Shiver

Shiver down to skin
you bruise my soul,
I let you win

I'm screaming silent words
you beat the tears back in
Grab a fistful of my hair
pound - I'm too numb to care
Push until I cry
I'm meant to break, not to die

Then you cradle my shell
say you're sorry "that I fell"
say you love me more than life
you just lost it, it'll be alright.

I shiver down to skin
you tear my soul
I let you win.

Snoozer

Huvudvärken är borta. Men jag klev upp för en timma sen. Frukost 16.00.
Antingen är min dyngsrytm fucked beyond compare, eller så håller jag på att bli sjuk.
Helvete.

Do the Right Thing

I've just turned down a trip to Iran over Christmas. An all expenses paid- trip. I turned it down because it is the right thing to do. I cannot leave now, without giving up to many things that I'm presently not willing to give up on. I have made the right decision, the right choice. Yet it pains me with all the hurt not even the wrong ones could possibly conjure.

Huvudvärk och pinsamheter

Jag ser hemsk ut. Det är till den grad att jag skulle vägra gå ut ur huset utan smink. Känner man mig vet man att det säger något: Så länge det inte är fest, så är mängden smink i direkt förhållande till hur jag mår. En linjär pricksträcka i en tabell med axlarna Smink och Sjuk.

Jag har så fruktansvärt ont i huvudet. Det kommer i vågor och bara maler bakom pannbenet, längst med tinningarna och förbi käklinjen. Själva käken gör till och med ont. Det känns helt enkelt, som ett par stora, kraftiga händer lagt sig på var sin sida av mitt ansikte, och nu försöker få mitt huvud att rämna in i sig själv. Gudars, till och med mina tänder gör ont. Det har hållit på sedan i lördags och varje gång jag funderar på att ge efter och ta en värktablett går det över i någon timma. För att återkomma och kännas ännu värre. Antagligen känns det bara så eftersom det blir uppehåll emellan. Jag kan knappt se rakt. Det måste gå över snart. Jag står inte ut. Jag har ingen aptit och ingen ork. Jag kan vakna klockan nio eller klockan tolv, det spelar ingen roll, för jag orkar knappt släpa mig ur sängen förrän efter tolv-ett ändå. Jag ser blek och sjuk ut och det enda hos mig som ser hyfsat och aningen livfullt ut är håret, för det är flammrött i vått och torrt.
Jag hoppas att det är biverkningarna från akupunkturen. Det får inte vara tänderna. De varnade mig i Iran att det skulle hända, men det får inte hända nu. Jag orkar inte. Jag har inte råd för i helvete. Jag fick papper från folktandvården för två veckor sen. Att fixa mina problem skulle kosta mig över 10000. Vart fan ska jag få tag i det? Herregud, vad det gör ont.

Har det inte gått över till nästa vecka kan jag anta att det inte har med akupunkturen att göra. Sista omgången var i fredags och jag klarade mig igenom hela veckan utan större bestyr eller illamående. Bara torsdagen var något av en chock. Nu i efterhand är det riktigt komiskt, men just då ville jag bara sjunka genom golvet och försvinna från jordens yta.
Så jag tog mig ut till min akupunktör som jag gjort resten av veckan. Och istället för en av de två damerna som jobbar där deltid vid sidan av min doktor, så möts jag av en praktikant. Det är lite kul, för praktikanten kan inte ha varit mer än nått år eller två äldre än mig. Det gör en medveten om hur lite man själv hunnit med i sitt liv. Här hade vi någon som (fick jag veta sen) redan avslutat sin tre och ett halvt år långa yrkesutbildning på högskola, som genomgick sin praktik nu och som snart skulle till Kina. Det är inte illa. Vad som däremot är illa är hur jag reagerade när jag upptäckte att praktikanten faktiskt tog del i behandlingen. Bara avslutade den alltså, ta ut nålarna och ge massagen och så. Själva nålstickandet stod Nie bakom som vanligt, i alla fall i mitt fall. Nu ska ni inte tro att ålder och erfarenhet gjorde mig skeptisk mot stackaren. Det var det faktum att det var en han, som gjorde mig så nervös. Jag önskar att det inte vore så, men… Hela veckan har jag åkt in till behandlingen utan att egentligen bry mig om hur jag ser ut, så länge jag är ren, luktar fräscht och har schyssta underkläder. Jag menar, hon är min läkare, hon har sett mig illamående och blodig och med, vilket jag helst vill glömma, tillräckligt håriga ben för att skrämma slag på folk. Jag hade mer än gärna undvikit det sista (resten också för den delen, men de problemen var mer spontana), men efter incidenten då jag brände djupa sår i ena benet med kokhett vax i september, så kände jag mig inte manad att raka resten av benet, och att bara raka ett ben kändes än mer absurt. Så min första behandlingsvecka fick mig att känna mig lagom obekväm, men det var inget att göra åt. Jag var mer orolig för att hon eller någon annan patient skulle tro att någon torterat mig med cigaretter. Jag har fan ärren kvar...
Hur som helst, jag bryr mig inte alltför mycket om vad min doktor skulle tro. Men jag inser nu att det kan bero till stor del på att hon är en kvinna äldre än mina föräldrar. När det är en nästan jämnårig kille, då är jag inte alls lika självsäker. Jag skäms över det, men jag skulle hyckla om jag sa något annat.
Så där låg jag, i två timmar och stirrade i alternativt golvet eller taket (en timma vardera) och de tankar som flög igenom mitt huvud... ytligare skit har jag knappt vart med om. Det var som att jag genomgick en mental punktlista över saker som var fel. Såhär såg min inre monolog ut:

1) Har jag sminkat mig? – Nej, du har inte sminkat dig på en vecka.
2) Noppat ögonbrynen då? - Haha! Gudnej, inte på tre veckor.
3) Borstat håret? - Ne-hej, inte det heller. Men det är uppsatt, så vem bryr sig.
4) Rakat benen? - Ja, tack och lov. Fast det var i förrgår... hmm, ja det syns inte. Men det känns stubbigt, vilket han kommer märka när han masserar dig! Om det är han. Låt det inte vara han...
5) Ja, det här går ju inge bra alls, vad mer är fel? Hm.. ja, jag är blek och otränad, inte särskilt attraktivt...
6) Argh, se honom som en AT-läkare! Du är patienten, han bryr sig inte! Du borde inte ens bry dig om hur du ser ut och vad du har på dig och... O-herre-jävla-gudars-skymning... vad har jag på mig?!
7) Alla dina snygga, casual trosor ligger i tvätten så du hade bara dina slitna bommulsgrejer och finunderkläderna kvar. Åh, Helvete. Babe, you ain’t wearing underwear, you’re wearing friggin’ lingerie.
8) Nejnejnej, det här händer inte mig. Är mina trosor genomskinliga?! Nej, tack och lov, det är tätt vävd spets och det är svart och jag är safe.
9) Andas. Du är inte toppless som många andra. Och bh:n är inte tunn, men jag måste nog rätta till den innan någon kommer in. Fast jag har nålar överallt, jag kommer få kramp om jag rör mig...

Och ungefär så höll jag på, i två timmar. Lagom till innan den ovetande praktikanten kom in hade jag hunnit fixa till underkläderna så att allt satt på plats och täckte så mycket som möjligt av mig. Resultatet var att min vänstra tumme krampade resten av dagen och var omöjlig att röra, men det löste fredagens nålar upp.
Praktikanten och jag pratade en del och han var otroligt trevlig, men påpekade under massagen att jag var väldigt stel. No shit, Sherlock, jag ligger här halvnaken i spetsunderkläder medan du tar på mig. Jag sa att jag alltid var stel och att mina vader helt enkelt va sådana (jag har faktiskt vältränade vader).

Jag lyckades i min nervositet kläcka ur mig en del pinsamheter dessutom. När han frågade mig om jag satt mycket, refererade han självklart till att jag var så stel i ryggen. Jag kopplade sjukt nog snabbt till det min mamma alltid säger, och lyckades skrattande slänga ur mig ”Ja, min mamma säger att man blir bred om baken av det”, innan jag insåg att det kunde tas som en inbjudan att faktiskt stirra på min bakdel. Jag måste ha blivit tomatröd, men han bara skrattade. Vilket inte hjälpte hur nervös jag var när han sa ”Äh, det är fint med former på tjejer.” Det gjorde mig inte mindre spänd eller generad, men sen sa han ”Men du borde inte sitta så mycket utan att sträcka på dig emellan, du kommer få problem med Ischiasnerven.” Och efter det pratade vi om helt normala saker som resor och Kina och akupunktur och det faktum att mina svaga njurar inte var mina riktiga njurar utan mina som han kallade det ”Kinesiska njurar” och jag refererar till som ”akupunkturnjurar”. Han var trevlig och söt och viktigast av allt: gav mig faktiskt ingen anledning till att känna mig nervös över huvud taget medan han gjorde sitt jobb. Och jag var alltigenom generad. Till den grad att jag dagen efter både sminkat mig och noppat ögonbrynen och rakat benen igen, fastän jag faktiskt hoppades på att inte möta honom (vilket jag inte gjorde). Jag skulle säkert bara ha rodnat av skam. Men jag inser nu att jag helst vill ge min vanliga doktor ett mer fördelaktigt intryck också. Bara hälften av den där checklistan måste ha fått mig att framstå som fullständigt egal till hur jag uppfattas och det är jag ju faktiskt inte… alltför ofta.

