna gjorde sitt bra.
Idag har jag varit på stan och lunchat med Jossan, det var jättetrevligt, avslappnat och kul, vi borde ses bara sådär för en lite lunch oftare!
Roligt att Balsam gick förbi just då. Trots att vi känt varandra i ett par år har vi aldrig lyckas spontant råka på varandra i stan. Hon var en hur fin som helst, en sån kontrast mot mig i sin härligt röda kappa, och jag fick träffa hennes föräldrar för första gången =)

På tal om kläderna, jag har både igår och idag, trots det otroligt soliga vädret, varit på stan helt klädd i svart. Och jag tänkte på det igår när jag gick på Campus, att jag såg riktigt bra ut. Klackar som högljutt och bestämt basunerar ut vart jag är, strumpbyxor, klänning med hängslen över en kortärmad polo och knälång, tunn kappa över. Allt i svart. Den enda färgklicken var väl håret, de röda örhängena och det lika röda läppstiftet som jag älskar att ha. Där gick jag medan vinden tog tag i kappan så den böljade, och ändå insåg jag att det är nått som är lite off. Jag är helt enkelt inte en cool människa. Det ligger inte för mig. Med SF-bok påsen i handen och den helsvarta munderingen och solglasögon var jag möjligen en underlig människa, men inte cool. Och det som fick mig att inse det och skratta var inte påsen, utan snarare att jag i andra handen höll en flaska Pucko. Chokladmjölk! I ain't one of the cool kids, I like being me.

Annat gällande kläder. Jag jobbar på Kulturhusets SerieExpo imorgon. Direkt efteråt ska jag på födelsedagsfika. Så tanken är att fixa till mig lite snyggt innan, men klä mig bekvämt nog för jobbet. Välja nått att ha där jag kan byta ut toppen och sen bara gå på firandet.
Grejen är den att jag vill gärna att det ska vara kul och snyggt och serierelaterat, men jag har inget sånt, så jag lär gå helt klädd i svart som alltid...

Norooz!

Idag slog det persiska nyåret in. Sale no mobarak!
Klockslaget var egentligen innan sju på morgonen, och enligt mig fortfarande legitim tid att ligga kvar i sängen. Men jag lyckades ta mig upp, slänga på mig lite snyggare kläder och sitta med de andra en stund.

Hursom... det är lite av en nyårsmyt att så som man tillbringar nyårsslaget kommer man tillbringa stora delar av resten av sitt år. Det är väl tanken på att om du inte orkar städa/laga mat/fira/klä upp dig/va i tid till årets största firande, så kommer resten av året inte heller vara viktig nog för att lyckas med allt detta. Ingen vill därför se sjaskig ut eller ha ett ostädat hem etc. Men ibland slår det in mitt i natten och då sover jag, och jag har haft en eller två års firande i pyjamas. I år lyckades jag inte ta mig upp förrän en kvart efter nyårsslaget, så jag antar att stora delar av året kommer tillbringas i sängen och jag kommer vara en kvart sen till allt som vanligt. Men håret kommer vara snyggt...? Jag färgade om det igår, men hade i färgen för länge och dessutom har jag ju inte blonderat det före heller, så det vart inte alls så rött som det bör, utan någon form av svartvinröd >_< men det är helt OK, snyggt men jättelockigt och trolligt just nu.

Vi ska iaf fira nyåret med besök hos moster i Linköping. Åker om mindre än två timmar och hemma igen på lördag! Gott nytt år, glad påsk och trevlig helg!

Hooked on Hood

Det är mycket som pågår just nu. Saker som får mig att bli jätteglad. Saker som får mig att må riktigt dåligt. Jag är förvirrad och fnittrig och ångestfylld och orolig över så många olika saker. Det känns som att jag är två personer i ett och samma hölje. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag vet inte ens riktigt vad jag håller på med. Men eftersom allt är en förvirrande massa av upp-och-ner känslor tänker jag prata om något helt annat.

Jag köpte en ring från Pilgrim idag. Jag köper väldigt, väldigt sällan dyra smycken. Jag är ohälsosamt förtjust i örhängen och just därför köper jag det ofta och billigt. Jag är inte nickelallergisk så det blir oftast örhängen på Indiska för 29kr eller liknande.
Ändå köpte jag en ring på Pilgrim som är långt över min budjet. Ända gången jag köper ringar är köpen från Själa, som inte bara har vackra smycken, utan ger mig möjligheten att stötta en kompis.

Trots det köper jag en ring på Pilgrim. Jag försökte hitta en bild av den på deras hemsida, men den enda jag fann hade inte riktigt samma färg som min. Men, poängen är, varför köper jag en ring som övergår min budjet så tydligt? Varför? Jo, för när jag väl provar den säger min kompis Tove "Vet du vad den ser ut som? Den liknar ringen Marian fick av Robin Hood i Disney-filmen."

