Drunkningsdöd.

Jag har inte sovit tillräckligt som senaste nätterna. Jag har för mycket att tänka på, för mycket att noja över, och min dygnsrytm är på sommar-mode, helt upp-fuckad med andra ord. Jag har gjort ett försök till att sova färre timmar bara för att bli utmattad mot slutet av helgen, däcka runt 21.00 på söndag och faktiskt vakna i god tid på måndag inför inskrivningen. Tyvärr har kroppen inte riktigt hängt med. Runt middagstid idag bestämde jag mig för att bara lägga mig ner en stund, en liten liten stund, utan att somna såklart, bara för att vila. Självklart inte bara somnade jag, utan började dessutom drömma mardrömmar.

Det hela var en underlig blandning av filmclichéer. Vi var ett gäng, och vi var vänner, fastän jag inte såg ansiktet på en enda en och inte kan veta säkert om det var någon jag kände. Det var tänkt att vi skulle lösa ett brott, en mordgåta eller ett mysterium. Det hela följs upp av mysitska konfrontationer på hustak, folk som gömmer sig i träd och spionerar på mig, en medelålders kvinna med rödfärgat hår och klänning á la Snövits onda styvmor (nu i efterhand tänker jag att hon var rätt lik Judy Dench)och självklart hennes hantlangare som försöker röja oss ur vägen. Vi hoppar från den ena platsen till den andra. Allt verkar logiskt men jag förstår egentligen aldrig vart vi är och riktigt vad det är tänkt att jag ska göra. Mitt i allt säger jag till de andra att jag måste hem. "Hem" visar sig vara en brygga. Vi bor tydligen alla på en enorm brygga ute över en stor å, fullt utrustad med husets alla prylar och utan att det ska vara ett problem med sängar utomhus. Självklart stör detta inte mig. Jag bor ju på bryggan, inget konstigt med det. Allt är väldigt vackert och fridfullt och ett gyllene ljus av eftermiddagssol täcker ån och bryggan och jag går längst bryggan badandes i solens värme och känner plötsligt att något är fel. Någon är där. Jag låtsas om ingenting och försöker tänka ut något att göra. Något diskret som är så lite uppseendesväckande som möjligt och kliver därför in i köket, som är en utbyggnad av bryggn med kyl och frys. Kylen står längst ut. Den liknar kylen här hemma i mitt riktiga kök. Det finns en viss lättnad i att hitta något så bekant i allt obehag att jag sträcker mig fram och rycker upp kyldörren. Och allt går åt Helvete.
Det är som om den öppna kyldörren väger flera ton. När den far upp är det som att hela bryggan lyfts upp av dess tyngd och inte orkar stå emot. Bryggan vänds på ända, kylskåpet går igen och tippar ner i ån, eller sjön, eller vad det plötsligt nu är. Den drar mig med sig. Hur mycket jag än stretar emot, eller försöker simma runt så kommer jag inte undan. Jag kan inte ens se hur jag fastnat. Armar, ben, kläder, håret, allt är fritt, inget sitter fastklämt. Men det är som om kylskåpet växer och växer och det tar upp hela mitt synfält. Dess tyng vilar över mig som en jättehand vars ända syfte är att nagla fast mig vid botten. I ren panik slår det mig att jag håller på att kvävas och börjar spasmatiskt klösa och dra och slita i kylskåpet bara för att komma runt. Och jag inser att det är en dröm. jag inser det när jag ser kylskåpet omgärdas av det där gyllene solljuset som tränger igenom vattnet och jag inser det där jag frenetiskt simmar omkring. Och jag inser att jag håller på att dö och att jag inte kan vakna. Så öppnar jag slutligen munnen för jag kan inte hålla andan längre. Istället för att det forsar in vatten hör jag plötsligt mig själv gny som en sparkad hundvalp.
Jag ligger i sängen, händerna är krampaktigt knutna om filten och jag är livrädd. Jag försöker öppna munnen och dra in lite luft men är så torr i halsen att jag får kväljningar. Släpar mig själv ur sängen, ut ur rummet. I hallspegeln är jag underligt blek och ögonen svarta håligheter innan jag inser att jag glömt tvätta bort kajalen och att min blick är ofokuserad. Min bror sitter vid datorn och jag berättar med underlig röst att jag drömt att jag blir krossad i vatten under ett kylskåp och att jag är så törstig att jag inte kan öppna munnen ordentligt. Han föreslår sakligt, utan att ta blicken från skärmen, att jag ska gå och dricka. Såklart. Som om jag inte fattat det själv. Eller? Jag har satt mig ner hos honom och är snarare förvirrad. Fortfarande rädd.
Vattnet jag dricker känns som rännilar mot sandpapper, hur mycket jag än häller i mig. Med lätt skakiga ben går jag ner till köket för att att hämta en mugg. Mamma och pappa sitter och pratar. Mamma undrar vad som är fel. Jag svarar att det som är fel är att klockan knappt är kvart i åtta och att jag blivit dränkt i sjön av ett kylskåp. De båda ser på mig som om jag är galen. Jag kanske är galen. Jag drömde att jag föll av en brygga och drunknade för att ett kylskåp föll över mig och jag kunde inte komma loss, förklarar jag. Pappa säger att det var en ganska löjlig mardröm och jag håller med men tycker fortfarande att det varit läskigt. Mamma ger mig en kram, och klappar mitt hår som hon gjorde när jag var liten och drömde mardrömmar. Jag dricker mer vatten, går upp på mitt rum och stänger om mig. Jag kopplar in iPoden, tar fram skrivhäfte och bok och pluggar lite japanska, bara för att komma så långt från köket och allt som finns där att göra.

Jag lyckades inte koncentrera mig särskilt bra på studierna. Kunde bara tänka på hur rädd jag varit och hur fruktansvärt det där monstruösa kylkåpet var. Och jag inser hur intensivt jag önskar att någon hade dykt upp. Att någon hade hoppat i och räddat mig.