BOUNCE

I torsdags var jag och Sara och såg Bounce live. De hade satt upp Gökboet på Dansens Hus, och jag var som en frälst människa efteråt. Det var en och en halv timmas ren extas. Jag älskar musik och det är härligt att ta del av musiken i en fysisk upplevelse. Dans är något jag är lite för blyg för att satsa på, men som jag verkligen tycker om. Och jag kan inte se duktiga dansare utan att känna en viss ånger över att det är något jag aldrig satsat på. Och när man ser Bounce... Det är som om hela kroppen skriker åt än att man borde satsa på allt från jazz-balett till krump och pop-locking.

Det hela började med en gruppdans där dansarna var klädda helt i svart, men med masker framför ansiktet och bakhuvudet, så att det ständigt såg ut som om de såg ut över publiken, medan kroppen gick runt runt under dem. Det var otroligt. Danserna var inspirerade av allt från balett till 80-talets flashdance (där Leroy från Fame var något som både jag och Sara tänkte på och skrattade åt, då vi mindes det från hennes "Bounce live på Nalen" DVD. "Benke" var en grym McMurphy, och alla var så fascinerande att se på. En av de som jag tyckte bäst om, var gästdanserskan som spelade ökände Nurse Ratchett. Hon var otrolig. Hela hon var en uppenbarelse, så betvingande och närvarande. Det finns en scen i föreställningen, där de två skötarna är oense, för den ena vill inte längre behandla patienterna illa. De battlar mot varandra, pressar varandra till det yttersta. Och bakom, projicerad på en stor vit duk, följer Nurse Ratchetts blick, bara hennes stora mörka ögon, varenda en av deras rörelser. Blicken går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Så börjar hon också dansa. Synkar sina rörelser med den andre skötaren, tills båda dansar på den vita duken, obarmhärtigt, och den något mer sympatiske skötaren slutligen förlorar.
Något annat jag verkligen tyckte om, var hur de just fört över och gjort om delar av filmen, för att de ska kunna anvnda samma koncept i dansen. Förmedla samma saker nu, fast med andra medel. I filmen Gökboet, blir Jack Nicholson vän med en av patienterna på psykhemmet. Det är en storväxt jätte till indian, och alla tror att han är stum. På så sätt har han hållit sig utanför de flesta av "aktiviteterna" och händelserna. Sedan visar det sig att allt bara varit en front, för att han ska slippa dras med i all djävulskap som han tycker att alla blir utsatta för. Han orkar inte. I Bounce föreställning, kommunicerar alla via dansen. Man battlar, man leker och til och med Nurse Ratchetts tyranniska välde skildras genom de strikta, robotlika balettövningar som hon tvingar patienterna till att utföra. Alla utom pjäsens "indian". Han är rullstolsbunden. På så sätt hamnar han i samma situation som i filmen, han alieneras från de andra och kommunicerar inte med dem. Sedan visar det sig förstås att han faktiskt inte bara kan röra på benen, han är en tokbra dansare.
Det var ren lycka för mig att se Bounce. När föreställningen tog slut var jag den andra personen i salen att ställa mig upp och applådera så glad var jag (jag skulle dessutom ha varit först ifall inte den där kvinnan hunnit före då jag ställde ner min väska *muttrar*). Jag är så glad att Sara föreslog att vi skulle gå (kramar till dig Sara!). Vi har redan bestämt oss för att se deras nästa föreställning, vad det nu blir (frånsett den de dansar live på Nobel-middagen, det får jag nog se på TV istället). Jag önskar bara att det varat längre.

Kvällens enda mörka moln på himmelen var att vi stötte på Black Army när vi steg av pendeltåget. De klev av samma tåg som vi, och jag hörde nån tjej viska till killen bredvid sig att de måste vara rasister. Så fort vi klev av hamnade nån av de i bråk med en kille som var kvar i vagnen. Han svor åt dem, men man fick den tydliga känslan av att de sagt saker till honom tidigare, innan tåget stannade. En av dessa sjuka Black Army-as sprang tillbaka in och sparkade på honom, och en av de två tjejerna i sällskapet försökte ropa tillbaka de andra och hetsade på. De kunde inte vara äldre än i gymnasieåldern. Det var hemskt. Jag såg ju att de då var en mot en, och båda stod mest och skrek på varandra, men tanken att de skulle kunna dra ut killen ur vagnen och sparka honom till döds var extremt närvarande. Två av Black Army-killarna var som djur i sitt sätt. Konduktören skrek iallafall till och dörrarna stängdes.
Värst var att jag var så äcklad av mig själv. Jag ville så gärna säga till. Ropa på nån, skrika att de skulle ge fan i att vara såna fega as, men jag var själv feg. För jag kände bara där jag gick med Sara, att de var så många så många, jag räknade upp till sju-åtta, och då fick jag inte ens med alla. Jag vågade inte säga nått själv. Hade de hoppas på mig hade jag på sin höjd lyckats knocka de två tjejerna. Killarna skulle slita mig i stycken. Väl i rulltrappan stod jag framför Sara, skakandes av ilska. Framför, bakom och bredvid oss stod denna massa av hjärndöda människoklumpar och låtsades inte om oss samtidigt som vi inte låtsades om dem, fastän jag hela tiden kände Saras hand på min arm och hennes blick som bara skrek "Säg inget. Inte nu. Inte här. De kommer mörda oss". Det konstiga var att jag innerst inne, i maggropen, hade en liknande känsla, och jag har nog aldrig känt så förr.
Vad som gjorde mig ännu mer upprörd var när jag sedan var påväg till bussen och hörde två män i 40-50års åldern prata om dessa Black Army-barn. De sa att det var sorgligt att de var så illa däran när de var unga, och att det bara hade behövts att en av dessa idioter börjatmisshalndla killen på tåget så hade resten säkert fallit in och mördat honom utan tvekan eftersom de inte ens kunde tänka själva längre. och att det var riktigt illa att tjejer börjat umgås i sådana gäng. Nu vill inte jag försvara den där vidriga tjejen som faktiskt var en av gruppens mest drivande krafter, men jag tycker att detta är så typiskt. För förväntningen finns visst alltid att tjejer ska va snälla och rara, och tanken på att de kan va våldsamma as finns inte. Folk är trots allt folk. En tjej är inte sämre för att hon är lika hemsk som en kille. Men hennes handlingar bedöms ändå hårare, för det förväntas inte av en flicka. Men vad som störde mig mest var dessa mäns samtal. Jag tänkte: nej, de där ungarna, de är tragiska. Tragiska och frliga och trasiga någonstans därinne. Ni är sorgliga. Vuxna män, stora och starka nog för att kunna stoppa sådant här, för att kunna gå ihop er i tunnelbanevagnen och sätta stopp för sånt här skit. Men ni kollar på. Om ni som är samhällets vuxna ansvarstagare inte handlar, då är det fan inte konstigt att det aldrig blir bättre. För om inte ni vågar öppna käften, då kommer en ensam tjej aldrig kunna stå upp mot tio personer hon heller.