Sargade Hjärta

Jag saknar dig. Dig dig dig. Du som var ett leende som lyste upp allt. Du som var en gammal kvinnas händer runt koppar av te, nybryggt åt bara mig. Du som var de varmaste ögonen som nu inte längre ser. För allt är svart. Det är svart ute, och utan dig och runt om dig och inuti mig finns bara svärta och ett öppet blödande sår som är ett barns stackars sargade hjärta.

Jag saknar dig. Saknar att jag aldrig kommer få äta Koloche Shekari som du bakat för min skull eftersom jag inte tyckte om dem med dadlar i. Eller att jag aldrig ska få höra dig sjunga barnramsor för någon igen, eller att jag aldrig igen kommer se dig sy ett lapptäcke. Jag saknar ditt tysta skrockande och din underliga pedantiska böjning som gjorde att allt jämt skulle städas undan men då stoppades i fel lådor och sedan mystiskt försvann för gott. Jag sörjer till och med vetskapen om att jag aldrig mer kommer se dig rita bilder åt någon liten unge till släkting, fastän jag vet att det alltid slutade med underliga små streckgubbar i färgglada kläder som du tyckte var riktigt charmiga och som jag tyckte hade skräckinjagande hålor till ögon.
Jag kan inte förstå att du inte finns kvar längre. Förutom som minnet av en gammal kvinna som glömt vem jag var. Jag visste att du skulle försvinna. Inte för att du var gammal, utan för att du dessutom var sjuk och för att jag inte längre är fem år gammal, jag vet att alla dör en dag. Men vem kan tvinga hjärtat att förstå det som hjärnan redan vet? Förståelsen om att du inte skulle finnas kvar hade inte penetrerat. Allt hjärnan vet är de minnen jag lyckats skrapa ihop och som jag desperat försöker klamra mig fast vid. För jag vet att de är sanna. Jag vet att det är du.
Hon som inte visste vem jag var längre, det var inte du. Hon som var tvungen att ta en näve tabletter varje dag, det var inte du. Hon som vände upp och ner på huset, och sedan skrattade åt oss för att det var vi som helt tydligen var förvirrade, det var inte du. Jag vill inte minnas dig så. Jag tänker inte minnas dig så. Det jag känner för den du var är starkare än det jag visste om att du blivit. Du är inte en sjukdom som förändrade dig, du är inte polerad svart sten med namn och årtal. Aldrig.

Du är varma ögon och leende. Du är en kram vid rätt tidpunkt, du är ett smittande skratt och en vänlig klapp. Du är doften av nybryggt te och Koloche. Du är barnramsor och teckningar och dockkläder. Lapptäcken du sytt och promenader (till Spånga Kyrkogård under sommaren för där var det frid och grönska) du tagit med mig på. Du är livsvisdom och barnslig förtjusning. Du är en lagom bister blick när man inte städat undan och någon att se på Nalle Puh med när man är liten. Du är så mycket som är bara du, och jag har förkortat dig till glimtar av en liten flickas minnen.
Jag är fortfarande liten. Jag brukar säga emot och insistera på att jag inte är det, men nu vet jag att det är sant. För jag kan inte förstå hur det ska bli bra igen när allt gör så ont, när jag sitter och gråter över tangentbordet. Jag älskar dig och jag saknar dig så fruktansvärt mycket så det känns som om mitt hjärta blivit ett öppet sår och mina ögon aldrig kommer att se klart igen. Jag kan verkligen inte förstå hur det är möjligt för en liten kropp att bära på så mycket sorg.

Jag saknar dig , mormor. Jag saknar dig.