Drunkningsdöd.

Jag har inte sovit tillräckligt som senaste nätterna. Jag har för mycket att tänka på, för mycket att noja över, och min dygnsrytm är på sommar-mode, helt upp-fuckad med andra ord. Jag har gjort ett försök till att sova färre timmar bara för att bli utmattad mot slutet av helgen, däcka runt 21.00 på söndag och faktiskt vakna i god tid på måndag inför inskrivningen. Tyvärr har kroppen inte riktigt hängt med. Runt middagstid idag bestämde jag mig för att bara lägga mig ner en stund, en liten liten stund, utan att somna såklart, bara för att vila. Självklart inte bara somnade jag, utan började dessutom drömma mardrömmar.

Det hela var en underlig blandning av filmclichéer. Vi var ett gäng, och vi var vänner, fastän jag inte såg ansiktet på en enda en och inte kan veta säkert om det var någon jag kände. Det var tänkt att vi skulle lösa ett brott, en mordgåta eller ett mysterium. Det hela följs upp av mysitska konfrontationer på hustak, folk som gömmer sig i träd och spionerar på mig, en medelålders kvinna med rödfärgat hår och klänning á la Snövits onda styvmor (nu i efterhand tänker jag att hon var rätt lik Judy Dench)och självklart hennes hantlangare som försöker röja oss ur vägen. Vi hoppar från den ena platsen till den andra. Allt verkar logiskt men jag förstår egentligen aldrig vart vi är och riktigt vad det är tänkt att jag ska göra. Mitt i allt säger jag till de andra att jag måste hem. "Hem" visar sig vara en brygga. Vi bor tydligen alla på en enorm brygga ute över en stor å, fullt utrustad med husets alla prylar och utan att det ska vara ett problem med sängar utomhus. Självklart stör detta inte mig. Jag bor ju på bryggan, inget konstigt med det. Allt är väldigt vackert och fridfullt och ett gyllene ljus av eftermiddagssol täcker ån och bryggan och jag går längst bryggan badandes i solens värme och känner plötsligt att något är fel. Någon är där. Jag låtsas om ingenting och försöker tänka ut något att göra. Något diskret som är så lite uppseendesväckande som möjligt och kliver därför in i köket, som är en utbyggnad av bryggn med kyl och frys. Kylen står längst ut. Den liknar kylen här hemma i mitt riktiga kök. Det finns en viss lättnad i att hitta något så bekant i allt obehag att jag sträcker mig fram och rycker upp kyldörren. Och allt går åt Helvete.
Det är som om den öppna kyldörren väger flera ton. När den far upp är det som att hela bryggan lyfts upp av dess tyngd och inte orkar stå emot. Bryggan vänds på ända, kylskåpet går igen och tippar ner i ån, eller sjön, eller vad det plötsligt nu är. Den drar mig med sig. Hur mycket jag än stretar emot, eller försöker simma runt så kommer jag inte undan. Jag kan inte ens se hur jag fastnat. Armar, ben, kläder, håret, allt är fritt, inget sitter fastklämt. Men det är som om kylskåpet växer och växer och det tar upp hela mitt synfält. Dess tyng vilar över mig som en jättehand vars ända syfte är att nagla fast mig vid botten. I ren panik slår det mig att jag håller på att kvävas och börjar spasmatiskt klösa och dra och slita i kylskåpet bara för att komma runt. Och jag inser att det är en dröm. jag inser det när jag ser kylskåpet omgärdas av det där gyllene solljuset som tränger igenom vattnet och jag inser det där jag frenetiskt simmar omkring. Och jag inser att jag håller på att dö och att jag inte kan vakna. Så öppnar jag slutligen munnen för jag kan inte hålla andan längre. Istället för att det forsar in vatten hör jag plötsligt mig själv gny som en sparkad hundvalp.
Jag ligger i sängen, händerna är krampaktigt knutna om filten och jag är livrädd. Jag försöker öppna munnen och dra in lite luft men är så torr i halsen att jag får kväljningar. Släpar mig själv ur sängen, ut ur rummet. I hallspegeln är jag underligt blek och ögonen svarta håligheter innan jag inser att jag glömt tvätta bort kajalen och att min blick är ofokuserad. Min bror sitter vid datorn och jag berättar med underlig röst att jag drömt att jag blir krossad i vatten under ett kylskåp och att jag är så törstig att jag inte kan öppna munnen ordentligt. Han föreslår sakligt, utan att ta blicken från skärmen, att jag ska gå och dricka. Såklart. Som om jag inte fattat det själv. Eller? Jag har satt mig ner hos honom och är snarare förvirrad. Fortfarande rädd.
Vattnet jag dricker känns som rännilar mot sandpapper, hur mycket jag än häller i mig. Med lätt skakiga ben går jag ner till köket för att att hämta en mugg. Mamma och pappa sitter och pratar. Mamma undrar vad som är fel. Jag svarar att det som är fel är att klockan knappt är kvart i åtta och att jag blivit dränkt i sjön av ett kylskåp. De båda ser på mig som om jag är galen. Jag kanske är galen. Jag drömde att jag föll av en brygga och drunknade för att ett kylskåp föll över mig och jag kunde inte komma loss, förklarar jag. Pappa säger att det var en ganska löjlig mardröm och jag håller med men tycker fortfarande att det varit läskigt. Mamma ger mig en kram, och klappar mitt hår som hon gjorde när jag var liten och drömde mardrömmar. Jag dricker mer vatten, går upp på mitt rum och stänger om mig. Jag kopplar in iPoden, tar fram skrivhäfte och bok och pluggar lite japanska, bara för att komma så långt från köket och allt som finns där att göra.

