Ceylon through the Heart

Jag var på Gamla Stans Te- och Kaffehandel i förrgår. Jag har köpt mitt lösviktste därifrån i ett och ett halvt år eller mer, och jag brukar fynda tesorter där och köpa sådant till vänner som jag tror passar dem. Ibland stannar jag lite och småpratar med ägaren och jag pratar te-sorter och handel och caféliv och nu senast: Löste VS Påste.

I förrgår fick jag veta att anledningen till att tepåsar tappar i aromen så snart i jämförelse med löste är att man skurit bladen i så små delar (fanning). Precis som kaffe som tappar aromen snabbare om det är finmalet. Sedan fick jag lukta på riktigt grovskuret te, med långa blad som skulle ligga och dra i hett vatten när det tillagats. Det var ett svart te från föredetta Ceylon (idag Sri Lanka) som i Iran är standardte, men det är inte svart bas-te här i väst.

Det doftade Iran och släktbesök och mormors omtanke. Klumpen i halsen kom så fort att jag inte kunde röra på mig. Ett ögonblick stod jag bara där och stirrade ner i bänken medan han plockade undan, och när jag till slut såg upp var jag inte förvånad över att han tittade konstigt på mig. "Det luktar som te i Iran. Fick mig att tänka på mormor." sa jag. Han nickade lite och sa att det kunde han tänka sig, att man drack mycket Ceylon där.

Jag sa att jag skulle köpa det åt mig själv nästa gång jag tittade förbi, och nu undrar jag om jag klarar av att ha så mycket hjärtesorg i en kopp kramad mellan händerna. Det är som att gråta ut smärtan för att samla upp det igen, och sedan dricka Ceylon-smakande tårar och känna det sippra genom kroppen och hjärtat.