Jag ser hemsk ut. Det är till den grad att jag skulle vägra gå ut ur huset utan smink. Känner man mig vet man att det säger något: Så länge det inte är fest, så är mängden smink i direkt förhållande till hur jag mår. En linjär pricksträcka i en tabell med axlarna Smink och Sjuk.
Jag har så fruktansvärt ont i huvudet. Det kommer i vågor och bara maler bakom pannbenet, längst med tinningarna och förbi käklinjen. Själva käken gör till och med ont. Det känns helt enkelt, som ett par stora, kraftiga händer lagt sig på var sin sida av mitt ansikte, och nu försöker få mitt huvud att rämna in i sig själv. Gudars, till och med mina tänder gör ont. Det har hållit på sedan i lördags och varje gång jag funderar på att ge efter och ta en värktablett går det över i någon timma. För att återkomma och kännas ännu värre. Antagligen känns det bara så eftersom det blir uppehåll emellan. Jag kan knappt se rakt. Det måste gå över snart. Jag står inte ut. Jag har ingen aptit och ingen ork. Jag kan vakna klockan nio eller klockan tolv, det spelar ingen roll, för jag orkar knappt släpa mig ur sängen förrän efter tolv-ett ändå. Jag ser blek och sjuk ut och det enda hos mig som ser hyfsat och aningen livfullt ut är håret, för det är flammrött i vått och torrt.
Jag hoppas att det är biverkningarna från akupunkturen. Det får inte vara tänderna. De varnade mig i Iran att det skulle hända, men det får inte hända nu. Jag orkar inte. Jag har inte råd för i helvete. Jag fick papper från folktandvården för två veckor sen. Att fixa mina problem skulle kosta mig över 10000. Vart fan ska jag få tag i det? Herregud, vad det gör ont.
Har det inte gått över till nästa vecka kan jag anta att det inte har med akupunkturen att göra. Sista omgången var i fredags och jag klarade mig igenom hela veckan utan större bestyr eller illamående. Bara torsdagen var något av en chock. Nu i efterhand är det riktigt komiskt, men just då ville jag bara sjunka genom golvet och försvinna från jordens yta.
Så jag tog mig ut till min akupunktör som jag gjort resten av veckan. Och istället för en av de två damerna som jobbar där deltid vid sidan av min doktor, så möts jag av en praktikant. Det är lite kul, för praktikanten kan inte ha varit mer än nått år eller två äldre än mig. Det gör en medveten om hur lite man själv hunnit med i sitt liv. Här hade vi någon som (fick jag veta sen) redan avslutat sin tre och ett halvt år långa yrkesutbildning på högskola, som genomgick sin praktik nu och som snart skulle till Kina. Det är inte illa. Vad som däremot är illa är hur jag reagerade när jag upptäckte att praktikanten faktiskt tog del i behandlingen. Bara avslutade den alltså, ta ut nålarna och ge massagen och så. Själva nålstickandet stod Nie bakom som vanligt, i alla fall i mitt fall. Nu ska ni inte tro att ålder och erfarenhet gjorde mig skeptisk mot stackaren. Det var det faktum att det var en han, som gjorde mig så nervös. Jag önskar att det inte vore så, men… Hela veckan har jag åkt in till behandlingen utan att egentligen bry mig om hur jag ser ut, så länge jag är ren, luktar fräscht och har schyssta underkläder. Jag menar, hon är min läkare, hon har sett mig illamående och blodig och med, vilket jag helst vill glömma, tillräckligt håriga ben för att skrämma slag på folk. Jag hade mer än gärna undvikit det sista (resten också för den delen, men de problemen var mer spontana), men efter incidenten då jag brände djupa sår i ena benet med kokhett vax i september, så kände jag mig inte manad att raka resten av benet, och att bara raka ett ben kändes än mer absurt. Så min första behandlingsvecka fick mig att känna mig lagom obekväm, men det var inget att göra åt. Jag var mer orolig för att hon eller någon annan patient skulle tro att någon torterat mig med cigaretter. Jag har fan ärren kvar...
Hur som helst, jag bryr mig inte alltför mycket om vad min doktor skulle tro. Men jag inser nu att det kan bero till stor del på att hon är en kvinna äldre än mina föräldrar. När det är en nästan jämnårig kille, då är jag inte alls lika självsäker. Jag skäms över det, men jag skulle hyckla om jag sa något annat.
