måndag, december 29, 2008

Roots and Heart

Not long ago, I told a friend how I felt rootless. And I don't mean it as in not having a background, or tradition and ancestry or culture. I mean how it feels like to not know where your home is. Something more in the line of… un-rooted, I guess.
I haven't really been able to let go of it ever since. I thought perhaps, writing would still that aggravating itch that the subject has left in me, or at least, perhaps spilling my guts will close the subject at least momentarily. But the more I contemplated on writing, the more it got me thinking. And I realized that I have to follow this through if I ever want the feeling of being lost to leave me be.

I was born in Sweden in 1985, to a Persian couple in their late twenties/early thirties. I have been raised here together with two younger siblings, and in the eyes of my friends, and in some ways even my parents, I am now a Swedish woman.
But I’m not, am I?
My parents, proud of their language and culture, have done the best to raise me exposed to both sides of this coin, and I grew up a bilingual child who celebrated both Christmas (not for religious reasons, but because it was a festive and happy holiday in the midst of cold and dark winters) as well as Norouz, the Persian New Year, during the spring equinox. They never felt that making me aware of my heritage would make me any less Swedish. Rather, they felt that being a part of two worlds would only make me that much richer, and they gladly made me part-take in traditions and festivities from both sides of my cultural map, which I thank them for.
But, I will never look like a Swede. Now don’t get me wrong, Swedes these days aren’t all blond and blue-eyed. But they naturally don’t look like they came from the Middle-East either. And I don’t blame people for taking one look at me and thinking immigrant, even though it is technically incorrect. And I never find it offensive when people ask me where I’m from, because I find curiosity to be quite natural. But, I never see myself answering that question with “Sweden”, while in Sweden. That’s not what they’re asking of me - really. They want to know where I came from originally. And I myself find it so much more natural to answer with "Iran". I look Persian, I speak Farsi, my parents are from Iran, what is there left?

Only the fact that I’m not really at home in Iran either, that's what’s left.
In Sweden, I will always be a girl whose name will bring her trouble at job interviews. They can’t even tell my sex by hearing my name, and let’s not forget to mention the fact that they can’t even pronounce my last name correctly, since the first letter doesn’t exist in their alphabet (I don’t hold this against them of course, that would be ludicrous). And regardless of the fact that this country is quite open-minded in comparison to, oh say its neighboring countries, prejudice is a fact. I will always be just a little bit off. Just a little bit wrong.
And in Iran, I will be the one who dresses a bit too different, acts a little different. The current situation there is not liked by its population, but growing up in a society at least makes its rules social code. And in Iran, as a young woman in particular, if you want to stay out of trouble you’ll keep your head down. Don’t dress too wild, don’t make the way you act an open protest, and don’t be loud when you’re a girl because it’s vulgar. In Iran, everything about me screams tourist, except the fact that I look like everyone else and I get what they’re saying. So I should know better, but I can’t really blend in even if I tried. For though I enjoy being there, visiting people I love, I still feel like I’m in a cage. Clipped wings.

The surprise my cousin showed when I told her that being in Sweden when you’re Persian, is just like being Iraqi or Afghan in Iran today, was actually quite shocking for me. The fact that she didn’t have a clue about how it’s only a wide range of bad when you’re in a situation like that:
You are abused, never have the same rights to work, the law looks differently at you, you are always the first to be accused, and people think treating you different is OK. It upsets me to be in Iran and see prejudice there towards other groups, because I can relate though I still have it so much better. It’s despicable. You will always be left out. And you’re expected to accept. Because either you clench your teeth and you do your best, or finally you snap. And when you protest wildly, you’ll be a troublemaker, just like everyone thought, and you’ll just set a new example to feed upon when the fire needs fuel.

(You can’t say that people that immigrants are troublemakers just because they’re foreigners! They came from countries racked with war and poverty, or guarded by the laws of censorship. A free mind doesn’t exist. The conflict of being able to escape a living Hell, and end up somewhere where they treat you badly just for wanting to be alive, to have human rights, is insane. And when treated badly, eventually, some people will break down and think “if they expect it from me, I might as well just be what they expect”. Worse is, even though you might be off quite well in the end, like me, people expect you to be so grateful they ignore the fact that society is still discriminating!)

I’ve lived too much of another kind of life to feel at home in Iran, much less than I ever will in Sweden. And yes, I was lucky to be brought up in this country, with its freedom of speech and safe neutrality, its industrial progress and possibilities. And I am grateful to my parents for giving up everything for me to have this opportunity. But I’m not grateful to Sweden itself; because I don’t owe Sweden a fuck. What would they expect me to say?
“Thank you for letting me grow-up here like a human with the right to a decent life even though you discriminate me because of my name and color and background and still think that you’re better than me just because your parents were born here and mine weren’t. Wow, yes of course I see how that makes perfect sense, you racist bastard.”

It’s the bitter truth.
But to get back to my initial point, at the end of the day there is no certain place in the world were I truly belong, like so many other children of immigrant parents. In Sweden, I shall always be seen as that "Middle-Eastern girl", and when asked where I'm from I will never answer Stockholm as my first choice, but Iran. And when in Iran, the same question will lead to the answer Sweden, because there as well - I don't quite fit in.

The world will always be a dress that just doesn't fit right, and it will cut into me in all the wrong places, never truly making me feel comfortable. And it scares me, that if I keep regarding it in this way, no matter if I have a roof over my head and a bed to sleep in, I shall forever feel homeless, and homesick for the place where I will finally feel like I belong.
But I know, in some ways, a home is not just made of a location, a house or of how people just look at you, but by the people you share it with. Your family of choice, your loved ones. Be they actual family or friends or both.

Saying goes: Home is where the heart is. And I read in a book once, where the main character felt that life hadn't given her places to leave her heart, that "home is where the hat is".
I think home is both. It is where people I love are. And where I just feel right in place, where I keep and place objects that define me and mean a lot to me. Where my family lives is home, and in two months when I move out, my new lodging will be home just as well. When staying at a friend's, if I just step out to go to the grocery store, I always call "I'll be home any minute". Because it is the home of someone I care about, and staying there makes me feel enveloped in the safety of it. Maybe, that’s all the roots you really need.
One day, I might do as my parents - leave all that I have known behind me and start over. The amount of respect and pride I feel for my parents is fierce. They risked everything not only for themselves but for what they believed in, knowing that perhaps they would never again feel like they belong again, always slightly on the edge in a new world for the sake of a future untold. For the sake of hope. My parents did not come to Sweden to become Swedish. They came so they could be free Iranian people, with the right to have opinions and to voice them. They took part of a new language and culture, without feeling that they had to let go of everything that made them who they were, and I love them for it. I love them for showing me how there is always the hope of starting over, even when you own world doesn't feel right anymore. I love them for trying hard to show me that home is never the country you are in, but a place that you make your own.

And even though I might never ever feel like I fit in, maybe one day I will truly reach the point where it won't matter. I hope so. Because home isn't just where the heart is. To me, that is just like saying that surviving is living. Which is just scraping it, barely. My father once said: just because you’re not dead, doesn't mean you're alive. It’s the same here.
Home isn't just where the heart is. I don't even think it's a place. It's a state of mind. And it's where the heart sings.

torsdag, december 25, 2008

God Jul!

Carol of the Bells med Celtic Woman. En julfavorit.

tisdag, december 23, 2008

Wrapper Forever

Det var min sista dag på jobbet före jul idag, och efteråt släpade jag och Veronica våra trötta lik till Fridhemsplan och åt jättegod mat (mango chicken wok i mitt fall). Till skillnad från våra tre tidigare arbetsdagar var det relativt lungt, och vi båda tyckte det var skönt. Vår nye chef, som mest bara inte förstår hur det är att driva den här tehandeln, var till en början ovanligt sympatisk. Han har varit trevlig de senaste dagarna och inte muttrat över små saker som vi faktiskt inte kan påverka och dessutom försökt att minimera vår arbetsbörda genom att:
1) inte hänga oss över axeln och ständigt bevaka oss, och
2) faktiskt ta hand om sådant han kan sköta och inte blanda sig i det han inte lärt sig än och därigenom bygga på vår arbetsbörda.
Jag har varit tacksam. Så kom han dessutom med en liten julklapp till mig och Veronica idag, det var oväntat och rart.
Därefter valde han att flytta på hälften av varorna i hela butiken. Vilket bidrog till över tre timmars flyttande, städande och lyftande samtidigt som vi skulle ta hand om kunderna. Resultatet blev trots både vinkar, tydliga klaganden och slutligen en del öppet kritiserande varken praktiskt eller snyggt. Jag och V lyckades flytta runt saker till ett någorlunda funktionellt resultat, men det var ändå ytterst frustrerande. Mina tankar om hur sympatisk han varit verkade förhastade. Men det är egentligen att han är en helt OK person, men han är bara opraktiskt lagd, inte särskilt estetisk, och jag och han har helt enkelt olika ideér om ungefär allt.
Men nu har jag ledigt en vecka, och jag har sammanlagt bara åtta arbetsdagar kvar i butiken. I mitten av januari slutar jag, och sen är det till att plugga igen. Och därefter - flytta.

Väl hemma har jag mest segat ihop. Jag ringde pappa och bad honom hämta upp mig på vägen, jag var helt enkelt för trött för att stå ut med nått mer. Jag har bara slagit in julklappar sen jag kommit hem, har inte orkat med annat.
Och på tal om julklappar, så blev det inte lika pyssligt som förra året, men jag lyckades med några fina exemplar. Min favorit var nog Koris, som jag slog in i en kopparfärgad celofanpåse, och snörde ihop med guldband, silverfärgat presentsnöre, en bit kanelstång och en dekorationsblomma som faktiskt var en av två blommor som satt på en julklapp jag fick av Kori för ett par år sedan. Det kändes kul att återanvända den till nått fint, jag har en tendens att hamstra på saker just för sådana syften (och det händer inte ofta att det blir något av det).

Det andra var nog syrrans, som blivit den mest udda. Jag vet att jag sa att jag inte orkade med överdrivna vikningar och annat tjafs, men hennes slutade med en underlig kombination av present, rosett och solfjädervikning, bara för att jag ville experimentera. Resultatet blev hyfsat, till nästa år vet jag hur jag kan göra den snyggare i alla fall =)

Jag undrar om de julklappar jag skickat med post kommit fram ännu... Julkorten har nog gjort det. Jag fick ett sms av Tove idag där hon tackade för sitt. Jag gjorde julkorten själv i år dessutom, fantastisk som jag är ;P Eller som min vän Henrik fint lade fram det "Det är så sött att du fortfarande håller på med dagispyssel" (det där är direktcitat.)
Det var jag och Joanne som ville hitta på nått roligt, men faktiskt inte hade tiden att vara kreativa från grunden. Så vi köpte hela paket från Panduros med pappersark, mallar och band i, och så fick man lite olika layout förslag. Det var inte förrän mot slutet som jag valde att göra lite mer egna varianter med band och papper jag köpt vid sidan om. De flesta har dock fått julkort med hjärtan på.

Det är dock svårt att välja vilka man ska skicka julkort till, så jag bestämde mig slutligen för att skicka till de jag alltid skickar till, och så en del av alla mina goda vänner jag umgåtts/pratat med
mer på senare tid, och de som ofta skickar julkort till mig.
Tove t.ex. är den enda av mitt kompisgäng från gymnasiet som jag skickade julkort till. Jag tycker om alla minst lika mycket, men Tove är den enda som har troget skickar mig julkort varje år sedan innan vi tog studenten, och jag har inte varit lika duktig, så jag tyckte det var på tiden =) Och så sant som det var sagt, när jag kom hem idag fanns där ett julkort från söta Tove.