Och där vart jag förlorad. Nappade på bete och krok och förevigt förlorad. Jag kommer aldrig räddas ur min Robin Hood-dyrkan. Jag skulle inte ens vilja om jag hade chansen.

Sweet and Sour, Apple Flower.

Våren är på väg. Vädret är underbart idag och efter att jag skrivit det här ska jag och iPoden ut på promenad. Jag ser fram emot våren med samma entusiasm jag välkomnar alla säsonger med. Jag älskar säsongsbyten, för lagom till att det inträffar är jag in till döden trött på den årstid vi haft senast. Och jag ser extra mycket fram emot årets vår just för att vintern inte ens innehålligt den vackra delen av vintern som jag tycker om, utan för att de senaste två-tre månaderna har känts som en utdragen version av gråmulen, kall och vidrigt regntyngd vardag, och trots att hösten är min favorit, så är senhösten bland den jobbigaste tiden på året. Kanske just för att jag älskar sensommaren/tidig höst så mycket, och omväxlingen är så desillusionerande. Och därför har det känts extra bittert att den sämsta delen av hösten vikarierat för hela vintersäsongen. Så nu ser jag fram mot vårsol och äppelblom, även om jag innerst inne vet att vår i Stockholm innebär schizofrent väderbyte och kall blåst och regn hela april, en av de månader jag tycker sämst om just av dessa skäl.

Men som jag sa, våren är snart här om med den äppelblom. Jag älskar äppelblom. Trädet i trädgården är till brädden fylld av silkeslena, vitrosa blomblad och jag blir glad bara av att se det. Så här sitter jag och väntar på knoppar i trädet.
Men det är inte bara jag som väntar. I en värld av kommers, handel, mode och produkter, insåg smarta Donna Karen att ett enkelt sätt att tjäna pengar är att sälja drömmen om det lilla goda.
DKNY "Be Delicious" är en av Sveriges mest sålda damparfymer sedan två-tre år tillbaka. Den luktar gröna äpplen, äppelblom och frisk vår. Så enkelt är det. I en uppsjö av exotiska och invecklade doftupplevelser faller vi för något så simpelt som äppelblom. Den romantiska drömmen i sin enkelhet. Jag föll själv för den. Jag har haft parfymen i två år, och den är härlig. Dock använder jag den sällan, sen det slog mig att jag luktar som alla andra, när jag använder den. Men det kan jag stå ut med ibland, för lite vårdrömmar.
Så DKNY var trendsättaren, men det är inte över. En något tyngre, sötsliskigare version finns att köpa på H&M under namnet "Green Apple". Inspirationskällan är omöjlig att missa, men den har ju de subtila skillnader som behövs för att H&M ska slippa bli stämda. Och även om den inte når upp till sin förlaga, finns det mängder av unga modemedvetna som gärna köper denna billighets kopia. I should know, min då tolvåriga syster köpte den, för 20kr. Det är ju ett kap för barnen om inte annat...
And it ain't over 'til the fat lady sings. En av mina favoritbutiker, The Body Shop, har bland årets säsongsvaror i begränsad upplaga dofterna Japanese Cherry Blossom (som var mild och söt, men tack och lov för ointressant för att jag skulle fastna för den, annars hade den stått i hyllan nästa vecka efter löning...), Water Lily (som jag inte har koll på) och "Apple Blossom". Jupp. Det går inte att missta sig på försäljningssiffrorna, så äpplen och äppelblom kommer finnas med på kartan ett bra tag framöver.
Och det gör mig inget. Det är trots allt den delen av våridyllen jag älskar. Men jag kan inte leva våridyllen konstant och samtidigt som alla andra. Så, tillsvidare, är jag mer än förtjust i det faktum att jag doftar vanilj 90% av tiden. Nu - promenad i solen!


Tillägg: Det hade hunnit bli kallt och grått innan jag skrev klart inlägget. Typisch. Kopp te och en bok som gäller, mao.

Upptäckter och annat

Julen är snart över oss och det finns mycket kvar att göra. Sätta upp granen, baka julgodis. Julbaket har då verkligen skjutits upp, jag har i mitt snörvlande stadie inte känt att det varit en bra idé att baka. Ändå hann jag med fyra äppelpajer från i fredags till i måndags.