Så där låg jag, i två timmar och stirrade i alternativt golvet eller taket (en timma vardera) och de tankar som flög igenom mitt huvud... ytligare skit har jag knappt vart med om. Det var som att jag genomgick en mental punktlista över saker som var fel. Såhär såg min inre monolog ut:
1) Har jag sminkat mig? – Nej, du har inte sminkat dig på en vecka.
2) Noppat ögonbrynen då? - Haha! Gudnej, inte på tre veckor.
3) Borstat håret? - Ne-hej, inte det heller. Men det är uppsatt, så vem bryr sig.
4) Rakat benen? - Ja, tack och lov. Fast det var i förrgår... hmm, ja det syns inte. Men det känns stubbigt, vilket han kommer märka när han masserar dig! Om det är han. Låt det inte vara han...
5) Ja, det här går ju inge bra alls, vad mer är fel? Hm.. ja, jag är blek och otränad, inte särskilt attraktivt...
6) Argh, se honom som en AT-läkare! Du är patienten, han bryr sig inte! Du borde inte ens bry dig om hur du ser ut och vad du har på dig och... O-herre-jävla-gudars-skymning... vad har jag på mig?!
7) Alla dina snygga, casual trosor ligger i tvätten så du hade bara dina slitna bommulsgrejer och finunderkläderna kvar. Åh, Helvete. Babe, you ain’t wearing underwear, you’re wearing friggin’ lingerie.
8) Nejnejnej, det här händer inte mig. Är mina trosor genomskinliga?! Nej, tack och lov, det är tätt vävd spets och det är svart och jag är safe.
9) Andas. Du är inte toppless som många andra. Och bh:n är inte tunn, men jag måste nog rätta till den innan någon kommer in. Fast jag har nålar överallt, jag kommer få kramp om jag rör mig...
Praktikanten och jag pratade en del och han var otroligt trevlig, men påpekade under massagen att jag var väldigt stel. No shit, Sherlock, jag ligger här halvnaken i spetsunderkläder medan du tar på mig. Jag sa att jag alltid var stel och att mina vader helt enkelt va sådana (jag har faktiskt vältränade vader).
Jag lyckades i min nervositet kläcka ur mig en del pinsamheter dessutom. När han frågade mig om jag satt mycket, refererade han självklart till att jag var så stel i ryggen. Jag kopplade sjukt nog snabbt till det min mamma alltid säger, och lyckades skrattande slänga ur mig ”Ja, min mamma säger att man blir bred om baken av det”, innan jag insåg att det kunde tas som en inbjudan att faktiskt stirra på min bakdel. Jag måste ha blivit tomatröd, men han bara skrattade. Vilket inte hjälpte hur nervös jag var när han sa ”Äh, det är fint med former på tjejer.” Det gjorde mig inte mindre spänd eller generad, men sen sa han ”Men du borde inte sitta så mycket utan att sträcka på dig emellan, du kommer få problem med Ischiasnerven.” Och efter det pratade vi om helt normala saker som resor och Kina och akupunktur och det faktum att mina svaga njurar inte var mina riktiga njurar utan mina som han kallade det ”Kinesiska njurar” och jag refererar till som ”akupunkturnjurar”. Han var trevlig och söt och viktigast av allt: gav mig faktiskt ingen anledning till att känna mig nervös över huvud taget medan han gjorde sitt jobb. Och jag var alltigenom generad. Till den grad att jag dagen efter både sminkat mig och noppat ögonbrynen och rakat benen igen, fastän jag faktiskt hoppades på att inte möta honom (vilket jag inte gjorde). Jag skulle säkert bara ha rodnat av skam. Men jag inser nu att jag helst vill ge min vanliga doktor ett mer fördelaktigt intryck också. Bara hälften av den där checklistan måste ha fått mig att framstå som fullständigt egal till hur jag uppfattas och det är jag ju faktiskt inte… alltför ofta.
Däremellan, från fredagens sista behandling, till idag, har jag inte gjort mycket. Skrivit två recensioner. Kommit på outline till en novell jag inte har orken att skriva. Inte skrivit en synopsis fastän den helst ska vara klar imorgon, för jag vet inte alls hur/vad jag ska skriva.
I lördags följde jag inte ut och dansade, men hade kul i tjejernas sällskap och vi satt och pratade och åt och gjorde ansiktsmasker. Nästa gång följer jag dock med ut, jag är fruktansvärt danssugen.
Igår åt jag middag med V. och vi såg även The Royal Tenenbaums, som var helt sjuk men jäkligt bra.
Jag ska ta något mot huvudvärken nu.
Låt just nu: Sergei Prokofiev – Dance of the Knights
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar