Det är den tiden på dygnet då jag oftast önskar att jag sov när jag faktiskt sitter vid datorn. För det innebär att jag känner mig för seg för att läsa en bra bok (eller en medioker bok - man vet ju inte aldrig), och jag kommer dessutom fucka upp mina sovvanor mer än nödvändigt. Det kan dock inte bli mer oregelbundna och spontant utvalda, så jag behöver inte oroa mig. När kroppen ger upp somnar jag där jag råkar befinna mig för tillfället... Så sover tills jag är tvingad att vakna och där efter ligger jag kvar mellan ca 30 minuter till 2 timmar beroende på hur jag mår eller hur mycket jag faktiskt känner för att möta allt som finns bortom sängen. Det är inte förrän några timmar efter uppvaknandet som jag brukar dra slutsatsen att det varit en helt OK idé att kliva upp över huvud taget. Kalla mig slö. Det är mest bristen på förväntningar tror jag...
Det är inte det att livet känns tråkigt och innehållslöst just nu. Det gör det inte. Så dålig på att planera som jag är så tycks jag jämt vara upptagen, gärna så att jag har 5 saker inplanerade till en dag och bara en sak att ta itu med till dagen efter, och dessutom lyckas jag visst slänga in en dubbelbokning i veckan. Om jag förlade kalendern någon gång skulle jag väl sätta mig i ett hörn och stortjuta. Så beroende är jag.
Men det är svårt att hinna med skola, aktiviteter, vänner, familj, jobb... så jag prioriterar lite hit och dit och försöker se till att inget blir halvdant gjort. Jag har verkligen försökt satsa på studierna sedan efter nyår, och det slukar en hel del av ledigheten nu när jag försöker att inte skjuta upp allt till sista kvällen.
Igår hade jag till exempel en inlämningsuppgift som skulle in, och så snart den var inne lämnades uppgiften till hemtentan ut. Hur de hade tänkt sig att jag skulle hitta ett 1900-tals verk som är en satirisk allegori, och därefter skriva 4 sidor om denna i enlighet med uppgiften på en vecka, vet jag inte... Hade vi fått ett bestämt verk hade det inte varit någon fara, men nu gäller det att hitta något själv och bara det tar tid. Jag har ingen lust att skriva om Orwells "Djurfarmen" även om den faktiskt är perfekt för uppgiften. Jag vill egentligen välja något jag inte läst tidigare, men med tanke på att jag jobbar i helgen/veckan och att vi har släktbesök nu i helgen så vet jag inte när jag skulle ha tid att ta mig igenom något nytt, trots att jag har Dario Fo och Birgitta Trotzig liggandes på hög här hemma och är nyfiken på de... För en timma sedan gick jag dock förbi bokhyllan och kastade en blick bland böckerna och insåg i ett sådant där anmärkningsvärt ögonblick då allt faller på plats och tycks så självklart (men det kan ha varit för att jag just klivit ur duschen och stod förnöjt och droppade vatten från håret på mattan iklädd en gigantisk handduk... tål att tänkas på... ) att jag faktiskt kunde välja Nick Hornbys "En god människa" som är både samhällskritisk och elakt rolig. Familjen i boken är praktiskt taget representanter för hela västerlandet, som gömmer sin krackelerande fasad med lite spackel och lite status.
Det var ett par år sedan jag läste boken, men om jag skummar igenom den i helgen är jag säkert lagomt uppdaterad för att kunna skriv tentan till på torsdag utan större ångest.
Så... som sagt. Det är inte det att det inte händer saker i mitt liv. Det händer massor, men det har på senare tid oftast varit samma saker. Jag har aldrig varit särskilt bra med rutin och upprepningar, och jag antar därför att det ligger bakom min tillfälliga apati gentemot det mesta.
Just att studierna tar upp mer tid gör att jag haft en del hemma-sittar helger på sistone. Jag kan inte påstå att jag har nått emot det. Det är rätt trevligt att ta det lungt och jag behöver det. Däremot skulle det sitta fint att gå ut och dansa någon kväll. Nästa helg, tror jag. Jag tycker om att träffa kompisar, gå ut och dansa och ta ett par glas. Vad jag inte tycker om är att tvingas ta nattbussen hem, åka ifrån stan vid halv tre för att va hemma vid fyra, och dessutom alltid stöta på jobbiga typer som skriker högljutt i bussen, är allmännt stökiga eller inte fattar att man vill bli lämnad ifred. Och jag tycker inte om att vara ensam på vägen hem. Det är underligt hur något man trivs så bra med - ensmhet och mörker till exempel, kan få mig att känna mig som en rädd hare vid tanken på att behöva ta mig hem själv från stan. Jag VILL inte. Jag må vara konstig. Men det är inte friskt att det första man ser när man slår upp en tidning alltid är väldtäkts-rubrikerna. Det är som om jag medvetet letar upp artiklarna som får mig att må som sämst.I veckan råkade jag på en av de värsta på länge: Två 15-årig tjejer är påväg hem med tunnelbana natten till söndag (vad fan gör ni ute klockan 3 flickor?! Och vad i helvete är det för fel på era föräldrar?!) och blir anfallna av en 25-årig man som våldför sig på den ena. I en tunnelbanevagn. Med folk i. Och ingen gör något.
Kväljningskänslan ville inte gå över när jag såg det. Knuten i magen har en egen röst: Om något händer dig kommer ingen att bry sig. Om jag så ligger döende kommer folk att slå dövörat till.
Vårt samhälle skapar offren och vänder dem ryggen. Och så förväntas vi låtsas som ingenting och inte falla offer själva. Inte för rädslan, eller för oro eller för ett av alla sjuka kräk som tillåts gå fria när de borde blivit kastrerade och inlåsta för alltid. Jag har aldrig varit för dödsstraff egentligen, men vissa människor förtjänar inte att få leva. Och ingen kan komma och säga till mig att en vuxen man som förgriper sig på ett barn har mänskliga rättigheter som alla andra och behöver vård. Han behöver en kula i huvudet, det är vad jag tycker.
Så visst är jag rädd. Jag vill inte vara ute själv i mörkret längre. Men jag är inte så rädd att jag slutar gå ut, eller slutar komma hem sent. Jag är bara försiktigare, och alltid i sällskap. För om jag stannade hemma så skulle jag låta de vinna och det är inte ett alternativ. Inte ens tanken skall behöva dyka upp, för när den gör det så vet man att det är något allvarligt som brister i samhället.
Men varesig jag nu känner för att gå ut eller inte, så har det varit mysigt att tillbringa lite helger hemma och bara sova ut eller jobb och träffa lite folk man annars inte träffar. Hösten och vinterns våg av födelsedagar och flyttfester var nog lite för mycket för min del ändå.
Det känns som om jag tappat huvud och fingrar på allt som ville bli sagt för natten. Det är verkligen den tiden på dygnet då jag önskar att jag redan sov...
I usually don't have the patience or the time for computer games. So due to the obvious lack of gaming, I also suck at it. But recently my brother got a new fighting game. A 2D-game based on some anime called Tsukihime (Moon Princess). Now... I'm not unaware of the fact that this Tsukihime used to be H-rated (Hentai rated, meaning including adult content - usually animated pornography), but the game isn't. It might be, but since the storyboard is all in Japanese, I don't get it. Later on, they made an anime-series out of Tsukihime, since the game became an all-time favorite. I don't know what rating the series got, but it's probably far from kid-friendly. It's all about vampires and stuff too, so monsters and blood and sex are practically expected. I haven't seen the anime though, so I can't tell for sure.