Imorgon är det hur som helst julafton. Vi har alla haft så fullt upp hemma i år, så det blir inte särskilt juligt. Granen är uppe, klapparna klara, vi ska väl äta lite julmat, kanske se på lite Kalle Anka (ja, hädelse, jag ser det inte varje år...) och sen ska jag bara ta det lungt. Inget julbak blev av, så jag funderar på att helt enkelt baka lussekatter imorgon. Det är synd att det blivit så lite, för jag älskar verkligen pysslet och glittret, julmat och julbak och riktig julstämning, snö och pepparkakor med glasyr och julsånger som jag nynnar i köket när jag bakar. Det får bli mer av det under julledigheten, även om det varit något segstartat.

Nu ska jag ställa mig i duschen och hoppas på att muskelknutarna i ryggen släpper lite (antagligen inte, de har varit med så länge att de är en del av min naturliga kroppshållning nu), och sen ska jag bara sova, utan väckarklocka, utan snooz-funktion, och se vart jag hamnar. Wild n' crazy.

söndag, december 21, 2008

Dance all night, sleep all day

Tillbaka till jobbet imorgon, två dagars arbete och sedan julledighet. Jag är redan inställd på "zombie"-mode, jag blir som en maskin på jobbet. Har jobbat onsdag-lördag veckan som gått och det är så mycket folk att jag reagerar per automatik, kunderna är ett virrvarr av ansikten, frågor, önskemål och själv minns jag knappt mitt eget namn vid dagens slut.

Tröttheten till trots var jag ute och dansade igår. Jag har varit danssugen ett bra tag nu, så det var härligt att verkligen bara släppa allt och gå ut och ha roligt. Så jag klädde upp mig rejält, och klockan ett stod jag i kö med Kori, Balsam och Narges. För att vara ärlig så var vi galet snygga =)
Jag vet knappt hur jag lyckades dansa i tio centimeters klackar. Jag har insett att jag av någon absurd anledning ofta använder nya skor till att festa i. Man bör faktiskt gå in nya skor, särskilt de med höga klackar. Men neej, jag ska alltid ha de för första gången när jag är ute och dansar.
Runt halv fem slängde jag och Kori oss i soffan hemma hos henne, åt resterna av vår wok/thaimat sen tidigare och kollade på ett avsnitt av How I Met Your Mother. Sen stupade vi i princip i säng, och jag klev inte upp förrän halv två (vilket är tidigare än de senaste tre söndagarna, där jag trött efter en veckas jobb sover tolv timmar varenda söndag).

Vi snackade, lagade lite mat, kolla på film och sen åkte jag hem. Har inte gjort mycket sedan det att jag kom hem heller, bara tagit det lungt och suttit vid datorn eller lyssnat på musik. Äntligen överfört Norrlands-foton från kameran till datorn. Nu ska jag tvätta håret och sen ska jag se till att gå och lägga mig till midnatt. Ska jag orka jobba imorgon behöver jag minst nio timmars sömn i kroppen.

fredag, december 19, 2008

Finns ingen riktig post, bara riktiga bitches.

När jag för nästan två månader sedan skrev inlägget om Lackadaisy Cats så var tanken att jag om inte varje vecka, så åtminstone någorlunda regelbundet skulle ha med ett "veckans tips" bland mina inlägg, där jag rekomenderade gamla favoriter, nya upptäckter och även besvikelser och irritationsmoment man bör förvarna andra om.
Nu blev det inte riktigt som jag tänkt mig. Men någon gång ibland bör jag ju ta mig tid att flika in något litet, skulle man tycka. Så här kommer veckans tips:

Om du som jag, runt juletid, har många julkort, kuvert och paket att skicka, där de flesta är av varierande vikt eller storlek, så kan det tyckas att smartaste utvägen för snabb och smidig försändelse är att ta sig till själva posten, för att se till att allt går rätt till.
Om du nu väljer att göra detta, var noga med att inte välja postkontoret (jupp, det är en såkallad riktig post) i Gamla Stan. Varför? För att de är riktigt snikna jävlar. Faktiskt. Nu må de vara artiga, men grinigare människor när det gäller frakt har jag fan aldrig stött på!
Nu finns det en regel att om ditt paket övergår en viss höjd, så kommer den inte att kunna levereras genom postlådan, utan mottagaren får gott hämta sitt paket på närmsta postombud. Detta innebär ochså att den som sänder paketet debiteras extra. Jag har full förståelse för detta.
Men mina paket har fyra hörn, varav tre av fyra går in genom denna postlucka (de har en provmall). Kuvertet är dessutom vadderat och innehållet trots det inte särskilt känsligt. Om paketet går in på ena sidan kan säkert brevbäraren trycka lite på det, så går hela förpackningen igenom. Hur vet jag detta med säkerhet? Jo för jag har tidigare skickat liknande paket (men då det bara varit ett åt gången så frankerade jag dessa på Konsum) och de levereras alltid hemma hos mottagaren.
På postkontoret i Gamla Stan debiteras du för den otympiga hörnan, och måste betala ungefär 10-15 kronor extra i frakt/paket, vilket slutade som en något bitter historia igår. Hade jag haft tid hade jag självklart gått till postombudet en kvarts promenadväg ifrån mig. Men jag ville inte riskera att bli sen till jobbet, så jag antog att det var bäst att springa in på posten på samma gata där jag jobbar. För fraktkostnaderna är ju densamma överallt inte sant? Frakten ja, personalen nej.
Jag hade tre paket kvar hemma när jag återvände efter jobbet, de frankerade jag på Konsum, där man bara debiteras för vikt, om postpaketet anses vara i inte alltför iögonfallande storlek.

Jag har vänner som jobbar på posten som är riktigt fina människor, och de kan säkert intyga att deras kollegor också är trevliga. Men när jag tänker efter så har både jag, min gamla chef på tehandeln, och personalen på bokhandeln då jag jobbade där (och de skulle växla mynt) haft klagomål över hur gnidna de är på posten i Gamla Stan.

Sammanfattningsvist: Det må så vara att det inte "finns någon riktig post längre", men den som är kvar i Gamla Stan är inte värd att besöka ändå, för de är riktiga hyndor.

onsdag, december 17, 2008

Inför jul

Jag jobbar mycket och ser mest fram emot julledigheten just nu. Det är sådär på jobbet. Jag försöker att hålla distans till situationen och inte konstant känna mig bevakad och anklagad för att själa, för det är ungefär så smidig min nya chef är med sina nya regler. Tack och lov, så erkänner jag att om det är något jag är bra på så är det att bibehålla ett stenansikte.
Det känns bra att i alla fall få jobba med Veronica ibland. Vi stöttar varandra i den usla situationen.

Annars har veckan som gått varit bra utanför jobbet. Förra veckan var Ted i stan, och det var jätteroligt att ha honom här. Vi snacka massa strunt och gick på stan. Så såg vi The Big Lebowski, vilket sannerligen var på tiden för min del. Helt fantastisk. Humorn är underbar och karaktärerna är just sådär sjukt överdrivna och galna att det funkar. Jag älskar Coen-brödernas manus.
Så lunchade vi med Jossan som var toksnygg i sitt nya korta hår, även om jag var något chockad över att hon klippt av det.
Tuva tittade in på jobbet förra veckan och sa bara att hon haft en trist dag på jobbet och undrade om jag ville fika. Eftersom jag också haft en trist dag på jobbet tyckte jag det lät helt fantastiskt, och jag vart jätteglad över hennes initiativ.
Sen var Sara inne och sa hejdå innan hon drog iväg till london och Tobias hade vägarna förbi och sa hej, och min chef drev typ iväg mina vänner, bah.

I lördags var jag på julbord hos Joanne efter jobbet. Hon hade gjort så fint, och hon och Johan var jättebra värdar. Själv kände jag mig lite som Bridget Jones först, när man upptäcker att man är singel på vad som blivit en parmiddag. Men alla var fruktansvärt varma och glada människor och jag kände mig väldigt välkommen i ett gäng som kände varandra sedan tidigare. Vi sjöng och åt och jag blev hemskjutsad av de vänliga vännerna senare under natten, mätt till bristningsgränen av alla godsaker Joanne hade dukat fram.

Så har jag lyckats luncha med Maria i måndags, årets sista thaimat på Bojan för min del!
Och så julhandlade jag med Kori igår. Jättemysigt, och jag hittade både julklappar och saker till mig själv. Enda missen var att kortmaskinen på SF-bok krånglade, så jag upptäckte när jag loggade in på nätbanken att de dragit samma summa två gånger från mitt kort. Får gå in imorgon och fråga hur vi ska lösa det.

torsdag, december 11, 2008

Wrapper Returns

Ibland dyker det upp sådana där underliga sammanträffanden, som kan antingen vara roliga eller obehagliga. Jag bestämde mig för att detta var roligt:

Idag dök det senaste numret av en av våra lokaltidningar (jag visste inte ens att den här existerade, när dök den upp?) Vällingby Independent, vars tagline tydligen är "Bara goda nyheter", upp hemma hos oss. Förrutom att omslaget pryds av en glad Darin, som uppträtt på Kfem och som alla självklart vet(?) är uppväxt här i Västerort han med, kan man i högerspalten se referensen till en artikel på sidan 11, och rubriken på första sidan är Pimpa paket (jag tänker inte ens kommenter rubriken, jag orkar inte).
Artikeln handlar hur som helst om en kvinna som inspirerats av japansk pappersvikningskonst (origami) och anammat den japanska seden att slå in paket med så mycket estetiskt värde att själva inslagningen är ett konstverk (jag läste för ett par år sedan att riktigt fint inslagna paket ofta inte öppnas i Japan, utan behålls inslagna som prydnader. Men de vill skära ner på detta nu, då all presentpapperskonsumtion är dåligt för miljön). Kvinnan i fråga, Thorberg, öppnade för några år sedan ett företag som har just paketinslagning som sin affärsidé.

Det var lite lustigt att se artikeln, bara fem dagar efter mitt eget inlägg om paketinslagning. Nu har jag inte tänkt börja vika solfjädrar och svanar på mina presenter. Det gör man bara om man inte tänker frakta presenten tillsammans med allt annat på ca 5kg jag alltid bär med mig, som riskerar att mosa hela grejen innan jag ens nått fram till den som ska få presenten.
Men lite roliga saker fanns det ju att snappa upp. Det rekomenderas bland annat att:

1) använda spillbitar av papper att dekorera med, som exempelvis bårder.
2) inte bara krulla presentsnöre, utan att använda sidenband, dekorationslöv, pappersremsor etc.
3) använd silkespapper och cellofan.
4) att använda ett mönstrat papper och skarva det med en- eller tvåfärgade papper för att få en originellare helhet.
5) använd dig gärna av papper och mönster som passar den som ska få presenten.

Jag läste och tänkte "Lady, you're preaching to the choir here..."
Kunde hon inte bara visa hur jag skulle vika guldpappret till en ros istället för att skriva sådant jag redan gjort tidigare? Bortsett från att jag faktiskt inte ödslar tid på att dessutom matcha presentpapper med personlighet. Fan, nån måtta måste det ju vara! Personer som gillar mörkt får svart, och de som verkligen älskar julpapper får väl julpapper. Allt mitt presentpapper kommer i princip ändå från SF-bok eftersom jag nästan alltid köper alla mina presenter där, och jag orkar aldrig slå in nått i affären heller, utan bara rullar ihop lite papper och drar hem efter att jag handlat.

