måndag, december 29, 2008

Roots and Heart

Not long ago, I told a friend how I felt rootless. And I don't mean it as in not having a background, or tradition and ancestry or culture. I mean how it feels like to not know where your home is. Something more in the line of… un-rooted, I guess.
I haven't really been able to let go of it ever since. I thought perhaps, writing would still that aggravating itch that the subject has left in me, or at least, perhaps spilling my guts will close the subject at least momentarily. But the more I contemplated on writing, the more it got me thinking. And I realized that I have to follow this through if I ever want the feeling of being lost to leave me be.

I was born in Sweden in 1985, to a Persian couple in their late twenties/early thirties. I have been raised here together with two younger siblings, and in the eyes of my friends, and in some ways even my parents, I am now a Swedish woman.
But I’m not, am I?
My parents, proud of their language and culture, have done the best to raise me exposed to both sides of this coin, and I grew up a bilingual child who celebrated both Christmas (not for religious reasons, but because it was a festive and happy holiday in the midst of cold and dark winters) as well as Norouz, the Persian New Year, during the spring equinox. They never felt that making me aware of my heritage would make me any less Swedish. Rather, they felt that being a part of two worlds would only make me that much richer, and they gladly made me part-take in traditions and festivities from both sides of my cultural map, which I thank them for.
But, I will never look like a Swede. Now don’t get me wrong, Swedes these days aren’t all blond and blue-eyed. But they naturally don’t look like they came from the Middle-East either. And I don’t blame people for taking one look at me and thinking immigrant, even though it is technically incorrect. And I never find it offensive when people ask me where I’m from, because I find curiosity to be quite natural. But, I never see myself answering that question with “Sweden”, while in Sweden. That’s not what they’re asking of me - really. They want to know where I came from originally. And I myself find it so much more natural to answer with "Iran". I look Persian, I speak Farsi, my parents are from Iran, what is there left?

Only the fact that I’m not really at home in Iran either, that's what’s left.
In Sweden, I will always be a girl whose name will bring her trouble at job interviews. They can’t even tell my sex by hearing my name, and let’s not forget to mention the fact that they can’t even pronounce my last name correctly, since the first letter doesn’t exist in their alphabet (I don’t hold this against them of course, that would be ludicrous). And regardless of the fact that this country is quite open-minded in comparison to, oh say its neighboring countries, prejudice is a fact. I will always be just a little bit off. Just a little bit wrong.
And in Iran, I will be the one who dresses a bit too different, acts a little different. The current situation there is not liked by its population, but growing up in a society at least makes its rules social code. And in Iran, as a young woman in particular, if you want to stay out of trouble you’ll keep your head down. Don’t dress too wild, don’t make the way you act an open protest, and don’t be loud when you’re a girl because it’s vulgar. In Iran, everything about me screams tourist, except the fact that I look like everyone else and I get what they’re saying. So I should know better, but I can’t really blend in even if I tried. For though I enjoy being there, visiting people I love, I still feel like I’m in a cage. Clipped wings.

The surprise my cousin showed when I told her that being in Sweden when you’re Persian, is just like being Iraqi or Afghan in Iran today, was actually quite shocking for me. The fact that she didn’t have a clue about how it’s only a wide range of bad when you’re in a situation like that:
You are abused, never have the same rights to work, the law looks differently at you, you are always the first to be accused, and people think treating you different is OK. It upsets me to be in Iran and see prejudice there towards other groups, because I can relate though I still have it so much better. It’s despicable. You will always be left out. And you’re expected to accept. Because either you clench your teeth and you do your best, or finally you snap. And when you protest wildly, you’ll be a troublemaker, just like everyone thought, and you’ll just set a new example to feed upon when the fire needs fuel.

(You can’t say that people that immigrants are troublemakers just because they’re foreigners! They came from countries racked with war and poverty, or guarded by the laws of censorship. A free mind doesn’t exist. The conflict of being able to escape a living Hell, and end up somewhere where they treat you badly just for wanting to be alive, to have human rights, is insane. And when treated badly, eventually, some people will break down and think “if they expect it from me, I might as well just be what they expect”. Worse is, even though you might be off quite well in the end, like me, people expect you to be so grateful they ignore the fact that society is still discriminating!)

