Princess of Persia

Idag flyger jag till Iran. Det var två år sen jag var där sist och jag är så nervös och förväntansfull att jag har ont i magen (men så har jag inte ätit på 9 timmar heller...) Det är synd att man missar julen, och ännu mer synd att det bara är jag och syster och mamma som åker. Men pappa kan inte följa med och lillebrors pass och handlingar hann inte bli klara, vilket innebär att han kanske åkt fast och tvingats göra lumpen därborta pga vårt dubbla medborgarskap, och det är inte ett alternativ.
Jag är verkligen spänd inför det hela. Jag har packat och städat och tvättat inför resan. Igår gjorde jag vad som tycktes vara hundra små (och större) sysslor. Jag har till och med satt upp granen, för annars kanske pappa och lillebror inte orkar bry sig, och jag vill ta mig fan ha en gran i huset när jag kommer hem! Jag har redan ställt en del klappar därunder.

Jag tänker hela tiden att det kommer bli kul. Jag hoppas att det kommer att bli precis lika roligt som tidigare (även om alla Iran-besök knappast är utan moln på himmelen). Det finns så mycket att tänka på i Iran. Vad jag har på mig, hur jag beter mig. Jag försöker att inte dra uppmärksamhet till mig, men det är svårt. De genomskådar dig som turist direkt. Det är nästan komiskt vad det är för småsaker som avslöjar en, innan man ens öpnnat munnen. Min kusin pekade ut sånt för mig en gång när vi var på stan för massa år sedan och jag kunde knappt hålla mig för skratt. Men om jag såg ut som turist hade det ju varit lätt. Jag skulle bli lämnad ifred. Nu ser jag ut som en iranier, men bor tydligen inte där. Vilket innebär att man är extra synad, för att man borde veta bättre enligt den konservativa despota regeringen.
Som tur är har jag en underbar släkt (OK, inte allihopa, men majoriteten XD ). Jag älskar att besöka Iran, gå på stan med mina kusiner, se massa ställen och ta mängder med bilder (där jag alltid tar av mig slöjan på offentlig platser av principskäl, fastän man kan åka dit för det). Det är inte så att jag saknar landet i sig när jag är här. Jag har inte den formen av band, eftersom jag ändå är född här och bara besökt Iran två gånger. Men det finns många där som jag saknar. Det ska bli skönt att få komma dit igen...
Samtidigt är det ju svårt. Det är inte en nöjesresa precis. Jag vet inte hur jag ska orka med att besöka mormors grav. Det hela känns så främmande för mig, och jag vet inte hur jag ska hantera det, hur jag kommer att reagera. Jag tycker inte om att reagera på sätt som är helt oväntade för mig, jag tycker inte om den sortens överraskningar. Jag tycker inte om tanken att åka till Isfahan och möta det där tomrummet som mormor brukade fylla. Hur biter man ihop och går vidare när det inte ens känns verkligt?

Jag vet inte. Iran i sig är en känslostorm av konflikter för mig. Hur kan man trivas så bra och ändå vara så miserabel? Jag avskyr regimen, jag avskyr att känna att jag måste gömma hur jag tycker och känner, jag avsky att ha den där fördömda slöjan. Och ändå försöker jag att inte tänka på all politik och bara vara. Jag vänjer mig olyckligt nog vid slöjan. Jag anpassar mig och är försiktig på stan, gå aldrig ut helt själv för att på så sätt inte behöva oroa mig utifall att något händer.
Det finns så mycket som är fel där. Och ändå kan man känna att det är som vilket annat ställe som helst. Som när jag är ute och shoppar med mina tjejkusiner och fikar och gå i bokhandlar och känner mig som en normal tjej. Och jag gör mitt bästa, på de där små små sätten, för att visa att jag inte tänker foga mig in som ett jävla hjärndött får. Jag skrattar högt på gatan fastän det må anses vara vulgärt när tjejer gör det. Jag sliter av mig slöjan bland folk och vinkar till min mamma och ropar "ta bilden nu!" och skiter i vad folk tror om mig. Och som många andra tjejer i dagens Iran bär jag en så åtsittande överkappa att man knappt fattar att jag ska kunna sitta i den också och sminkar mig som om jag fortfarande är i Sverige och inte i en islamisk prästdiktatur.
Det är små saker som verkar betydelselösa. Men för de tjejer som bor där, för de studenter som revolterar och de journalister som dödas för yttrandefriheten, för de vuxna som dagligen kämpar för att överleva i ett land där regimen krossar dem, så är små saker allt man har för tillfället. Jag hoppas att jag ska leva den dag då folket reser sig. Då regimen inser att det är de som ska frukta folket - inte tvärtom, som V sa.

Men det är framtiden och nu är nu. Nu ska jag snart gå och lägga mig. Nu hoppas jag på en resa som jag ska kunna uppskatta till fullo med alla sina plus och minus. Nu hoppas jag på att mina veckor i Iran är precis det jag behöver för att komma över en mycket traumatisk höst. Jag vet inte riktigt när jag kommer hem igen, och vi har inga returbiljetter för tillfället. Planen är väl att vara hemma innan inskrivning till fortsättningskursen på SU och helst innan dess, så jag hinner en sväng förbi Sundsvall också. Jag lär inte ha någon internet-uppkoppling, utom möjligtvis i Isfahan, så jag är lagomt avskärmad från mitt vanliga liv.

