Begin the begin...

En dag kommer jag att vakna upp och inse att jag kastat bort mitt liv. Vilket lär hända, så länge jag inte blir en berömd författare. Eller lyckas hitta en dold talang som jag kan slå mig fram i livet med. Men, troligen har jag inga dolda talanger, och jag lär inte lyckas bli en författare då jag inte ens har diciplin nog att upprätthålla en blogg. Det är lite lamt att inte ens uppdatera en gång varannan vecka när ens mål i början var att skriva ungefär varannan dag. Jag misslyckades med det redan först veckan som bloggare tror jag. Inte illa. Det kanske är min dolda talang, att halvt som halvt kunna lyckas leva ett hyfsat liv och samtidigt vara misslyckad. OK, jag är inte helt misslyckad. Jag har bara råkat misslyckas med en del saker jag gärna velat lyckas med det senaste året, och det gör ju inte under för självkänslan, som jag ändå brukar tycka är bra. Det tar ännu mer på självförtroendet, som dock redan är ganska sorgligt ihop-skrapat.
Allt är ju självklart inte illa. Jag har faktiskt haft ett par riktigt bra helger den senaste månaden, och det har varit en befriande brytning från min något plågade tillvaro i höst. Jag tänkte att jag skulle skriva om det utförligt, på just det där sättet som jag brukar lyckas med när jag inte bloggat på nån månad. Jag skonar ingen och intet, så att säga.

"I Örebro, i Örebro..."
Sista helgen i november var jag i Örebro och hälsade på Joanne (luv ya babe!). Jag har hälsat på en gång per termin sen hon flyttade dit för att plugga sin enligt mig omöjligt tråkiga linje (jag kan inte matte, och jag kan inte hantera min ekonomi, så Företagsekonomi är en mardröm), men som hon verkar kunna sköta galant och som jag hoppas leder till den lyckade framtid hon förtjänar. Det är helt sjukt hur man kan sakna en person. När vi inte ses på länge så försvinner liksom känslan av det, fastän man tänker på personen helt plötsligt och kommer på saker som "Jag undrar om Jodes såg det avsnittet" eller "Jag undrar om Jodes skulle gilla den här låten också, kanske borde skicka henne den över msn." Men när man väl ses är det som om jag fått en jäkla tegelkloss i huvudet. Jag blir som förbytt. Vi är som två tokiga, fnittriga tonårstjejer som shoppar loss (vi gör ett traditionellt besök på Myrorna varje gång jag hälsar på, och sen ränner vi på stan i flera timmar), äter vad som verkar vara tonvis med skräpmat och ser på film där antingen Johnny Depp är med eller där vi redan kan alla repliker som vi drar hela filmen igenom (läs: Men in tights). Första gången jag var i Örebro drog vi ut en av kvällarna och var på klubben Frimis. Det hela var väldigt kul förutom att vi glömde att ge oss av innan klubben stängde, vilket resulterade i en halvtimma i kappkön med packade människor som höll på att klä av varandra framför oss. Sen fick vi vänta på en taxi hem medan Annika sjöng refrängen till Black Eyed Peas "My Humps", i 50 minuter. 50 minuter. I november. Utomhus. Efter tredje samtalet till taxiväxeln flippade jag och skällde ut kvinnan. Annars en mycket lyckad helg, vilket även gäller mitt besök i maj, då vi grillade ute med Jodes kompisar och spelade kubb och var på hemmafest. En annan tradition som startats i Örebro är att jag börjat kolla på serien "McLeod's Daughters". Jag skämtar inte. Joanne gillar den och har spelat in flera säsonger, och när hon väl däckar mitt i natten av trötthet efter dagens eskapader så sitter jag och kollar på "McLeod's" tills det ljusnar. Det hör Örebro till. Det är ingenting som följer med hem.
Höstens besök innebar shopping på stan, massa skräpmat, utekväll, film och spel. På lördagkvällen drog vi til Frimis. Innan hade vi förfestat hos en av Jodes vänner och vi lekte en mycket enkel och trevlig dryckeslek, utom då man själv var tvungen att dricka... Det gick sämre för vissa. Inte så illa för mig dock =) Jag hade på mig ett härligt set av gröna smycken som Jo gjort åt mig i födelsedagspresent och var riktigt peppad att gå ut. Döm vår chock när det visade sig vid midnatt att Dr.Alban (jag får ryckningar bara jag tänker på det) skulle spela live på klubben vi var på. Vem betalar för att hyra in honom?!, var min stora fråga. Vi bytte rum för att inte låta det förpesta kvällen, och lyckades bra.
Dagen efter var mysigt med spel och film. Vi spelade "Miljonären" med Jodes jättesnälla pojkvän Johan, som dessutom sopade mattan med oss. I korta drag går spelet ut på att alla karaktärer är släkt, och vill komma åt sin rikaste släktings arv. Men han vägrar ge över pengarna till en person som inte kan roa sig ordentligt med dem. Syftet är alltså att snabbast bränna en miljon på nöjen, för att kunna ärva 99 miljoner själv. Mitt problem var, att trots att pengarna bara försvinner i den verkliga världen, hade jag riktigt flyt i spelet. På fel sätt. En kvart in i spelet hade jag 100.000kr mer än jag började med! Och inte nog med det, jag förlorade för att jag hade så mycket pengar! Livet är orättvist, men spelet var kul :P
Vi såg Ice Age 2: The Meltdown, och Sharks Tale. Den första har jag sett tidigare, men den var helt klart bättre. Jag tycker den är jättekul, och kan inte bestämma mig för om den förhistoriska ekorren och hans nöt är bäst eller Sid. Jag var dock partisk för gamarnas sångnummer :P Andra filmen var för ojämn, och humorn höll inte alls samma nivå. Däremot var dess referenser till andra filmer och en del av replikerna riktiga höjdare. Några av favoriterna var när räkan som skulle ätas av Don Vito (Gudfadern bland hajar) får chansen att hämnas och drar Scarface-inspirerade repliken "Say hello to my little friends". Eller när fisken Oscar konfronterar Don Vito, som inte accepterat att hans son kommit ur garderoben,
och skriker "So what if he's a vegetarian and likes to dress up as a dolphin?!". Jag gillade verkligen att filmen avslutas med ett sångnummer av undervattenvärldens version av Missy Elliott, som drar ett "This is a shark tail... exclusive..." med sin typiska Missy-pondus. Hon gör egentligen en duett med havsversionen av Christina Aguilera, en blond manet med dreads. Jag fann detta högst ronde då det bara bekräftade det jag alltid tyckt: till och med som tecknad aquarie-varelse är hennes huvud för stort för resten av hennes kropp. Go figure.
Jag var uppe till halv sju och kollade på australiensare och deras ranch-arbete, och åkte hem till Stoclholm samma eftermiddag. Joanne var den bästa värdinnan, och det senaste besöket kändes alldeles för kort.

