Det är Robin Hood jag vill ha!

Jag erkänner, jag har en ”thing” för Robin Hood. Sedan när? Jag minns inte. Det har varit ihållande sedan jag såg Disneyversionen i dagisåldern. Den gick dessutom inte att köpa då, så under en period fick pappa hyra filmen åt mig varannan vecka. Jag önskade att jag var Marion. Inte för att hon fick ha fina klänningar eller för att alla tyckte hon var så rar, utan för att Robin Hood var kär i Marion helt enkelt.
Och Robin Hood var ju bäst. Han var modig och ärlig, rättvis och söt. Han kunde slåss men var omtänksam och tänkte på alla. Dessutom var han ju smart och listig – som en räv! Det fanns inget fel på Robin Hood, förutom att han inte fanns på riktigt och att jag var en liten tjej och han var ett tecknat djur. Petitesser!

Hursomhelst har jag inte växt ifrån Robin Hood. Om något har jag blivit värre, och har dessutom hittat en vapensyster i Jo. Man skulle ju tänka att en riktig Robin Hood-fantast skulle ha läst boken också, men ärligt talat, det var inte för mig. Jag medger öppet att relationen mellan Marion och Robin var en av de saker jag tyckte så mycket om med hela berättelsen, och i boken har det tydligen inte tagit plats, eller bara knappt. Men vem vet, en dag lär jag ge den en till chans. Hittills har det dock blivit filmerna. Jag säger inte att jag rotat fram varenda filmversion av Robin Hood som går att få tag i, men jag har sett min beskärda del.

The Adventures of Robin Hood från 1938 är den äldsta versionen jag sett. Jag och Jo skrattade gott åt Errol Flynns rougesminkade kinder och Marions hopplöshet när det kom till diskret tjuvlyssnande. She’s no ninja, I can tell you that... Disneys Robin Hood är från 1973, och den är jag innerst inne kär i fortfarande. Sen har vi en Robin Hood från 1991 med Patrick Bergin och Uma Thurman i rollerna som paret i fråga. Den här versionen är så fruktansvärt tråkig. Jag kan inte säga mer än att den åtminstone bör vara mer historiskt passande än låt oss säga: Robin Hood – Prince of Thieves, men den är ju så grymt menlös och oengagerande. Prince of Thieves (1991) å andra sidan, kan folk trash-talka bäst de vill, här är det ren Robin Hood-nostalgi för mig. Såg den först när jag var 11, och sedan dess har det blivit ett bra antal gånger. Costners amerikanska och Hollywood-pampet åt sidan, den här versionen är härlig! Det är snyggt, det är kul, det är fartfyllt och Alan Rickman är underbar!
När jag var liten såg jag dessutom en tecknad tv-serie med Robin Hood, där alla var i tonåren om jag inte minns helt fel. Så finns det den usla tv-serien som gick under namnet ”Robin Hoods nya äventyr” och brukade sändas på Kanal 5, där jag och Jo knappt visste om vi skulle skratta eller vrida på oss i skam över att se det, då allt från utomjordingar till ljussablar á la Star Wars dök upp under seriens gång. Oh, vilket bottennapp! Jag har till och med lyckats pricka in att bara se slutscenen i Ivanhoe där Robin Hood är med (timing eller ödets nyck?) och jag såg en dålig High School – cliché någon gång i mellanstadiet där Robin Hood var en ung hackare som stal pengar från ett fult företag till en liten killes operation, och hur han ville få ihop det med kompisen Marion.

En favorit i den långa raden av titlar, är Mel Brooks "Men in Tights". Har du inte sett den? Se den.
Cary Elves som Robin Hood, Dave Chapelle som hans moriske side-kick. Det är betjänten Blinkin´, hopplöse Prins John och hans häxa/köksa Latrine (tidigare Shithouse...), den härligt språkförvirrade Sheriffen av Rottingham med sina tirader och Marion, som mest av allt vill få av kyskhetsbältet och undkomma sin tungviktar amma med tysk brytning.
Det är underbar humor, och jag och Jo kan varenda replik utantill. Inte nog med det, vi tar minsta tillfälle i akt till att citera denna lätt skruvade Robin Hood-parodi så fort vi är i varandras sällskap.

Men det finns såklart flera versioner jag missat, mycket just för att jag faktiskt inte vill se de. Ibland har man förstört konceptet, och då ser jag ingen poäng med att se filmen. Det finns ett par tecknade versioner, en film med Sean Connery som Robin, flera serier (en där Connerys son spelar Robin) mm. Det finns allt från indiska filmversioner till The Erotic Adventures of Robin Hood, enligt IMDb.com. Den absolut äldsta jag hittar är en 30min version från 1912. Det finns till och med Princess of Thieves, där Kiera Knightly spelar huvudrollen - Robin och Marions dotter. Den finns bland versionerna jag vägrat se av principskäl. Jag säger inte att jag tycker hon är dålig, för hon har gjort en del bra roller även om jag irriterar mig på henne. Men hon har en tendens att filmatisera sådant jag inte vill se henne i. Hon håller systematiskt på att våldföra sig på allt jag tyckt om under min uppväxt. Stolthet & fördom (som hon ändå gjorde bra), pirater och Robin Hood.

Men, för att sluta babbla, varför har jag plötsligt fått en släng av Robin Hood – febern igen? Jo, för i torsdags började man visa vad jag tror är den 13 avsnitt långa tv-serien Robin Hood från 2006. Och jag missade första avsnittet, då jag inte var hemma. Missade. Jag har gått och tänkt på det nu i två dagar, det släpper inte sitt grepp. Jag måste helt enkelt se den. Det spelar ingen roll om jag nu byggt upp förväntningar inför något som är kasst, jag måste ändå se det här.

Robin Hood betyder något. Det är rättvisa och kärlek över gränserna. Det är vänskap, humor, slughet och det är när den despotiska usurpatorn får sitt rättmätiga straff. Hur mycket i världen finns det inte som egentligen ser precis ut som detta maktspel? Det är alltid likadant. De som har fortsätter att ta, medan de av folket svälter, dör, förlorar varandra. Och det blir aldrig bra förrän folket själva kan resa sig och sätta stop. Det kan ta år av blodspillan, men folket måste vara med. Om inte, spelar det ingen roll hur många bomber man släpper ner över berg och gator för att driva ut terrorn, folket är fortfarande fångar. Robin Hood är på sitt naiva, svartvita sätt en hyllning till rättvisan, och de som inte kan ta till sig det vackra i detta koncept har jag ingen förståelse för.

Justice shall prevail, Sherwood-style.