Men poängen: hon har byggt sitt företag på något jag gör för skojs skull. Är det inte lite absurt? Tänk om jag kunde tjäna en förmögenhet på att bara slå in saker? Jag har börjat smått med att vika underliga papperskombinationer sedan den julen för ett par år sedan då Kori gav mig min Diru t-shirt i julklapp, inslagen med vackra gröna band och tygrosor, under vår väldigt japaninspirerade fas. Det var det finaste paket jag fått, och tygrosorna har jag kvar.
Men så tänker jag som Nemi: Att om jag gjorde om sin hobby till ett jobb, så skulle det bli trist för att det var arbete (fast samtidigt är ett av mina största intressen att skriva, och jag vill bli författare. Vilken hycklare jag vart helt plötsligt... hrm... men det kan vara för att skrivandet inte bara är en hobby, utan för att jag för mitt liv inte kan sluta skriva, det bara måste göras. För henne kanske det är just den där saken som bara måste göras?)

Det kanske är där skon klämmer, jag tycker inte paketinslagning är en vettig hobby ens. Känns som att pappersvikning är sådant man bara ägnar sig åt när man lever i totalt överflöd, och inte vet vad man ska göra för att fördriva tiden så man börjar desperat att vika pappersfigurer. Capitalism galore.
Men jag medger att det är fint, och roligt. Och även om ingen kommer få en present av mig som är inslagen till en vattentät båt av cellofan och silkespapper, så kommer det ändå att vara lite extra roligt att jag lagt lite tid både på innehåll och omslag, så att säga.

Justja, hon hade faktiskt ett tips som var bra för min del:
6) använd dubbelhäftande tejp, det blir finare då.

Sant, mycket sant. Nästa år kanske.
Wrapper-girl, over and out.

söndag, december 07, 2008


Jag sitter och slår in julklappar. Jag har så få lediga dagar nu, och det känns skönt att jag haft lite tid att köpa några få julklappar över huvudtaget. Jag räknade ut att jag i år har sisådär 14-15 personer att köpa klappar till, vilket var fler än jag trott först, men det blir nog bara roligt =)
I år jobbar jag i princip varje dag fram till själva julafton, och det däremot känns både bittert och tradigt. Mest också för att min chef sålde ut butiken för en vecka sedan, och inom loppet av ett par dagar har min arbetsplats blivit en frustrerande källa till irritation, där den nya chefen är kvävande, oförstående, mest av allt i vägen och dessutom oestetisk till den grad att det känns som att halva butiken har hamnat i skyltfönstret under hans försök att effektivisera och göra reklam. Jag är lite äcklad. Och jag räknar för första gången ner dagarna tills dess att jag slutar om knappa månaden.
Förra året var jag ledig kring jul och mådde, för att vara ärlig, inte så bra. Så jag kastade mig helhjärtat in i all form av pyssel, bakade, och slog in julklappar i alla möjliga kreativa kombinationer. Det känns tyvärr inte som att jag kommer in i samma intensiva, galna kreativitet i år, men jag undrar om det inte gick så bra sist just för att det var en sorts meditativ verklighetsflykt. Jag la ner en hel dag på att slå in julklappar i olika färgkombinationer, med lim och tejp och allt möjligt, mest kanske i ett försök att komma undan tankarna som rasade i huvudet på mig. Men samtidigt var det kul med de fina resultaten, så jag tänkte lägga upp lite bilder från förra december, då jag aldrig la upp de i julas fastän jag hade tänkt det.

Nu är det snarare så att jag knappt hinner tänka efter, jag känner mig som en maskin. På jobbet vill jag mest bara skrika och svära eftersom jag avskyr hur det hela har vänt så tätt inpå att jag ändå ska flytta. Det känns som att jag aldrig har turen med mig. De kunde inte ha väntat fyra veckor med att sälja? Då hade jag sluppit den här skiten. Det ska bli så skönt när det här är över.

Men tills dess, försöka leta julklappar som sagt. Jag undrar om jag hinner julbaka i år?

torsdag, december 04, 2008


Jag lyckas inte somna.
Det är en vecka sedan jag vände på dygnet och istället för att lyckas vrida tillbaka det, så somnar jag allt senare.

Jag har inte varit uppe såhär sent flera dagar i rad sen förra vintern.
Jag vill inte hamna där igen.

söndag, november 30, 2008

The Flipside

Jag flög hem från Umeå på måndagen förrförra veckan. Så hade jag ledigt en dag då jag försökte anpasssa mig lite till att vara hemma. Därefter har det bara rullat på. Jag jobbade onsdag-lördag, och var på läkarbesök på onsdagen. På tisdagen var det julpyssel med Joanne, vi gjorde egna julkort och jag var jättenöjd.
Själva arbetsdagarna flyter i princip ihop med varandra, jag minns inte vad som särskiljer dem. Dock vet jag att Tove hälsade på mig kort i veckan, och det var fint att se henne.
På lördagen städade jag upp på jobbet efter arbetsdagen, bytte om och åkte till Uppsala på middag hemma hos Stina. Det var jättemysigt, och bara synd att vi inte kunde stanna längre. Vi tog elva-tåget hem och jag låg nedkrupen i min säng runt ett och sov som en stock.
Vaknade på söndagen ett par timmar efter det jag hade tänkt och fick skynda mig för att hinna klart med saker innan jag åkte in till stan för att luncha med Maria, och Sofia och Mattis som kommit ner från Ume. Det var så roligt att träffa Sofia två helger i rad (för att inte tala om att träffas två gånger under samma årstid) , kändes som något riktigt udda, antagligen för att det faktiskt aldrig hänt.

I måndags var det pyssel hos Nina, och vi hade inte träffats på jättelänge, så det vart en del ta-igen-snack. Vi ska se om vi lyckas få ihop nått till UppCon. Nina lär hinna, hon är verkligen i sitt rätta element när hon gör dräkter och spånar ideér. Me - not so much. Det är inte ens säkert att jag ska till UppCon, men tanken är kul och pysslandet lika så. Jag provade iaf det nya tillskottet i hennes peruksamling, och erkänner att jag såg väldigt udda ut i höftlångt, ljusgrått hår. Vi borde ha fotat det, nästa gång kanske? Jag tror min kompis Ted hade gillat det, han har föreslagit att jag borde färga håret vitt någongång, lite som Storm i X-men, haha!
Resten av veckan har bara varit jobb. På torsdagen följde lillasyster med för att jobba några timmar och tjäna pengar som skolan skulle skänka till en tsunamidrabbad skola i Sri Lanka. Det var jättekul att ha med henne, bortsett från att hon är så mycket mer morgonpigg än jag och inte kan läsa av att jag vill ha det tyst första timman innan jobbet ak.a. när jag sitter i kollektivtrafiken. Men så kanske hon var pigg för att hon klev upp 50 minuter före mig. Och hade ändå bara hunnit börja med frukosten när jag var färdig att gå. Varför? För att hennes första 50min gick åt till hår, kläder och make-up. Vilket jag tycker är nästan äcklande och absurt. Jag erkänner att hon visserligen är jättesöt och klär sig snyggt (utom när hon klär sig skitfult), men att en 13åring ska kliva upp en timma tidigare för att fixa till sig, finns inte i min värld. Hon är så långsam på morgnarna att om situationen var annorlunda, och vi exempelvis bodde i ett krigsdrabbat land och behövde ta oss till ett skyddsrum, så skulle hon ta sån tid på att fixa sig att motståndarna skulle hinna komma fram och spränga mig i luften medan jag väntade in henne. För hon skulle säkert tagit 50min på sig då också. Annars var det kul att ha henne där, och det var en hyfsat lugn dag allt som allt.

Torsdagens höjdpunkt var att jag efter nästan en månad, varav sista veckan tillbringats i oro, fick tag i Emilia. Inte förrän jag hörde hennes röst förstod jag hur orolig jag varit för henne, för jag började gråta av lättnad. Sån är jag helt enkelt. Det visade sig att Telia spärrat hennes nummer, och det är därför inte ens mina sms gått fram senaste tiden.

På fredagen hämtade Kori upp mig efter jobbet, och sen hann vi rusa iväg och köpa skor och mat innan vi fixade till oss och åkte iväg till Täby för att va med på Tobias inflyttningsfest.
Det var en avslappnad stämning fastän vi aldrig sett två tredjedelar av folket där, och jag hade jättekul. Väl klockan tre var jag och Kori tillbaka hos henne och Aksel i Hornstull, och jag lyckades sova en fyra-fem timmar innan jag skulle upp, trots att katten använde mitt huvud som studsmatta hela första timmen.
Åkte till jobbet med blodsprängda ögon och hann knappt öppna innan det började dyka upp folk, så det blev varken frukost eller till att byta ut proppen som gått, så det var mörkt på lagret hela dagen. Lyckades få i mig liten macka vid tretiden, och kom inte därifrån förrän en timma efter stängning.
Kom hem till familjen, mamma hade precis dukat fram middag. Sen fick syster sin födelsedagspresent (grattis älskling!) från mig och bror och jag bakade dagen i ära en kaka i vit choklad med glasyr och blåbärsgarnering, som brukar bli populär.
Trots att jag var trött lyckades jag inte somna förrän efter tre, och sen sov jag i drygt tolv timmar. Resten av idag har gått till att dricka te och äta kakor, äta mat, sitta framför datorn och städa på rummet (med andra ord, jag har äntligen fått bort resväskan och påsarna som hopat sig på golvet i två veckor i en alltmer växande hög).
Jag orkar helt enkelt inte göra något. Jag vet inte om det är för att jag sovit för länge, eller om jag faktiskt fortfarande inte tagit igen en veckas bristfälliga sömn. Jag måste sova ordentligt i natt också, jag jobbar sex dagar i sträck den här veckan.
Men ikväll ska jag bara dricka te, hänga upp alla tvättade kläder i garderoben, ta en lång dusch och lyssna på Moloko. Det känns som ett fullt genomförbart projekt, sådant gillar jag.

tisdag, november 25, 2008

Leave Thy Blood

Jag väntar på att tvättmaskinen ska ska göra sitt, så jag kan hänga all min tvätt och gå och lägga mig. Det är så mycket sådant som behöver göras, jag förstår inte varför jag är så stökig av mig. kom hem för en vecka sedan, och väskan står halvt uppackad på golvet ännu som vanligt, det blir väl till helgen. Och man vet att det börjar bli dags att tvätta när alla vettiga tröjor jag kan ha på jobbet ligger och väntar på sitt tvättmedelsöde och jag måste kombinera en kortärmad polo med benvärmare på armarna... (även om jag har benvärmare istället för ärmar annars också ibland).

På tal om att möta sitt öde, jag har blodprovstagning före jobbet imorgon. Inget allvarligt som sagt, bara att kolla att alla blodvärden står rätt till. Men det är på fastande mage. Jag avskyr just den delen, för jag är redan så nervös och obehagligt till mods av hela proceduren, så att sitta där på tom mage, trött och hungrig, och se de fylla upp tuben med mitt blod gör mig alltid helt yr i huvudet. Jag mår fysiskt illa.
Ändå är jag helt fascinerad efteråt, jag kan inte sluta stirra. Det är så underligt mörkt, mitt blod. Och jag vet att varje provrör (som mest tror jag de tagit sju i samma sittning) rymmer drygt ett matskedsmått, vilket är vadå... 15ml? Och ändå ser det ut som så mycket. Och det känns så fel att se, för jag tänker hela tiden att "det där ska ju vara inuti mig".