I’ve lived too much of another kind of life to feel at home in Iran, much less than I ever will in Sweden. And yes, I was lucky to be brought up in this country, with its freedom of speech and safe neutrality, its industrial progress and possibilities. And I am grateful to my parents for giving up everything for me to have this opportunity. But I’m not grateful to Sweden itself; because I don’t owe Sweden a fuck. What would they expect me to say?
“Thank you for letting me grow-up here like a human with the right to a decent life even though you discriminate me because of my name and color and background and still think that you’re better than me just because your parents were born here and mine weren’t. Wow, yes of course I see how that makes perfect sense, you racist bastard.”

It’s the bitter truth.
But to get back to my initial point, at the end of the day there is no certain place in the world were I truly belong, like so many other children of immigrant parents. In Sweden, I shall always be seen as that "Middle-Eastern girl", and when asked where I'm from I will never answer Stockholm as my first choice, but Iran. And when in Iran, the same question will lead to the answer Sweden, because there as well - I don't quite fit in.

The world will always be a dress that just doesn't fit right, and it will cut into me in all the wrong places, never truly making me feel comfortable. And it scares me, that if I keep regarding it in this way, no matter if I have a roof over my head and a bed to sleep in, I shall forever feel homeless, and homesick for the place where I will finally feel like I belong.
But I know, in some ways, a home is not just made of a location, a house or of how people just look at you, but by the people you share it with. Your family of choice, your loved ones. Be they actual family or friends or both.

Saying goes: Home is where the heart is. And I read in a book once, where the main character felt that life hadn't given her places to leave her heart, that "home is where the hat is".
I think home is both. It is where people I love are. And where I just feel right in place, where I keep and place objects that define me and mean a lot to me. Where my family lives is home, and in two months when I move out, my new lodging will be home just as well. When staying at a friend's, if I just step out to go to the grocery store, I always call "I'll be home any minute". Because it is the home of someone I care about, and staying there makes me feel enveloped in the safety of it. Maybe, that’s all the roots you really need.
One day, I might do as my parents - leave all that I have known behind me and start over. The amount of respect and pride I feel for my parents is fierce. They risked everything not only for themselves but for what they believed in, knowing that perhaps they would never again feel like they belong again, always slightly on the edge in a new world for the sake of a future untold. For the sake of hope. My parents did not come to Sweden to become Swedish. They came so they could be free Iranian people, with the right to have opinions and to voice them. They took part of a new language and culture, without feeling that they had to let go of everything that made them who they were, and I love them for it. I love them for showing me how there is always the hope of starting over, even when you own world doesn't feel right anymore. I love them for trying hard to show me that home is never the country you are in, but a place that you make your own.

And even though I might never ever feel like I fit in, maybe one day I will truly reach the point where it won't matter. I hope so. Because home isn't just where the heart is. To me, that is just like saying that surviving is living. Which is just scraping it, barely. My father once said: just because you’re not dead, doesn't mean you're alive. It’s the same here.
Home isn't just where the heart is. I don't even think it's a place. It's a state of mind. And it's where the heart sings.

torsdag, december 25, 2008

God Jul!

Carol of the Bells med Celtic Woman. En julfavorit.