Däremellan, från fredagens sista behandling, till idag, har jag inte gjort mycket. Skrivit två recensioner. Kommit på outline till en novell jag inte har orken att skriva. Inte skrivit en synopsis fastän den helst ska vara klar imorgon, för jag vet inte alls hur/vad jag ska skriva.
I lördags följde jag inte ut och dansade, men hade kul i tjejernas sällskap och vi satt och pratade och åt och gjorde ansiktsmasker. Nästa gång följer jag dock med ut, jag är fruktansvärt danssugen.
Igår åt jag middag med V. och vi såg även The Royal Tenenbaums, som var helt sjuk men jäkligt bra.
Jag ska ta något mot huvudvärken nu.

Låt just nu: Sergei Prokofiev – Dance of the Knights

Cold Winters Day

Burning white, crystal heat
dance about my hands and feet

Twirl around their private ball
bid farewell to lingering Fall

Like shattered dreams, sweet fairy sin
now silver freckles upon flushed-pink skin

And as snow falls I turn away
let tomorrow bring cold Winters day.

Birthday flowers

Min mamma fyller år idag - 50. Hon ser ut att vara flera år yngre, jag hoppas att det är ärftligt. Det skulle sitta fint när jag är 50 att se ett par år yngre ut. Bättre än när jag var 15 i alla fall! När hon berättade på jobbet i somras att hon skulle fylla stort snart så var det på fullt allvar en kollega som trodde hon skulle fylla 40. Det är lite att ta i möjligtvis, men inte mycket. Faktiskt inte.

Vi firade inte så mycket, det var tårta och fik med familjen. Mamma fick kort (till och med från arbetskamraterna på jobbet hon ska börja på i januari, tänk om man var så populär...) och tårta och jag bakade citronpajer (till när släkten kommer imorgon) och så fick hon presenter, bl.a. en fin kräm och en weekendresa för henne och pappa (som pappa betalar, jag står bara för planering och bokning - haha!).

Mamma... vi är så lika och ändå så olika, det är så jag blir galen ibland, verkligen. Men jag ser dig sitta där i soffan när vi äter tårta och du är bara så varm och underbar och vacker, och det är sjukt hur mycket jag älskar dig, det gör jag verkligen. Innerligt.