Jag hoppas det går snabbt och smidigt iaf! Akupunkturen till trots, jag är inte över min nålskräck än. Det är kanyler som får mig att freaka.

torsdag, november 20, 2008

You wrote -what- now?

Jag kom hem från jobbet igår och upptäckte att kvartalstidningen från SF-bok kommit med posten. Jag tycker om att bläddra i den, så jag kan mentalt registrera vad jag vill ha, vilka serier vars nästa volym snart dyker upp, vad som är nytt, vad jag kan köpa åt andra i julklapp etc.
Och så tycker jag att det är lite kul att tidningens andra halva nuför tiden innehåller anime- och mangasortimentet. Då jag recenserar för bokhandelns hemsida inriktad på just detta (J-Fi), så skriver jag allt som oftast en mindre infospalt per kvartalstidning angående någon utvald titel.

Veckan innan jag åkte norrut för att hälsa på bror, skickade jag in en liten text om Bleach, den populära serien av Tite Kubo. Den svenska översättningen börjar släppas nu i november, och det skulle belysas lite extra.
I förrgår tänkte jag att tidningen borde komma snart, och att jag skulle börja leta julklappar. Sen kom jag att tänka på artikeln, och undrade en stund om jag faktiskt skrivit mitt namn under. Det var inte ett fantastiskt stycke, men det var bra skrivet, vettigt och jag kan stå för dt jag skrivit. Men om jag inte skriver mitt namn under läggs det heller inte till (har jag upptäckt av erfarenhet) och jag tycker ändå att det är roligt att se mitt namn i tryck, måste jag erkänna.

Fan vad jag fick ångra det igår.
Jag medger att de faktiskt inte har ändrat något i artikeln, som jag kan komma på. Bortsett från att programmet de använder inte tycks kunna läsa av "ō" i ordet Zanpakutō, och får det därför att se ut som att jag stavat fel. Men det kan jag leva med.
Problemet gott folk är rubriken. Jag har inte skrivit den. Det gör jag nästan aldrig. Jag skriver oftast bara namnet på serien i fråga, och låter det vara. Med andra ord, jag är faktiskt endast upprörd över ett tillägg på två ord. Men det verkligen river i mig. "Bleach: bästa spökmangan" står det, i en ton som indikerar att jag därefter ska skriva något i ton med "och den är fett grym!". Vad är det här?!

Men, jag vet ju vad det är. Egentligen.
Bleach som manga är nu uppe i 35 volymer på japanska, och animen har pågått i fyra år. Den har varit omåttligt populär de första åren, men har nu liksom planat ut till en jämnare nivå av stadiga läsare/tittare. Att börja översätta den till svenska när 25 lättlästa volymer redan finns på engelska, är kanske lite i det senaste laget.
Missuppfatta mig rätt, jag tycker det är jättebra att den översätts, och jag tycker väldigt mycket om Bleach. Vad jag menar är, att om man vill ha en god försäljning nu gäller det att locka in helt ny klientel, vilket högst troligt blir en del yngre publik som inte hunnit ta del av serien och som inte kunnat/känt sig bekväma med att läsa den på engelska.

Så, titeln är ett sätt att dra in en massa... jag vet inte, trettonåriga pojkar, antar jag. Men ordvalet är så främmande för mig att jag finner det nästan kränkande. Och inte nog med det, jag ser inte Bleach som en "spökmanga", trots att en hel del döda närvarar. Och jag läser knappt något i skräckgenren, så jag skulle aldrig komma mig för att ens använda ordet "bästa". Jag kan inte stå för det. Det är det som stör mig mest: att de har tagit min text, och med två ord gjort det till något främmande för mig. Visst är jag medveten om att många redaktioner sköter valet av artikelrubriker själva, men det får mig fortfarande att bubbla inombords.

Tack SF-bok, för att ni tar död på den lilla författande värdighet jag bär på.

onsdag, november 19, 2008

Check - up

Jag ser det när hon tittar på mig. Det är ett vänligt leende, men något nedlåtande. Eller kanske överseende. Som om hon tänker "Stackarn, hon vet knappt att det är hon själv som ställer till det", eller "Jaja, nu börjar hon igen och tror at hela världen rasar samman."
Jag har haft samma läkare i 13 år. Hela min familj har gått till henne, till och med min nu bortgångne mormor hade henne som läkare när hon bodde i Sverige 94-95. Men någonstans efter studenten, så bestämde hon sig tydligen för att nått var fel med mig. När jag blev till synes frisk, utan alla mina yttre stressymptom och min hängighet som kunde få mig att somna på lektioner, antog hon helt enkelt att problemen var över. Och när jag, orolig för att jag i grunden och egentligen, inte blivit bättre, började hon tro att jag hittade på.
Hypokondriker. Det är vad hon tror om mig. Som att jag egentligen är fullt frisk, men gör mig själv sjuk. Som att jag vill må dåligt, när jag egentligen mår bra. Och testerna som jag vill göra, det är bara för att jag "letar sjukdomar".
Men jag vill inte vara krasslig och orklös och trött och ledsen. Jag bara är det. Och hon hjälper inte då hon inte tror mig.

Jag var hos min husläkare idag för första gången på snart två år. En hypokondriker skulle inte hålla sig borta i två år. En hypokondriker skulle inte kunna hålla sig borta.
Och att jag dyker upp där och vill testa mig själv för allt möjligt, är inte för att jag är tokig, utan för att det tagit mig två år att hopa ihop tillräckligt med saker att slutligen vilja kolla up, även om de inte relaterar till varandra.
Men jag kan inte förklara mig för henne. Hon skulle missförstå, och jag orkar inte med det.
För ja, på sätt och vis vill jag hitta nått fel med mig. Men inte för att jag, som hon tror, vill vara sjuk. Utan för att jag vill vara frisk, och jag behöver veta vad det är som hindrar mig. För om det visar sig att jag är frisk som en nötkärna, varför känner jag mig så trasig?
Rädslan är överhängande. Om det inte är något fel med mig fysiskt, är det då något som är fel psykiskt? Jag vill så gärna att det bara ska vara en lätt fysisk åkomma, att det är järnbristen som spökar igen eller nått, så jag ska slippa tro att jag inte är som jag ska i huvudet.
Nu ska jag i alla fall verkligen få kolla upp om jag har astma (fastän jag fått medicin för det av en annan läkare för över et år sen. Det var nog ända skälet till at hon gick med på att låta mig göra provet nu). Mina lungor låter bra, men lungkapaciteten är ganska låg. Hon bad mig göra blåstestet tre gånger om, eftersom hon först trodde att jag gjorde fel. Resultat ska visst ligga på 450 någonting. Jag fick samma resultat tre gånger i rad: 350. Det är fortfarande med på godkändskalan, men inte bra.
Och så ska jag äntligen undersöka mig för allergi mot getingstick. Det är ju bra att va säker, särskilt som min fot blev blå sist.
Och jag ska kolla blodsockervärdet, hemoglobinvärdet och tyroidvärdet. Sen får vi se vad proven säger.

torsdag, november 06, 2008


Både mamma och syster kom hem med princesstårta åt mig i tisdags. Jag åt sista biten (den lillasyster köpt på lokala konditoriet) idag, eftersom jag helt enkelt har en 1-bits gräns på tårtor, jag kan inte med mer än så per dag tror jag =)
Hon hade iaf gjort jättefint, men ljus och allt.
Till kvällen satt vi och fikade allihop. Saknade lillebror.

Så därför åker jag norrut imorgon och hälsar på Milad i den snöiga världsmeteropol han bor i (känd som Skellefteå). Jag blir borta ett par dagar, vilket är allt jag begär just nu. Stockholm känns kvävande ibland, helt enkelt.

tisdag, november 04, 2008

Vote - Your Time Is Now

So today is the big day, 4th of November. I wasn't going to make a big issue out of this, but I guess now that I've started, I'll just have too.

I may not be the most politically involved person, and on the whole I'm not all that well-informed on the subject of politics (unfortunately), mostly I'm just very opinionated. But for the sake of everything you find holy - Americans, vote!
I'm not American. I live in the backwater country of Sweden, but I ain't blind. Of course I vote, but the truth is, Swedish politics isn't going to effect the world. Swedish politics sometimes hardly changes Sweden, but it's still important that you try. If only just to be able to say you did what little you could.

The United States of America on the other hand, is a whole other question. Like it or not (and believe you me, I don't like it) the rest of the world is holding their breath. Because apart from being the wealthiest, most powerful and mot influential nation in the world, you are also the most money grabbing, greedy, and war-mongering country on the face of the Earth. And why? Because you can.

You know it and we know it.
But to be honest, the American life-style may have been working for you, but the rest of the world is starting to disagree. You've been involved, and more often than not the starters to, at least one war every decade since you settled your own Civil War.
We're getting tired of this shit.

And thankfully, so are you.
So, take a stand. For something new, for something fresh. Because whatever they say about background and being suitable etc. The election this year centers a lot around the color of skin. Mr. Obama, I've read you're an amazing public-speaker. And that you're a senator since many years back and before that, a lawyer. But does that really matter? At least, does it really matter as much as the fact that you're black matters?
It doesn't to me. That fact that America is finally ready to have a black presidential candidate makes me thrilled. Unfortunately, the other democratic candidate was Hillary Clinton. Which made all democrats chose between the oppressed - women or African Americans. Why couldn't the just have an ethnic woman in high politics? (It's to be said that the republicans have had the influential Condolezza Rice, but I think she's a blood-thirsty monster).

But I was rooting more for Obama than Clinton. I just agreed more with him. I mean, I also had things I disagreed with, like his choice of vice-president. An old, white guy with a name resounding of bathroom facilities (not that it really matters...). He should have chosen Hillary and united the democrats! Now, there's just too much a chance that some crazy bigot might kill Obama if he does make president, and Bidé will run the next years in office of his old old ass.
But truly, that's the thing: you don't have to agree with everything. But choose what you find most important, sensible and worth fighting for. I'm sure there are things in the republican campaign that I would at least want to contemplate extra on before disregarding it, but in the whole, I've never been a right-wing woman. The thought of John McCain winning this, when he's already about 20 years to old to actually do anything good for his nation involving politics, and having that horrid woman Pallin by his side while they both march against abortion-rights, gays getting married and adopting, and for warfare and the conservative tradition of white-man-rules-all, just send chills down my spine.

Obama is the name of change. And that is what the U.S. and the rest of the world needs right now. So take a stand and show the world that you do believe in a brighter future, however scarcely lit. That you're for the rights of minorities, that you believe in change, that you are against the war in Irak and that you've had enough of being screwed over in every way by your own government.
People of American citizenship, this is your time in the spotlights. I know what I would vote if I had the chance. We're pinning our hopes on you now. Make us proud.

tisdag, oktober 28, 2008

Too Cold For Comfort

Ösregn bakom fönstret och realtivt folktomt i Gamla Stan idag. Jag har tagit det lungt på jobbet, flyttat lite saker, tagit emot och packat upp leverans och sen kollat upp flyg och tågbiljetter till nästa vecka.
Jag är lite trött, och ser mest fram emot myskväll hos Joanne med lite småpyssel, snack och thaimat. Jag känner att jag inte är helt med på jobbet, redan igår strulade jag till det för ett par kunder. Men jag har kommit fram till att det inte är för att jag är för trött. Visst är jag trött, men inte så det egentligen stör. Och jag har återhämtat mig från när jag var sjuk hyfsat bra, hostar bara lite ibland.

