lördag, oktober 11, 2008

När det brister

Det har bara varit en sådan där dag. En sån där jävla dag då man nästan tror på Karma, och undrar om man inte varit fascist i sitt förra liv för att allt ska ha blivit som det blivit. Eller den som uppfann napalm. Eller en som bar pälskappor och sparkade på katter eller nått.

Jag sov tungt, men lite för lite. Lyckades ändå ta mig in till jobbet i tid, tung och trött i kroppen. Vi paketerar fortfarande leveransen på 150kg till freaking jäkla Tokyo. Och i veckan har det kommit in över 550kg te. Över ett halvt jävla ton te. Som jag flyttar, packar upp, markera, flyttar igen, häller upp, flyttar tillbaka och slutligen dumpar någonstans. Jag har så ont i axlarna och armarna och skuldrorna.
Så jag åkte in till jobbet idag inställd på att ta det lungt. Inget mer flyttande för mig inte! Möjligen flytta ut lite kaffe i butiken, hälla upp te i burkarna och skriva ut etiketter och sen kanske till och med blogga lite under lunchen.
Lunch? Vem försökte jag lura? Det var så mycket folk idag att jag knappt hann skriva ut etiketterna. Lunch kunde jag glömma. Lagom till halv tre satte jag mig ner för första gången efter två och en halv timmas konstanta spring. Yr och trött slänger jag i mig en kaka. Jag är grinig, trött och illamående. Jag vill gå hem. Men det bli bara värre.

Dagen hade förstås två ljuspunkter. Eller skulle ha haft. Min familj, (mamma, syrran, moster, mosters kille och hans dotter) var och hälsade på mig idag, och tack och lov missade de den värsta av ruschen. De letar runt och mitt moster gör ett riktigt kap. Problemet är snarare att det var mitt kap. Av alla köp i hela butiken, lyckas hon hitta den enda pryl som jag älskat sedan långt före min anställning. I ett år har jag varit förtjust i en fin elefantlik tekanna, knubbig i blått stengods och på ben. Den är helt underbar. Och jag lovade mig själv, lovade, att om den stod kvar till jul så skulle jag passa på att köpa den. Köpa den med alla mina julklappar och få en fin mängdrabatt inklusive personalrabatten.
Så jag har väntat. Undermedvetet har jag väl även tänkt att det kanske inte är menat att jag ska vara student nyinflyttad i ett korridorsrum och äga en tekanna för drygt 800kr. Det är inte praktiskt. Det är inte smart. Jag kan trots allt ta en av våra sju tekannor hemma. Men sanningen är att jag hoppats på att den skulle vara kvar. Alla visste att jag älskade den kannan. Mitt tedrickande är ett beroende, en relation. Att ha en tekanna som var min tekanna var viktigt. Och det där var min tekanna.
Men ack du ödets ironi. Min moster hälsar på mitt jobb för första gången, och det första hon gör är att utbrista "Nej men vilken härlig tekanna!". Det är lite sjukt. Visst har andra beundrat den, men många faller för de liknande modellerna. Just min kanna fanns bara i ett ex, och det kändes speciellt att bara jag föll för just den. Ja, jag och moster. Hon var ögonblickligen fast. Jag kan inte klandra henne, det var kärlek vid första ögonkastet för min del också.
Det kommer slutligen fram att detta även är min favorit, mamma avslöjar. Och inte förrän jag ser moster grimasera inser jag att hon faktiskt tänker köpa min tekanna. Och hon frågar mig om jag skulle bli hemskt ledsen. Och jag säger nej.
Klart jag säger nej! Jag jobbar ju där och måste tänka på affärerna, jag hade ändå lovat mig själv att vänta till jul och jag vill göra moster glad. Så jag säger såklart att hon ska köpa den. Vilket hon gör. Och på sätt och vis är jag glad att någon annan tycker så mycket om tekannan, och att den ska hamna i ett hem där man bryr sig om den och tar vara på den (herrejävlar, som om någon skaffat ett husdjur... jag har gett kannjäveln personlighet).
Men visst blir jag lite ledsen, även om jag samtidigt är glad för moster. Jag känner liksom det där stygnet av förlust när jag vinkar efter de. Jag saknar min tekanna, och dagen blir ännu lite gråare och jobbigare.