Jag lyckades inte koncentrera mig särskilt bra på studierna. Kunde bara tänka på hur rädd jag varit och hur fruktansvärt det där monstruösa kylkåpet var. Och jag inser hur intensivt jag önskar att någon hade dykt upp. Att någon hade hoppat i och räddat mig.

Är det fler än jag som inser att man som liten lurats till att uppskatta överraskningar? "Nej, va kul, vilken överraskning!" eller "En sån hade du inte väntat dig? Det var väl en rolig överraskning?". Jag vet inte. När jag var liten trodde jag nog att det var så. Jag tänker inte säga att jag idag tycker att alla överraskningar är hemska. Jag menar, när brev från Skattemyndigheterna säger att du ska få mer än 3 gånger så mycket som du trott i skatteåterbäering, det är väl om något en jävligt fin överraskning? När just det du tänkt köpa visar sig vara på rea, det är väl en kul överraskning? Det tycker jag. Men generellt sätt suger överraskningar.
Det är känns som om det alltid är saker som man inte förväntat sig, skrämmande, hemska saker som kastas i ansiktet på en när man minst förväntar sig som dyker upp med känslo-posten. Som när pappa i början av sommaren bestämde sig för att ta upp fotbollen igen efter tio år och sträckte en muskel och haltade runt ett par dagar. För första gången i mitt liv insåg jag att min pappa verkligen håller på att bli äldre. Inte gammal. Men för gammal för att han ska orka med allt som jag är så van vid att han ska orka med och det skrämde mig något så vidrigt när jag var och handlade med honom och såg honom grimasera för att han själv glömde bort hur ont han hade. Eller när mamma svimmade då jag var i Umeå och nu måste åka in för prover varje vecka och testas för allt mellan järnbrist och lungemboli. Det är så jag vill gråta.

Det är för stort för mig. När sånt händer vill jag bara skrika. Jag är för ung, jag är liten, ta hand om mig. Det ska inte hända er något, ni ska finnas kvar alltidalltid! Det får inte hända er något, ni får inte lämna mig kvar. Jag vill inte vara ensam kvar. Jag vill inte vara ensam. Det är en stor skillnad mellan att vilja vara ifred än att vara ensam. Att vara ifred är när jag vet att de andra är där men tar en paus och rensar skallen. Andas lite extra. Att vara ensam är när folk man älskar försvinner när man hoppas att de ska vara där. När man tappar kontakt med sina vänner för att ingen av oss har tid och det gör ont att inte träffa dem. Det är när du skaffat flickvän och jag inser att jag är för kär i dig för att kunna gå vidare. Då är jag ensam, ensam, ensam.

Walking in the frosted night
not a single soul in sight,
the wind is playing with my hair
the scent of grass has filled the air.

The moon bleeds for me tonight
showers all in pale red light.
Dark soil's flirting with the trees
flowers dancing with the bees.