I am the fire burning

Jag var hos akupunktören idag. Och igår. Jag ska dit imorgon och resten av veckan dessutom. Det känns OK. Jag mår inte alls dåligt nu, och slipper den där fruktansvärda känslan av att vara vaken men känna att jag faller ner i en avgrund och samtidigt drunknar, illamående och vilsen och borta. Så illa var det bara en gång under septembersessionerna, men jag vill aldrig uppleva det igen.
Det gör inte ens lika ont längre, fastän det händer att jag kvider till lite. Idag hörde jag någon annan av patienterna bryta ihop och gråta av smärta, så jag tycker att jag kommer undan jävligt lindrigt. Men så har jag ju inga större problem att behandla egentligen, tror jag. Inte om man tänker på de som kommer in med ansiktsförlamningar och liknande. Men mina problem är mina, så man ska väl inte jämföra. Det går iaf bättre nu, som sagt. Men jag känner mig så fördömt matt efteråt och blir seg hela dagen.
Jag ser till att äta ordentligt innan behandlingen nu. Idag lunchade jag med Nettan på Universitetet och vi pratade och jag fick praliner från NK =) Tjejgänget hade dessutom köpt mig en CD med ett band som heter Angtoria, som jag ännu inte hunnit lyssna på, ska bli intressant.
Idag gick det hur som helst riktigt bra. Igår också, men då började jag blöda från huvudet igen. Man kan tro att ett litet nålstick inget ont kan göra, men man skulle se folks miner då jag insvept i handduk rusade iväg till toaletten (som var upptagen) för att torka bort den över 1 cm breda rännil av tjockt, svartrött blod som rann igenom håret, ner i pannan, över ena ögonbryn på mig och som redan fläckat min händer då jag försökt stryka bort det ur ögat. Igår fick jag dessutom vänta i en timma på min tur, och behandlingen tog 2h 45 min istället för knappt 2 timmar, så Kori fick vänta på mig länge.
Vi tog en varm choklad på Kaffekoppen och pratade och jag visade henne en av nålarna som jag tagit med mig, och mina nya kinesiska örttabletter (fråga inte vad som är i, det ända jag lyckas gissa fram till tycks vara kokossvamp, och det låter för oaptitligt för att forska vidare i). Jag ska ta 24 tabletter om dagen i en vecka. 8x3 om dagen. Jag tar alla åtta i ett svep, pillerknaprare som jag är. (Jag har tagit alla möjliga tillskottstabletter sen jag var 16. Varför gör de inte bara en tablett med den koncentrerade dosen? Varför dela det i flera om man ändå ska ta så många åt gången? It makes no sense...) Det var härligt att se Kori, vi hade inte setts på en månad och det kändes verkligen. Jag fick massa fina glas från Indiska av henne, nu ska jag bara hitta fat till så jag har en bra köksuppsättning =) Jag funderar på svarta fat, som är fyrkantiga till formen, jag tycker om sådana.

Min vecka blir med andra ord relativt enformig. Akupunkturen tar upp flera timmar av min dag. Inte bara behandlingen i sig, men det tar mig två timmar att åka fram och tillbaka till Stora Essingen hemifrån. Men jag hade en fin vecka förra veckan, så det gör inget. Bortsett från teater och vänners samtal och familjens omtanke och släktbesöket, så träffade jag nästan hela tjejgänget i torsdags, och vi drack drinkar på Vampire Lounge. De hade en väldigt underlig inredning, men skön stämning och goda drinkar. Trots att jag var krasslig och hade tänkt avstå blev det tre ändå. Av det jag drack (och det jag smakade av de andra) så var nog favoriterna "Chocolate Monkey" som var en glassdrink med bland annat bananlikör och massa chokladsmakande saker i, som glass. En annan glassdrink var "Vlad the Impaler" som serverades med chokladsås och allt möjligt. Underligt nog är det roligaste med att beställa drinkar som kräver lite arbete att jag tycker bäst om att se när de görs, och inte att dricka dem.

I helgen var jag hos vänner i Flemmingsberg. Vi vart ett par styckna, till och med från Uppsala kom de, vilket var tokroligt! Vi pratade och pysslade och åt gott kött och potatisgratäng. Och jag har äntligen kommit igång med att sy på min gröna linneklänning till Medeltidsveckan. När resultatet är klart ska jag nog sätta upp en bild.

Annars är läget hyfsat. Jag känner mig lite hängig i det här vädret, och har ätit för mycket choklad för mitt eget bästa, men inget av det är nytt. Ikväll ska jag i alla fall sova ut ordentligt. Igår natt låg jag och läste Charles de Lints nya "Little (Grrl) Lost" till halv fem på morgonen. Inte hans bästa, men charmig, söt, välskriven och underhållande. Ett par gånger fick den mig att skratta rätt ut och högt, vilket jag självklart uppskattar hos en bok.
Så har jag nog inget mer att tillägga. Jo förresten, inlägget "Snowfall" var mitt hundrade inlägg här på bloggen. Jag är glad över att jag äntligen kommit upp i det skrivartempo jag föreställde mig när jag började blogga förra året. För de som inte tyckte språket var likt vad som är typiskt för mig, så rekomenderar jag er att läsa "Catcher in the rye", vars språk inspirerade mig till den något tafatta hyllningen.
Och så har jag fått en låt av svenska bandet Oh Laura på huvudet. Ni kanske känner igen den, den var med i reklamfilm för SAAB. Tycker bra om låttexten, så jag tar med den:


Oh Laura - Release Me

I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun

Please don't hold me down
Please don't hold me down

I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free
but you keep stopping me