Nu vill jag bara önska er alla (typ ni 10 som faktiskt läser det här...) en God Jul och ett Gott Nytt År. Jag hoppas att ni får snö till julafton och dricker massa julmust och glögg, äter pepparkaksdeg (som är klart godare än pepparkakorna själva) och äter massa julskinka (utom ni vegetariner... ni får äta mer julgodis). Ha det så bra, vi hörs igen när jag är hemma (då tänker jag lägga upp en bild på mig själv i min fulla svarta kråka-mundering).


PS. Jag är dessutom som vanligt nervös inför flygresan. Väl i luften älskar jag att flyga, innan kan jag inte sluta tänka på att vi kanske kraschar. Så, om det nu skulle hända mig något, så vill jag bara hälsa:

Till min familj: Jag älskar er. Ni är allt och jag älskar er så mycket att jag inte fattar att jag inte säger det oftare, eller öht. Men så är det, så enkelt är det.

Till mina vänner: Ni är underbara. Jag hoppas att jag visat hur mycket ni betyder för mig. Jag tror inte jag är den enklaste personen att vara vän med (eftersom jag är...jag) men jag hoppas att jag varit en så bra vän som jag kunnat vara.

Jag tror inte jag skulle vara den jag är idag om det inte vore för min familj och mina härliga vänner, och jag trivs bra med mig själv, så jag antar att det är vad man kallar ett positivt resultat ;) Jag hoppas att jag på mitt eget klart speciella, högljudda, sarkastiska och vad jag gärna vill tro, även omtänksamma och roande sätt, haft inverkan på era liv och att ni, utifall något nu skulle hända, minns mig på ett sätt som inte får mig att skämmas i efterlivet (om det finns något). Jag önskar bara att jag faktiskt skrivit det där testamentet. Som det ser ut nu får ni nog begrava mig med alla min prylar, för jag kan varken bestämma mig för vem som ska få vad, eller om jag ens kan skiljas ifrån de efter döden =)

Jag tror det var allt. I'll be seein' you around. I hope XD

3 little words.

It's three words.
It can be... any three words. And they mean - everything and anything. A few examples:
I love you. Peace on earth. I hate you. Best song ever. I'm so sorry. Let's go out. Please forgive me. You're no fun. It's not over. Pick a card. You're really cute. I'm so scared. Make that terrified. Clean cut wound. I miss you. Hold my hand.

Worst three words: I've met someone.

Oh I see. So you have. That's very nice. Except it's not. You feel happy, I feel dead. But I know, it's been long. Long since then...
Those are mine. My worst words. Worst I've heard. And I thought: "Who is someone?" Why'd I care? But I did. Still do too. Very much so. Cause it hurts, it really does.
I hate it. Hate that hurt. And I wanted... all "someones" gone. And myself included. I felt gone, already quite dead. Probably just numb.

It's been months. Six long months. It doesn't dull - doesn't go away. I really wish... it'd go away.

BOUNCE

I torsdags var jag och Sara och såg Bounce live. De hade satt upp Gökboet på Dansens Hus, och jag var som en frälst människa efteråt. Det var en och en halv timmas ren extas. Jag älskar musik och det är härligt att ta del av musiken i en fysisk upplevelse. Dans är något jag är lite för blyg för att satsa på, men som jag verkligen tycker om. Och jag kan inte se duktiga dansare utan att känna en viss ånger över att det är något jag aldrig satsat på. Och när man ser Bounce... Det är som om hela kroppen skriker åt än att man borde satsa på allt från jazz-balett till krump och pop-locking.