Jag insåg idag att anledningen till att jag är så seg är att det är så fördömt jäkla kallt på jobbet. Jag har tänkt på det senaste veckan, men just idag då vädret varit så uselt har det verkligen märkts av. Allt går långsammare för att jag får försämrad motorik, så kallt är det! Mina fingrar är frusna, lätt böjda och mina naglar är lite blå. Det är helt absurt! När slår de på värmen på det här fördömda stället?!

tisdag, oktober 21, 2008

Lackadaisy Cats

Det är 20-talets USA, och alkoholförbudet har svept över landet. Men som många andra förbud leder det snarare till ett enormt uppsving på den skuggigare sidan av lagen, och smuggelspriten flödar.
Atlas May är en katt med huvudet på skaft. När han startar sitt "Little Daisy Café" är det endast som en front för hans enorma emporium under jord. Och det är bokstavligen under jorden, i tunnlarna under St. Louis, som Atlas öppnar "Lackadaisy Speakeasy". Det är en plats för de med pengar, kontakter och medlemskapets klöver-pin under kragen, och här blandas spriten och jazzmusiken undan yttervärldens ögon.

Men förbudet håller i sig, och som St. Louis ledande smuggeloperation blir Lackadaisy en måltavla för allt hårdare konkurrens. 1926 mördas Atlas May brutalt.
Hans lilla kungadömme faller i händerna på hans vackra änka, föredetta jazzbönan Mitzy May, som visar oanade talanger i att driva affärer. Men med hoten, ryktena och den växande rivaliteten med andra, tappar Lackadaisy många av sina kunder, och inte långt därefter börjar det sina i de egna leden.
Redan 1927 är det bara en liten skara lojala själar kvar, som trots sina olikheter försöker hålla Atlas dröm vid liv, samtidigt som de försöker finna sina egna banor i livet och hålla sig flytande.

Lackadaisy Cats är en nätserie av Tracy J. Butler, en ung St. Louis-tjej som jobbar inom spelbranchen. Lackadaisy är hennes sidprojekt, och har funnits uppe sen 2006.
Det här är den charmigaste och snyggaste nätserien jag stött på, och jag föll handlöst för Tracys antropomorfiska katter.
Det är synd att den uppdateras så sällan som två till fyra gånger i månaden, men när man ser de detaljerade bilderna kan man nästan förstå varför. Varje sida består av ca fem till tjugo bilder, och om var och en av dessa tecknas i A4 eller A5 storlek först, så förstår jag inte hur hon någonsin har tid att jobba vid sidan om över huvud taget.

När serien börjar är det alltså 1927, och läsaren får följa den belevade, vältaliga och i högst grad skruvade huvudrollen Rocky på hans jakt efter säkrad spritleverans till Lackadaisy. Med tiden möter vi ett persongalleri med allt från vampiga damer och stiliga gentlemän till pedantiska lönnmördare och sadistiska cajunsyskon från Louisianaträsken. Dialekter, 20-talsslang och små historiska förändringar ger en personlig om än inte helt tidsenlig skildring av katternas omgivning och vardagsbestyr. Och det funkar. Allt funkar.
Jag var nog förtappad redan vid första ögonkastet, för de uppklädda katterna svassade raka vägen in i mitt liv och nu vill jag inte bli av med de. Men det går helt enkelt inte att frångå att Lackadaisy Cats är en fantastisk serie, med härlig humor i allt från ansiktsutryck till dialog, en medryckande historia och varm kärlek till ett glorifierat 20-tal. Alla borde helt enkelt få ta del av det.

Avslutningsvist: Tack till lillebror, som visade mig vägen till Lackadaisy Speakeasy.

söndag, oktober 19, 2008

Aktuella små planer

Hemma idag, ledig och har sovit i över tio timmar.
Chefen ringde och undrade om jag kunde hoppa in imorgon, och jag kände mig helt förjävlig när jag sa nej. Han har hoppat in i mitt ställe två dagar i veckan som gått, och jag vet att han har mycket att göra just nu.

Men jag känner verkligen att jag behöver vila mer, och jag har planer sen tidigare.
Inte nog med det, jag har flertalet ärenden imorgon: telefonsamtal till banken, vårdcentralen (dags att boka årliga blodproverna som jag ignorerat i över två år, yippie ki-yay), boka tid hos akupunktören och till och med frisören. Jag måste maila handledaren (kan jag iofs göra ikväll) och så måste jag köpa vantar och reklamera byxor som gått sönder och... ja, ni fattar.

Tillägg (21:25) : Jag mår bara sämre igen. Helt matt.
Har ställt in morgondagens projektplaner med Nina fastän jag sett fram emot det så länge.
Och kommer nog inte kunna ta mig till stan för att träffa E. när hon gör sin genomresa heller, trots att vi planerat fika och allt!

Nu blir jag ledsen. Och byxorna lär jag inte orka återlämna heller. Tusan

On a nother note:
Jag skriver inte lika ofta här känns det som, antingen är jag sjuk, trött eller för uttråkad. Jag menar, det händer ganska mycket i mitt liv, men inget är extraordinärt på nått sätt egentligen.

Så, mina nya plan är att åtminstone en gång i veckan dela med mig av en film, bok, ett musiktips etc som på något sätt antingen förgyllt min dag eller hängt med mig länge och gjort mig till en gladare människa.
Skulle det dock hända att något är minst lika fantastiskt dåligt, så kommer jag självklart inte dra mig för ett inlägg där jag spyr galla över saken i fråga. Ett helt inlägg där jag klagar och svär, hur skulle jag själv kunna motstå?

lördag, oktober 18, 2008

Kvällens tekopp: Rooibos Almond Creme

Rooibos Almond Creme: Ett ekologiskt rött te smaksatt med mandelecreme.
Omdöme: Det här är ett milt, sött och härligt doftande te som jag druckit i över ett år, och som jag inte bara dricker sent på natten (då det är både teein och taninfritt!) utan även gärna när jag är lite sötsugen men inte vill äta godis.
En favorit bland rooibosteerna.

Det rullar på

Jag var hemma från jobbet igår också, men blev bättre under dagen efter otaliga koppar te och en hel del vila. Sara var jätterar och kom förbi med nybakade chokladmuffins på ett härligt grönt fat hon köpt åt mig. Jag var så rörd att jag knappt ens tänkte på att oväntade besök brukar freaka mig totalt (hon ringde faktiskt en hel timma innan och ändå nojjade jag lite över den plötsliga förvarningen).

Vi satt uppe och pratade och för att jag skulle slippa oroa mig för att hon skulle åka hem sent under natten så stannade hon hemma hos oss och slog följe med mig till jobbet idag.
Tanken var att hitta nått bra te till hennes brors födelsedag. Det slutade med att hon stannade hela min arbetsdag! Jag jobbade förstås, men som tur är fick hon sällskap av Tove som kom förbi runt tolv och stannade dagen ut hon med! Att ni orkar :)
Det var så roligt att se Tove. Jag hade oroat mig lite för henne och hennes exjobb nere i Helsingborg, men allt tycks gå smidigare nu, tack och lov.
Kori och Aksel hälsade på under dagen, vilket var jättemysigt men alldeles för kort. Jag hoppas att vi hinner ses lite i veckan. Lagom till stängning kom dessutom Maria in och sen fikade vi på kaffekoppen tillsammans med Johan!
En jättefint sätt att återvända till jobbet på, och dagen avslutas med middag/fika tillsammans med fyra vänner. Helt otippat och mycket glädje.

Ni är fantastiskt fina mot mig, tack

torsdag, oktober 16, 2008


Jag stannade hemma från jobbet idag. Vilket innebär att tehandeln varit stängd, då ingen kan ersätta mig. (Visst låter det snyggt, att jag är oersättlig? Men sanningen är att jag är enda anställd förrutom chefen, fram till nästa vecka iaf =)
Hursom, så har jag burit runt på något i två tre veckor nu och har varit ömsom förkyld, hängig, febrig eller hostig. Men i tisdags var jag och simmade, och efter det bröt det slutligen, eller kanske ska jag säga äntligen, ut. Det kommer bli skönt att få det ur kroppen.

Men jag var på jobbet igår och mådde uselt. Var försenad in då jag försovit mig, antagligen för att jag knappt kunde resa på mig. Huvudvärken och hostan la sig lite under dagen, jag kände mig bättre efter att jag fått i mig mat. Men halsen gjorde ont och jag var mest illamående. Men jag höll ut hela arbetsdagen, och sen åt jag god thaimat på Siam med Jo.
Imorse vaknade jag och hade så sjukt ont i halsen att jag inte ens ville öppna munnen. Ont i huvudet och ont i kroppen. Illamående. Så jag messade chefen och stannade hemma. Jag lyckades inte ta mig ur sängen förrän efter tolv.

Därefter har dagen mest gått åt till att kolla på film på datorn, eller läsa lite i sängen. Jag reser på mig för att sträcka på kroppen när jag går obligatorisk terunda ner till köket. Jag har druckit över tre lite te idag, snart fyra. Vilket är bra antar jag, för jag har fått i mig två styckna chocolatechip cookies, en skiva rostat bröd med ost och skinka samt lite ostbågar idag. Jag gillar att äta skräpmat när jag är sjuk. Annars också visserligen, men det känns bättre när jag är sjuk, mer som tycker-synd-om-mig-snacks. Men jag får knappt i mig det heller för att halsen är så svullen!
Jag har fått rösten tillbaka till normalt iaf. När mamma ringde mig lät jag helt förjävligt. Förhoppningsvist kan jag vara på jobbet imorgon iaf. Jag får ta det lungt bara. Tack och lov är leveransen färdigpackad och det halva ton te vi fått in är undanstuvat redan.

Förresten, på tal om att äta vissa saker när man är sjuk, så går jag klädd på ett visst sätt när jag är sjuk också. Jag bär nästan uteslutande en stor, vinröd kofta som min mamma stickade för sisådär 25-30 år sedan när hon bodde i Iran. Jag vet tusan vad det är för garn, för jag maskintvättar den om och om igen och den har hållt sig något fantastiskt bra. Jag kallar den för sjuk-koftan. Alla i familjen vet om det också, så när jag har på mig den vet de att jag ligger risigt till.
Förrutom sjuk-koftan bar jag idag - uppifrån och ner: håret i knut, en stor svart halsduk i flera varv om halsen, ett mörklila linne, svarta manchesterbyxor avklippta under knäna, blåmönstrade raggsockor Maria stickat åt mig, samt ett par svarta tofflor som liknar träskor till modellen. Jag såg med andra ord ut som om jag bar lapptäcket-för-dålig-smak.
Så ser jag iaf ut, med min gigantiska tekopp i handen, när pappa kommit hem från jobbet. Han står där i vardagsrummet och byter om från arbetsskjortan, och så kastar han ett öga på mig, och jag ser hur han drar på munnen. Hur han försöker låta bli att skratta! Åt mig! Så jag frågar honom vad han skrattar åt, och han svarar "inget". Men det blir bara tydligare att det är nått, och så märker jag att han kollar på mina fötter.
Jag måste erkänna att jag helt klart skulle förstå om pappa skrattade åt min fula klädsel, eller mitt underliga val av att kombinera raggsockor och tofflor med ett par byxor som når till under knäna. Men när jag äntligen får ur honom vad han skrattar åt, så är det det totalt oväntade:

"Dina tofflor är så små att det ser ut som om du har hovar istället för fötter."

