tisdag, april 17, 2007

Tonari no Totoro

Igår var jag och såg Tonari no Totoro (My Neighbour Totoro) på bio med min lillasyster. Det spelar ingen roll att jag sett den fem gånger tidigare, att jag kan allt utantill, att inte en enda detalj är ny. Det känns som om jag kan den utan och innan. Det ända som återstår skulle vara att lära sig japanska så jag kan se den otextad. Och då har jag ändå lite koll på japanskan nu, åtminstone tillräckligt för att uppfatta saker som att pappan faktiskt säger "Det har varit min dröm sedan barndomen..." snarare än det texten delar ut: "Jag har alltid velat..."

Men jag älskar denna film. Jag älskar Totoro, Kattbussen, Mei och stämningen. Musiken och bilderna och färgerna. Känslan. Jag recenserade till och med filmen för J-Fi i december förra året. Jag har nog rekomenderat den för alla mina anime-tittande vänner och bekanta. Nej, jag har nog rekomenderat den för alla jag känner över huvud taget, så snart anime kommit på tal (och har jag inte det än, så kan ni ta detta blogginlägg som en öppen uppmaning).

Det är något med Totoro som lyckas med att vara så sött utan att man får ont i magen. Som lyckas vara så oskyldig och vacker att jag fastän jag sett filmen så många gånger, ändå blir lite tårögd då jag ser den på bioduken, åtminstone under de scener då Satsuki förtvivlat letar efter Mei och grann-gumman visar upp toffeln de hittat i risfälten. Det finns inget sätt för mig att vara objektiv om saken. Jag känner bara ren, barnslig och underbar kärlek.





Annat roligt som hände igår var att jag och Maria åt Thai på Bojan för första gången på länge. Jag hade egentligen en tvåtimmars lektion på förmiddagen, men jag tog en dusch på morgonen och vart yr och illamående och efter det så jag bestämde mig för att skippa lektionen och lunchen. Men efter 1-2 timmar mådde jag bättre, och var så sugen på Thai och Marias sällskap att jag åkte in till SU ändå. Det ända nyttiga igår vart alltså struket från schemat, vilket jag inte berättade här hemma. Jag ville inte tala om det för syster när hon frågade om skoldagen, för hon borde inte få för sig att det är OK att skolka. Och jag talade inte om det för mamma då hon frågade heller, för hon skulle bli så besviken, speciellt eftersom jag börjat hinta om att jag inte kommer klara kursen alls. (Men hon kommer säkert läsa det här någon dag ändå, och upptäcka mitt bedrägeri. Förlåt mamma.)

Det var hur som helst jättetrevligt och tokfint väder dessutom. Innan Maria kom satt jag ute och läste i solen i min nya klänning. Kände mig somrig med solglasögon och bara axlar, även om sommarklänningen är svart. Läste Fragile Things och det känns att jag saknat Neil Gaiman. Det bästa är att jag nu kan ta med mig pocketböckerna utan ångest för att de ska bli kantstötta och förstörda i väskan, för i födelsedagspresent förra året fick jag ett jättefint pocket-fodral av Karin, och den är hur bra som helst. Hon måste vara en av få som inte skrattar åt min noja för förstörda pocketbokskanter, och som istället med sin kreativitet gjort mitt pocketboksköpande nästintill ångestfritt. Tack Karin.
Soundtracket till min fina sommardag var Dir en greys nya album "The Marrow of a Bone". Att de ska ha konsert i stan nu i augusti ger mig rysningar längst med ryggraden av förväntan och Kori bokade våra biljetter timman efter biljettsläppet, även det igår.
Efter Thaimat så stark att mina läppar tappade känseln lite, var vi och promenerade i Bergianska, och valet att äta en Piggelin resulterade i att jag inte kunde känna av mina läppar i över en kvart.

Därefter tänkte jag svänga förbi bokhandeln, men istället hamnade jag på Café Edenborg där jag tog en fika med Balsam. Det var jättekul att se henne igen, och kanske extra så eftersom det var så oplanerat. Balsam min vän, om vi en dag, mot alla odds, faktiskt skulle dö just chokladdöden tillsammans... well, it would be a good way to go, love.

Sen hälsade jag på mamma på jobbet för första gången på ett och ett halvt år, fikade lite snabbt, pratade massor (så nu kan de fortsätta diskutera mig på avdelningen i flera månader framöver, eftersom de fortfarande pratar om mig sedan jag sommarjobbade i 2005...) och efter det åkte jag hem, hämtade upp syrran och åkte in till stan för bio. Väl hemma igen hade pappa hämtat upp min kusin från Arlanda. Han ska vara här ett par dagar. Vi drack te och pratade, vilket passade mig fint.

Det var, helt enkelt, en underbar dag igår.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Du har lyckats övertala mig, jag ska se Totoro filmen afterall =)

Autumn sa...

Haha, har du även läst min översvallande (jag försöker inte låta som en galen fantast iaf...) recension på Totoro? :P

Gör det. Se den. Jag känner inte nån som sett den och inte tycker om den. Det är nästan så att om NÅGON i min vänkrets dyker upp och påstår att de ogillar filmen, så kommer det antagligen va början till slutet ;P

Anonym sa...

Heeeey, ditt löv är svart, mitt är grönt:D

Autumn sa...

Mitt löv är faktiskt ett rött höstlöv ^^

Anonym sa...

Ahhh det stämmer, texten är samma färg också.

Mina är gröna:p