tisdag, december 23, 2008

Wrapper Forever

Det var min sista dag på jobbet före jul idag, och efteråt släpade jag och Veronica våra trötta lik till Fridhemsplan och åt jättegod mat (mango chicken wok i mitt fall). Till skillnad från våra tre tidigare arbetsdagar var det relativt lungt, och vi båda tyckte det var skönt. Vår nye chef, som mest bara inte förstår hur det är att driva den här tehandeln, var till en början ovanligt sympatisk. Han har varit trevlig de senaste dagarna och inte muttrat över små saker som vi faktiskt inte kan påverka och dessutom försökt att minimera vår arbetsbörda genom att:
1) inte hänga oss över axeln och ständigt bevaka oss, och
2) faktiskt ta hand om sådant han kan sköta och inte blanda sig i det han inte lärt sig än och därigenom bygga på vår arbetsbörda.
Jag har varit tacksam. Så kom han dessutom med en liten julklapp till mig och Veronica idag, det var oväntat och rart.
Därefter valde han att flytta på hälften av varorna i hela butiken. Vilket bidrog till över tre timmars flyttande, städande och lyftande samtidigt som vi skulle ta hand om kunderna. Resultatet blev trots både vinkar, tydliga klaganden och slutligen en del öppet kritiserande varken praktiskt eller snyggt. Jag och V lyckades flytta runt saker till ett någorlunda funktionellt resultat, men det var ändå ytterst frustrerande. Mina tankar om hur sympatisk han varit verkade förhastade. Men det är egentligen att han är en helt OK person, men han är bara opraktiskt lagd, inte särskilt estetisk, och jag och han har helt enkelt olika ideér om ungefär allt.
Men nu har jag ledigt en vecka, och jag har sammanlagt bara åtta arbetsdagar kvar i butiken. I mitten av januari slutar jag, och sen är det till att plugga igen. Och därefter - flytta.

Väl hemma har jag mest segat ihop. Jag ringde pappa och bad honom hämta upp mig på vägen, jag var helt enkelt för trött för att stå ut med nått mer. Jag har bara slagit in julklappar sen jag kommit hem, har inte orkat med annat.
Och på tal om julklappar, så blev det inte lika pyssligt som förra året, men jag lyckades med några fina exemplar. Min favorit var nog Koris, som jag slog in i en kopparfärgad celofanpåse, och snörde ihop med guldband, silverfärgat presentsnöre, en bit kanelstång och en dekorationsblomma som faktiskt var en av två blommor som satt på en julklapp jag fick av Kori för ett par år sedan. Det kändes kul att återanvända den till nått fint, jag har en tendens att hamstra på saker just för sådana syften (och det händer inte ofta att det blir något av det).

Det andra var nog syrrans, som blivit den mest udda. Jag vet att jag sa att jag inte orkade med överdrivna vikningar och annat tjafs, men hennes slutade med en underlig kombination av present, rosett och solfjädervikning, bara för att jag ville experimentera. Resultatet blev hyfsat, till nästa år vet jag hur jag kan göra den snyggare i alla fall =)

Jag undrar om de julklappar jag skickat med post kommit fram ännu... Julkorten har nog gjort det. Jag fick ett sms av Tove idag där hon tackade för sitt. Jag gjorde julkorten själv i år dessutom, fantastisk som jag är ;P Eller som min vän Henrik fint lade fram det "Det är så sött att du fortfarande håller på med dagispyssel" (det där är direktcitat.)
Det var jag och Joanne som ville hitta på nått roligt, men faktiskt inte hade tiden att vara kreativa från grunden. Så vi köpte hela paket från Panduros med pappersark, mallar och band i, och så fick man lite olika layout förslag. Det var inte förrän mot slutet som jag valde att göra lite mer egna varianter med band och papper jag köpt vid sidan om. De flesta har dock fått julkort med hjärtan på.

Det är dock svårt att välja vilka man ska skicka julkort till, så jag bestämde mig slutligen för att skicka till de jag alltid skickar till, och så en del av alla mina goda vänner jag umgåtts/pratat med
mer på senare tid, och de som ofta skickar julkort till mig.
Tove t.ex. är den enda av mitt kompisgäng från gymnasiet som jag skickade julkort till. Jag tycker om alla minst lika mycket, men Tove är den enda som har troget skickar mig julkort varje år sedan innan vi tog studenten, och jag har inte varit lika duktig, så jag tyckte det var på tiden =) Och så sant som det var sagt, när jag kom hem idag fanns där ett julkort från söta Tove.