Jag fyller snart 23, och mina händer och fötter är tydligen fortfarande en källa till skratt för min familj, som anser dessa kroppsdelar vara alldeles för små och tydligen även något missbildade :P
Ingen sympati för sjuklingen här inte!

Nu ska jag hämta mer te.

lördag, oktober 11, 2008

När det brister

Det har bara varit en sådan där dag. En sån där jävla dag då man nästan tror på Karma, och undrar om man inte varit fascist i sitt förra liv för att allt ska ha blivit som det blivit. Eller den som uppfann napalm. Eller en som bar pälskappor och sparkade på katter eller nått.

Jag sov tungt, men lite för lite. Lyckades ändå ta mig in till jobbet i tid, tung och trött i kroppen. Vi paketerar fortfarande leveransen på 150kg till freaking jäkla Tokyo. Och i veckan har det kommit in över 550kg te. Över ett halvt jävla ton te. Som jag flyttar, packar upp, markera, flyttar igen, häller upp, flyttar tillbaka och slutligen dumpar någonstans. Jag har så ont i axlarna och armarna och skuldrorna.
Så jag åkte in till jobbet idag inställd på att ta det lungt. Inget mer flyttande för mig inte! Möjligen flytta ut lite kaffe i butiken, hälla upp te i burkarna och skriva ut etiketter och sen kanske till och med blogga lite under lunchen.
Lunch? Vem försökte jag lura? Det var så mycket folk idag att jag knappt hann skriva ut etiketterna. Lunch kunde jag glömma. Lagom till halv tre satte jag mig ner för första gången efter två och en halv timmas konstanta spring. Yr och trött slänger jag i mig en kaka. Jag är grinig, trött och illamående. Jag vill gå hem. Men det bli bara värre.

Dagen hade förstås två ljuspunkter. Eller skulle ha haft. Min familj, (mamma, syrran, moster, mosters kille och hans dotter) var och hälsade på mig idag, och tack och lov missade de den värsta av ruschen. De letar runt och mitt moster gör ett riktigt kap. Problemet är snarare att det var mitt kap. Av alla köp i hela butiken, lyckas hon hitta den enda pryl som jag älskat sedan långt före min anställning. I ett år har jag varit förtjust i en fin elefantlik tekanna, knubbig i blått stengods och på ben. Den är helt underbar. Och jag lovade mig själv, lovade, att om den stod kvar till jul så skulle jag passa på att köpa den. Köpa den med alla mina julklappar och få en fin mängdrabatt inklusive personalrabatten.
Så jag har väntat. Undermedvetet har jag väl även tänkt att det kanske inte är menat att jag ska vara student nyinflyttad i ett korridorsrum och äga en tekanna för drygt 800kr. Det är inte praktiskt. Det är inte smart. Jag kan trots allt ta en av våra sju tekannor hemma. Men sanningen är att jag hoppats på att den skulle vara kvar. Alla visste att jag älskade den kannan. Mitt tedrickande är ett beroende, en relation. Att ha en tekanna som var min tekanna var viktigt. Och det där var min tekanna.
Men ack du ödets ironi. Min moster hälsar på mitt jobb för första gången, och det första hon gör är att utbrista "Nej men vilken härlig tekanna!". Det är lite sjukt. Visst har andra beundrat den, men många faller för de liknande modellerna. Just min kanna fanns bara i ett ex, och det kändes speciellt att bara jag föll för just den. Ja, jag och moster. Hon var ögonblickligen fast. Jag kan inte klandra henne, det var kärlek vid första ögonkastet för min del också.
Det kommer slutligen fram att detta även är min favorit, mamma avslöjar. Och inte förrän jag ser moster grimasera inser jag att hon faktiskt tänker köpa min tekanna. Och hon frågar mig om jag skulle bli hemskt ledsen. Och jag säger nej.
Klart jag säger nej! Jag jobbar ju där och måste tänka på affärerna, jag hade ändå lovat mig själv att vänta till jul och jag vill göra moster glad. Så jag säger såklart att hon ska köpa den. Vilket hon gör. Och på sätt och vis är jag glad att någon annan tycker så mycket om tekannan, och att den ska hamna i ett hem där man bryr sig om den och tar vara på den (herrejävlar, som om någon skaffat ett husdjur... jag har gett kannjäveln personlighet).
Men visst blir jag lite ledsen, även om jag samtidigt är glad för moster. Jag känner liksom det där stygnet av förlust när jag vinkar efter de. Jag saknar min tekanna, och dagen blir ännu lite gråare och jobbigare.

Därefter spårar saker ur. Inte nog med att det är nästan konstant kundkö, men när jag väl får det lite lungt så får jag ett samtal av pappa. Trodde jag. En helt främmande röst frågar mig vem jag är. Och jag svarar, lite chockat och lite argt "Jag är Nahal. Vem är du som ringer från min pappas telefon?!"
"Din pappas??" säger rösten, och lägger på i örat på mig. Jag blir orolig. Jag försöker ringa upp men når aldrig fram. Har någon stulit pappas telefon? De skulle de väl fan inte ringa... har det hänt något? Har de hittat telefonen någonstans och har dålig täckning? Var är pappa?!
Jag ringer mamma, och hon säger att pappa ringt henne upprepade gånger men att hon inte får någon kontakt, inte hör honom. Hon ska ringa hem och kolla säger hon. Jag får kunder och hon ringer inte tillbaka, så jag antar att ingen är hemma. Jag får flera missade samtal från pappas telefon. Jag blir nervös när jag upptäcker det. Jag försöker ringa upp men kommer inte fram. När jag väl lyckas svara då jag blir uppring är det jämt tyst på andra sidan luren. Som om någon ringer och stör. Eller skräms. Eller har råkat ut för något och försöker få tag i mig men inte kan prata.
Jag blir så orolig att jag mår riktigt illa. Jag vet att det knappast hjälper att jag är trött och hungrig och lite småsjuk. Och lite ledsen över tekannan. Men jag mår verkligen illa. En halvtimma före stängning upptäcker jag återigen tre missade samtal från pappa och ett sms som upplyser om röstmeddelande. Men mamma har inte ringt och jag får inte tid till att ringa upp telefonsvararen.
Tänk om något har hänt? Tänk om något har hänt pappa medan jag är på jobbet och ingen får tag i mig? Jag vill skrika.

Kvart i fyra kommer Maria och Martin och hälsar på. Det skulle ha varit dagens andra ljuspunkt. Men likt mitt första besök är det jättetrevligt men inte helt utan moln. De märker att jag mår dåligt och jag blir tårögd när jag drar en genomgång över min dag. Allt jag vill är att komma hem. Det är knappt tio min kvar och inga kunder.
Så ringer butikstelefonen, hemnumret på display.
Det är pappa. Han ringer och säger att Tele2 har krångel med sin linje, så han och någon annan mans telefonsamtal överlappar varandra. Han märker att jag försökt ringa men kan inte svara. Det visar sig att de läskiga samtalen där någon ringer men inget säger, är min egen pappa som försöker få tag på mig och fråga varför jag ringer så mycket.
Jag blir verkligen så sjukt, vansinnigt lättad av att allt är OK att jag bryter ihop helt och börjar storgråta. Mitt i butiken med telefon i hand. På öppettid. Pappa undrar varför jag gråter och jag svarar hulkande att jag varit så orolig, samtidigt som Maria kramar mig hårt. Det är skönt att slippa vara ensam när det brister, men samtidigt jobbigt. Jag ville ju att deras besök skulle bli kul för de, istället fick jag en släng av hysteri.

Efteråt fick jag fantastisk ont i huvudet, vilket ännu inte har släppt.
Det har bara varit en sån där jävla dag, helt enkelt.

söndag, oktober 05, 2008

Poison Ivy

Bilder på mig i min hemmagjorda och improviserade Poison Ivy - kostym från födelsedagsmaskeraden i förra veckan! Den första bilden står Ted för. Den andra tog Tuva, den är lite mörk för den togs med min mobilkamera. Tack till er båda =)
Det var en mycket underhållande kväll på Sjätte Tunnan, och jag fick flertalet komplimanger, underliga blickar, gissningar på vad jag föreställde och frågor angående möhippor.

Jag vart hursomhelst mycket nöjd med att göra antagligen den mest påklädda tolkningen av Poison Ivy någonsin, bortsett från möjligtvis Umas mardrömslika framträdande, som vi alla bör låta vittra i glömska.

Oekonomiskt social

Nu jobbar jag tre fyra dagar i veckan, och det är tänkt att jag ska plugga resten av tiden. Vilket jag egentligen inte börjat med, annat än att ta kontakt med min handledare och institution, så tekniskt sätt är jag väl officiellt igång igen.
Känns som att jag är upptagen mest hela tiden, men jag kan inte minnas vad jag gör. Jag har inte ens lagt upp resedagboken från Italien. Knappt skrivit förra månaden över huvud taget.

Mitt sociala liv rullar på för fullt som alltid. Jag måste dra ner på det den närmaste tiden. Jag har faktiskt inte råd. Och det är ju tänkt att jag ska plugga för fan! Och spara pengar till att hälsa på lillebror i november, och skaffa en laptop. Jag skulle åka till Uppsala till Kontext också, var helt inställd på det. Tills jag mindes att det var vännens inflyttningsfest, att jag är helpank då det är fyra dagar före löning för min del, samt fick höra att lillebror kanske hälsar på då. Så ingen textkongress för min del.

Annars är jag ute en del. Idag och imorgon har vi gäster från Iran (fast de har just flyttat till uppsala) och från Kanada. Så jag ska ta med tjejerna ut på stan, toura runt gamla stan och fika. Hoppas på bättre väder än idag!
Igår var jag och spelade biljard. Jag tycker det ska göras en tradition. Jag, Tobe och Annika sågs ju förra månaden också, men nu måste Kori fortsätta hänga med och inte vifta med ursäkter som "Jag är i Rom". Hur pålitligt är det egentligen, hmm?

Förra veckan var det en helhelg, och jag hade otroligt roligt. Förrutom rundvanding på stan med Ted på torsdagen, så lunchade jag thai på Uni med Maria, Lisa och Henrik på fredagen, och sen var jag och H ute och slog ihjäl tid fram tills det att vi såg WALL-E på bio. Se den. Det är en sån charmig, välgjord och söt film, jag vart helt tagen. Det är jätteroligt och samtidigt något ångestgivande, speciellt scenerna som visar människors öde efter 700år på Axiom. Isch.
Värst var dock alla löjliga trailers innan filmen. High School Musical 3 var nära att få mig att lämna salongen för att få skrubba mina ögon rena med stålull.
På lördagen firade Jossan och David sina födelsedagar med en gemensam fest. Det var maskerad med Ond/God tema! Det var verkligen helgens höjdpunkt (utom sista timman då jag var trött och grinig och ville hem). Det var med massa folk jag var så glad över att se igen, och en eloge till de som klädde ut sig, fantastiskt roligt att se. Och så fint =) Jag var själv oväntat nöjd med mitt resultat. Tillräckligt för att återanvända temat till nästa maskerad i november, varför låta en murgröna och gröna tights gå till spillo trots allt?

fredag, september 26, 2008


Idag var jag ledig från jobbet. Så jag var och köpte murgröna på Plantagen, lämnade in skor för klackning hos skomakaren, träffade Kori för första gången på alldeles för länge, åt en för stor kycklingburgare till lunch och kelade med Koris nyinflyttade katt Charlie, och sen var jag på stan med Ted och shoppade. Han hittade en jättesnygg kappa och det var riktigt kul att gå på stan och bara snacka skit han och jag, vi syns ju annars bara i grupp.