Det hela började med en gruppdans där dansarna var klädda helt i svart, men med masker framför ansiktet och bakhuvudet, så att det ständigt såg ut som om de såg ut över publiken, medan kroppen gick runt runt under dem. Det var otroligt. Danserna var inspirerade av allt från balett till 80-talets flashdance (där Leroy från Fame var något som både jag och Sara tänkte på och skrattade åt, då vi mindes det från hennes "Bounce live på Nalen" DVD. "Benke" var en grym McMurphy, och alla var så fascinerande att se på. En av de som jag tyckte bäst om, var gästdanserskan som spelade ökände Nurse Ratchett. Hon var otrolig. Hela hon var en uppenbarelse, så betvingande och närvarande. Det finns en scen i föreställningen, där de två skötarna är oense, för den ena vill inte längre behandla patienterna illa. De battlar mot varandra, pressar varandra till det yttersta. Och bakom, projicerad på en stor vit duk, följer Nurse Ratchetts blick, bara hennes stora mörka ögon, varenda en av deras rörelser. Blicken går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Så börjar hon också dansa. Synkar sina rörelser med den andre skötaren, tills båda dansar på den vita duken, obarmhärtigt, och den något mer sympatiske skötaren slutligen förlorar.
Något annat jag verkligen tyckte om, var hur de just fört över och gjort om delar av filmen, för att de ska kunna anvnda samma koncept i dansen. Förmedla samma saker nu, fast med andra medel. I filmen Gökboet, blir Jack Nicholson vän med en av patienterna på psykhemmet. Det är en storväxt jätte till indian, och alla tror att han är stum. På så sätt har han hållit sig utanför de flesta av "aktiviteterna" och händelserna. Sedan visar det sig att allt bara varit en front, för att han ska slippa dras med i all djävulskap som han tycker att alla blir utsatta för. Han orkar inte. I Bounce föreställning, kommunicerar alla via dansen. Man battlar, man leker och til och med Nurse Ratchetts tyranniska välde skildras genom de strikta, robotlika balettövningar som hon tvingar patienterna till att utföra. Alla utom pjäsens "indian". Han är rullstolsbunden. På så sätt hamnar han i samma situation som i filmen, han alieneras från de andra och kommunicerar inte med dem. Sedan visar det sig förstås att han faktiskt inte bara kan röra på benen, han är en tokbra dansare.
Det var ren lycka för mig att se Bounce. När föreställningen tog slut var jag den andra personen i salen att ställa mig upp och applådera så glad var jag (jag skulle dessutom ha varit först ifall inte den där kvinnan hunnit före då jag ställde ner min väska *muttrar*). Jag är så glad att Sara föreslog att vi skulle gå (kramar till dig Sara!). Vi har redan bestämt oss för att se deras nästa föreställning, vad det nu blir (frånsett den de dansar live på Nobel-middagen, det får jag nog se på TV istället). Jag önskar bara att det varat längre.

Kvällens enda mörka moln på himmelen var att vi stötte på Black Army när vi steg av pendeltåget. De klev av samma tåg som vi, och jag hörde nån tjej viska till killen bredvid sig att de måste vara rasister. Så fort vi klev av hamnade nån av de i bråk med en kille som var kvar i vagnen. Han svor åt dem, men man fick den tydliga känslan av att de sagt saker till honom tidigare, innan tåget stannade. En av dessa sjuka Black Army-as sprang tillbaka in och sparkade på honom, och en av de två tjejerna i sällskapet försökte ropa tillbaka de andra och hetsade på. De kunde inte vara äldre än i gymnasieåldern. Det var hemskt. Jag såg ju att de då var en mot en, och båda stod mest och skrek på varandra, men tanken att de skulle kunna dra ut killen ur vagnen och sparka honom till döds var extremt närvarande. Två av Black Army-killarna var som djur i sitt sätt. Konduktören skrek iallafall till och dörrarna stängdes.
Värst var att jag var så äcklad av mig själv. Jag ville så gärna säga till. Ropa på nån, skrika att de skulle ge fan i att vara såna fega as, men jag var själv feg. För jag kände bara där jag gick med Sara, att de var så många så många, jag räknade upp till sju-åtta, och då fick jag inte ens med alla. Jag vågade inte säga nått själv. Hade de hoppas på mig hade jag på sin höjd lyckats knocka de två tjejerna. Killarna skulle slita mig i stycken. Väl i rulltrappan stod jag framför Sara, skakandes av ilska. Framför, bakom och bredvid oss stod denna massa av hjärndöda människoklumpar och låtsades inte om oss samtidigt som vi inte låtsades om dem, fastän jag hela tiden kände Saras hand på min arm och hennes blick som bara skrek "Säg inget. Inte nu. Inte här. De kommer mörda oss". Det konstiga var att jag innerst inne, i maggropen, hade en liknande känsla, och jag har nog aldrig känt så förr.
Vad som gjorde mig ännu mer upprörd var när jag sedan var påväg till bussen och hörde två män i 40-50års åldern prata om dessa Black Army-barn. De sa att det var sorgligt att de var så illa däran när de var unga, och att det bara hade behövts att en av dessa idioter börjatmisshalndla killen på tåget så hade resten säkert fallit in och mördat honom utan tvekan eftersom de inte ens kunde tänka själva längre. och att det var riktigt illa att tjejer börjat umgås i sådana gäng. Nu vill inte jag försvara den där vidriga tjejen som faktiskt var en av gruppens mest drivande krafter, men jag tycker att detta är så typiskt. För förväntningen finns visst alltid att tjejer ska va snälla och rara, och tanken på att de kan va våldsamma as finns inte. Folk är trots allt folk. En tjej är inte sämre för att hon är lika hemsk som en kille. Men hennes handlingar bedöms ändå hårare, för det förväntas inte av en flicka. Men vad som störde mig mest var dessa mäns samtal. Jag tänkte: nej, de där ungarna, de är tragiska. Tragiska och frliga och trasiga någonstans därinne. Ni är sorgliga. Vuxna män, stora och starka nog för att kunna stoppa sådant här, för att kunna gå ihop er i tunnelbanevagnen och sätta stopp för sånt här skit. Men ni kollar på. Om ni som är samhällets vuxna ansvarstagare inte handlar, då är det fan inte konstigt att det aldrig blir bättre. För om inte ni vågar öppna käften, då kommer en ensam tjej aldrig kunna stå upp mot tio personer hon heller.