Imorgon är det hur som helst julafton. Vi har alla haft så fullt upp hemma i år, så det blir inte särskilt juligt. Granen är uppe, klapparna klara, vi ska väl äta lite julmat, kanske se på lite Kalle Anka (ja, hädelse, jag ser det inte varje år...) och sen ska jag bara ta det lungt. Inget julbak blev av, så jag funderar på att helt enkelt baka lussekatter imorgon. Det är synd att det blivit så lite, för jag älskar verkligen pysslet och glittret, julmat och julbak och riktig julstämning, snö och pepparkakor med glasyr och julsånger som jag nynnar i köket när jag bakar. Det får bli mer av det under julledigheten, även om det varit något segstartat.

Nu ska jag ställa mig i duschen och hoppas på att muskelknutarna i ryggen släpper lite (antagligen inte, de har varit med så länge att de är en del av min naturliga kroppshållning nu), och sen ska jag bara sova, utan väckarklocka, utan snooz-funktion, och se vart jag hamnar. Wild n' crazy.

söndag, december 21, 2008

Dance all night, sleep all day

Tillbaka till jobbet imorgon, två dagars arbete och sedan julledighet. Jag är redan inställd på "zombie"-mode, jag blir som en maskin på jobbet. Har jobbat onsdag-lördag veckan som gått och det är så mycket folk att jag reagerar per automatik, kunderna är ett virrvarr av ansikten, frågor, önskemål och själv minns jag knappt mitt eget namn vid dagens slut.

Tröttheten till trots var jag ute och dansade igår. Jag har varit danssugen ett bra tag nu, så det var härligt att verkligen bara släppa allt och gå ut och ha roligt. Så jag klädde upp mig rejält, och klockan ett stod jag i kö med Kori, Balsam och Narges. För att vara ärlig så var vi galet snygga =)
Jag vet knappt hur jag lyckades dansa i tio centimeters klackar. Jag har insett att jag av någon absurd anledning ofta använder nya skor till att festa i. Man bör faktiskt gå in nya skor, särskilt de med höga klackar. Men neej, jag ska alltid ha de för första gången när jag är ute och dansar.
Runt halv fem slängde jag och Kori oss i soffan hemma hos henne, åt resterna av vår wok/thaimat sen tidigare och kollade på ett avsnitt av How I Met Your Mother. Sen stupade vi i princip i säng, och jag klev inte upp förrän halv två (vilket är tidigare än de senaste tre söndagarna, där jag trött efter en veckas jobb sover tolv timmar varenda söndag).

Vi snackade, lagade lite mat, kolla på film och sen åkte jag hem. Har inte gjort mycket sedan det att jag kom hem heller, bara tagit det lungt och suttit vid datorn eller lyssnat på musik. Äntligen överfört Norrlands-foton från kameran till datorn. Nu ska jag tvätta håret och sen ska jag se till att gå och lägga mig till midnatt. Ska jag orka jobba imorgon behöver jag minst nio timmars sömn i kroppen.

fredag, december 19, 2008

Finns ingen riktig post, bara riktiga bitches.

När jag för nästan två månader sedan skrev inlägget om Lackadaisy Cats så var tanken att jag om inte varje vecka, så åtminstone någorlunda regelbundet skulle ha med ett "veckans tips" bland mina inlägg, där jag rekomenderade gamla favoriter, nya upptäckter och även besvikelser och irritationsmoment man bör förvarna andra om.
Nu blev det inte riktigt som jag tänkt mig. Men någon gång ibland bör jag ju ta mig tid att flika in något litet, skulle man tycka. Så här kommer veckans tips:

Om du som jag, runt juletid, har många julkort, kuvert och paket att skicka, där de flesta är av varierande vikt eller storlek, så kan det tyckas att smartaste utvägen för snabb och smidig försändelse är att ta sig till själva posten, för att se till att allt går rätt till.
Om du nu väljer att göra detta, var noga med att inte välja postkontoret (jupp, det är en såkallad riktig post) i Gamla Stan. Varför? För att de är riktigt snikna jävlar. Faktiskt. Nu må de vara artiga, men grinigare människor när det gäller frakt har jag fan aldrig stött på!
Nu finns det en regel att om ditt paket övergår en viss höjd, så kommer den inte att kunna levereras genom postlådan, utan mottagaren får gott hämta sitt paket på närmsta postombud. Detta innebär ochså att den som sänder paketet debiteras extra. Jag har full förståelse för detta.
Men mina paket har fyra hörn, varav tre av fyra går in genom denna postlucka (de har en provmall). Kuvertet är dessutom vadderat och innehållet trots det inte särskilt känsligt. Om paketet går in på ena sidan kan säkert brevbäraren trycka lite på det, så går hela förpackningen igenom. Hur vet jag detta med säkerhet? Jo för jag har tidigare skickat liknande paket (men då det bara varit ett åt gången så frankerade jag dessa på Konsum) och de levereras alltid hemma hos mottagaren.
På postkontoret i Gamla Stan debiteras du för den otympiga hörnan, och måste betala ungefär 10-15 kronor extra i frakt/paket, vilket slutade som en något bitter historia igår. Hade jag haft tid hade jag självklart gått till postombudet en kvarts promenadväg ifrån mig. Men jag ville inte riskera att bli sen till jobbet, så jag antog att det var bäst att springa in på posten på samma gata där jag jobbar. För fraktkostnaderna är ju densamma överallt inte sant? Frakten ja, personalen nej.
Jag hade tre paket kvar hemma när jag återvände efter jobbet, de frankerade jag på Konsum, där man bara debiteras för vikt, om postpaketet anses vara i inte alltför iögonfallande storlek.

Jag har vänner som jobbar på posten som är riktigt fina människor, och de kan säkert intyga att deras kollegor också är trevliga. Men när jag tänker efter så har både jag, min gamla chef på tehandeln, och personalen på bokhandeln då jag jobbade där (och de skulle växla mynt) haft klagomål över hur gnidna de är på posten i Gamla Stan.

Sammanfattningsvist: Det må så vara att det inte "finns någon riktig post längre", men den som är kvar i Gamla Stan är inte värd att besöka ändå, för de är riktiga hyndor.

onsdag, december 17, 2008

Inför jul

Jag jobbar mycket och ser mest fram emot julledigheten just nu. Det är sådär på jobbet. Jag försöker att hålla distans till situationen och inte konstant känna mig bevakad och anklagad för att själa, för det är ungefär så smidig min nya chef är med sina nya regler. Tack och lov, så erkänner jag att om det är något jag är bra på så är det att bibehålla ett stenansikte.
Det känns bra att i alla fall få jobba med Veronica ibland. Vi stöttar varandra i den usla situationen.

Annars har veckan som gått varit bra utanför jobbet. Förra veckan var Ted i stan, och det var jätteroligt att ha honom här. Vi snacka massa strunt och gick på stan. Så såg vi The Big Lebowski, vilket sannerligen var på tiden för min del. Helt fantastisk. Humorn är underbar och karaktärerna är just sådär sjukt överdrivna och galna att det funkar. Jag älskar Coen-brödernas manus.
Så lunchade vi med Jossan som var toksnygg i sitt nya korta hår, även om jag var något chockad över att hon klippt av det.
Tuva tittade in på jobbet förra veckan och sa bara att hon haft en trist dag på jobbet och undrade om jag ville fika. Eftersom jag också haft en trist dag på jobbet tyckte jag det lät helt fantastiskt, och jag vart jätteglad över hennes initiativ.
Sen var Sara inne och sa hejdå innan hon drog iväg till london och Tobias hade vägarna förbi och sa hej, och min chef drev typ iväg mina vänner, bah.