Men nu är jag hemma och utmattad. Helt slut i kroppen. Jag försöker städa på rummet, men det går långsamt. Jag har lyckats låta rummet förvandlas till något av en krigszon. Jag började iaf med att plocka undan havet av påsar på golvet och tömma dem på skor som skulle ställas undan, nyinköpta produkter, presenter till vänner och böcker till mig själv. Sen la jag in böckerna i hyllorna. Där behöver det verkligen dammas, men det får vara. Jag orkar knappt röja undan. Det ligger kläder överallt.
Fram till för en timma sedan låg resväskan fortfarande på golvet med saker i. Jag kom hem förra tisdagen, och sedan onsdag har jag bara haft en ledig dag förrutom idag, vilket var i söndags. Så jag har inte städat undan något sen jag återvände från Italien. Det har verkligen sett illa ut... inte för att det är första gången.
Men nu hade det gått så långt att jag knappt stod ut. Så fastän jag är så trött har jag försökt ställa i ordning. När det kom till kläderna tog det dock stopp. Jag bara la allt på sängen som vanligt och skulle börja sortera in det i garderoben. Slutade med att jag la mig på hela klädhögen och flyttade inte på ett tag.
Jag kanske bara ska sova och kliva upp tidigt imorgon istället...

måndag, september 22, 2008


I lördags var jag på födelsedagsmiddag efter jobbet hos Johan och hans tvilling Martin, sen vart det spel och snack och alltihop var riktigt lyckat och trevligt! Jag ska bara hålla mig undan från spel som Mario Cart, jag kan ju inte styra för fem öre...
Sov över hos Maria. Vi såg Midsomer Murders till frukosten, därefter valde vi ut massa plagg, åkte in till stan och mötte upp med Marias vän Lisa, Marias syster Anna samt Annas vän Marie. Ett glatt sällskap som sen gick på provsminkning och fotografering. En flera timmar lång affär där de i princip svindlar av tjejer pengar :P Vi hade iaf riktigt roligt och fick betala dyra slanten, och fastän samvetskvalen bet betalade jag med baktanke att det antagligen skulle vara en engångsförteelse.

Marie citerade igår: "Google makes me smart, Photoshop makes me beautiful".
Instämmer i mitt eget fall, men invänder att det är Wikipedia som gör mig smart.

Annars var nog lördagens bästa när en av Johan och Martins gäster tittade ut genom deras vardagsrumsfönster och frågade: men vart finns de två tornen?
Varpå jag svarade: Isengard.

Nu är jag medveten om att inte båda torn står där, men jag är till den grad nördig att det var min första reaktion. Det säger väl dessutom något om det sällskap jag håller mig med, att hela rummet brast i skratt. Geekyness Galore.

tisdag, september 16, 2008

Singing these tears

Back home and I don't have words to convey the sense of disarray. I'm not glad to be here. Not even close. I'm already tense and tired. The thought of going to work tomorrow brings a lump to my throat.
I love my family, I do. But I don't wanna be home just yet. Another week of warmth... I scream for it - yearn. I was actually starting to feel good. Happy. The worries were so... far off. The ocean sang me to sleep each night. The sun basked me in summer heat.

And though I love autumn, for the first time in years, I meet it with such sadness. The beginning of autumn used to make me smile. Walks in the night-time chill brought such clearness of mind. Now back in town, there is only the grey, and I am lost to how I shall manage to get through it.

söndag, september 14, 2008


I love it here, I really do. The warmth of the sun has been seeping into me through the skin, to the marrow of my bones. I love the fact that I don't have to worry about work or school or life. That I get up in the mornings and spend my day like a lazy cat, eating great food and all sorts of imaginable sweets. I lay in the sun and swim for hours and nothing, nothing bothers me.

I'm sorry to think I'll be back in real world soon enough. Well, I will if the storm settles. After days of almost unbearable sun, the storm lashed out yesterday. The thunder and lightning is almost oppressive, I don't know if our plane will leave as planned if this keeps up.

söndag, september 07, 2008


Jag håller på att packa väskan, och det pirrar i hela kroppen av förväntan. Av längtan. Jag vill åka nu nu nu till mina drömmars azurblåa hav. Det dränker tröttheten och rädslan inför flygkrascher och död, rädslan inför att kanske aldrig komma hem eller komma fram och aldrig se dem jag älskar igen. Jag blir alltid sån innan jag flyger och jag avskyr det.

Men när jag står här med öppen resväska på golvet och kläder överallt, härligt doftande hårvårdsprodukter uppradade och stora örhängen framlagda, då är all oro främmande. Det finns bara längtan, bara upprymdheten. En ivrig, bubblande och barnslig lycka inför resandet och inför upplevelsen. Det är känslan av att lämna min kokong och andas för första gången. Det är så jag känner när jag reser. Som att jag kliver förbi verklighetens trista, grå skal och upptäcker en annan värld. Där jag är den jag vill vara: nyfiken, orädd, skrattandes och glupsk på livet. Om det inte är lycka, så vet jag inte vad...

söndag, augusti 31, 2008


Jag har tröttnat på så mycket runt omkring mig att jag börjar vakna upp till insikten att jag helt enkelt tröttnat en hel jävla massa på mig själv. Jag vet inte riktigt vad det är som saknas, men jag är inte nöjd. Det måste finnas mer till livet än det här. Det är vad jag dagligen tänker. När jag vaknar, när jag jobbar, när jag sitter hemma och ser på film, när jag ska lägga mig. Det måste finnas mer till livet. När ska det börja? När kommer jag verkligen känna att jag lever utan att det ska göra ont för att jag ska känna det?

Jag har försökt med att stänga ute världen, sitta hemma på mina lediga dagar och läsa böcker och jag myser i den ensamheten, den självvalda solidariska känslan och den tid jag lägger ner på läsandet. Jag har saknat det.
Samtidigt vill jag träffa mina vänner. Jag vill träffa dem utan att de ska behöva svänga förbi jobbet och sitta där i en timma och se på medan jag tar hand om kunderna. Sara och Angelica fick vänta på att jag stängde för dagen tills vi hann prata, de satt och tog det lungt efter tentan så fick vi snacka på tåget hem. Det känns elakt att slösa på deras tid, men de vet att jag jobbar och jag vet att de inte förväntar sig annat än att de får vänta, men jag är väldigt tacksam över besöken. Med det sagt blir jag dock otroligt glad att mina kompisar ändå står ut med den tristessen och svänger förbi.

Jag har äntligen börjat jobba färre dagar i veckan. Nu ska jag börja plugga igen, det känns rätt tungt att hålla på med båda, men rätt. Jag hinner dessutom träffa folk nu, efter arbetstid. Förra lördagen var jag och spelade biljard med Tobias och Annika. Jag tycker vi ska göra om det åtminstone en gång i månaden, tills jag lär mig hur man faktiskt spelar biljard!
Tuva svängde förbi under måndagen, och vi var på SF-bok och sen fikade vi. Det var så kul att upptäcka att vi inte bara kan prata, utan att vi på sätt och vis är väldigt lika (på gott och ont =) trots att vi är väldigt olika.
Kori tittade in dagen efter att hon återvänt från Rom och jag var så glad över att se henne igen även om hon själv skulle till jobbet strax efter. Vi ska ses nu på tisdag och se om vi kan shoppa upp mina små slantar innan lön på fredag.
Jag och Joanne var ute på tisdagen efter jobbet, vi åt thaimat och drack vin och sen tog vi en drink och vi bara pratade, pratade, pratade och det värmer mitt hjärta att Joanne bor i Stockholm igen och att jag hinner träffa henne oftare ett tag framöver innan jag själv flyttar.
På torsdagen, min lediga dag, vaknade jag upp tokförkyld och seg. Jag fick ställa in träning, fika med Kori och middag med Johanna och Tove. Kändes jävligt trist, och jag avskyr att påminnas om att jag inte alltid orkar med. Stannade hemma och såg på SATC och drack litervis med te och var lite självömkande.

Jag har börjat träna lite allt möjligt med mitt (sedan i våras nästan oanvända) sim- och träningskort, efter bara tre veckor känns det iaf som en någorlunda fastlagd rutin. Det känns bra. Det känns som om det är något jag kan börja bry mig om att göra åtminstone. Men nu i veckan vart det bara simning i tisdags. Jag ville orka med Veronicas middag på fredagen, så jag valde att bara sova och skippa pilates.
Det finns inget som middag och en helkväll med snack, fika och något så enkelt, roligt och pinsamt som Singstar, som får mig att inse hur mycket jag egentligen tycker om att vara med andra, fastän jag just nu mest kämpar för att få tid till att vara för mig själv också.
Jag hade det underbart kul i fredags, Veronique och hennes kille var tokfina värdar, och efter att ha åkt därifrån men inte hem, så åt jag frukost med B, Narges och Tobias på ett fik i Zinkensdamm igår och sen köpte vi äntligen våra flygbiljetter. Därefter åkte jag hem, upprymd, nervös och fnittrig, och tillbringade kvällen med att dansa omkring till högmusik och äta ost och kex.
Idag har jag bara varit hemma, tagit det lungt, pratat i telefon med finaste Emilia för första gången på alltför länge och sett fram emot livet.

Ja, det har jag. Jag ser fram emot livet. Det måste finnas mer till livet än tröttheten och bitterheten och orklösheten. Jag tror det. Jag vill tro det.
Det finns fler underbara kvällar med vänner, högläsning och anime med syrran och kramar av mina föräldrar och samtal med bror, böcker att läsa, platser att besöka. Det finns saker som simningen före jobbet, goda drinkar jag vill pröva och musik jag vill höra och filmer jag vill se, folk jag vill umgås mer med och arbetsplatser där alla är snälla, brev jag vill skriva, höstpromenader jag vill gå, foton jag vill ta, vykort jag hoppas på att få, månskensnätter jag aldrig vill missa.
Det finns en hel värld därute som jag inte vill förlora. Det finns mer till livet och mer till mig och framförallt mer för min del. Jag måste tro det, annars kan jag lika gärna vända ryggen till allt det fina jag har och bara lägga mig ner och dö. Och jag vill så mycket mer än så. Jag vill hitta mig själv, se världen och jag vill älska livet.

fredag, augusti 29, 2008


I woke up with a bad cold. And it really gets me that while ill, I fall back into the same old stay-the-fuck-away-from-routines. I don't leave the house. I just kinda drag myself around the place, or watch TV-series on the comp for hours until my body turns all stiff. Then I move, walk down the stairs for another cup of tea - yet again. I've had no food today apart from a small salad and two slices of bread. I'm never hungry when I'm sick, even if it's not that big a deal. I've had more than half a gallon of tea, two cups of hot cocoa, chips and chocolate and I'm cursing myself for not only eating the goddamn stuff, but eating it on the very same day I skipped the gym. Not that I'm in some loving relationship to the gym, but I was actually getting into a pattern, and now it's all messed up. And I haven't even gone to bed yet. I should have had three hours of lovely sleep my now, but I'm still up, like during my days of unemployed collage student when there were no classes.