Därefter spårar saker ur. Inte nog med att det är nästan konstant kundkö, men när jag väl får det lite lungt så får jag ett samtal av pappa. Trodde jag. En helt främmande röst frågar mig vem jag är. Och jag svarar, lite chockat och lite argt "Jag är Nahal. Vem är du som ringer från min pappas telefon?!"
"Din pappas??" säger rösten, och lägger på i örat på mig. Jag blir orolig. Jag försöker ringa upp men når aldrig fram. Har någon stulit pappas telefon? De skulle de väl fan inte ringa... har det hänt något? Har de hittat telefonen någonstans och har dålig täckning? Var är pappa?!
Jag ringer mamma, och hon säger att pappa ringt henne upprepade gånger men att hon inte får någon kontakt, inte hör honom. Hon ska ringa hem och kolla säger hon. Jag får kunder och hon ringer inte tillbaka, så jag antar att ingen är hemma. Jag får flera missade samtal från pappas telefon. Jag blir nervös när jag upptäcker det. Jag försöker ringa upp men kommer inte fram. När jag väl lyckas svara då jag blir uppring är det jämt tyst på andra sidan luren. Som om någon ringer och stör. Eller skräms. Eller har råkat ut för något och försöker få tag i mig men inte kan prata.
Jag blir så orolig att jag mår riktigt illa. Jag vet att det knappast hjälper att jag är trött och hungrig och lite småsjuk. Och lite ledsen över tekannan. Men jag mår verkligen illa. En halvtimma före stängning upptäcker jag återigen tre missade samtal från pappa och ett sms som upplyser om röstmeddelande. Men mamma har inte ringt och jag får inte tid till att ringa upp telefonsvararen.
Tänk om något har hänt? Tänk om något har hänt pappa medan jag är på jobbet och ingen får tag i mig? Jag vill skrika.

Kvart i fyra kommer Maria och Martin och hälsar på. Det skulle ha varit dagens andra ljuspunkt. Men likt mitt första besök är det jättetrevligt men inte helt utan moln. De märker att jag mår dåligt och jag blir tårögd när jag drar en genomgång över min dag. Allt jag vill är att komma hem. Det är knappt tio min kvar och inga kunder.
Så ringer butikstelefonen, hemnumret på display.
Det är pappa. Han ringer och säger att Tele2 har krångel med sin linje, så han och någon annan mans telefonsamtal överlappar varandra. Han märker att jag försökt ringa men kan inte svara. Det visar sig att de läskiga samtalen där någon ringer men inget säger, är min egen pappa som försöker få tag på mig och fråga varför jag ringer så mycket.
Jag blir verkligen så sjukt, vansinnigt lättad av att allt är OK att jag bryter ihop helt och börjar storgråta. Mitt i butiken med telefon i hand. På öppettid. Pappa undrar varför jag gråter och jag svarar hulkande att jag varit så orolig, samtidigt som Maria kramar mig hårt. Det är skönt att slippa vara ensam när det brister, men samtidigt jobbigt. Jag ville ju att deras besök skulle bli kul för de, istället fick jag en släng av hysteri.

Efteråt fick jag fantastisk ont i huvudet, vilket ännu inte har släppt.
Det har bara varit en sån där jävla dag, helt enkelt.

2 kommentarer:

Milad sa...

Awww.... Ja....um.....hej ^-^
Din Poison Ivy outfit var assnygg.
Tråkigt att du haft en sådan jobbig dag. Kom ihåg tills nästa gång att köpa saker som du vill ha. Joel brukar alltid köpa saker han vill ha så fort han får chansen. du kunde ändå ha sagt till moster att du längtat efter den.
oyasumi

Nahal sa...

Älskade lillebror!
Jag vet, jag borde köpt den, men det fanns viktigare saker att köpa ändå. Jag köpte en vinterjacka igår för pengarna t.ex. som jag kan ha för att inte frysa ihjäl när jag hälsar på dig =)

Dessutom kommer moster ta väl hand om den och tycka om den och jag kan ta en tekanna hemifrån =)

Ja, jag tyckte också att Poison Ivy -dräkten blev fin!

Vi ses snart snart!