And the ground it shakes beneath my feet,
it's bittersweet, bittersweet...

Home.

Honey, I'm home. Något som faktiskt inte gällt större delen av sommaren hittills. Fastän jag var hemma, och även jobbat en del, får jag en underlig Déja vu- känsla ungefär en gång var tredje vecka, då jag packar ihop min svarta rullväska och drar iväg över en helg eller ett par dagar. Ljudet av hjulen som slår i stengången utanför dörren när jag ska ner till bussen tidigt på morgonen är det enda man hör eftersom alla i området sover och jag ska ta en båt som går klockan 8 från Kungsan, eller en buss som går 10 från City Terminalen.

Nu senast var jag borta med familjen. Vi åkte till ett ställe som heter Lövnäs Herrgård i fredags, och kom hem igår. Lövnäs Herrgård är egentligen ett sött hus som är lika stort som villorna mina gamla klasskompisar från Abrahamsberg bodde i (det säger nog mer om Abrahamsberg än Lövnäs...). Det finns fyra hus bortsett från Herrgårdshuset, och de ser ut som stora lador. Varje "lada", som alla har olka namn (exempelvis "Flygeln", "Handelsboden" etc.) består av två våningar med varsin lägenhet. Vi bodde i Flygeln, en ljust grålila lada där man byggt in lägenheter 21 och 22. Lägenhet 21 som vi hyrt, hade 3 rum och kök, vardagsrum, badrum, fula tapeter, bekväma fåtöljer, 8 sängplatser, tv, cd-spelare, fullt utrustat kök och ingen telefon. Lövnäs Herrgår ligger utanför småstaden Kopparberg ute i Berslagen, som jag fortfarande inte kunnat lokalisera. Nästan 3 timmar från Stockholm, i riktning som gör att vi kunde befinna oss i varesig Dalarna eller Värmland. Jag tror att det var ingetdera och att vi var i Örebro Län. Faktiskt. Hursomhelst finns där även ingen täckning, så jag har varit fullt okontaktbar i 5 dagar och det har varit underbart. Det som värmde hjärtat är att mobilen började ringa konstant av sms och samtal ända gången jag var i Kopparberg i en timma. Jag tror inte alls att jag skulle uppskatta så intensiv kontakt i vanliga fall, men efter 4 dagar kände jag mig väldigt älskad. Tack.
Jag har en del att skriva om från den senaste månaden, men har bestämt mig för att lägga det åt sidan och att istället föra över mina Lövnäs-dagars dagboksanteckningar.


Dag 1 - Fredag
Det har tagit nästan tre timmar att nå Lövnäs. Jag har suttit i bilens baksäte mellan mina syskon och stängt ute Universum genom att lyssna på min trogna iPod. En dag kommer jag att tvingas välja mellan den och mina vänner och det kommer bli en hård dag...
Familjen har varit här en gång tidigare utan mig. Det var till Kristi Himmelfärd medan jag var hemma och bjöd över kompisar att bo hos mig under helgen istället. Det är mysigt här. Nära till vattnet, stor tomt med härliga träd och massa grönt gräs och inget folk alls. Det finns en till familj här som hyr en av lägenheterna på andra sidan tomten och de dök upp 3 timmar efter oss. Jag hoppas att det inte dyker upp fler. Jag vill ha det här stället för mig själv. Jag vill bara sova och läsa och ligga ute på gräset om jag känner för det. Jag hoppas på fint väder. Har tagit med mig The Onion Girl och Mästaren och Margarita och vill inget annat är att bara ligga och slöa.
Jag har ätit frukt och mackor till middag och har packat upp. Jag bäddar i rummet jag delar med syrran när jag inser att det redan blivit mörkt. Genom fönstret ser allt så ödsligt ut, bortsett från att alla lampor i Herrgårdens övervåning är tända. Jag undrar om någon kan hyra rum där och ifall vi är fler här utan att jag märkt det. På anslagstavlan står det att det finns ett bibliotek på Herrgårdens övervåning som är öppet för alla gäster. Jag bestämmer mig för att gå dit imorgon av ren nyfikenhet. Dumt nog påpekar jag för familjen att Herrgården ser ut som ett litet engelskt adelshus från en deckare, och att det skulle vara perfekt för en mördare bland gästerna. Eller lite som ett hus där "Cluedo" hade kunnat utspela sig. Men bara nu på kvällen när det lyser ut sådär varmt genom fönstren på övervåningen. Det är antagligen från biblioteket. Det är nästan så jag väntar mig ett biblioteks-spöke. Min lillasyster blir hursomhelst rädd och min mamma säger åt mig att sluta hitta på saker som skrämmer flickan. Innan jag ska lägga mig för att läsa på kvällen borstar och flätar jag syrrans hår efter bästa Jane Austen-manér och hör plötsligt klassisk musik komma in genom det öppna fönstret. Det tar mig ett par ögonblick att inse att musiken kommer från den andra stugan, men innan dess tror jag på fullt allvar att det spelas klassisk musik från den öde Herrgården. Under en kort sekund tänker jag verkligen att om det fanns ett biblioteks-spöke, så är det precis rätt musik för den att spela. Sen inser jag ju hur löjligt det är och skrattar. Då kollar Nina på mig med en lite rädd blick och undrar om jag också hörde musiken. När jag svarar ja, undrar hon om det kommer från bibilioteket. Jag skrattar ännu mer och säger att det är grannarna och att Herrgården är tom. Hon ser lättad ut och berättar att hon faktiskt trodde att det kunde vara ett spöke. Hon är himla söt, min syster. Lite för lättskrämd och harhjärtad när det kommer till en del saker, men ganska tuff ändå. Lilla blomma. Vad tomt det skulle vara utan dig... Hon lägger sig i sin säng och säger att det är kul att vi ska dela rum och jag håller med och sen läser jag till halv tre men lämnar nattlampan på utifall att hon skulle vakna och inte känna igen sig i mörkret.

