Jag är i Stockholm några dagar nu. Springer ärenden, får lite jobb gjort, träffar ett par vänner och är med familjen. Just nu är jag ensam hemma hos föräldrarna, har just ätit och pendlar mellan ifall jag borde plugga spanska eller läsa manga att recensera till jobbet.
Egentligen borde jag gå igenom min CV, som legat orörd sedan februari 2008. Jag har bara lektioner på fredag nu (kanske jag sagt?) och ett deltidsjobb skulle ju vara fantastiskt. Samtidigt betyder inte bristen av planerad lektionstid att jag har lite att göra i skolan, snarare är det fullt upp. Så å ena sidan oroar jag mig för att ett deltidsjobb ska komma i vägen för skolarbetet (så som det alltid gjort), samtidigt som jag både vill ha något som bryter av mot studielivet och behöver en ny inkomstkälla. Lagom till sommaren tänkte jag flytta ut från korridoren, och det skulle vara skönt om jag antingen har en deltidstjänst eller lite sparade pengar att utnyttja.
Värst är att jag mest av allt bara vill bort. Jag vet att våren äntligen börjar närma sig, och ja ja ja, jag älskar att det töar och att solen skiner bakom rutan tills platsen i soffan blir alldeles varm där jag sitter, och hur jag de senaste dagarna ångrat att jag inte tagit med solglasögonen så snart jag stigit ut ur huset. Men det hjälper inte. Det räcker inte.
Det är för sent för mig för nu har jag redan resan i huvudet och det river i mig av viljan att komma bort, att uppleva annat att gå på nya gator, äta ny mat, dricka annat vin, låta solljuset smeka benen och solglasögonen hålla tillbaka håret.
I november intygade mig mina grannar spanjorskorna, att jag borde hälsa på de i Madrid kommande år. I den iskalla novemberkylan, -20 redan veckan efter min födelsedag, var det som om någon fångat mitt hjärta med en fiskekrok och bara vevade in mig. Jag ville plötsligt inget hellre. Det var allt jag kunde tänka på första veckan. Men jag hade inte råd, inte tid och så stod jag inte ut med tanken på att åka någonstans varmt och skönt (inte för att Madrid inte har vinter, men de lyckades ändå ha det mer än 15 grader varmare än Stockholm/Uppsala), och sedan komma tillbaka till det här.
Så vi planerade, funderade, och i julas bestämde vi oss för att åka till påsken. Nu närmar sig utsatt datum. Jag skrapar ihop lön, sparpengar och ber om gamla utlånade pengar tillbaka. Jag försöker att inte unna mig några utsvävningar den närmaste månaden, lägger undan det jag har, medan kroppen känns nästan elektriskt laddad av förväntningar, av en längtan hos någon som åtrår något med tunnelseendets intensivitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar