Är det fler än jag som inser att man som liten lurats till att uppskatta överraskningar? "Nej, va kul, vilken överraskning!" eller "En sån hade du inte väntat dig? Det var väl en rolig överraskning?". Jag vet inte. När jag var liten trodde jag nog att det var så. Jag tänker inte säga att jag idag tycker att alla överraskningar är hemska. Jag menar, när brev från Skattemyndigheterna säger att du ska få mer än 3 gånger så mycket som du trott i skatteåterbäering, det är väl om något en jävligt fin överraskning? När just det du tänkt köpa visar sig vara på rea, det är väl en kul överraskning? Det tycker jag. Men generellt sätt suger överraskningar.
Det är känns som om det alltid är saker som man inte förväntat sig, skrämmande, hemska saker som kastas i ansiktet på en när man minst förväntar sig som dyker upp med känslo-posten. Som när pappa i början av sommaren bestämde sig för att ta upp fotbollen igen efter tio år och sträckte en muskel och haltade runt ett par dagar. För första gången i mitt liv insåg jag att min pappa verkligen håller på att bli äldre. Inte gammal. Men för gammal för att han ska orka med allt som jag är så van vid att han ska orka med och det skrämde mig något så vidrigt när jag var och handlade med honom och såg honom grimasera för att han själv glömde bort hur ont han hade. Eller när mamma svimmade då jag var i Umeå och nu måste åka in för prover varje vecka och testas för allt mellan järnbrist och lungemboli. Det är så jag vill gråta.

Det är för stort för mig. När sånt händer vill jag bara skrika. Jag är för ung, jag är liten, ta hand om mig. Det ska inte hända er något, ni ska finnas kvar alltidalltid! Det får inte hända er något, ni får inte lämna mig kvar. Jag vill inte vara ensam kvar. Jag vill inte vara ensam. Det är en stor skillnad mellan att vilja vara ifred än att vara ensam. Att vara ifred är när jag vet att de andra är där men tar en paus och rensar skallen. Andas lite extra. Att vara ensam är när folk man älskar försvinner när man hoppas att de ska vara där. När man tappar kontakt med sina vänner för att ingen av oss har tid och det gör ont att inte träffa dem. Det är när du skaffat flickvän och jag inser att jag är för kär i dig för att kunna gå vidare. Då är jag ensam, ensam, ensam.