Jag gör goda äppelpajer. Det är faktiskt en ny upptäckt, för jag har aldrig bakat äppelpaj tidigare än i fredags. Jag är underligt nog en sådan som kan prova massa nya udda recept, som kladdkaka med smälta marshmellows i med hemmagjord kolasås över, men har aldrig bakat kanelbullar i hela mitt liv. Sån är jag. Jag är dessutom en sån som kan få ett nytt recept att bli gott (inte perfekt) men gott redan första gången jag provar det, även om jag gör vissa ändringar och inte följer texten slaviskt. Jag kan sedan när jag äter av resultatet tänka att "Om jag bara gör såhär nästa gång, eller har i lite av det här, så blir det jättebra", vilket det blir. Men det funkar bara med det jag bakar. Som jag sa i fredags när Maria och Martin var här på middag, jag har förståelse för bakandet. It makes sense. Det fick de och pappa och lillebror att skratta massor åt mig, men det är sant. Jag förstår bakandet. Jag förstår vad jag ska ha i för att lyfta smaken hos nått annat utan att ha provat det tidigare. Med mat skulle jag aldrig kunna göra så. Jag lyckas fortfarande inte få persiskt ris perfekt, sådär så att det fått en gyllene risskorpa efter att ha stått på spisen i en timma. Jag vet direkt vad jag gjort fel, jag lyckas bara inte stoppa det i tid. Resultatet är gott, tro inget annat. Jag är inte värdelös i köket fastän jag påstår det. Resultatet är gott, men det är inte rätt. Det ser inte ut som det var tänkt att det skulle se ut från början, även om det ser aptitligt ut. Jag har lite av ett hat-kärleksförhållande till hela grejen med persiskt ris. Jag är omåttligt nöjd med mig själv när det blir bra (sådär 1-2 gånger av 3), men det irriterar mig något fruktansvärt att det lika ofta blir fel, fastän jag hållt på sen jag var 15. Sanningen är att jag inte har tålamodet med persisk cuisine, och det kommer ifrån att jag inte har tålamod med mat allmänt. Jag växte upp som en gottegris (fast då jag var riktigt liten gillade jag salta saker och inte söta) med en inbiten aversion till nästan allt annat i matväg. Jag har blivit mycket bättre nu, men grunden är densamma. Mat är tråkigt, jag har inget tålamod med det. Baka är däremot roligt, så även om det i sig är onödigt och onyttigt så är det kul. Som sagt verkar jag dessutom ha hantlag för det, och då är det extra kul. Mat däremot, not so much. Dagens persiska ris blev dock helt OK, se bild till vänster.

Vad mer har jag upptäckt? Jo, att färglinser tar längre tid att få in i min styrka, att gröna linser utan att vara opaka släpper fram så mycket av min naturliga ögonfärg att ögonen blir gråbruna som mönstrad bark och får mig att se ut som ett djur. Och att turkosa linser får mina ögon att se ut som bitar av bottenfrusen sjö.
Jag har även upptäckt att mitt vinröda hår nu verkligen inte bara bleknat och blivit rött, utan oranget. Jag ska färga om det en sista gång nu i veckan, och sen får det vara. Det roliga är att min utväxt inte bara är brun utan ljusare än jag minns, vilket alltid förvånar mig. Jag har inte sett mer än ett par cm av min naturliga hårfärg sen jag var 16, vilket innebär att kompisarna jag firar nyår med aldrig har sett min hårfärg över huvud taget. Första gången vi sågs var en vecka efter att jag tonade håret med henna för första gången.

Så har jag upptäckt att Skandiabanken spelar klassiskt i hissmusiktappning när man väntar i telefonkö, och att jag slösat mer pengar än jag trodde den här månaden. Jag får spara nästa månad, verkligen snåla.
Men det är väl planen eftersom jag måste jobba, söka nytt jobb och skriva min C-uppsats. Jag tar studieuppehåll på grund av motivationsbrist i sällskap med fysisk utmattning och efter våren ska jag börja läsa persisk barnlitteratur inför min distanskurs på magister nivå i höst.

Jag har haft min sista fiollektion för terminen, för livet antagligen. Nu är jag för gammal för Kulturskolan och det kändes jättekonstigt att få brev om att jag ska återlämna min hyrda fiol och tacka och ta adjö efter13 år. Nu har jag aldrig varit varken ambitiös eller flitig med mitt spelande, och att spela upp inför andra ger mig en knut av illamående i maggropen, men jag har ändå varit med om en del med fiolen. Det är inget jag känner mig glad eller bekväm med att ge upp. Det känns mest bara fruktansvärt sorgligt.

Jag vet att mina dåliga sovvanor från i hösten har utvecklats till någon underlig form av insomnia, där jag sover kanske två timmar per natt i två nätter, sen sover från sex på morgonen till fyra på eftermiddagen för att ta igen mig, och därefter inte sover alls på ca 30 timmar och så kanske en timma igen. Sedan förförra helgen då lillasyster och mamma åkte till Florida har jag redan haft två eller tre dygn där jag helt enkelt aldrig gått och lagt mig, utan legat i sängen, läst för att jag inte somnat och sen stigit upp och duschat och gått vidare tills jag stupar. Mardrömmarna uteblir dock, antagligen för att jag är helt slut när jag väl blundar.