I lördags var jag på julbord hos Joanne efter jobbet. Hon hade gjort så fint, och hon och Johan var jättebra värdar. Själv kände jag mig lite som Bridget Jones först, när man upptäcker att man är singel på vad som blivit en parmiddag. Men alla var fruktansvärt varma och glada människor och jag kände mig väldigt välkommen i ett gäng som kände varandra sedan tidigare. Vi sjöng och åt och jag blev hemskjutsad av de vänliga vännerna senare under natten, mätt till bristningsgränen av alla godsaker Joanne hade dukat fram.

Så har jag lyckats luncha med Maria i måndags, årets sista thaimat på Bojan för min del!
Och så julhandlade jag med Kori igår. Jättemysigt, och jag hittade både julklappar och saker till mig själv. Enda missen var att kortmaskinen på SF-bok krånglade, så jag upptäckte när jag loggade in på nätbanken att de dragit samma summa två gånger från mitt kort. Får gå in imorgon och fråga hur vi ska lösa det.

torsdag, december 11, 2008

Wrapper Returns

Ibland dyker det upp sådana där underliga sammanträffanden, som kan antingen vara roliga eller obehagliga. Jag bestämde mig för att detta var roligt:

Idag dök det senaste numret av en av våra lokaltidningar (jag visste inte ens att den här existerade, när dök den upp?) Vällingby Independent, vars tagline tydligen är "Bara goda nyheter", upp hemma hos oss. Förrutom att omslaget pryds av en glad Darin, som uppträtt på Kfem och som alla självklart vet(?) är uppväxt här i Västerort han med, kan man i högerspalten se referensen till en artikel på sidan 11, och rubriken på första sidan är Pimpa paket (jag tänker inte ens kommenter rubriken, jag orkar inte).
Artikeln handlar hur som helst om en kvinna som inspirerats av japansk pappersvikningskonst (origami) och anammat den japanska seden att slå in paket med så mycket estetiskt värde att själva inslagningen är ett konstverk (jag läste för ett par år sedan att riktigt fint inslagna paket ofta inte öppnas i Japan, utan behålls inslagna som prydnader. Men de vill skära ner på detta nu, då all presentpapperskonsumtion är dåligt för miljön). Kvinnan i fråga, Thorberg, öppnade för några år sedan ett företag som har just paketinslagning som sin affärsidé.

Det var lite lustigt att se artikeln, bara fem dagar efter mitt eget inlägg om paketinslagning. Nu har jag inte tänkt börja vika solfjädrar och svanar på mina presenter. Det gör man bara om man inte tänker frakta presenten tillsammans med allt annat på ca 5kg jag alltid bär med mig, som riskerar att mosa hela grejen innan jag ens nått fram till den som ska få presenten.
Men lite roliga saker fanns det ju att snappa upp. Det rekomenderas bland annat att:

1) använda spillbitar av papper att dekorera med, som exempelvis bårder.
2) inte bara krulla presentsnöre, utan att använda sidenband, dekorationslöv, pappersremsor etc.
3) använd silkespapper och cellofan.
4) att använda ett mönstrat papper och skarva det med en- eller tvåfärgade papper för att få en originellare helhet.
5) använd dig gärna av papper och mönster som passar den som ska få presenten.

Jag läste och tänkte "Lady, you're preaching to the choir here..."
Kunde hon inte bara visa hur jag skulle vika guldpappret till en ros istället för att skriva sådant jag redan gjort tidigare? Bortsett från att jag faktiskt inte ödslar tid på att dessutom matcha presentpapper med personlighet. Fan, nån måtta måste det ju vara! Personer som gillar mörkt får svart, och de som verkligen älskar julpapper får väl julpapper. Allt mitt presentpapper kommer i princip ändå från SF-bok eftersom jag nästan alltid köper alla mina presenter där, och jag orkar aldrig slå in nått i affären heller, utan bara rullar ihop lite papper och drar hem efter att jag handlat.