Release me
Release me

I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately
but you're controlling me

Release me
Release me

Snowfall (in the Rye)

I used to live in an apartment complex until I was 16. The family moved to our house in my first high school year (though in the US it would technically be my second year...). Now, I'm not saying we have this big lawn or nothing, but out the back, we have a great space for a BBQ, and we have lilacs, roses, herbs, rhubarb, black and red currant bushes and whatnots. A smaller garden. You'd like it. The front of the house has a small garden patch as well, but it's entirely dominated by the apple tree. I adore the apple tree. I like every season, though autumn is by far my favorite. Living in Stockholm, a lot of seasons rain away, but if we're lucky, autumn can turn out magnificently. You should see it. It's goddam priceless. Spring seldom turns out good, so it's my least favorite (May is nice though). But our apple tree is the one thing I like most about spring. It's a thing of sheer beauty, I'll tell you that. But, back to what I was talking about (I'm terrifically adept in getting sidetracked. You may not notice at first, I don't know who you are after all, I can't very well just guess that you'd be that clever. If I did, it would sorta feel like I was giving you a something for nothing, you know what I'm saying?)

So. Since we moved, I have this winter tradition. Or perhaps, I should call it a valued habit. If the first snow falls during the day, I go out the back and make footprints through the white blanket covering the lawn (like I'm damn well ten years old or something). Sometimes I think of taking my kid sister Nina with me. She's terrific. But mostly I just don't.
Now's the thing. If the first snow turns up during the night (and I'm still up to see it that is, can't goddam well do nothing 'bout it if I'm asleep now can I?) I go out front and dance about a bit in the snowfall. Mostly I just twirl around a bit with open arms and leave footprints up and down the street close to home. Nothing fancy. Nothing crazy either, if that's what you're thinking. It's not like I go all out a throw a damn party, I just twirl about a bit like I said. Very modest really, you should see it. I don't really horse around. You have to feel like it. I don't feel like horsing around.

Somehow first snow makes me happy. This time of year usually gets me down. The colors and beauty of autumn have lost to the gray of the season, and I feel drained. I don't do too hot in this gray shit. I've had teachers telling me I always seemed distant and tired during late fall/early winter. I was surprised they noticed. Then again, they probably thought they were on to something, telling my parents I was distracted. As if I couldn't tell they were all phony. Some were OK though. And some were just phony bastards.

Anyway, going out in the snow makes me feel like I'm greeting the season the way I wish I greeted life in general: with hopes and childish infatuations and a lighter heart. The feeling don't last long, but it's swell. Knocks me out.
Stockholms first snow of the season fell last week when I was out of town. Since I didn't see any of it, it don't count. So when I saw the flakes flying past the window tonight, I put on my jacket and scarf and stepped out. It was almost 2 a.m. The snowflakes were melting almost the instant they touched ground. Nothing for me to twirl in. But of course I already knew that. I ain't blind, looking out the goddam window. I stepped about a bit, breathing the ear. It was crisp and wet at the same time. I could explain it, but you shoulda been there. I had my camera with me, so I took some pictures of the apple trees in it's new winter coat. It was looking sharp.

As I was standing there on the street, face turned to the sky, I heard a car stop and someone stepping out and talking to the driver. I stood there until the steps came closer and then I turned to see this guy walking down the street. I guessed he's been out to a party or something. I don't know what he guessed, me standing there with the camera and all, in that weather. We looked at each other and nodded our heads in a hello and somehow it all seemed so amusing that I smiled and then he smiled this corny little smile right before he went past me, and I took another couple of pictures and then I walked inside. But I couldn't stop smiling, it was all so goddam beautiful and simple.

In the immortal words of Holden Caufield: It killed me.

Love Letters

Jag skrev tidigare, att jag fått kärleksbrev av Neil Gaiman. Det är sant. På sin blogg hade han tydligen (länge sen jag var där, jag fick höra det av V) skrivit om ett projekt han var med i, där flera författare skrev kärleksbrev som sedan ska tryckas i en antologi. Det är i alla fall så jag förstått det. Självklart är inte de här kärleksbreven på något sätt personliga, det är ett kärleksbrev helt enkelt. Men jag var så väldigt nyfiken.