Dag 2 - Lördag
Jag går upp vid tolv. Äter lite frukost och läser i The Onion Girl fram till tre-tiden då de andra kommer tillbaka. De har varit och paddlat kanot. Nu ska vi grilla korv. Om pappa fick välja skulle vi grilla korv och kyckling och fläskkotletter och hambugare på samma gång och då skulle det sluta med att vi äter samma saker i 5 dagar till varje mål och jag skulle må så dåligt. Jag och mamma bestämmer oss för att dela upp maten till varje dag istället, även om jag alltid föredrar kyckling mot korv med bröd.
Jag byter äntligen ur pyjamasen, jag är så lodig när jag umgås med familjen =P Hittar till och med kajalen i väskan och sminkar mig lite. Tar med kameran ut och tar några bilder innan maten och hjälper till att duka. Älskar att ta bilder.
Efter maten drar jag med syskonen till biblioteket, som visar sig vara 6 bokhyllor längs med väggarna på övervåningen. Alla rum är låsta och vi sitter där en stund och bestämmer oss för att ta med oss schack-spelet till lägenheten. Jag tar några bilder på mig och Nina, men jag är ganska besviken. Jag hade hoppats på något mer storslaget.
Vi spelar spel och ser på tv. Jag läser mest. Vi ska basta till kvällen så jag och mamma drar ner till bastun. Jag tar med lite bröd och matar gräsänderna nere vid bryggan. Det är så mycket småfisk att änderna knappt får hälften av brödet och jag bestämmer mig för att inte bada i ute om jag så får betalt. Jag tar några bilder ute, och sen inne när vi bastar. Imman täcker allt så jag tar bilder av mamma och Nina när vi sitter utanför istället. Ställer kameran på automat och går med på att ställa upp på bild för att min syrra vill. Hon är så söt med sitt röda ansikte att jag ställer upp och tar bild med henne. Mitt hår är konstant lockigt på Lövnäs. Antingen har jag just tvättat det, eller så är det fuktigt i luften efter regn eller så har jag badat bastu. På en av bilderna är jag lika rosa i ansiktet som handuken är och jag ler ansträngt och ser ut att undra vad fan jag håller på med. Underligt nog var det rätt sött ändå. När jag står i duschen rinner min kajal och jag blir svartgrön runt ögonen. Nina säger att det ser ut som ur en tavla, med de mörka ögonen och det lockiga håret under vattnet. Men inte som om jag ser ut som en sjöjungfru eller nått, utan hon säger att jag ser ut som något magiskt, typ en sjöhäxa från en tavla, och jag kommer att tänka odelat på Ursula. Hon säger ialla fall att hon inte menar att jag liknar Ursula och att jag bara ser ut som något magiskt som klivit upp ur havet där jag står under duschen och det hela är rätt kul eftersom det är så komsikt med en lillsyrra hälften så gammal som en själv som checkar in en då man duschar. Wierd.
Det är Jurassic Park 3 på tv senare på kvällen och jag väljer att läsa tills jag somnar.