Samma eftermiddag som jag kom till Stockholm fick jag dra till SU med all min packning och sätta mig i Lärostudion och svara på frågor. Tack och lov fick jag hjälp av Kori så att jag slapp sitta där i evigheter. Ibland undrar jag hur jag skulle klara mig utan henne. Att plugga med en av sina bästa vänner är underbart. Det är så kul att vi ses så ofta, och nästan lite läskigt att det känns så tråkigt när vi inte setts på några dagar. Lite withdrawl-symptoms över det hela. Du är min stöttepelare i vardagen. I'd be a wreck without you, nee-sama.
Påväg hem fick jag ett samtal av Maria, som ledde till ett besök i tyg-butiken i Sumpan, och ett alldeles för kort första-besök av Maria hamma hos mig. Vi får se till att planera lite till nästa gång, så hinner vi mer än en middag.

Teater-besök
Dan efter jag kom hem hade jag en liten middag för mina gamla kurskompisar Veronica, Balsam och Sara. Sara kunde inte komma, vilket var så typiskt, för vi har bara lyckats ses alla fyra en gång sedan i april. Däremot var jag jätteglad över att Balsams kompis Narges kunde komma också, för hon har precis flyttat upp från Lund, så jag hoppas att vi ska kunna umgås mer.
Jag tillbringade förmiddagen med att städa och skura och laga mat. Jag serverade grillad kycklingfilé och potatisgratäng med tsatsiki. Jag var lite nervös innan, för jag vet att matlagning inte är min starka sid, och jag hade låtit kyklingen ligga i en marinad sedan kvällen innan, och den var fullt improviserad, så det kunde ju sluta hur som helst. Tack och lov vart det hela väldigt lyckat och vi skolade med rödvin och jag hade jättetrevligt.
Sen åkte vi in till stan för att gå på Drmaten tillsammans. Jag hade biljetter till John Gabriel Borkman och tyckte att det helt klart var dags att ta med tjejerna och se en pjäs igen, speciellt då jag nästan började känna mig skyldig över att friåka på Veronicas gratis-biljetter (men jag tackar inte nej till teater...).
Skådespelarna var riktigt duktiga och uppsätningen i sig var bra, men det var inte min typ av pjäs. och den skumma besatthet mamman hade över att sonen skulle införliva hennes drömmar, att mostern var nästan incestuöst intresserad i sonen, att sonen jämt bara tjattrade om hur ung han var och ville leva livet, och hur John Gabriel själv var så uppblåst pompös stod mig tillslut upp i halsen. Allt jag tycktes höra mot slutet var "Men jag då? Jag jag jag." eller "Men jag är ju ung", och inte att förglömma det ständiga "Erhart!!!" pjäsen igenom. I pausen var vi alla nere i Marmorsalen och låtsades vara kulturella och säga intelligenta, analytiska och djupa saker medan vi egentligen bara skrattade åt alla där och deras löjliga sätt och pjäsens seghet. Folk pimplade vin och Narges varnade oss för att köpa nått själva, då hon hade bag-in-boxen kvar vid våra kappor på balkongen, vilket fick mig att nästan skratta ihjäl mig vid tanken på att vi alla skulle sitta där och dricka lådvin direkt ur lådan bland alla pretentiösa människor. Det var en fin kväll, det där.

Jag har egentligen mycket mer att berätta om, men jag är trött. Så jag lämnar det här tills vidare och har förhoppningsvist the common decency (vad blir det på svenska??) att fortsätta redan imorgon. Eller i övermorgon.