I was also supposed to go shopping, and then have dinner with friends today (or yesterday, seeing as it's past midnight). Sadly, my body never works with me. Day off from work? Sick! Finally started to work out at the gym? Cold, fever and sore throat! Traveling somewhere or sleeping over at a friends? Oh the joy of an unexpected period.
I'm not supposed to enjoy myself ever, I think.

But what irks me the most, is really how easy old habits are to fall back in. I thought I had already established that I couldn't live like this anymore? Yet all I needed was a cold, and I'm back at square one. I don't know if it's pathetic or unnerving. Most probably - both.

lördag, augusti 23, 2008

The Hours

"I remember one morning getting up at dawn, there was such a sense of possibility. You know, that feeling? And I remember thinking to myself: So, this is the beginning of happiness. This is where it starts. And of course there will always be more. It never occurred to me it wasn't the beginning. It was happiness. It was the moment. Right then."
- Clarissa Vaughn, The Hours

torsdag, augusti 21, 2008


Förra veckan hade jag min första lediga vardag sedan vecka 29. Det kändes rätt jobbigt i sin helhet att bara ha haft ledigt på söndagar, men jag bestämde mig för att utnyttja min lediga onsdag till annat än att sova.
Så jag tränade och shoppa lite med Veronica, sedan mötte vi upp med Balsam och Lisa för lunch, sen shoppade jag med Kori, tog ett glas vin med Jo, mötte nyförlovade Stina (grattis igen! XD ) samt fästman och vän för en drink på Vampire Lounge och avslutade dagen med att hinna hem med samma pendel som Jo. Mötte dessutom en man som knappt kunde stå rakt för att han var så full, och undvikandet av honom utvecklades till något av ett socialt experiment - mer om det annan gång.

I sin helhet hektiskt, men ändå jätteroligt!
Planen hade varit att se om jag kunde hitta lite kläder på rean, men förrutom ett par bekväma och vida byxor på Indiska blev det istället massa köp av nyinkomna kläder på H&M. Det var hur som helst lyckat, om än dyrare än jag hoppats.

Problemet uppstod när jag igår fick lönespec för de tre dagar jag jobbade för bokhandeln förra veckan. Jag hade räknat med att få pengarna nu till den 25:e. Men det har blivit fel, och nu får jag delar av lönen i september. Vilket innebär att de pengar jag har kvar på kontot inklusive pengarna som sätts in, antagligen inte kommer räcka till nästa veckas räkningar samt ett SL-kort för ca 2000. Och lönen från tehandeln kommer inte in förrän den 5:e.

Den tråkiga lösningen: Idag efter jobbet ska jag till H&M och återlämna kläder för 800kr. Riktigt fina plagg som jag verkligen tyckte om. Och som jag, ärligt talat, såg jävligt bra ut i.

måndag, augusti 18, 2008

First Bird's Left the Nest

Idag har jag och syrran haft en jätteslapp filmdag med mängder av tecknat. Vi har ätit pizza, käkat ostbågar, druckit te och snackat skit. Vi har dansat runt till hög musik och provat mängder med kläder. Avslutades med högläsning av Howl, nu bara sista kapitlet kvar! En jättefin dag när man är två systrar med huset för sig själva, och dessutom ett bra sommarslut för syrran, hon börjar högstadiet imorgon.

Jag har haft jättekul. Men det känns ändå skumt att det bara är vi. Antagligen för att de andra tre är i Skellefteå, och att bara två kommer hem. Bror börjar Luleå Tekniska nu i höst, och studerar vid deras Campus i Skellefteå. Så föräldrarna är där och hjälper grabben flytta in i sitt korridorsrum. Det känns overkligt. Är vi så gamla redan? Kanske borde jag känna mer stress, jag hade väl egentligen hoppats på att jag som äldst skulle ha flyttat ut först. Men det stör mig inte. Jag tog det bra. Med tanke på att jag jobbat konstant har jag knappt sett skymten av min bror (eller resten av familjen för den delen) senaste månaden, och medan mina föräldrar slitit med allt runt hans flytt så har jag knappt närvarat i hushållet. Det är det enda som känns lite bittert. Det finns inget jag inte skulle unna honom, fastän vi smågnabbas jämt. Men han vet och jag vet att allt är bra mellan oss, även om jag inte varit med så mycket på senare tid, på senare år kanske. Vi har vitt skilda liv, men han var ändå min första vän och lekkamrat.
Igår kväll innan han gick och la sig spelade vi ett par omgångar backgammon jag och han, och snackade lite. Jag gav honom lite råd och visdomsord som han antagligen inte behövde, sa att telefonlinjen samt msn finns behändigt nära och att jag önskar honom all lycka och framgång. Sen kramade jag honom och sa att jag älskade honom och inte skulle vilja ha en annan bror om jag så fick välja.

Så, Milad min bror, jag hoppas att du kommer trivas. Jag hoppas... på allt det bästa man kan önska någon här i livet. Och skulle du behöva mig så finns jag här, inte alltför långt borta trots allt.

tisdag, augusti 05, 2008

Kvällens tekopp: Ringmursblandning.

Ringmursblandning: Svart te smaksatt med bl.a mycket fläder.
Från Kränku i Visby.
Omdöme: Ett gott, lätt fruktigt te som är tillräckligt starkt för att drickas på morgonen. Synd att man inte får veta vad mer de smaksatt teet med.
Present från Kori. Tack söta.

söndag, augusti 03, 2008

Och på den sjunde dagen vilade hon.

Varmt. Olidligt varmt. Det är ungefär min sammanfattning av den forna veckan, då jag jobbat sex dagar i streck på ett kvavt litet "hål i väggen"-ställe utan luftkonditionering. Jag blir illamående ibland, och på så dåligt humör att jag mest önskar att det inte ska dyka upp några kunder alls. Igår hade jag dock en trio turister, en amerikanska och två finskor, och de var så otroligt roliga och charmiga att jag skrattade och prata med de i säkert 45minuter - 1 timma. De köpte hur mycket te som helst, och bara nån minut efter att de gått kom de tillbaka igen för att ta en bild på mig för att de tyckte jag var så "charmig och söt". Jag tyckte faktiskt riktigt bra om de redan innan de sa det, men det var ju inte illa det heller =)
En annars så mysig plats att jobba på har med andra ord varit en bastulik dödsfälla, och när värmen inte gjort mig yr, eller den senaste dagarnas spänning i luften inte gett mig huvudvärk (kan det inte bara åska snart? Jag orkar inte med trycket) så har det varit så varmt att jag idag fick i mig min andra kopp te på tre dagar, och det är för lite för att jag ska fungera normalt. Det enda som ger mig mer huvudvärk när jag avstår, är då jag kör cold turkey med socker, och efter en veckas sockerbrist har jag så ont i huvudet att jag vill gråta (patetiskt, jag vet).

När jag kommer hem till kvällen är jag en vissen blomma, och orken har runnit ur mig redan på vägen hem. Ibland åker jag förbi min busshållplats eftersom jag är för matt för att reagera i tid. Dagen har tillbringats som förra söndagen, i stort sett sover jag 12 timmar i sträck, sen läser jag resten av dagen. Idag är det andra boken i Jim Butchers Dresden Files som gäller. Sen kanske jag kollar på lite film med syrran. Jag och hon åt lite chips och dansade och såg på film igår kväll innan jag kollapsade av trötthet.
Men söndagarna är inte helt osociala. Förra söndagen träffade jag Natti lite kort till kvällen, idag har vi släkt på besök. Nästa helg ska jag spela spel med Johan och Maria.
Annars har veckan varit väldigt lugn, jag orkar som sagt inte med så mycket. I onsdags var jag hemma hos Jo efter jobbet, vi såg på vänner och spelade Alfapet (första gången sen jag var nio, jag fick spö :P ) och så satt vi bara och snacka lite.
Torsdagen började med ett antiklimax, som ändå lyckades vända och bli dagens höjdpunkt. För första gången på månader tänkte jag använda mitt förbannade träningskort och klev up fyra timmar innan jag behövde gå till jobbet och åkte ut till simhallen. Mötte upp med Veronica och upptäckte att simhallen har sommarstängt fram till 11/8. Det var riktigt bittert. Men V föreslog spontant att vi bada vid Alviks strand. Så vi åker dit, byter typ om i ett buskage, lägger kläderna under ett par buskar och hoppar i sjön precis vid promenadstråket! Det var så roligt, och jättehärligt i vattnet att jag tycker vi ska göra om det i veckan om det blir så vidrigt varmt igen. Tyvärr skulle jag ju åka till jobbet direkt efter, och fick skölja av mig lätt i handfatet på toan av rädsla för att lukta sjövatten hela dagen. Mest synd var det ju att doppet som började dagen, även var dagens höjdpunkt. Sen gick det mest utför.
Fredag fick jag finbesök av Josefine som storshoppat och jag vart jätteavundsjuk på alla snygga kläder och fynd. Men jag har varken ork eller pengar, så jag vet tusan inte när jag ska shoppa. Mest kul med att Josefine hälsar på är att vi annars knappt umgås bara jag och hon, det är alltid i ett gäng. Även om det också är jättekul, så är det synd att vi tekniskt sätt bor så nära, men mest ses när vi åker ut till Lingbo eller liknande. Imorgon ska vi iaf gå på bio och se The Dark Knight (igen!)
På tal om Lingbo, hur trött och lat är man inte om ens resväska fortfarande ligger på golvet, bara till två tredjedelar urpackad? Jag kom hem för drygt två veckor sen och den bara ligger där. Jag vet inte varför jag inte tar tag i det. Känns på något sätt som att sommaren redan skulle vara över om jag plockar bort allt. Men eftersom jag jobbar konstant i tre veckor till, så är väl sommaren i stort sett över ändå. Jag ska ta itu med att packa upp ikväll så att Josefine slipper sova över i mitt stökiga rum.

Nu ska jag återgå till min bok. Den där Harry Dresden är inte fy skam.

onsdag, juli 30, 2008

Paper People

We're only paper people,
cut-outs from a mold.
We nod and smile and feel
exactly what we're told.

On the outside we are blank
stories unwritten and untold,
and we're easily ripped to shreds
if we ever grow too bold.

- Nahal

fredag, juli 25, 2008

Where's Roux?

Jag är helt slut. Utmattad. Jag har jobbat åtta timmar om dagen varje dag den här veckan, och i morse vaknade jag förkyld om än utvilad, efter en vecka av att ha sovit för lite och lyft för mycket. I måndags fick vi en leverans på över 250kg kaffe och te, och jag har tillbringat stora delar av min kundfria tid i butiken med att flytta saker hit och dit. Sen skulle gått snabbare om mina axlar inte skrek av smärta redan efter dag två.

Under veckans gång har vänner och familj hälsat på, vilket varit jätteroligt! Besök är härligt. Mamma påpekade imorse, innan jag rusade iväg, att hon tyckte det var så fint att se mig på jobbet. Att hon av någon anledning kom att tänka på Juliette Binoche i filmatiseringen av Chocolat, när jag går omkring och rör i teer, paketerar och tar fram vad jag tror folk skulle gilla. Det är en jättemysig jämförelse, och Binoche är så söt, klart man blir smickrad. Finns bara en fråga från min sida: När är det tänkt att Roux ska stiga in genom dörren så jag får hitta hans favoritte? När!?
Johnny Depp, jag väntar.