Dag 3 - Söndag
Jag kan inte vrida på nacken när jag vaknar. Minsta huvudrörelse åt vänster får det att gå ilningar av smärta längst med rygg och arm. Jag vet inte om det är sängen, kudden eller min svankande ställning när jag ligger och läser som orsakat det. Läsarställningen skulle få vem som helst att sluta som en spegelvänd Quasimodo i längden, så jag antar att det är den. Men boken är bra. Jag har just upptäckt de Lint. Eller ja, jag har själv börjat upptäcka läsarglädjen med de Lint. Hans böcker har jag sett väldigt länge. The Onion Girl är en blandning av obehaglig realism, om barn som blir övergivna, sexuellt utnyttjade och vars liv tagits ifrån de, samtidigt som det behandlar deras sätt att hantera vuxenlivet, vänner, olyckor och en helt annan värld av magi på andra sidan drömmrna. Charles de Lint är underbar. Det skriker hopp om hans ord. Han gör min värld en bättre plats. Han och hans människor som alla vägrar ge upp, som är vackra på sitt sätt. Han med sina underbara karaktärer. Jag har så lätt för att falla för hans ”Animal People”. Jag tror att Whiskey Jack kommer få ett lika hopplöst grepp om mitt hjärta som Howl från Howl’s Moving Castle. Jag hoppas att han dyker upp i fler av Newford-böckerna.
Smärtan till trots, jag är ändå lite mer aktiv idag. Jag är ute och paddlar med lillebror en gång. Han tycker mycket om det, och det känns bra att göra något med honom som han uppskattar. Han är väldigt duktig också, men inser inte att min rörelseförmåga inte är på topp, så hans tjat går mig på nerverna i början tills han inser att jag faktiskt inte ens kan vrida huvudet bakåt för att se på honom när jag skäller tillbaka om att han tydligen bara gillar att höra sin egen jävla röst och inte hört på när jag sagt att jag har ont och att vi får börja med att paddla långsamt. Det sjunker iallafall in och det hela blir en trevlig tur trots allt.
Vi grillar idag igen. Det blir kyckling och ris och sallad och jag äter som om det inte finns en morgondag. Efteråt tar jag med syrran på en foto-tur runt stället. Jag klättrar upp för Herrgårdens brandstege och står däruppe och tar bilder. Från baksidan ser man in till en matsal på nedre plan, och på övreplan ser jag ett konferencerum. Jag börjar misstänka att de gjort om hela Herrgården och att man inte kan hyra sovrum där överhuvudtaget. Lite trist tycker jag. Vettigt med konferencerummen dock, vi hyr ju lägenheten via mammas jobb, så det har väl kommit till användning sedan renoveringen antar jag. Men så är det mycket nyrenoverat som aldrig används nuförtiden, så man kan ju inte veta säkert.
Jag övar Poi senare under eftermiddagen och det ser himla fint ut tycker jag själv. Männiksor som kör förbi på vägen tutar ibland, jag antar att jag ser underlig ut. Liten och svartklädd i värmen med svart solhatt, svingandes små sandsäckar på band vars färgglada svansar är ungefär lika långa som jag själv. Det bjuder jag på. Smärtan i nacken har släppt lite under tiden. Men jag blir biten i benet av en insekt och när jag skrapar bort det börjar det blöda så mycket att det bara rinner ner på strumpan. Just my luck.
Bastar igen till kvällen. Det är jätteskönt, men jag brukar inte basta så ofta, så jag blir lite yr av mer än en halvtimma i ångan. Vi spelar kort efteråt och dricker vin och äter ost och kex. På tv spelar Denzel Washington far till en pojke i akut behov av en hjärttransplantation. Han håller flera patienter gisslan och jag minns att filmen gick på bio för något år sedan. Den slutar lyckligt så klart, även om han får sitta i fängelse ett tag och jag blir alldeles tårögd av att se filmen.