Jag har också varit med om den nästan läskiga upptäckten att min mors sjätte sinne antagligen sträcker sig över hela Atlanten, för den enda gång hon sms:at sedan hon åkt var natten jag var ute på krogen och det tog två och en halv timma att ta mig hem sammanlagt. Där sitter jag på Hornstull efter midnatt och får ett sms där mamma hoppas att allt är bra och att jag tar hand om mig. Jag inser att det är ett dåligt tillfälle att svara, för då kanske hon får lust att ringa hem och prata med mig. De ska snart äta middag, och jag ska snart inse att jag missat sista bussen hem och att jag måste promenera hem efter halv två i högklackat vilket tar 45 min.
På vägen hem råkar jag på tre killar i Hornstull som med ihoprullade tidningar iscensätter en hel fäktningsscen på perrongen, komplett med bugningar, hand på ryggen, poäng för slag och filmande med mobilen. På tåget vill de att jag ska välja vem som var bäst (vem som var minst sämst faktiskt... men de var mycket uderhållande). Vid Slussen stirrar en man så intensivt på mig att jag känner mig riktigt orolig när han sätter sig precis bredvid mig på bänken. Men han vill mest veta vad jag lyssnar på och han och hans två vänner från Schweiz är rätt trevliga och pratar med andra på bänken också, men jag väljer att undvika de på tunnelbanan ändå för att få vara ifred. Vid min t-banestation 40 minuter senare är det bara jag och en annan kille som går av. I rulltrappan börjar han prata med mig på engelska. Alla pins på min väska har avslöjat mig och vi har ett intressant och engagerat samtal om anime, manga och serier i allmänhet som Batman och Sandman, tills det att jag säger att jag måste gå hem nu för min buss har åkt och om pappa vaknar kommer han inte vara så glad. Han säger hejdå, vi tar av åt olika håll.
Jag ringer ett kort samtal till Ted och grattar på födelsedagen, men han var påväg att sova så vi lägger på. Det är fortfrande 30 minuter kvar av min väg hem då, men jag vill inte säga det till honom för då blir han orolig så jag säger att jag snart är hemma. Martin ringer mig dock, för jag har i mitt sms tillslut kännt mig tvingad att avslöja att jag varken är hemma eller nära hem och att jag promenerar. Han håller mig sällskap hela vägen och väl hemma möter jag pappa som inte bara är vaken utan något orolig och inte alls glad över att jag promenerat hem, eftersom halva vägen är utterst suspekt.
Bortsett från den långa vägen hem, och den komiska känslan av att mamma ser mig mer ett halvt jordklot bort, så var det en fin kväll, och jag ska nog ut med Kori och Tobias igen tror jag.

Vad mer, vad mer? Det har varit den ena upptäckte efter den andra senaste tiden, vilket är kul för det har hållt tankarna sysselsatta med annat än det jag oroar mig för.
Jo! Bortsett från att baka så finner jag det avslappnande att pyssla. Jag är inte alltför duktig på det, men jag har under den senaste veckan pysslat med julklapparna. Inslagningen har spårat ut totalt, men det ska få sin egen post till helgen tror jag.

I måndags var Veronica, Balsam och Narges här och det var så roligt. Vi drack glögg, åt paj och drack te, åt ost och kex och drack vin och bara pratade och pratade. Det måste vi göra om snart snart snart =) Sist de var här var förra året till då jag fyllde år. Alltför sällan alltså.
Jag förvånas över att jag känner mig så bekväm och hemma i sällskap med tre tjejrer som jag känt så kort egentligen, jämfört med så många andra i min bekantskapskrets. jag tror det kan komma av att jeg helt enkelt lärde känna de i en annan fas av mitt liv, då andra saker kändes viktig och jag valde att se på mig själv på ett annat sätt. Det kändes verkligen som något stort då jag insåg att tidigare orosmoln inte kommit ivägen för det här.

Till julafton kommer Kori, Sia och Sara hit, på juldagen ska jag träffa Joanne, till annandagen kommer några av tjejerna över på glögg och julbak och imorgon ska jag äta terminens sista Thai-lunch med Maria. Hur jag lyckats planera detta vet jag inte, men det var intressant att jag lyckats med det ändå. Planering är inte min starka sida. Ett tydligt exempel på det är att jag inte fick iväg julkorten förrän idag, fastän posten ville ha in allt den 16:e.
Det var allt. Förrutom att den 28:e åker jag till en ort utanför en ort utanför Gävle (läs: Nowhere) och är borta i drygt en vecka. Vill ni få tag i mig då är det bara att messa eller ringa, men bloggen lär inte uppdateras om inte någon lånar mig en laptop. Men mer om det en annan gång.