Men poängen: hon har byggt sitt företag på något jag gör för skojs skull. Är det inte lite absurt? Tänk om jag kunde tjäna en förmögenhet på att bara slå in saker? Jag har börjat smått med att vika underliga papperskombinationer sedan den julen för ett par år sedan då Kori gav mig min Diru t-shirt i julklapp, inslagen med vackra gröna band och tygrosor, under vår väldigt japaninspirerade fas. Det var det finaste paket jag fått, och tygrosorna har jag kvar.
Men så tänker jag som Nemi: Att om jag gjorde om sin hobby till ett jobb, så skulle det bli trist för att det var arbete (fast samtidigt är ett av mina största intressen att skriva, och jag vill bli författare. Vilken hycklare jag vart helt plötsligt... hrm... men det kan vara för att skrivandet inte bara är en hobby, utan för att jag för mitt liv inte kan sluta skriva, det bara måste göras. För henne kanske det är just den där saken som bara måste göras?)

Det kanske är där skon klämmer, jag tycker inte paketinslagning är en vettig hobby ens. Känns som att pappersvikning är sådant man bara ägnar sig åt när man lever i totalt överflöd, och inte vet vad man ska göra för att fördriva tiden så man börjar desperat att vika pappersfigurer. Capitalism galore.
Men jag medger att det är fint, och roligt. Och även om ingen kommer få en present av mig som är inslagen till en vattentät båt av cellofan och silkespapper, så kommer det ändå att vara lite extra roligt att jag lagt lite tid både på innehåll och omslag, så att säga.

Justja, hon hade faktiskt ett tips som var bra för min del:
6) använd dubbelhäftande tejp, det blir finare då.

Sant, mycket sant. Nästa år kanske.
Wrapper-girl, over and out.

söndag, december 07, 2008


Jag sitter och slår in julklappar. Jag har så få lediga dagar nu, och det känns skönt att jag haft lite tid att köpa några få julklappar över huvudtaget. Jag räknade ut att jag i år har sisådär 14-15 personer att köpa klappar till, vilket var fler än jag trott först, men det blir nog bara roligt =)
I år jobbar jag i princip varje dag fram till själva julafton, och det däremot känns både bittert och tradigt. Mest också för att min chef sålde ut butiken för en vecka sedan, och inom loppet av ett par dagar har min arbetsplats blivit en frustrerande källa till irritation, där den nya chefen är kvävande, oförstående, mest av allt i vägen och dessutom oestetisk till den grad att det känns som att halva butiken har hamnat i skyltfönstret under hans försök att effektivisera och göra reklam. Jag är lite äcklad. Och jag räknar för första gången ner dagarna tills dess att jag slutar om knappa månaden.
Förra året var jag ledig kring jul och mådde, för att vara ärlig, inte så bra. Så jag kastade mig helhjärtat in i all form av pyssel, bakade, och slog in julklappar i alla möjliga kreativa kombinationer. Det känns tyvärr inte som att jag kommer in i samma intensiva, galna kreativitet i år, men jag undrar om det inte gick så bra sist just för att det var en sorts meditativ verklighetsflykt. Jag la ner en hel dag på att slå in julklappar i olika färgkombinationer, med lim och tejp och allt möjligt, mest kanske i ett försök att komma undan tankarna som rasade i huvudet på mig. Men samtidigt var det kul med de fina resultaten, så jag tänkte lägga upp lite bilder från förra december, då jag aldrig la upp de i julas fastän jag hade tänkt det.

Nu är det snarare så att jag knappt hinner tänka efter, jag känner mig som en maskin. På jobbet vill jag mest bara skrika och svära eftersom jag avskyr hur det hela har vänt så tätt inpå att jag ändå ska flytta. Det känns som att jag aldrig har turen med mig. De kunde inte ha väntat fyra veckor med att sälja? Då hade jag sluppit den här skiten. Det ska bli så skönt när det här är över.

Men tills dess, försöka leta julklappar som sagt. Jag undrar om jag hinner julbaka i år?

torsdag, december 04, 2008


Jag lyckas inte somna.
Det är en vecka sedan jag vände på dygnet och istället för att lyckas vrida tillbaka det, så somnar jag allt senare.

Jag har inte varit uppe såhär sent flera dagar i rad sen förra vintern.
Jag vill inte hamna där igen.