Så fick jag mitt brev. Det började lite småmysigt och varmt i tonen. För att sedan under dessa 3,5 sidor spåra ur mer och mer och förvandlas till "Letter from Mr. Creepy, the Obsessed Stalker Man".
Det var lite obehagligt faktiskt. Han lyckas igen med andra ord. Jag är inte ett dugg förvånad i efterhand, det är trots allt typiskt Gaiman på något sätt. Ändå var vändningen oväntad då jag läste det. Det byggdes upp framför ögonen på en utan att jag hade en tanke på att det kunde spåra ut. Halvvägs igenom började brevskrivaren bli obehaglig så det verkligen kändes, och sen gick det utför. Välskrivet var det. Är du nyfiken kan du höra av dig, så vidarebefodrar jag det via mail.

Det var det. Nu ska jag fixa en hennainpackning till håret och plugga.

Låt just nu: Kylie Minogue - 2 Hearts.

"Man of Constant Sorrows"

Jag vaknade upp idag som vanligt (i vånda över att behöva kliva upp med andra ord) och hoppade in i duschen utan att äta frukost, vilket jag inte borde göra. Men jag hade ingen aptit alls. Trots att jag hade gott om tid måste jag på något sätt nickat till i badkaret, för tiden gick mycket snabbare än jag tänkt mig. Men jag är van vid att glömma tiden i duschen, så jag har börjat med att slå på larmet innan jag hoppar i.
Jag gjorde mig klar för utgång i en ny klänning och sminkade mig lite. Jag måste säga att den nya mascaran jag har, som är den första jag någonsin köpt, inte alls var så bra som jag hoppats. Jag skulle vilja gå tillbaka till Kicks och fråga killen där som bar dubbelt så mycket smink som jag inklusive mascara, vad fan det var som var så bra med hans rekomendation. Jag behöver inte "maximaaaaal volym", jag vill bara inte ha spindelben, tack så mycket. Jeez.
Drog på mig boots som är fina men som sällan används. Det är för att jag så sällan använder de som jag glömmer bort varför jag så sällan använder de. Jag är klumpig i de, jag kan helt enkelt inte gå snabbt och det stör mig. Bussen var åtminstone i tid, men lyckades ändå av någon outgrundlig andelning missa pendeln. Jag skyller på folk med barnvagnar som krånglar. Missad pendel = missad tunnelbana = förseningar = skynda i högklackade boot = omöjligt. Väl vid Östermalmstorg vart jag så stressad att jag drabbades av en av de få biverkningar stress ger mig: Geografisk inkompetens. Jag är rätt bra på att hitta om jag är uppmärksam på vägarna (vilket jag tyvärr inte är så ofta när jag är ute och går i stan), men när jag är stressad är jag lost. Jag fick ringa Veronica som meddelade mig att jag var på väg åt helt fel håll, och jag skulle ändå bara till Dramaten.
Vi hann in i tid i alla fall, och när vi satte oss ner på våra platser påpekade tanten bakom mig att jag inte tagit bort prislappen som hängde käckt i nacken på min nya klänning. Jag hade glömt den i yran. Mycket smidigt.

Veronica hade fått tag i två biljetter till Dramatens publikrep. av "Ett dockhem", och eftersom vi båda läst den och älskar teater, och det var min födelsedag i helgen, så bjöd hon med mig. Bortsett från aningen klena röster var det mycket bra. Torvald var mest så som jag tänkt mig och Dr. Ranks utseende påminde mig underligt nog om en bekant, och det var faktiskt lite obehagligt. Nora var lite ojämn, men hon porträtterades väl.

I pausen gick vi till 7-11 där killen bakom kassan gissade mitt persiska påbrå vid första ögonkastet. Jag passade på att få i mig lite socker eftersom jag skippat frukost, men det var inte så gott som jag trodde att det skulle vara.
Passade även på att öppna present nummer två, jag hade inte oväntat men mycket uppskattat fått en bok av Veronica. Hon är för rar.
Efter pjäsen gjorde jag en avstickare mot Uni för att möta upp med Nettan, men hon var mitt i en labb så jag åkte till Balsam tidigare än jag trott. Det är synd att jag inte vetat innan för då hade Veronica kunnat följa med.
Men Balsam var inte hemma när jag dök upp, så det är väl lika bra för V, för då slapp hon stressa till jobbet. Jag satt utanför Balsams byggnad och läste "Catcher in the rye". Holden Caulfield är en underbar kille att läsa om. Hans uppfriskande språk, förstaperspektivet och hans tvångsmässiga lögner är bara för härliga. Rekomenderas (och jag är pålitligare än killen på Kicks...)

