Otanjoubi omedetou, Shimo-chan!

Idag är det ett år sedan som jag startade Autumn Frost och började blogga. Det har varit ett stundom inläggstunnt men ingalunda händelsefattigt år.

Jag har pluggat litteraturvetenskap och japanska. Jobbat på café och för bokhandeln. Tjänat pengar, sparat pengar, slösat pengar. Jag har sjungit med till musik och dansat till musik och gråtit till musik. Jag har läst, skrivit, sett på anime och annan film. Tagit promenader i vårblom, sommarregn, höstfrost och vintersol. Jag har börjat träna och slutat träna för att jag inte tog det på allvar. Börjat dansa och slutat dansa för att jag inte hann med. Jag har klippt mig och färgat håret och klippt mig igen. Har återigen insett att jag egentligen tycker om mig själv. Jag har återigen insett att jag tycker om andra också, fastän jag låtsas som att jag inte gör det. Jag har varit lycklig.

Jag har skrattat och fnissat och varit lycklig. Känt mig stark i sällskap och stark i ensamhet lika mycket som jag känt mig svag. Jag har festat och firat. Skrattat som ett barn, gråtit som ett barn, gråtit mer än någonsin förr. Tills det tyckts mig som om allt jag någonsin varit måste ha vart ett enda skal som hållt inne med en flod av tårar. Jag har sörjt den mormor jag haft och förlorat.
Jag har varit ledsen och ensam och rädd. Ensam till och med när jag varit med andra. Jag har känt som att ingenting någonsin kommer att bli bra igen och varit rädd för att det ska vara sant. Jag har skrattat när jag velat gråta bara för att andra inte ska veta hur trasig jag varit. Är det så fel att vara trasig? Inte egentligen. Men ingen vill synas när man är sönderslagen i spillror. Och jag har gått i så många bitar att jag undrat om jag någonsin ska lyckas få ihop mig själv till något som liknar en människa igen.

Sen har jag sakta sakta blivit bättre. Jag har varit med vänner och släkt och menat det när jag lett. Jag har varit i Uppsala, i Örebro, på Husarö, i Sundsvall och i Iran också. Rest både innan och efter allt gick i kras. Sett mig omkring. Levt lite mer. Träffat gamla vänner och skaffat nya. Jag har varit nära att förlora en kär vän, för att vi båda mått så dåligt att vi inte insett att vi gått om varandra. Jag har blivit sårad av vänner och tröstad av vänner. Kanske har jag själv sårat, förhoppningsvist har jag mest eller bara stöttat och tröstat och hejjat på. Jag har sagt elaka saker som jag ångrar. Jag har sagt mycket elakt som jag inte alls ångrar. Jag har lyssnat och kramat och sagt att jag bryr mig om. Insett att jag bör säga det oftare. Mycket oftare. Jag har erkänt mig själv kär för första gången, och inte kommit över den jag blivit kär i. Jag har saknat.

Det har varit ett inläggstunnt men ingalunda händelsefattigt år. Det har inte varit ett bra år. Det har inte heller, i det stora hela, varit ett dåligt år. Det har bara varit ett år, som tagit slut och lämnat väg för ett nytt. Det i sig tål att firas. Med chokladkaka och champagnete. Och gott sällskap. Man ska uppskatta de små tingen. Det är de som gör en lycklig, på riktigt.