Dag 4 - Måndag
Jag läser ut The Onion Girl. Har sparat lite till idag, vill inte riktigt att det ska ta slut än. Skriver lite under dagen också. Vi åker in till Kopparberg för att se oss om. Jag köper en liten prydnadsgrej med ett varghuvud bara för vargens skull och för att den får mig att tänk på Whiskey Jack och de andra i canid-gänget. Mamma och pappa köper en värmeljusstake åt mig med en drake som slåss mot en trollkarl. De säger att den passar mig. Jag blir jätteglad, fast jag hade föredragit att inte ha med trollkarlen förstås. But it looks like he’s gonna get his ass whooped, so I don’t care. My family is the sweetest ever.
Jag känner mig omåttligt omtyckt. På knappa timmen vi är i stan får jag tre telefonsamtal och fyra sms som inte kommit fram tidigare dyker upp i rad. Allt är fint, vädret är fint. Jag är glad och lycklig och i en antikaffär hittar jag ett hattställ som jag går lös på och provar massa hattar för min egen lättroade skull och sedan fotograferar jag mig själv i en svart gentlemannahat, sådana där man hade i fina kretsar runt 1910, och tycker att det är jättekul.
Vi åker tillbaka till Lövnäs Herrgård och grillar hamburgare som vi äter inne eftersom det börjat spöregna. Jag känner mig lättad över att telefonen är död som sten och att inga loggor syns vilket gör att Jack Sparrow i bakgrunden inte täcks av någonting, vilket alltid är välkommet =)
Pappa och syskonen paddlar kanot. Jag har lovat att paddla med Nina, men har så ont att jag inte vågar. Hon paddlar med pappa och jag och mamma sitter i bastun.
Till kvällen spelar vi schack och kort och jag kollar på en engelsk deckar-serie där mördaren visar sig vara en RAF-pilot under andra världskriget som försökt dölja det faktum att han är bög. Han dör.
Det är midnatt när jag kommer på att jag vill ha bilder av Herrgården i mörkret. Jag springer ut i regnet, och bilderna blir riktigt bra, även om de ljusa prickrna blir fler och fler för var bild. Blixten reflekteras i regndropparna. Jag är sjöblöt efter någon minut och jag ser ut som något katten släpat in när jag väl kommer tillbaka. Jag lägger mig tidigt efter att ha packat ner större delen av mina saker.

Dag 5 - Tisdag
Jag går upp vid nio, tidigast hittills. Jag packar ner lakan och städar runt i rummet innan jag äter ett par kex till frukost. Inget man bör göra, men jag kände mig inte alls sugen på något att äta. Dricker en massa vatten för att inte må dåligt och springer ikapp mamma med mamma till bastun. Det är galet att bada bastu varje dag. Men jag tycker om det. Jag sitter inte så länge, men mamma går innan mig. Hon vill inte gå först, hon är orolig för att jag ska må dåligt. Två veckor tidigare svimmade hon för första gången. Med en blåslagen arm och höft som fått ta stöten och en lätt hjärnskakning som konsekvens har hon gått runt med allt från pulsmätare till EKG-mätare hemma och varit på en massa blodprov. Det visar sig dock att det inte varit något allvrligare än blod- och järnbrist. Jag har haft järnbrist i flera år. Med lågt blodtryck och blodsocker har jag redan svimmat ett par gånger sedan jag var 14. Nu när mamma vet hur det känns tycks hon bli ännu mer orolig för att jag ska falla ihop närsomhelst. Jag misstänker att hon vet att jag inte ätit frukost. Jag säger ingenting och tvättar håret och går tillbaka en stund efter henne. Jag hjälper till att packa klart och spelar lite spel med Nina innan jag går ut och tar fler bilder.
Det slutar med att vi lämnar Lövnäs halv två och är framme hemma lite efter fyra. Jag är så trött att jag måste skippa kvällens grillfest och att gå på gothklubb är det inte frågan om, det känns som om jag knappt kan stå. Hur kommer det sig att man kan åka bort till ett ställe vars hela poäng är att få en att vila ut, och sen komma hem och vara utmattad? Det spelar egentligen ingen roll. Jag har varit borta och haft jättekul, och nu är jag hemma. Jag är hemma.