Balsam och Tobias fortsatte Veronicas uppdrag med att skämma bort mig totalt. Fick chokladkaka med hallon och överöstes av presenter. En underbar sjal i höstfärger, en bok och en spargris! Jag försökte hela tiden påpeka för mina tokfina värdar att det var för mycket, alllvarligt, att de inte behövde, men det är aldrig någon som lyssnar på mig (inget nytt under solen). Jag stannade i några timmar och vi pratade och kollade på foton och drack te. Jag tycker så mycket om de alla. Det ska bli fint när vi åker ner och hälsar på Narges, jag önskar att hon bodde kvar i Stockholm.

---

Det har varit en jättefin dag.
Ändå känner jag mig lite nere nu. Det kan vara för att jag bara ätit chokladkaka och en fruktyoghurt idag. Jag är inte hungrig, verkligen. Tanken på mat gör mig lite illamående. Det kan också vara hormoner. Goddamn estrogens.

Det kan också vara åldersnoja. Under de två senaste kvällarna sen jag fyllt år har jag både av en nära vän och av min lillebror fått höra att jag tappat stinget. Jag brukade vara bra på att förolämpa folk, men nu kommer jag inte på något att säga alls.
En del kanske tycker det är komiskt, men det här är viktigt för mig. Jag menar inte att jag bara tycker om att förolämpa folk, utan att när jag väl förolämpar andra så vill jag att det tar. Annars är jag oftast väldigt trevlig, eller åtminstone artig.
Men så satt jag och pratade lite till med lillebror (det är så skönt at han har egen dator, vi pratar över msn nu :P ) och kommenterade något han skrev med saker som bara var för enkla att låta gå en förbi. Och plötsligt stod han i dörröppningen till sitt rum och kollade på mig där jag sitter framför datorn i hallen och så grimaserar han lite och säger "I see you're back", fast med en road röst. Seriöst, jag älskar min lillebror. Han är fin. Och det säger jag inte bara för att han gav mig ett Totoro-gosedjur i födelsedagspresent i förrgår (även om det självklart var världens största imaginära plus i kanten).

Men allvarligt talat så är jag lite osäker på en del saker. Det är inte riktigt vad jag skulle kalla åldersnoja, men det är nog första gången en födelsedag känts så beklämande. Det handlar inte så mycket om vad som gjorts som vad som inte gjorts, och det svider. Jag har en massa saker att se i vitögat som jag inte velat möta tidigare, och jag vet inte om jag orkar nu heller. Det är lite sorgligt att inse, bara det.

At least I'm Bona Fide.

Jag fyllde år idag. 22 faktiskt. Jag hoppas att det inte syns på mig.

Tillbringade större delen av dagen med att dricka te och läsa, eller se på film. Satt i bilen i 2,5 timma också, sjungandes och lyssnandes på musik i bilen på väg hem, till mitt sällskaps förtret.
Var i Linköping hela helgen med familjen (exklusive bror som var på konvent) och hälsade på min moster och hennes familj. Jag har inte vart där på 13 år så det var verkligen på tiden. Vi tillbringade stora delar av lördagen på stan, och på kvällen firade vi mig lite i förväg och åt tårta och hade fika och gäster. Det har varit en jättemysig helg.

SMS och telefonsamtal och meddelanden över nätet har kommit in sedan kvart över tolv i natt och jag känner mig otroligt populär och uppskattad. Mer än vanligt menar jag ^^ Och nu vill jag inte framstå som materialistisk, men jag har nog seriöst fått några av mitt livs mest intressanta, bästa eller mest passande födelsedagspresenter i år. Lovely.

Jag har även under denna helg upptäckt att O Brother, Where Art Thou? är en helt fantastiskt underbar film som jag önskar att jag sett tidigare, och jag har bestämt mig för att skaffa soundtracket med Soggy Bottom Boys.

Och jag har idag, på min födelsedag, fått ett kärleksbrev per e-mail av Neil Gaiman. Jag menar det på fullaste av allvar. Mer om detta i ett senare inlägg, men det började såhär:

My darling,

Let us begin this letter, this prelude to an encounter, formally, as a declaration, in the old-fashioned way: I love you.

Change of Plans

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig.
Är i Linköping över helgen, kommer hem på söndag.